Skrivet av
Lars Epstein 18:24, 30 december 2010 i kategori Allmänt
Palladiumhuset på Kungsgatan som räddades från rivning och blev kasino istället för biograf. Synd att det inte blev filmmuseum som var på förslag för tjugofem år sedan.
Ingenting är säkert, men jag vill gärna minnas att det var på den magnifika biografen Palladium på Kungsgatan som jag en kväll 1954 såg ”Moonlight Serenade”, filmen om den världsberömde amerikanske trombonisten och orkesterledaren Glenn Miller som omkommit i en flygolycka bara 40 år gammal tio år tidigare. James Stewart hette huvudrollsinnehavaren. Jag gillade musiken, svängig men också melankolisk som jag tolkade den. Egentligen minns jag föga, om ens något, bara stämningen, av själva filmen, desto mer av själva biobesöket. Jag satt nämligen på första bänk, plats ett, längst ut till vänster eller höger, beroende på hur man betraktar saken. Jag var tvungen att vrida kroppen i en onaturlig ställning mot filmduken i närmare två timmar och hade rejält ont i nacken när ridån drogs för efter föreställningens slut. Jag hade själv, till kassörskans förvåning, propsat på att få den ofördelaktiga platsen i salongen eftersom jag tyckte det såg snyggt ut på biobiljetten med den tryckta texten: ”Bänk 1, Plats 1”. På den tiden samlade jag nämligen på biobiljetter på vilkas baksida jag antecknade filmens titel, betyg, skådespelare och diverse andra uppgifter, nu bortglömda. Eftersom biobesöken tidvis var mycket täta, en gång gick jag på bio tolv kvällar i sträck, blev det efterhand en ansenlig bunt med färggranna biobiljetter att bläddra i och skryta med i skolan. Men en dag fick någon för sig att vi skulle sluta samla på biobiljetter varvid samtliga rev sönder sina mödosamt ihopsamlade buntar och kastade resterna i nån papperskorg. Borta är således minnet av de flesta filmerna, borta alla gamla biobiljetter som skulle kunna fungera som hjälp för minnet, borta är de flesta gamla biografer inklusive Palladium på Kungsgatan som slog igen 1987 och blev restaurang och konferenslokal för att så småningom förvandlas till statligt kasino. Kvar finns dock själva huset, men det var inte långt ifrån att också det försvann för fyrtio år sedan. I City 67, planen för en genomgripande förändring av stora delar av norra City, fanns det inte plats för Palladiumhuset. Det skulle rivas. Men i slutet av 60-talet bildades byalagen och protesterna mot rivningshysterin växte och fick politikerna att revidera sina planer. Utan folkligt engagemang hade inte ens huset där jag tror att jag såg den vemodiga filmen om Glenn Miller funnits kvar i dag och då hade mitt minne varit alldeles blankt.
Skrivet av
Lars Epstein 23:46, 29 december 2010 i kategori Utanför innerstan, Visioner
Det hårt trafikerade Hjulstsakorset (där E 18/Hjulstavägen och Bergslagsvägen/Akallalänken korsar varandra) kommer att bli ännu mer trafikbelastat i framtiden när E 18 byggts ut och Förbifart Stockholm får avfarter och påfarter i den nya Trafikplats Hjulsta i tre våningar som tillsammans med sin närmaste omgivning går under namnet Stockholmsporten. Men hur ska den framtida Stockholmsporten se ut? En gestaltningstävling har utlysts av stan och just nu ställs de fyra finalisternas förslag ut i Liljevalchs källare till den 9 januari.
I det mest spektakulära förslaget ”Energidalen” svävar en väldig solcellsutrustad reflekterande glob (sfär) (som ska hållas uppe i luften av sin egenproducerade energi) och dessutom värma upp 235 småhus över hela trafikplatsen.
I ”Sthlm Rocks” dekoreras hela trafikplatsen av långa rader med konstgjorda klippblock.
I ”Landmärke” är de cirkelrunda formerna dominerande.
