Skrivet av
Lars Epstein 23:07, 30 januari 2010 i kategori Då&Nu, Södermalm, Utanför innerstan
Elevutställningar är angelägna endast för de närmast berörda. Så tänkte jag slentrianmässigt men besökte ändå pliktskyldigast vernissagen på Galleri Kontrast (Hornsgatan 
på lördagen. Väl där tvingades jag totalrevidera mina fördomar. Nordens fotoskolas elevutställning med fotoreportage på temat ”Gränsliv” är en angelägenhet för alla fotointresserade, ja för alla som betraktar sig som medmänniskor. Arton bildsviter av arton unga fotografer har alla något viktigt att berätta.
Robin Aron Olsson (i svart toppluva) i bakgrunden.
I Bosnien-Hercegovina har Robin Aron Olsson fotograferat återuppbyggda bostadshus som mer eller mindre totalförstördes under Bosnienkriget i början av 1990-talet. Robin Aron Olsson kontrasterar sina nytagna bilder mot Arne Bergs 10-15 år gamla bilder av samma hus, då i ruiner.
Förstora gärna bilden (genom att klicka på den) för att bättre se Robin Aron Olssons fotografier.
Ingenjör Arne Berg (Robin Aron Olssons flickväns pappa) fotograferade de förstörda husen när han för Räddningsverkets och FN:s räkning jobbade med återuppbyggnaden efter kriget i mitten av 1990-talet. I höstas åkte Robin Aron Olsson ned till byarna i regionen Brcko (nära gränsen till Kroatien och Serbien) och letade med hjälp av Arne Bergs gamla fotografier upp och fotograferade samma hus, nu återuppbyggda.
”Reportagen i de vanliga medierna från de här områdena ger mest en mörk bild. Min ambition har varit att skildra också en annan sida av verkligheten”, säger Robin Aron Olsson. Jag tycker att han lyckats. Det tycker PFK (Pressfotografernas klubb) också. De utsåg Robin Aron Olsson till årets Rookie.
Ung engagerad svensk fotografi lever. Gå till Galleri Kontrast och konstatera det med egna ögon!
Skrivet av
Lars Epstein 04:02, 30 januari 2010 i kategori City
En dystrare plats än Tysta Marigången (mellan Vattugatan och Tegelbacken) existerar knappast i hela Stockholm. Visserligen finns här en tapper frisör, en liten resebyrå, något slags lager och en outletaffär. Men de flesta lokalerna står sedan länge tomma och övergivna.
Många människor är rädda att överhuvudtaget gå in i Tysta Marigången. Onekligen övermannas man av obehagskänslor när man vistats på denna aparta plats mitt i stan. Personal vid företag i området som Sheraton, KPMG och till och med regeringskansliet har ibland enligt uppgift känt sig tvingade att begära väktareskort på kvällarna. Vilket kanske kan tyckas lite överdrivet.
I flera år (sedan 2004) har stadens styrande planerat för att läka detta sår efter skövlingen av gamla Klara under decennierna efter kriget. Nu är det i stort sett klart att det ska det bli en inomhusgalleria med rätt för stockholmarna att passera på dagtid. På kvällarna däremot blir det stängt med låsta portar mot såväl Vattugatan som Tegelbacken.
Tomträttsinnehavaren Diligentia ska bygga om och in den trista passagen och stå för driften. Här är en av få platser i innerstan som jag håller med om att det passar att inhysa en galleria. Men det finns ett ”men” som också noterats av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det offentliga rummet i staden minskar succcessivt över tiden, vilket är oroande. För tio år sedan stängdes de underjordiska passagerna under Tegelbacken ut mot Mälarstranden. Jag minns ännu de sprakande muralmålningarna i dessa märkliga gångar som plötsligt en dag utan förvarning bommades igen.
Tysta Marigången är fortsättningen på Klara Västra Kyrkogata söderut. Och vid Klara Västra Kyrkogata som en gång mynnade ut i Tegelbacken låg i hörnan vid just Tegelbacken fram till 1963 Dagens Nyheters redaktion. Men det var före min anställning på tidningen som inte startade förrän den 1 februari 1973. Då var DN-huset redan sedan tio år etablerat i Marieberg.
Längst bort till vänter i Tysta Marigången (dåvarande Klara Västra Kyrkogata/Tegelbacken) låg DN fram till 1963.
