Stockholm i januari 1951. ”Farbror Lundkvist” (som jag kallade honom då) var inneboende hos ”tant Viola” (min styvmor) på Sankt Eriksgatan 67 (nära bron). Farbror Lundkvist hyrde ett av rummen i den lilla lägenheten. Nio år gammal var jag strängt tillsagd att aldrig störa farbror Lundkvist. Men när tant Viola inte var hemma brukade jag ibland försiktigt knacka på hans dörr eftersom han själv inte hade något emot att bli ”störd”. ”Kom in”, hörde jag alltid hans vänliga uppmaning från andra sidan dörren. Det luktade lite instängt i farbror Lundkvists rum. Men det var inget jag brydde mig om. En dag kom han själv ut i hallen och bad mig följa med in i hans rum. Han ville att jag skulle lyssna på en ny skiva han hade köpt och satte på den på sin grammofon. För första gången hörde jag Povel Ramels röst. Han sjöng sin ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, som blev min omedelbara favorit. Jag minns hur det bubblade i mitt bröst av glädje. Några år senare kom Knäppupprevyerna på Idéon (den omdöpta Odeonteatern på Brunkebergstorg). Vilka högtidsstunder! Jag älskade crazy på den tiden. Varje dag i DN läste jag Knäppupps annonser på nöjessidan med en ny ”flugig” vits för varje dag. Nu minns jag endast en ”I dag ingen paus, endast uppehåll mellan framtänderna”. En genial formulering tyckte jag då.

Povel Ramel vid pianot 1951. Det var det året jag första gången hörde hans ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” (Observera upphållet mellan framtänderna). Foto: Tore Falk

Povel Ramel (1922-2007) var utan tvekan en bjässe och förnyare i underhållningsbranschen i efterkrigstidens Sverige. Hans minne måste hedras på något sätt. Ann Mari Engel (v) har föreslagit att Stockholms stad initierar ett minnesmärke i form av ett lekfullt konstverk på Brunkebergstorg bakom Kulturhuset i närheten av den plats där Idéon (Knäppuppgängets egen teater) fanns innan huset revs för 40 år sedan (1969). Den borgerliga majoriteten tycks dock vara något njuggare i sin inställning. Finansborgarrådet Sten Nordin (m) delar uppfattningen att Povel Ramel var en folkkär artist men menar att ”Traditionen med minnesmärken och monument måste hanteras med stor varsamhet för att inte urholkas. Povel Ramel tillhör den skara som kan komma i fråga för ett hedrande från stadens sida i någon form. Kulturnämnden bör få i uppdrag att i lämpliga former uppmärksamma Povel Ramel, eventuellt genom en litterär skylt eller på annat sätt”.

Trista Brunkebergstorg borde kunna förgyllas med ett lekfullt konstverk till minne av Povel Ramel i anslutning till den sedan länge rivna Idéonteatern.

En litterär skylt låter lite väl snålt. Nog kan väl Povel Ramel få en liten plats med en staty som Nils Ferlin, eller en liten park som nyligen Monica Zetterlund och Stig Claesson (Slas), eller åtminstone en liten terrass någonstans som Astrid Lindgren. Måndagen den 1 februari blir det debatt (Politiskt skrammel om Povel Ramel) i frågan i Stockholms kommunfullmäktige i Stadshuset.