Skrivet av
Lars Epstein 18:42, 31 december 2009 i kategori Jippon, Vasastan
Vasaparkens isbana (där jag som liten pilt stapplade omkring på halvrören i början av 50-talet) är numera konstfrusen. Nuförtiden får man vissa tider åka omkring med klubba vilket var förbjudet på min tid. Fullt med barn och vuxna skrinnar runt i den snabbt tilltagande eftermiddagsskymningen på nyårsaftonen. De minsta som fått skridskor i julklapp premiäråker på vingliga ben och trattar på ändan och gråter, tröstas och blir åter glada. Småkillarna spelar hockey med innebandyklubbor och en tennisboll som de skjuter in i målet bestående av två utställda kängor. En liten flicka försöker göra piruetter, en annan står still och funderar. Det är ungefär som på min tid i den vintriga Vasaparken även om jag saknar korvgubben med den rykande korvlådan på cykelns pakethållare. Aldrig hade vi råd att köpa en varmkorv, bara bröd med senap på för fem öre styck.
Jag noterade att en invånare i Vasastan har lämnat in ett medborgarförslag till Norrmalms stadsdelsnämnd. Förslagsställaren vill att högtalare monteras upp vid Vasaparkens isbana så att skridskoåkarna kan åka omkring till tonerna av den utströmmande musiken på samma sätt som sker i Kungsträdgården. Ett kontroversiellt förslag eftersom närboende på Odengatan fruktar att få tillbringa tillvaron i en ”konsertlokal” då musiken (enligt dessa) studsar och förstärks mellan husväggarna. Kan man inte tänka sig en liten kompromiss: lagom volym på musiken och endast vissa tider. Frågan ska utredas. Det ska bli spännande att se utfallet.
Medborgarförslag till stadsdelsnämnderna är för övrigt en ganska sällsynt företeelse. Känner inte medborgarna till att de kan lämna in förslag till politikerna som utreds av tjänstemännen och kanske bli genomförda? Eller anser medborgarna det meningslöst att lämna in förslag eftersom de inte tror att de kan få igenom dem? Eller är kanske medborgarna så nöjda med sina politiker att de inte tycker det finns några förbättringar att föreslå? Eller är det kanske så att folk har fullt upp med sitt och därför inte orkar eller hinner engagera sig i de nära samhällsfrågorna? Inte vet jag. Gott nytt år!
Skrivet av
Lars Epstein 21:38, 30 december 2009 i kategori Jippon, Kungsholmen
Rådhuset, en prydnad för Kungsholmen.
Det tycks mig snudd på oförskämt att utnämna arkitekten Carl Westmans (1866-1936) Rådhus (1915) (med sin kupade kopparhjälm på mittornet och alla sina utsmyckningar) vid Scheelegatan till ett av Kungsholmens tio fulaste hus vilket sker i det senaste numret av lokaltidningen Vårt Kungsholmen. Läsarna uppmanas att rösta fram Kungsholmens fulaste hus. Bland de tio förslagen redaktionen rekommenderar finns också Trygg-Hansas omdiskuterade (av Stadsmuseet k-märkta) hus på Fleminggatan, Stadsarkivet på Kungsklippan, Svenska Dagbladets 60-talshus hus i Marieberg och DN-skrapans tillbyggnader på Gjörwellsgatan.
Fult hus på Fleminggatan 3-9.
Fult hus på Drottningholmsvägen 14-26.
Ända kan inget av dessa hus på långa vägar i anskrämlighet mäta sig med det trista fängelseliknande 60-talsmonumentet på Fleminggatan 3-9 mittemot Tekniska nämndhuset eller 70-talsbunkern (med en fasad som ser badrumskaklad ut) vid Fridhemsplan (Drottningholmsvägen 14-26) av vilka inget finns upptaget bland de föreslagna tio fulaste husen i Vårt Kungsholmen.
Waterfront Building, växande koloss.
Carl Westmans rådhus (som har jämförts med en Vasaborg inspirerad av Vadstena slott) skulle från början egentligen ha placerats på den gamla Eldkvarnstomten där i stället Ragnar Östbergs (1866-1945) stadshus senare byggdes (1923). Och det kan man väl hålla med om var ett lyckat drag även om det senare nu tyvärr hamnar lite i skuggan av den framväxande kolossen Waterfront Building i närheten. Det vackra nyrenoverade Rådhuset (där det stått i snart hundra år) passar utsökt in i stadsbilden mellan Polishuset och Piperska muren. Så var det sagt.
