Robban tar vid där Statoil svek i Åkers Styckebruk

I min förra blogg om Åkers Styckebruk för en och en halv månad sedan skrev jag om strukturomvandlingen i det gamla brukssamhället, sju mil från stan, där jag har följt utvecklingen i tjugofem års tid från min sommarstuga i den sörmländska idyllen. BP-macken blev Statoilmack, först bemannad sedan obemannad, därefter nedlagd.

Men nu händer det glädjande saker i Åker. Strängnäsbon Robban Söderberg håller på och blåser nytt liv i macken igen. Han förbereder för att åter öppna den om tre-fyra månader i egen regi. Han köper helt enkel in bensinen själv och ska sälja den utan att tillhöra någon av de stora aktörerna på marknaden. Friskt vågat. Jag hoppas det håller. ”Jag tror säkert att det kommer att fungera”, säger Robban Söderberg (bakom disken i vit tröja på bilden) som också köpt Pizzerian på andra sidan gatan. Han har fler företag och telefonerna ringer oupphörligen i bensinmackskiosken när han omväxlande säljer snus och pratar med leverantörer och olika medhjälpare. Robban Söderberg blir unik. Det finns inte många enskilda bensinmackar i Sverige. Men kanske blir det fler i framtiden när de stora drakarna väljer att lägga ned på allt fler orter, försämrar servicen och därmed öppnar för privata initiativ.

Är Östermalmsborna överkänsliga?

”Blå Tåget”, ”Träd, Gräs och Stenar”, ”Arbete & Fritid” och alla de andra progressiva banden som för fyrtio år sedan vände sig mot den kommersiella musikbranschen brukar kallas ”Den svenska proggen”.  Kanske var det den 12 juni 1970 den nya musikrörelsen startade då den första Gärdesfesten (utan tillstånd) arrangerades med massor av band och runt femhundra unga människor samlades för att umgås och lyssna på musik.

I ett 60-tal svartvita bilder rekapituleras denna smått historiska dag i Lars G Johnsons fotoutställning ”När festen kom till Gärdet den 12 juni 1970” som just nu visas på biblioteket i Fältöversten vid Karlaplan, en utställning väl värd ett besök. Men jag undrar varför en av bilderna har censurerats.  Anses Östermalmsborna så pryda att de inte kan se en naken manskropp insmetad i lera, eller vilken är förklaringen?

Årstavikens vatten äntligen badbart

Söders nya utomhusbad intill golfbanan i Tantolunden är igång. Till sist. Massor med människor solar sig på stranden eller svalkar sig med en simtur. Särskilt barnen trivs som fiskarna i vattnet. Ingen tvekan om att det är populärt. Hade jag haft ett par badbyxor med mig hade jag (kanske) doppat mig denna nästan outhärdligt heta måndagseftermiddag i Stockholms innerstad.

Redan för sex år sedan föreslog de två kd-politikerna Hardy Hedman och Nina Ekelund att ett strandbad skulle anläggas på platsen. Men på den tiden (och så sent som för ett år sedan) var vattenkvalitén för dålig i den tre kilometer långa Årstaviken med begränsad vattenomsättning och dagvattenutsläpp. Men nu har upprepade provtagningar visat att vattenkvalitén är godkänd för ett officiellt strandbad. För en dryg månad sedan gav politikerna i exploateringsnämnden klartecken till anläggning av badet. Totalkostnaden är drygt 3 miljoner kronor. Då ingår den permanenta vattentoalett som ska byggas till nästa sommar.

 

Det oväntade mötet med Leif Andersson – efter 57 år

Stockholms sunkigaste plats, utrymmet under Sankt Eriksbrons norra fäste mellan Norrbackagatan och Atlasmuren. Urindoft och en matta av duvfjädrar på marken. Längst inne i hörnen uteliggarnas enkla nattläger. Betongväggarna besprutade med graffiti à la Bronx (det enda som ger den dystra platsen liv).  Här känns som skulle en knivman stå dold bakom hörnet. Men de är lugnt när jag och dotter Majken gör en visit. Varför är vi här? Jo, jag guidar henne runt i min barndoms hemtrakter. Här lekte jag äventyrliga lekar i början av 1950-talet när tunnelbanebron under Sankt Eriksbron byggdes, eftersom jag bodde alldeles intill.

