Flickorna dansar och applåderna ekar mellan husväggarna på Drottninggatan. En rysk blåsarensemble på besök hos vänner i Stockholm har sällat sig till gatumusikanternas skara och spelar till publikens uppskattning som förvandlas till mängder med mynt i trumpetfodralet. Jag blir glad. Det svänger ordentligt om Alexanders Ragtime Band (Come on and hear!), Just a closer walk with Thee (I´m weak but Thou art strong…) och Hava Nagila (Låt oss fröjdas!). Men det är när trombonerna blåser igång Mack the Knife (Oh, the shark has pretty teeth, dear…) som bitterljuva minnen från 1950-talets mitt plötsligt framkallar sin gamla film.

Louis Armstrong skulle komma till stan och spela i Konserthuset. Jag var så ung på den tiden och Louis Armstrong var idolen. Han spelade trumpet som en Orfeus och sjöng med sin oemotståndliga hesa röst (hans version av Mack the Knife är en klassiker). Men jag hade ingen biljett till konserten som var utsåld. Men händelsevis kom jag på lunchrasten samma dag som konserten skulle äga rum i samspråk med flickan som sålde mjukglass innanför entrén till EPA (nu Åhléns) på Odenplan. Glassflickan hade en konsertbiljett men kunde inte själv gå och kunde tänka sig att sälja biljetten till som jag tyckte ockerpris (15 kronor i stället för som den kostat 10 kronor).  Jag köpte den. Det sved.  Det var mycket pengar på den tiden för en 15-åring.

Men konserten var värd det dubbla och dessutom lottades fem böcker ut på entrébiljetterna. Chansen att vinna Louis Armstrongs självbiografi Satchmo var en på 400. Jag vann underligt nog ett exemplar och fick gå ned till den store trumpetarens loge efter konserten. Han torkade av svetten i pannan och sedan läpparna med en vit handduk innan han signerade boken och gav den till mig personligen. Jag svävade på moln (det gör jag fortfarande vid tanken på minnet). Dagen efter berättade jag för flickan i glaskiosken vad hon gått miste om. Hennes ansikte mörknade och hon ångrade givetvis att hon sålt biljetten till mig. Boken kostade 14.75, konsertbiljetten 15 kronor. Således fick jag se och höra konserten för 25 öre plus ett oförglömligt minne på köpet. Detta minne är ljuvt. Skadeglädjen fördubblade dessutom min lycka (jag var ju inte mer än tonåring).

Men det som sedan hände gör minnet lite bittert. Jag gjorde misstaget att låna ut den signerade boken till min klasskamrat Leif Pettersson och fick sedan aldrig mer igen den. Låna aldrig ut böcker! Jag har försökt få tag i Leif men inte lyckats under alla dessa år. Nu kollar jag på Facebook. Lönlöst. Där finns 103 Leif Pettersson och min gamla skolkamrat kanske inte ens är med. Men varför klaga egentligen. Minnet har jag ju trots allt kvar.

Jag har skrivit om dessa efterhängsna minnesbilder flera gånger. Senast för ett drygt år sedan. Alltid med hopp om att Leif Pettersson ska höra av sig. Men det har han ännu inte gjort. Skam den som ger sig, Leif, läs detta och hör av dig!