PS. Tysta Mari var namnet på en omvittnat trevlig restaurang på Tegelbacken som låg i Kronprinsens stall innan det revs på 1960-talet. Restaurangen var döpt efter Maria Christina Lindström som startat sin rörelse redan på 1830-talet. Hon kallades av gästerna för ”Tysta Mari” eftersom hon inte var alltför talför, vilket uppskattades. Jag tycker det är ett hån mot ”Tysta Mari” att den trista passagen mellan Vattugatan och Tegelbacken 1970 döptes till Tysta Marigången och föreslår att namnberedningen nu efter 40 år i förändringens tider passar på tillfället och döper den kommande gallerian till Hjalmar Mehr-gallerian efter den politiker som ju hade det grundläggande ansvaret för den olycksaliga passagens tillkomst.
Skrivet av
Lars Epstein 00:11, 29 januari 2010 i kategori City, Naturen
Snöplog på Drottninggatan.
Glashala isvalkar långa sträckor på Drottninggatan (Stockholms mest frekventerade gågata) har fått mej att halka och svära till flera gånger i vinter. Finns det ingen snöröjning i den här stan har jag muttrat tyst för mej själv. Den finns. Men är bara lite trögstartad. Nu har den fått upp farten. Vintern är på gång på allvar med ymnigt snöfall. Jag ser och hör snöplogar dåna fram på Drottninggatan. Och inte bara där. Överallt skottas tak, hackas istappar, plogas gator och sopas rent från snö framför affärsentréerna. Jag upptäcker nu också till min glada förvåning att isvalkarna på Drottninggatan har avlägsnats. Halkrisken är undanröjd. Toppen!
Varningsskylt som alltför ofta saknas.
Men jag oroas när jag lyfter blicken och ser alla hustak i stan med snööverhäng som plötsligt i stora sjok kan lossna och falla ned på trottoaren. Jag ser också med bävan de många livsfarliga istappar orsakade av läckande stuprännor som bara väntar på att sylvassa med kraft falla ned som projektiler i tjugofem meters fritt fall utan förvarning. På många håll har husägarna satt ut varningsband och skyltar. Alltid något! Men på alltför många ställen finns ingen som helst varning. Dåligt! Minns den pojke som häromåret fick en istapp i huvudet och dog i Drottninggatsbacken.
Stockholm som snöpudrad vinterstad är annars just nu ett avnjutbart konstverk i sin egen rätt.
Vertikalt snötäcke vid Sergels torg.
Vitklädd cykel ovanför Plattan.
Snöcamouflerad semesterreklam på Sveavägen.
Minnesmedaljong på konstnären Elias Martins gravsten med dubbelporträtt på Adolf Fredriks kyrkogård.
Snötäckt parksoffa i Tegnérlunden.
Och här är ett webbteve-inslag om var all bortplogad snö hamnar:
Skrivet av
Lars Epstein 01:49, 28 januari 2010 i kategori Då&Nu, Gamla stan
Västerlånggatan 75.
Varje dag går jag Västerlånggatan fram men aldrig förr har jag som denna gång stannat mållös och förundrad framför 75:ans port. Det var i går på onsdagseftermiddagen, den officiella Förintelsedagen (årsdagen för Auschwitz befrielse 27 januari 1945). Och jag stod kvar trots snöyra och bitande kyla. Vi var ett trettiotal personer som deltog i Forum för levande historias stadsvandring om nazismen och dess till till Stockholm kopplade platser. Museipedagogen Åsa Thunströms berättade den tragiska historien om den unge glödande nazisten Hans Waldemar Lindén som en gång bodde på just Västerlånggatan 75.
Hans Waldemar Lindén (1922-1941).
Hans Waldemar Lindén föddes den 10 september 1922. Som femtonåring anslöt han sig till den nazistiska organisationen Nordisk Ungdom. Han arbetade en tid som kontorist på gatukontoret men längtade efter en helt annan tillvaro. När han var 17 år gick han in som frivillig i den finska armén 1939. I mars 1941 blev han den förste svensk som tog värvning i Waffen-SS och också den förste svensk som stupade på östfronten, någon av de sista dagarna i december samma år, endast 19 år gammal.