Vi lämnar den klaustrofobiska miljön, svänger runt hörnet och smiter in genom en garageinfart från Bråvallagatan in på min barndoms gård som jag vill visa för Majken. Den gamla gården är sig lik från förr när jag åkte hissen ned åtta trappor till gården för att tömma den tunga plåthinken med sopor i den fyrkantiga soptunnan som öppnades med ett fyrkantigt lock som sedan smällde igen med en metallisk klang.

Som vi står där på gården kommer en kvinna, som bor i huset i dag, ut genom porten. Hon berättar att mitt gamla barndomshus i dag är dåligt underhållet, att vinden oförändrad finns kvar med sina vindskontor, att ståltrådsnäten som spänts upp framför de gemensamma balkongerna mellan trappavsatserna är till för att skydda från duvorna.

 

Dotter Majken och jag tackar för samtalet, lämnar gården och tar bussen ned till city. Vi skiljs vid Stureplan. Jag ställer mig vid hållplatsen för att invänta buss nummer 2 mot Sofia. En man sitter på en av bänkarna i busskuren och läser en affärstidning. Han påminner mig om någon jag känner från förr, en bekant från mitt barndomshus vars gård jag just besökt för första gången på år och dag, Leif Andersson, väldigt lik faktiskt, men kan det vara lille Leif, nu en äldre man? Nej, det är nog inte han. Han stiger på på bussen före mig och sätter sig längst bak. Kanske är det Leif. Ska jag våga fråga. Nej det blir inte av. Jag är för feg eller blyg.

Bussen hinner inte mer än starta förrän han kommer fram till min sittplats. ”Visst är det Lasse”, säger han frågande. ”Ja, tack för att du frågar. Jag hade nästan tänkt fråga dej om du inte är Leif Andersson”, svarar jag när jag färstår att det är han. Leif har bytt efternamn men behållit sina ursprungliga anletsdrag. Han berättar sitt livs historia mellan Norrmalmstorg och Slussen. Om sina barn, sitt äktenskap, sina systrar, sitt jobb. Numera är han pensionär men har kvar en del uppdrag från förr även om som han säger ”telefonen ringer inte lika ofta som förr. De gamla kontakterna försvinner en efter en”. Han hjälper ett kanadensiskt företag med affärerna i Sverige. ”Så länge det fungerar och jag tycker det är kul”. 

Jag berättar att jag händelsevis besökt vår gemensamma gamla barndomsgård bara några timmar tidigare. ”Vilket sammanträffande”, tycker vi båda. Jag tänkte på Leif redan när vi, dotter Majken och jag stod på gården och pratade med den kvinnliga hyresgästen.  Leif och jag bodde fem trappor upp på Sankt Eriksgatan 67, i lägenheterna mittemot varandra. (Fem trappor upp på Sankt Eriksgatan var åtta trappor ned till gården med utgång genom valvet till Bråvallagatan). Jag minns med särskild värme Leifs snälla gästfria mamma som alltid bjöd mig på något gott att äta, när jag kom in i deras lägenhet, en hembakt bulle, en mumsmums eller ett glas saft, men inte minst på hennes alltid vänliga ord, så betydelsefulla för en osäker tolvåring som den jag var för 57 år sed
an. Leif var bara 9 år då, nu är han 66. Tiden går. Inte underligt att jag var lite osäker på om det verkligen var ”lille” Leif jag fick syn på vid busshållplatsen vid Stureplan.

Han var kanske lika osäker, men vågade fråga. Tack Leif för att du tog initiativet. Det ska jag själv göra nästa gång jag hamnar i samma läge med risk för att misstaga mig. För om tillfälle till ett så här kort men innehållsdigert möte ånyo uppenbarar sig får jag bara inte missa det. Nej, det får inte ske.

För få soptunnor i stan

Soptunnorna i stan är för få och för små. Åtminstone i närheten av parkerna som den här på Odengatan vid Vasaparken. Åtminstone i midsommartid. Men koltrasthonan (eller är det en björktrast?) är av annan mening och kalasar på några överblivna jordgubbar.

Handsken är kastad på Kornhamnstorg

Handsken är kastad, eller snarare handskarna är kastade, eller ännu hellre upphängda, på Munkbroledens mitträcke vid Kornhamnstorg. Vantarna också, i olika storlekar, barn och vuxna. Man undrar varför. Jag gissar på en konstinstallation. Finns det kanske en bättre förklaring?