I ”Ouvertyr” kröns trafikplatsen av en slingrande gångväg som får åtminstone mig att tänka på Foster/Bergs första förslag till nybyggnad av Slussen med dess slingrande gångbro över Mälaren från Söder till Gamla stan.
Under vårvintern ska en jury bestående av bland andra förre stadsarkitekten Per Kallstenius, hans efterträdare Karolina Keyzer och konstnären Ernst Billgren välja ut vilket förslag som ska vidarebearbetas för att så småningom förverkligas. Själv fastnar jag för den svävande globen om den nu är genomförbar. En glob söder om stan finns ju redan, varför då inte också en norr därom.
Följande fyra konstellationer av nordiska arkitektkontor svarar för de fyra förslagen (men vilken som svarar för vilket är hemligt tills vinnaren är utsedd): • Snøhetta, Norge
• Kristine Jensens Tegnestue, Danmark, Tyréns, Sverige, Steen Høyer, Danmark
• Erik Giudice, Sverige, Charlotte von Poehl, Sverige• Big, Danmark, Grontmij, Sverige.
Skrivet av
Lars Epstein 17:49, 28 december 2010 i kategori Utanför innerstan
För ett år sedan berättade jag om Blackebergsbloggen där folk lade upp bilder och berättade minnen och diskuterade var olika nu nedlagda affärer en gång var belägna. Det blir nog en bok så småningom spådde jag. Mycket riktigt. Nu är den här: Tomas Zackarias Westbergs ”Staden i skogen – bilder och berättelser från Blackeberg”. Den innehåller glimtar från nu och då – från snuskungen Knut Ljunglöfs tid, Kentas och Stoffes, snabbköpets och nybyggarandans på 1950-talet, men också bilder och berättelser från dagens Blackeberg.
Konsums Snabbköp på Holbergsgatan vid invigningen i maj 1952 …
… som blev dagens SkridskoJohan.
Johan ”Skridsko-Johan” Berg (bild ur boken).
Johan ”Skridsko-Johan” Berg övertog Konsums Snabbköps lokal på Holbergsgatan (där han en gång jobbade).
Kvarnen vid Kvarnviken.
Sven Mellström, Blackebergs ende urinvånare.
Drygt 60-årige Sven Mellström (den ende urinvånaren i Blackeberg) poserar i maskinrummet på kvarnen i Kvarnviken som stadsträdgårdsmästaren Holger Blom en gång ville riva men som nu är byggnadsminne. 8-årige Olle Svedén trivs i Blackeberg men tycker det är för mycket bilar och beklagar att det fina trädet i parken vid plaskdammen höggs ned. 1950-talets matinéköer på söndagarna till biografen Kaskad är borta men Kaskad finns kvar, nu ett kulturcentrum i miniatyr. Mycket har förändrats i Blackeberg under åren, men mycket är sig likt ändå. Det framgår med poetisk tydlighet i Tomas Zackarias Westbergs bok.
Skrivet av
Lars Epstein 16:27, 27 december 2010 i kategori Gamla stan, Jippon
På julaftonsmorgonen rånades en soldat i högvakten på sin skarpladdade automatkarbin (AK 5:a). För tio år sedan blev en soldat vådaskjuten till döds i högvaktens dagrum. Varför har de uniformerade unga kvinnorna och männen som står utplacerade i sina vaktkurer runt slottet överhuvudtaget skarpladdade vapen? Det är väl knappast meningen att de ska använda vapnen på riktigt. De enda praktiska konsekvenserna av den onödiga beväpningen är olyckliga händelser som de ovan nämnda. Ge högvakten batonger eller liknande ”mjuka vapen” istället så att de kan ”slå till” på riktigt om de blir ofredade. På så vis undviks framtida dödsolyckor och vapenrån.
Skrivet av
Lars Epstein 01:10, 26 december 2010 i kategori Då&Nu, Kungsholmen
Den gamla ”Birger Jarls” ek (till höger i bilden) mitt i trafikkarusellen vid Lindhagensgatan räddas igen!
Dagens trafikplats vid Lindhagensgatan som ska rivas…
…för en smäckrare variant som ger plats åt nya kontor och bostäder.