Skrivet av
Lars Epstein 21:00, 29 december 2009 i kategori City, Jippon
En gratis kram på plattan vid Sergels torg värmer i den tilltagande kylan. ”Free Hugs” ”Gratis kramar” står det på skyltarna som vänligt sinnade personer av båda könen håller upp. Många förbipasserande ser lite avvaktande ut och undrar vad som är i görningen. Andra tar emot och ger gärna en kram till en okänd medmänniska. En kram värmer även om man inte tidigare känner den man kramar. Det kan jag garantera efter att ha provat.
Det började för drygt fem år sedan när en australier som kallar sig Juan Mann återvände hem efter en längre vistelse i London. Han stod ensam på flygplatsen i Sidney och hade ingen som mötte honom och ingenstans att ta vägen. Han kände sig helt ensam och övergiven. Hans ensamhetskänsla förstärktes när han såg andra ankommande passagerare mötas och omfamnas av väntande släktingar och vänner. Då fick han idén att skriva ”Free hugs” på en skylt och erbjöd sig att krama vem som var intresserad och snart fick också han sin välkomstkram. Inte bara en. Därefter spred sig idén klotet runt.
Skrivet av
Lars Epstein 22:59, 28 december 2009 i kategori Då&Nu, Södermalm, Utanför innerstan
Talludden 1952. Foto: John Kjellström
Talludden, själva platsen, finns naturligtvis kvar än i dag, men var exakt låg serveringen och golfbanan? Där på en provisorisk scen uppträdde bandyspelaren och smörsångaren Gösta Snoddas Nordgren en sommardag 1952 för en inspelning till en Åsa-Nissefilm. Det visar ett fotografi på en högst sevärd utställning med Svenska Dagbladets fotografier 1914-1959 på Stadsmuseet som pågår januari månad ut.
Talludden (?) idag, med…
Jag var elva år 1952, bodde vid Sankt Eriksbron och rörde mig ofta i skogarna runt Karlbergs slott. Ibland närmade jag mig Talludden utan att våga mig riktigt ända fram till de tuffa skinnklädda knuttarna och spättorna på sina brummande motorcyklar som hade Talludden som hemvist. I dag är knuttarna och spättorna, serveringen, golfbanan och den provisoriska scenen bara ett minne, återuppståndet tack vare ett fotografi.
…utsikten mot Ulvsundasjön.
Någonstans i närheten av Pampas Marina och AIK:s fotbollshus på Ekelundsvägen under det som idag är Essingeleden låg gamla Talludden. Men ingenting finns kvar som ger en antydan exakt var. Jag får nöja mig med en ungefärlig gissning.
Svenska Dagbladet, till skillnad från Dagens Nyheter, hade vett att lämna sina gamla negativ till Stadsmuseet (1971) när de inte ansåg sig ha behov av dem längre. Nu är de katalogiserade och utgör en oskattbar dokumentation av livet i det Stockholm som gått. Vad gjorde ansvariga chefer på Dagens Nyheter när redaktionen flyttade från Klara till Marieberg 1963? Jo, de kastade alla negativ som var äldre än tio år (alltså de mest värdefulla) i stället för att behålla dem eller skänka samlingen till Stadsmuseet. En oförlåtlig kulturmassaker!
Sven Jerring i studion. Fotografen okänd.
På Svenska Dagbladets utställning ses också Sven Jerring i studion på Radiotjänst på Kungsgatan 8 där han sitter och pratar i telefon med sin oformliga mikrofon framför sig på bordet i studion. Farbror Sven kallades han i min ungdom och ledde programmet Barnens brevlåda varje torsdag (ett ganska långtråkigt program som jag minns det) där barnen sjöng och hälsade till vänner och släktingar.
Inflyttning i Farsta 1955. Foto: Herman Ronninger.
Bussolycka på Hägerstensåsen 1955. Foto: Jan Ehnemark.