Vitabergparken – Stockholm i världsklass

Midsommarstången reses lövad på friluftsteaterns dammiga grusplan. Solen gassar.  Stockholmarna ligger tätt på sina filtar, dricker sin Hallands fläder, äter sin färskpotatis, skärgårdssill och sina kalla prinskorvar. Barnen fiskar upp påsar med godisringar ur fiskdammen, följer spänt lyckohjulets inbromsning, blåser färgskimrande såpbubblor, dansar lyckliga runt stången med blomsterkransar i håret, små grodorna, prästens lilla kråka, karusellen och sjunger till sist skrattolles visa. Vitabergsparken på midsommarafton, Stockholm i världsklass.

 

Midsommar i Gamla stan

Trevlig midsommar tillönskas alla!

 

Döp en gata i Stockholm efter Salvador Allende!

Stockholm påstår sig vara ”The Capital of Scandinavia” och ”En stad i världsklass” för att inte tala om andra krystade epitet som låter som vore de skapade av någon välbetald PR-konsult.  Men när det gäller att sätta namn på nya platser och gator känns det som Stockholm fortfarande är en liten inskränkt ankdamm långt upp i norr.

Salvador Allende (1908-1973).

För två år sedan föreslog vänsterpartisterna Ann-Margarethe Livh och Maria Hannäs med stöd av oppositionen att en plats eller gata i Stockholm skulle uppkallas efter den demokratiskt valde socialistiske chilenske presidenten Salvador Allende som den ödesdigra tisdagen 11 september 1973 mördades i en fascistisk kupp ledd av generalen Augusto Pinochet. Men den styrande alliansen i Stockholms stadshus säger nu två år senare nej med motiveringen att det inte är praxis att döpa gator eller platser efter utländska personer som inte har någon geografisk anknytning till staden. Men visst har Salvador Allende anknytning till oss i Stockholm om än inte geografisk.

Maria Hannäs (v).

Själv minns jag knivskarpt den ödesdigra höstkvällen när Salvador Allende mördades. Det var det första året jag var anställd som journalist på DN. Vi jobbade sent högt upp i DN-skrapan, redigerade texter, ritade sidor och försökte komma på snitsiga rubriker i förortsbilagorna som gavs ut på den tiden. Någon hade radion på. ”En militärkupp har brutit ut i Santiago. Skottlossning. De säger att Salvador Allende är skjuten”, hördes någon ropa. Arbetet på redaktionen stannade upp. Alla genomfors som av en elektrisk stöt. En smärtsam förlamande stämning bemäktigade sig oss alla på redaktionen som om det hade genomförts en statskupp i Sveriges och vår egen statsminister Olof Palme hade blivit mördad (vilket han ofattbart nog blev knappt 13 år senare).

Kristina Alvendal (m).

I dag har både Salvador Allende och Olof Palme gator uppkallade efter sig i Berlin och i många andra städer världen runt. Men Stockholm kan bara uppkalla gator och platser efter personer som har en mer direkt anknytning till staden. Eller som föredragande borgarrådet Kristina Alvendal (m) uttrycker det: ”Salvador Allende saknar specifik anknytning till Stockholm och han omfattas inte av den praxis som sedan länge tillämpas i staden vid namngivning av gator och platser”. Men hallå, är det inte dags att ändra och genomföra en generösare praxis. I Sverige bor många Chilenare som stödde den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende och som kommit till Sverige som flyktingar förföljda av den fascistiska juntan i Chile. Är inte det skäl nog. Jag tycker det. Dessutom var Salvador Allende en av vår tids stora demokratiska förkämpar. Också Martin Luther King borde få en plats eller gata i Stockholm (även om han har ännu mindre anknytning till staden) om vi likt Berlin och andra stora städer vill kalla oss en internationell storstad.

 

”Jätteakvarium” byggs på Vasagatan

Den låga delen …

… av Scandic Continental på Vasagatan …

… rivs för …

… Citybanans nya stationsbyggnad.

Nu rivs Hotell Scandic Continentals låga byggnad vid Vasagatan mittemot Centralen. Här ska den nya uppgången för Citybanan ligga i framtiden. Men det blir ingen skyskrapa på platsen som det planerades för dryga året sedan. I stället blir det ett genomskinligt glashus, lite som ett jättelikt akvarium innehållande människor i stället för guldfiskar.

Ungefär så här ska det se ut interiört.

Så här kommer det inte att se ut. Ett av fyra idéförslag (White arkitekter) till skyskrapa på platsen, en idé som spolades.