Birger Jarls ek, den kanske uppemot 800-åriga, mer död än levande, fylld med betong på 1950-talet, ändå punktvis grönskande varje sommar, överlevde Essingeledens byggande på 1960–talet trots att den stod i vägen för avfarten vid Lindhagensgatan, det så kallade Kristinebergsmotet. Kristinebergsmotet planerades om på den tiden för att skona den gamla eken. Nu är det dags att riva och ersätta hela det väldiga Kristinebergsmotet med en mindre omfattande på- och avfart som får det nya namnet Lindhagens trafikplats. Mark frigörs för nya kontor och bostäder. Också denna gång klarar sig den gamla eken vidunderligt nog.
Kristinebergs hotell ska rivas.
Trafik Stockholm ska rivas!
Gamla trafikledningscentralen i Hornsbergsdepån under Essingeleden är utrymd och ska rivas.
Närmast Essingeleden där Kristinebergsmotet i dag ligger byggs i en snar framtid kontor och en idrottshall. Skyddade av kontorshusen byggs bostäder på den så kallade Kristinebergshöjden. Även Kristinebergs hotell och Trafik Stockholms stora huskomplex i närheten ska rivas för nya bostäder. Också Trafikledningscentralen (RTL- flyttad till Blåsut för ett kvartal sedan), som togs i bruk 1932, under Essingeleden i Hornsbergsdepån, ska rivas liksom så småningom även de stora bussgaragen med de bulliga taken som i framtiden ersätts av garage under Kristinebergs idrottsplats.
Busslink har tagit ned skylten…
…i Hornsbergsdepån.
Det tomma utrymda bostadshuset på Böttigervägen 8 hamnar precis intill nya påfartsrampen till Essingeleden.
Häromdagen monterades Busslinks skylt i depån ned. Ett bostadshus med tolv lägenheter på Böttigervägen 8 på andra (östra) sidan av Essingeleden står tomt. Hyresgästerna har evakuerats för gott. Där går det inte att bo när den nya påfartsrampen vid Lindhagens trafikplats byggs precis utanför fasaden.
Skrivet av
Lars Epstein 02:06, 25 december 2010 i kategori Jippon, Södermalm
Ett tusental personer samlas varje julafton sedan många år klockan tolv utanför Katarina Bangata 42 på Södermalm vid Olle Adrins Nackastaty som står på en plats som officiellt döpts till Nackas hörna. Så också i år trots bitande vinterkyla. Här föddes och dog Sveriges kanske mest begåvade fotbollsspelare genom tiderna, Lennart ”Nacka” Skoglund (1929-1975). Han föddes just på julafton och skulle i år fyllt 81 år, men blev bara 45 år gammal. Ingen kunde dribbla och finta bort sina motspelare som ”den vajande majskolven” som han kallades i Italien sedan han blivit proffs 1950 efter en karriär i Hammarby och AIK. Själv minns jag inte som 9-årig AIK-fantast (arvet efter pappa) en enda av hans få matcher i AIK innan han blev proffs. Men jag var på plats på Råsunda när han spelade med i svenska landslaget i VM-finalen mot Brasilien som Sverige trots Nackas medverkan förlorade med 5-2 inte minst tack vare det unga bollgeniet Pelé.
Nackas livsöde är som hämtat ur en pojkroman. Den fattige pojken som får en tjugofemöring av grannfrun för att köpa en enkel boll som han kan trixa med på gården hemma på Katarina bangata 42. Karriär i Hammarby och händelsevis upptäckt som bollgeni och endast tjugo år gammal proffs i Italien som en av de första svenska fotbollsproffsen utomlands. Succé i Italien de flesta åren på 1950-talet innan problemen börjar med sprit och tabletter när den aktiva karriären är på väg utför liksom hela livssituationen, död alltför tidigt i samma lägenhet som han växte upp i 45 år tidigare. Ihågkommen än i dag även av dem som knappast kan ha sett honom uppträda på den gröna mattan som en artist som roat publiken med sin osannolika bollbehandling. Han roade också publiken på gamla Nöjesfältet och ute i folkparkerna genom sin sång och sin förmåga att kunna klacka en tvåkrona rakt ned i kavajens bröstficka. Lennart ”Nacka” Skoglund, en sann artist som 35 år efter sin död fortfarande fascinerar sin publik.