Ett flyttlass, på ett lastbilsflak, är på väg till Filipstadsbacken i Farsta 1955 där ett par ska flytta in. Samma år kör en buss in i en kiosk i korsningen Sparbanksvägen/Mellanbergsvägen på Hägerstensåsen. Tack Svenskan för att ni bevarade alla dessa små obetydliga händelser för framtiden genom att inte (som DN) slänga alla era gamla fotonegativ på soptippen!
Skrivet av
Lars Epstein 23:19, 27 december 2009 i kategori Norrmalm
De 140 ”meter höga tvillingtornen (ritade av planarkitekten Aleksander Wolodarski) intill nya Norra station (de s k Tors torn, mer än dubbelt så höga som Hötorgsskraporna) som ska byggas vid Torsgatans möte med Solnabron klubbades nyligen (10 december) igenom i stadsbyggnadsnämnden, men uppenbarligen inte utan vånda. I ett ”särskilt uttalande” till beslutet från politikerna i den borgerliga majoriteten med stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal (m) i spetsen heter det nämligen:
”Tors torn är lämpligt placerade och det är viktigt att ambitionerna vad gäller tornens utformning och gestaltning fortsatt är mycket höga. Det är viktigt att tornens höjd behålls, men det arkitektoniska uttrycket får gärna bli mer vågat”.
Varför det är viktigt att tornen är 140 meter höga och inte endast exempelvis 70 meter höga framgår inte. Men att politikerna inte är nöjda med den föreslagna utformningen av tornen framgår däremot klart. Vad ”mer vågat” nu än kan betyda.
Det gamla stationshuset, det s k Klockhuset, ryms inte inom den nya stadsplanen. Varför framgår inte heller. ”Själva klocktornet kan dock sparas och bör därför bevaras på lämplig plats inom planområdet”, heter det i den borgerliga majoritetens särskilda uttalande, vilket väl måste betyda att man tänker sig att riva större delen av det gamla stationshuset och bara behålla en stympad del som minne från den gamla järnvägsepoken. Märkligt!
Skrivet av
Lars Epstein 12:32, 26 december 2009 i kategori Gamla stan, Naturen
Annandag jul 2009, klockan 12.13. Prästgatan 56 i Gamla stan. Töväder. Det droppar från istappen.
Skrivet av
Lars Epstein 18:13, 25 december 2009 i kategori Gamla stan
Julgranen på Järntorget i Gamla stan är nedsågad. På marken ligger den med släckta lampor och ringlande sladdar. Först trodde jag att den blåst ned. Men sågmärkena i stammen bevisar att vandaler varit framme. Vem går omkring med en såg och får plötsligt för sig att såga ned en kommunal julgran på allmän plats? En julhatare? En förfördelad medborgare som vill hämnas på myndigheterna? En person som njuter av att förstöra andras egendom?
Någon som har en bra förklaring?
Skrivet av
Lars Epstein 03:27, 25 december 2009 i kategori Jippon, Södermalm, Utanför innerstan
Nacka Skoglund i premiärmatchen mot Karlstad 1964 där han han slog in en hörna direkt i mål.
Nacka Skoglund på idolkort från Italienåren i början av 50-talet.
Min egen inte särskilt porträttlika Nackavimpel som jag inte vet var den kommer ifrån.
Lennart ”Nacka” Skoglund, 50-talets (och kanske alla tiders) Kung Fotboll i Sverige, är inte glömd fast han dog för 35 år sedan, nedgången, bara 45 år gammal. I går, på julafton, skulle han ha fyllt 80 år om han fått leva. Aldrig glömmer jag drömmålet han slog in direkt på hörna i matchinledningen i premiärmatchen för Hammarby mot Karlstad 1964 efter återkomsten från den framgångsrika proffssejouren i Italien. Historierna om Nacka är otaliga. Sanna eller inte, vem vet. När han 19 år gammal 1949 fick anbud från AIK att spela i Allsvenskan ska han ha förhandlat sig till en kostym och rock till sig själv, en kappa till mamma Linnéa, en matta att lägga på golvet hemma i lägenheten på Katarina Bangata 42 förutom de1 000 kronorna i övergångssumma. Trots att han bara spelade sju matcher i AIK blev han svensk cupmästare med Solnaklubben innan han for till Italien och blev proffs i Milanoklubben Inter. Med Inter blev han italiensk ligamästare liksom sin sentida efterträdare i bolltrollarbranschen Zlatan Ibrahimovic.