Museipedagogen Åsa Thunström, stående i porten på Västerlånggatan 75, läste för oss deltagare i stadsvandringen, ur den då 18-årige Hans Waldemar Lindéns egenhändigt skrivna dagbok från den 3 mars 1941:
”Åter har det alltså lyckats mig, att sätta en dröm i verklighet. Förra året i finska armén, i år i den stortyska. Det ser ut, som om man vore på väg att bli någon sorts internationell legoknekt, men så farligt är det väl inte hoppas jag. Varför är jag då här? Ja, det är inte så lätt att svara på med några enkla ord. Det är en hel rad med omständigheter som spelat in. Visst är det idealitet och äventyrslusta, som spelat in till en stor del. Men jag kan inte intala mig att det är enbart det den här gången. Nej, det är även många andra, kanske inte fullt lika vackra faktorer, som bidragit. Vantrivsel i det tröstlöst och oheroiska, ja antiheroiska demokratiska samhället, och den fullkomliga avsaknaden av möjligheter, att utan ett evinnerligt ja-sägande till demokratin, skapa sig en ställning i staten. Skall jag kanske gå och vantrivas och ge min ungdom åt någon sorts förvärvskälla, som jag alldeles saknar intresse för? Skall jag låta mina bästa år förgå, medan jag samlar tjänsteår, för att i bästa fall sluta, visserligen i lugn, men också som en lägre tjänsteman i en dammig byråkratisk statsinstitution?”
I det tilltagande snöovädret stod vi gamla och unga, och lyssnade på detta utdrag ur dagboken och om hur Hans Waldemar Lindén drömde om en ljus framtid i det kommande stortyska riket men också om hur han var medveten om att han riskerade sitt liv: ”Stupar jag, ja då har jag med mitt blod beseglat den ariska livsgemenskapen och dött för mina ideal. Jag kan stupa i lugn, i vetskap om att den Stora saken dock kommer att segra”.
Åsa Thunström föreläser utanför Västerlånggatan 27.
Ingen av oss stadsvandrare tycktes kunna förstå bakgrunden till den reservationslösa trosvissheten hos denne 18-åring i Sverige 1941. Vandringen fortsatte till Västerlånggatan 27 där den nazistiska organisationen Brun Marin/Flottans framtid hade sina cellmöten 1940. Denna organisation avslöjades i Ture Nermans tidning Trots Allt vilket ledde till ett tryckfrihetsåtal (!) som dock ogillades. Det var ett annat andligt klimat i Sverige i början av andra världskriget innan det blev uppenbart att Tyskland skulle besegras.
Stadsvandringen ”På denna plats. En vandring genom krigets Stockholm 1933-45” finns som liten broschyr att köpa på Forum för levande historia på Stora Nygatan 10. Tidningsbilden på Hans Waldemar Lindén och det ovannämnda citatet är hämtat ur Bosse Schöns bok: ”Hitlers svenska soldater”.
Skrivet av
Lars Epstein 01:16, 27 januari 2010 i kategori Då&Nu, Gamla stan, Södermalm
Trafikkarusellen vid Slussen (klar 1935) skapades av arkitekten Tage William-Olsson och ingenjören Gösta Lundborg på Stockholms stadsplanekontor. Gösta Lundborg var förmodligen den som först framförde idén med planfria korsningar på en av Stockholms mest trafikerade platser. Detta för att radikalt eliminera 1920-talets ”Slussenelände” (de för varje år växande trafikköerna).
Trafikkarusellen har nu fungerat utmärkt i alla år (även efter övergången till högertrafiken). Men det är inte Gösta Lundborg utan Tage William-Olsson som blivit mest känd som ”Slussenarkitekten”. Arbetsfördelningen mellan dem båda är inte helt utredd. Mer om detta står att läsa i en initierad artikel skriven av Bo Bergman i Sankt Eriks årsbok 2004.
Tage William-Olssons Slussenvision med de två tornen och de nybyggda husen från 1929.
Nytt förslag två år senare. Perspektiv mot söder (lägg märke till höghusraden!). Akvarell av Tage William-Olsson 1931.
Förslaget som antogs av stadsfullmärktige 1931. De planerade husen liksom Stadsmuseets två nya flyglar byggdes aldrig. Lavering av Tage William-Olsson.
Tage William Olsson var både bergsingenjör och arkitekt. Han ritade flera förslag innan den slutliga utformningen godtogs. Från början tänkte han sig två runda torn mitt på Slussen. Sedan föreslog han en storslagen bebyggelse på platsen (något i stil med det som just nu planeras). Tage William-Olsson ville också riva flera gamla hus (som än i dag finns kvar) runt Slussen. Men tvingad av den högröstade opinionen (vars heta ordväxlingar gick under namnet ”Slussenrabaldret”) strök Tage William-Olsson de tilltänkta nya funkishusen ett efter ett från sina arkitektritningar. Förverkligad blev till sist lyckligtvis endast den renskalade funktionalistiska skapelse som vi nu känner som ”klöverbladet” och som fungerar utmärkt än i dag (om än sliten och nedgången).