Skrivet av
Lars Epstein 16:12, 23 december 2010 i kategori Gamla stan
Midsommarstången i snö har ersatts av midvinterenen på Skomakargatan. Innanför fönstret fortsätter bloggstrulet om än i avtagande takt. God jul önskas alla bloggläsare!
Skrivet av
Lars Epstein 19:39, 21 december 2010 i kategori Allmänt, City, Gamla stan, Södermalm
Strul med bloggen. Jag kunde inte göra några nya inlägg under några dagar. Så jag strosade runt i stan och fotograferade snöyra och istappar. Testar nu om det funkar igen.
Stortorget.
Hötorget.
Maria Kyrkogård.
Prästgatan.
Skrivet av
Lars Epstein 16:06, 16 december 2010 i kategori Då&Nu, Stockholmare, Utanför innerstan
Michael Närestedt började sin mödosamma resa 2007 från ett livslångt knarkberoende till ett drogfritt liv. Här visar han upp diplomet som han fick på behandlingshemmet Hatten på onsdagen.
Michael Närestedts missbrukskarriär började redan när han var 10 år i mitten på 1960-talet. Han berättar själv: ”Allting rasade när jag fick reda på att min pappa som ofta slog mig med rotting och svångrem inte var min riktiga pappa utan min styvfar och att mina två bröder var mina halvbröder. Jag hatade alla vuxna och min styvfar och kände mig utanför i familjen. Jag började sniffa kontaktlim, tuttade på Vanadislunden, fick gå i obs-klass, hamnade hos barnavårdsnämnden, började sniffa thinner, dricka öl, röka hasch, LSD, det blev inbrott och när jag var 22 år satt jag på kåken första gången”.
När tevedokumentären ”En knarkares dröm” (Patrick Bratt och Peter Rinaldo) spelades in 1998 var Michael Närestedt djupt nere i drogträsket. Han bodde i ett husvagnsläger i Skärholmen som polisen stormade och som filmades. ”Men polisen såg till att de brutalare scenerna inte fick visas”. På den tiden hade han ingen tanke på att sluta knarka. Men helt nerkörd och fullproppad med mediciner reste han sig på nio, 52 år gammal, och började sin mödosamma kamp med 12-stegsprogrammet på behandlingshemmet Hatten i Älvsjö 2007 för att återkomma till livet. ”Hade jag inte kommit hit till Hatten då hade jag varit död i dag”, säger Michael Närestedt.
Christer Gustafsson som grundade behandlingshemmet Hatten i början på 1990-talet är här tillsammans med Michael Närestedt och Michaels gamle barndomsvän från Sätraskolan Ove Lennberg som ingår i Hattens personalteam.
I dag är han en drogfri förebild för många av sina olycksbröder och olyckssystrar och fick så sent som i augusti i år ett eget förstahandskontrakt på en lägenhet i Trångsund i Huddinge efter att ha klarat av försöksboendet. Nu är Michael Närestedt aktiv i flera frivilligorganisationer och stöttar bland annat intagna tjejer som hamnat på Kronobergshäktet. ”Jag känner igen deras attityder och resonemang. Jag vill inte döma, försöker bara vägleda. Förändringen måste komma inifrån dem själva”, säger han.
Michael Närestedt gratuleras efter att ha fått årets stipendium.
Vid den årliga julmiddagen på behandlingshemmet Hatten på onsdagen delades årets stipendium till den av patienterna som personalen anser vara mest förtjänt. I år gick stipendiet (diplom plus en penningsumma) till Michael Närestedt som blev så glad och rörd att han inte kunde hålla tårarna tillbaka. Att det ansågs välförtjänt också av de övriga cirka 50 gästerna som även de klarat behandlingen och blivit drogfria kunde man höra av de flera minuter långa och intensiva applåderna.