Stefan Magnusson hyllar traditionellt Nackas minne på julaftonen.
Runt tusen personer samlades för att hylla minnet av Nacka.
Hunden ”Våfflan” är inbiten ”bajare” enligt husse.
Ung andäktig Bajensupporter vid Nackastatyn på Katarina Bangata.
Bajenbrudarna Bauer sjunger vid Nackaceremonin på julafton.
Under gårdagens årliga hyllning vid Nackastatyn intill bollgeniets barndomshem på Katarina Bangata 42 samlade uppåt tusen personer och lyssnade till Stefan Magnussons traditionella hyllningstal. Stefan Magnusson berättade att en staty föreställande Nacka Skoglund ska resas nästa år i den skånska orten Borrby. Där spelade han en uppvisningsmatch 1950. ”Visserligen spelade Nacka bara en halvlek. Men det räckte. Den mannen gjorde sannerligen avtryck”, sade Stefan Magnusson och de församlade applåderade. Nackastatyn fotograferades oupphörligen. Bajenbrudarna Bauer sjöng julsånger. Några tände ljus. Artisten Nackas minne lever än.
Skrivet av
Lars Epstein 23:29, 23 december 2009 i kategori Gamla stan, Jippon
Gamla stans levande julkalender sjunger på sista versen. På julafton klockan 11.30 öppnas den sista luckan på Stortorget.
Anders Hansson förbereder lucköppning 23 i Gamla stan.
Lucka 23 öppnades i Svenska Akademiens hus på Skomakargatan 30 på onsdagskvällen. Inför framträdandet övade deltagarna lite avspänt och pratade igenom programmet. Svenska Akademiens förre sekreterare Horace Engdahl spelade piano medan sonen Caspar sjöng. Hustrun, mamman och professorn Ebba Witt-Brattström sade sig vara lite nervös såsom sig bör inför ett framträdande. Detta för att den rätta koncentrationen ska infinna sig.
Christel, Ebba, Horace och Caspar samtalar inför framträdandet.
Horace och Caspar övar strax före lucköppningen.
”Hur blir det när föreställningen är klar. Blir vi framropade då”, undrade Horace Engdahl, alldeles innan lucköppningen skulle ta sin början. ”Javisst”, svarade konferencieren Christel
Schultz, ”och det blir säkert applåder mellan varje framträdande”. ”Bara de inte börjar kasta snöbollar”, skojade Horace Engdahl. ”Det är ingen risk. Publiken i Sverige är mycket väluppfostrad. Till skillnad från i Tyskland där åhörarna brukar bua på operaföreställningarna om de är missnöjda med framträdandet”. sade någon. ”Ja, ja det är sant”, sade Horace Engdahl, ”men jag har varit med om att några i publiken buat och visslat också på Stockholmsoperan. Det var en föreställning av Simson och Delila där man hade plockat in ett motiv med självmordsbombare på slutet. Det gick över gränsen. Det tyckte jag också”.
Caspar Engdahl sjunger Julvisa av Zacharias Topelius.
Ebba Witt-Brattström talar om 1809, 1909 och 2009.
Birger Haglund sjunger O helga natt.
Men ingen buade åt Horace Engdahls pianospel, Caspar Engdahls sång (Julvisa av Zacharias Topelius), Ebba Witt-Brattströms miniföredrag eller Birger Haglunds sång (O helga natt). Tvärtom. Den månghövdade publiken därnere på Skomakargatan och i Tyska Brinken applåderade så det smattrade mellan husväggarna.
Publiken nere på gatan var nöjd med framträdandet.
Skrivet av
Lars Epstein 10:36, 22 december 2009 i kategori Gamla stan, Stockholmare
Kristallskimrande, tunga, spetsiga, livsfarliga hänger istapparna över Stockholmarnas huvuden på tisdagsförmiddagen. Vintern är här!
Storkyrkobrinken 4.
Baggensgatan 11.
Munkbrogatan (mellan 17 och 19).
Slottet, yttre borggården.
Börshuset, Trångsund.
Skomakargatan 11.
Tyska brinken 30.
Västerlånggatan 42.
.jpg)
Mest kommenterade