Således ledde den livliga debatten början på 1930-talet fram till flera för stadsbilden positiva omarbetningar av det ursprungliga Slussenförslaget som till sist resulterade i en lyckad och formskön lösning av Slusssenproblemet utan monumentala huskroppar som skulle ha skymt utsikterna mellan Södermalm och Gamla stan eller över Mälaren och Saltsjön. Vågar man hoppas på en repris, att meningsbrytningarna och de relevanta argumenten också i dag leder till en lyckad lösning till sist? Visst vågar man.
DN:s webb-tv har tagit en Slussenpromenad med arkitekten bakom det nya förslaget. Kolla här:
Skrivet av
Lars Epstein 15:41, 25 januari 2010 i kategori Gamla stan, Södermalm
Spencer de Grey presenterar nya Slussenförslaget.
Borgarråden Kristina Alvendal, Ulla Hamilton och Sten Nordin talade sig varma för nya Slussen.
Dagarna är räknade för gamla Slussen. Snart är det dags att ta farväl. Den nya Slussen (för 8 miljarder kronor) rycker allt närmare. Om åtta år (2018) ska den vara färdig att tas i bruk. Nu ställs det bearbetade förslaget från arkitektkontoren Foster+Partners och Berg ut för allmän beskådan i Sjömanshemmet på Peter Myndes Backe 3 vid Slussen. Spencer de Grey från Foster+Partners presenterade förslaget på en presskonferens på måndagsförmiddagen. Han förklarade att det är fotgängarna som prioriteras på fordonstrafikens bekostnad i nya Slussen. Alla de tre ”tunga” moderata borgarråden Sten Nordin, Kristina Alvendal och Ulla Hamilton framhöll också det nya förslagets förtjänster. Mindre betong, bättre utrymmen för cyklister och fotgängare, många vattennära ytor, spännande utrymmen under den stora bron med cyklistcafé, lätt att orientera sig, raka och enkla vägar, osv.
Nybebyggelsen (volymstudier) på Slussen i genomskinlig plast (från Mälaren mot Saltsjön).
Utsikt från Saltsjön mot Mälaren (Stadsmuseet i mitten).
Kristina Alvendal med sin borgarrådssekreterare Henrik Nerlund studerar Slussenmodellen. I förgrunden ses byggnaden (volymstudie) som planeras på klöverbladets plats.
Utsikt som tyvärr kommer att skymmas.
Nog tycks mig detta förslag överlägset de som tidigare presenterats. Ändå är jag tveksam till den voluminösa gallerian/kontorsbyggnaden (ungefär på klöverbladets nuvarande plats). Som jag ser det kommer det stora nybyggnadskomplexet att skära av utsikten från Gamla stan mot Södermalm och vice versa. Två klassiska stadssilhuetter försvinner. Nu framhöll i och för sig Spencer de Grey att man inte ska se husen på Slussenmodellen annat än som så kallade volymstudier. Den nya bebyggelsen på Slussen fordrar en mycket noggrann och genomtänkt arkitektonisk utformning, underströk han. Men kvar står att det planeras stora byggnadsvolymer som totalt kommer att förändra Slussens utformning.
Men positivt är trots allt att fotgängarna bereds många ställen att vistats på nära vattnet i nya Slussen. Negativt ät den mer rätlinjiga och konventionella utförandet som nya Slussen får jämfört med dagens. Jag vidhåller att den nuvarande älskade, hatade och förtalade Slussen med sin unika utformning och alla infarter och utfarter besitter en obestridlig charm bortsett från smuts och förfall på grund av dålig städning och knapphändigt underhåll under årens lopp.