I motiveringen till stipendiet heter det: ”När Michael Närestedt kom var han söndermedicinerad, fylld med samhällsförakt, enormt stark egen vilja och en av de mest självcentrerade patienterna i Hattens historia. Slagen i botten och med tom blick började han sin resa 2007 mot ett drogfritt och värdigt liv. Under behandlingen visade han stor kämpaglöd och med sin envishet tillfrisknade han sakta men säkert. Är i dag förebild för många och sponsor till flera. Men framförallt har han fått tillbaka sin värdighet och livsglädje”.
Jag säger bara det efter att ha pratat med Michael Närestedt i någon timme: ”Vilken fin kille; vilken seger! Lycka till i framtiden, Micke!”
Skrivet av
Lars Epstein 23:48, 15 december 2010 i kategori Naturen, Utanför innerstan
Skuruparken vid Skurusundet ska bli naturreservat. Men genomförandet har har fördröjts av att nuvarande markägaren JM inte vill sälja marken till kommunen.
Medlemmar ur Aktionsgruppen Rädda Skuruparken anländer på onsdagen till Nacka stadshus med plakat för att försöka skynda på politikerna att genomföra beslutet om naturreservat. Drivkraften Gunilla Ingmar tvåa från höger.
Skuruparken ska bli naturreservat. Det skulle ha skett före årsskiftet. Det beslutade politikerna i Nackas miljö- och stadsbyggnadsnämnd i somras. Ett beslut med samma inriktning togs redan för tre år sedan. Men genomförandet dröjer. Aktionsgruppen Rädda Skuruparken jublade när beslutet om naturreservat togs i somras. Men eftersom inget hänt sedan dess har frustrationen växt och på onsdagen uppvaktade de åter politikerna med plakat och argument under miljö- och stadsbyggnadsnämndens möte i Nacka stadshus. ”Skuruparksärendet har förhalats. Detta är ett valsvek”, sade Gunilla Ingmar, drivande i aktionsgruppen.
”Ge inte efter för JM” stod det på ett av aktionsgruppens plakat. Det tänker ordföranden i miljö- och stadsbyggnadsnämnden Cathrin Bergenstråhle (m) (ovanför ”INTE” i stora plakatet) inte heller göra, förklarade hon.
Politikerna försäkrade samfällt att de inte ändrat uppfattning, ”Skuruparken ska bli naturreservat”. Men ärendet är komplicerat. ”JM äger marken, men de har hittills inte velat sälja den till kommunen trots att de erbjudits ett bra pris (28 miljoner kronor) och dessutom erbjudits alternativ mark att bygga på. Men i Skuruparken kommer de aldrig att få bygga.”, sade miljö- och stadsbyggnadsnämndens ordförande Cathrin Bergenstråhle (m).
Hon förklarade att kommunen måste äga marken för att kunna stadsplanelägga den som park. Först därefter skapas förutsättningar för att göra parken till naturreservat och säga upp stugägarna i parken som i dag hyr marken på kontrakt vilka förlängs ett år i taget. ”Det här ärendet kommer att överklagas. Det kan vi vara säkra på. Vi måste skapa förutsättningar för att reservatsbeslutet håller när det överprövas.”
Vice ordförande i nämnden Lennart Nilsson (fp) lånade också gärna ett av aktionsgruppens plakat och poserade med.
Hon fick medhåll av vice nämndordföranden Lennart Nilsson (fp) som yttrade sig med emfas. ”Det kommer inte över våra döda kalla kroppar att byggas i Skuruparken” Han berömde också Aktionsgruppen för dess enträgna arbete under alla år. ”Utan er hade vi knappas kommit så här långt i reservatsfrågan som vi gjort”, sade han.
Också socialdemokraterna vill göra Skuruparken till naturreservat men har en annan syn på fritidsstugorna som man till en del vill låta vara kvar. I januari ska jurister från kommunen, naturskyddsföreningen och aktionsgruppen träffas och reda ut de komplicerade juridiska frågorna om hur kommunen bäst ska gå till väga för att för göra Skuruparken till naturreservat.
.jpg)
Mest kommenterade