Stockholms sunkigaste plats, utrymmet under Sankt Eriksbrons norra fäste mellan Norrbackagatan och Atlasmuren. Urindoft och en matta av duvfjädrar på marken. Längst inne i hörnen uteliggarnas enkla nattläger. Betongväggarna besprutade med graffiti à la Bronx (det enda som ger den dystra platsen liv).  Här känns som skulle en knivman stå dold bakom hörnet. Men de är lugnt när jag och dotter Majken gör en visit. Varför är vi här? Jo, jag guidar henne runt i min barndoms hemtrakter. Här lekte jag äventyrliga lekar i början av 1950-talet när tunnelbanebron under Sankt Eriksbron byggdes, eftersom jag bodde alldeles intill.

Vi lämnar den klaustrofobiska miljön, svänger runt hörnet och smiter in genom en garageinfart från Bråvallagatan in på min barndoms gård som jag vill visa för Majken. Den gamla gården är sig lik från förr när jag åkte hissen ned åtta trappor till gården för att tömma den tunga plåthinken med sopor i den fyrkantiga soptunnan som öppnades med ett fyrkantigt lock som sedan smällde igen med en metallisk klang.

Som vi står där på gården kommer en kvinna, som bor i huset i dag, ut genom porten. Hon berättar att mitt gamla barndomshus i dag är dåligt underhållet, att vinden oförändrad finns kvar med sina vindskontor, att ståltrådsnäten som spänts upp framför de gemensamma balkongerna mellan trappavsatserna är till för att skydda från duvorna.

Dotter Majken och jag tackar för samtalet, lämnar gården och tar bussen ned till city. Vi skiljs vid Stureplan. Jag ställer mig vid hållplatsen för att invänta buss nummer 2 mot Sofia. En man sitter på en av bänkarna i busskuren och läser en affärstidning. Han påminner mig om någon jag känner från förr, en bekant från mitt barndomshus vars gård jag just besökt för första gången på år och dag, Leif Andersson, väldigt lik faktiskt, men kan det vara lille Leif, nu en äldre man? Nej, det är nog inte han. Han stiger på på bussen före mig och sätter sig längst bak. Kanske är det Leif. Ska jag våga fråga. Nej det blir inte av. Jag är för feg eller blyg.

Bussen hinner inte mer än starta förrän han kommer fram till min sittplats. ”Visst är det Lasse”, säger han frågande. ”Ja, tack för att du frågar. Jag hade nästan tänkt fråga dej om du inte är Leif Andersson”, svarar jag när jag färstår att det är han. Leif har bytt efternamn men behållit sina ursprungliga anletsdrag. Han berättar sitt livs historia mellan Norrmalmstorg och Slussen. Om sina barn, sitt äktenskap, sina systrar, sitt jobb. Numera är han pensionär men har kvar en del uppdrag från förr även om som han säger ”telefonen ringer inte lika ofta som förr. De gamla kontakterna försvinner en efter en”. Han hjälper ett kanadensiskt företag med affärerna i Sverige. ”Så länge det fungerar och jag tycker det är kul”. 

Jag berättar att jag händelsevis besökt vår gemensamma gamla barndomsgård bara några timmar tidigare. ”Vilket sammanträffande”, tycker vi båda. Jag tänkte på Leif redan när vi, dotter Majken och jag stod på gården och pratade med den kvinnliga hyresgästen.  Leif och jag bodde fem trappor upp på Sankt Eriksgatan 67, i lägenheterna mittemot varandra. (Fem trappor upp på Sankt Eriksgatan var åtta trappor ned till gården med utgång genom valvet till Bråvallagatan). Jag minns med särskild värme Leifs snälla gästfria mamma som alltid bjöd mig på något gott att äta, när jag kom in i deras lägenhet, en hembakt bulle, en mumsmums eller ett glas saft, men inte minst på hennes alltid vänliga ord, så betydelsefulla för en osäker tolvåring som den jag var för 57 år sed
an. Leif var bara 9 år då, nu är han 66. Tiden går. Inte underligt att jag var lite osäker på om det verkligen var ”lille” Leif jag fick syn på vid busshållplatsen vid Stureplan.

Han var kanske lika osäker, men vågade fråga. Tack Leif för att du tog initiativet. Det ska jag själv göra nästa gång jag hamnar i samma läge med risk för att misstaga mig. För om tillfälle till ett så här kort men innehållsdigert möte ånyo uppenbarar sig får jag bara inte missa det. Nej, det får inte ske.