Skrivet av
Lars Epstein 18:05, 24 januari 2010 i kategori City, Då&Nu, Jippon
Stockholm i januari 1951. ”Farbror Lundkvist” (som jag kallade honom då) var inneboende hos ”tant Viola” (min styvmor) på Sankt Eriksgatan 67 (nära bron). Farbror Lundkvist hyrde ett av rummen i den lilla lägenheten. Nio år gammal var jag strängt tillsagd att aldrig störa farbror Lundkvist. Men när tant Viola inte var hemma brukade jag ibland försiktigt knacka på hans dörr eftersom han själv inte hade något emot att bli ”störd”. ”Kom in”, hörde jag alltid hans vänliga uppmaning från andra sidan dörren. Det luktade lite instängt i farbror Lundkvists rum. Men det var inget jag brydde mig om. En dag kom han själv ut i hallen och bad mig följa med in i hans rum. Han ville att jag skulle lyssna på en ny skiva han hade köpt och satte på den på sin grammofon. För första gången hörde jag Povel Ramels röst. Han sjöng sin ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, som blev min omedelbara favorit. Jag minns hur det bubblade i mitt bröst av glädje. Några år senare kom Knäppupprevyerna på Idéon (den omdöpta Odeonteatern på Brunkebergstorg). Vilka högtidsstunder! Jag älskade crazy på den tiden. Varje dag i DN läste jag Knäppupps annonser på nöjessidan med en ny ”flugig” vits för varje dag. Nu minns jag endast en ”I dag ingen paus, endast uppehåll mellan framtänderna”. En genial formulering tyckte jag då.
Povel Ramel vid pianot 1951. Det var det året jag första gången hörde hans ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” (Observera upphållet mellan framtänderna). Foto: Tore Falk
Povel Ramel (1922-2007) var utan tvekan en bjässe och förnyare i underhållningsbranschen i efterkrigstidens Sverige. Hans minne måste hedras på något sätt. Ann Mari Engel (v) har föreslagit att Stockholms stad initierar ett minnesmärke i form av ett lekfullt konstverk på Brunkebergstorg bakom Kulturhuset i närheten av den plats där Idéon (Knäppuppgängets egen teater) fanns innan huset revs för 40 år sedan (1969). Den borgerliga majoriteten tycks dock vara något njuggare i sin inställning. Finansborgarrådet Sten Nordin (m) delar uppfattningen att Povel Ramel var en folkkär artist men menar att ”Traditionen med minnesmärken och monument måste hanteras med stor varsamhet för att inte urholkas. Povel Ramel tillhör den skara som kan komma i fråga för ett hedrande från stadens sida i någon form. Kulturnämnden bör få i uppdrag att i lämpliga former uppmärksamma Povel Ramel, eventuellt genom en litterär skylt eller på annat sätt”.
Trista Brunkebergstorg borde kunna förgyllas med ett lekfullt konstverk till minne av Povel Ramel i anslutning till den sedan länge rivna Idéonteatern.
En litterär skylt låter lite väl snålt. Nog kan väl Povel Ramel få en liten plats med en staty som Nils Ferlin, eller en liten park som nyligen Monica Zetterlund och Stig Claesson (Slas), eller åtminstone en liten terrass någonstans som Astrid Lindgren. Måndagen den 1 februari blir det debatt (Politiskt skrammel om Povel Ramel) i frågan i Stockholms kommunfullmäktige i Stadshuset.
Skrivet av
Lars Epstein 14:54, 23 januari 2010 i kategori Då&Nu, Gamla stan, Jippon, Norrmalm
Högvakten återtog på lördagen efter drygt två års omväg sin gamla marschväg och tågade återigen över Norrbro på sin väg till vaktavlösningen på Slottet. En timma senare återinvigde kronprinsessan Victoria, glad och hjälmförsedd, Norrbro genom att lägga den sista stenen på körbanan (eller var det kanske gångbanan).
Frågan om den provisoriska Strömbron återkom vid ett par tillfällen under invigningsfestligheten. Den närvarande publiken applåderade idén att riva den snart pensionsmässiga Strömbron (från 1946). Idén avvisades dock bestämt av gatuborgarrådet Ulla Hamilton (m). Men varför inte?
Varför inte riva Strömbron och bygga en tunnel istället. Vid omröstningen i Stockholms stadsfullmäktige i mitten av 1940-talet segrade broalternativet med bara knapp majoritet (43-39). Egentligen var nog majoriteten för en tunnel (från Nybroplan till Skeppsbron) men ekonomiska argument avgjorde. Det skulle bli tre gånger så dyrt att bygga en tunnel (18 miljoner kronor istället för 6 miljoner kronor för broalternativet).
Vid en Gallupundersökning (dåtidens Sifo) i DN i juni 1946 röstade majoriteten av Stockholmarna för en tunnel (50 procent) endast 25 procent föredrog en bro. Kulturpersonligheter stred förgäves mot att Strömbron skulle byggas. ”Ett vanställande ärr i stadens ansikte”, skrev stadsträdgårdsmästaren Holger Blom. ”Ett skärande missljud i en välstämd orkester”, menade arkitekten Ivar Tengbom. Stadens gatudirektör David Anger argumenterade också förgäves mot att den fria vattenspegeln framför slottet vanställdes.
Men det skulle ju bara bli ett provisorium i avvaktan på en permanent lösning och ett återställande av de fria vattenvidderna. Nu är det kanske dags att börja planera för ett slopande av det gamla provisoriet. Varför inte utreda tunnelalternativet på nytt. Kan man bygga Norra länken, Södra länken, Förbifart Stockholm och Citybanan i tunnel kan man väl också bygga biltunnel inne i stadskärnan. Varför inte en tunnel både under Strömmen och Skeppsbron och kanske Slussen? Befria Strömmen från Strömbron och Skeppsbron från trafiken!
Skrivet av
Lars Epstein 22:39, 22 januari 2010 i kategori Gamla stan
Nu går det inte längre att springa ned till kontorshandeln på Stora Nygatan och köpa en ny tejprulle när den gamla tagit slut. Corporate Express stängde på fredagen sin kontorshandel efter 20 år på platsen. Skyltarna monterades ned vid lunchtid. (För två decennier sedan huserade en inte alltför populär Sabisbutik i lokalerna).
Varför stänger Staples Corporate Express (som företaget heter numera) sin affär för kontorsvaror i Gamla stan? (Den i Garnisonen på Östermalm får visst leva vidare). De tre expediterna i affären (som nu alla blir arbetslösa) visste inte. Jag ringde till huvudkontoret i Borås för att fråga om det var bristande lönsamhet eller höjda hyror eller någon annan orsak till nedläggningen. Rösterna i drektörernas telefonsvarare lät väldigt trevliga och lovade att ringa upp om ärende, namn och nummer angavs. Tyvärr infriades inte löftet. Kanske arbetar de bara halvdag på fredagar i Borås.
I alla händelser är det trist när ”vanliga” affärer försvinner i Gamla stan. Det finns tillräckligt med turistfällor som säljer fickpluntor med försilvrade döskallar, vikingaskeppformade ljusstakar och troll med vikingahjälmar och andra oundgängliga souvenirer. Tro inte att jag har något emot turister. Tvärtom. Jag gillar turister och det är givet att det finns många butiker som vänder sig till denna konsumentgrupp på stora stråket Västerlånggatan och även Stora Nygatan sedan också den blivit gågata. Men visst är det trevligare om det finns ett varierat utbud i detaljhandeln även i Stockholms turistcentrum. Och det är ju ingen naturlag som säger att Corporate Express ersätts av en souvenirbutik. Jag hoppas inte.
Skrivet av
Lars Epstein 01:23, 22 januari 2010 i kategori Då&Nu, Gamla stan, Jippon, Norrmalm
Norrbro från Lejonbacken runt sekelskiftet 1900.
Norrbro från Lejonbacken i dag.
Erik Palmstedts tvåhundraåriga Norrbro har varit utsatt för skiftande omdömen under seklerna. Så här skrev assessor Nils Lundequist i sin ”Stockholms stads historia, från stadens anläggning till närwarande tid” (1828) när Norrbro bara var drygt tjugo år gammal:
”Olika omdömen om denna brobyggnad underkastas kännares pröfning. Om den synes hafwa ett tungt utseende och wara allt för hög, tyckes dess sammansättning dock trotsa sjelfwa tidens allhärjande magt.”
Vattenisolering av Norrbro våren 2009. Foto: Dieter Stöpfgeshoff på utställningen vid invigningen i morgon.
En sista finputsning inför återinvigningen av gamla Norrbro.
Alltför hög tycker väl ingen i dag att Norrbro är. Trotsat tidens allhärjande makt har den sannerligen gjort. Den överlevde till och med rivningshotet på 1960-talet. Nu har Norrbro varit stängd i drygt två år för en grundläggande reparation. Det var i september 2007 den stängdes. Jag åkte på Norrbro sista dagen innan den stängdes på väg till Filminstitutet och ett föredrag om den finske filmregissören Aki Kaurismäki. Det känns länge sedan. Men nu öppnar Norrbro igen. I morgon (lördag runt klockan 13) lägger kronprinsessan Victoria symboliskt dit den sista stenen på bron och förklarar den nyinvigd. Invigningsfestligheterna startar dock redan klockan 12. En fotoutställning visas samtidigt. Här kan man följa de olika momenten i renoveringsarbetet. På måndag släpps trafiken på.
.jpg)
Mest kommenterade