Utsikten över Sankt Eriksbron från farbror Lundkvists fönster i slutet av 1950-talet, cirka tio år efter att han avflyttat som inneboende hos tant Viola.

Farbror Lundkvist kom från Kalmar. Jag kallade honom farbror Lundkvist. Han jobbade på kemtvätten på Karlbergsvägen.  Ganska nära biografen Terry. Det var i slutet av 1940-talet. Farbror Lundkvist var inneboende hos min styvmor ”tant Viola”. Han hyrde det ena rummet mot Sankt Eriksgatan. Det andra var finrummet med övertäckta möbler som bara användes en gång i månaden när bridgegästerna anlände. Jag var tillsagd att inte störa farbror Lundkvist. Men när tant Viola var på jobbet brukade jag knacka på och fråga om jag ”fick komma in”. Det fick jag alltid. Farbror Lundkvist var snäll och spelade Povel Ramel-skivor, visade medelst en hemgjord apparat förstorade bilder ur Kalle Anka-tidningar på väggen och vi löste tillsammans Expressens annonspussel i december.

Sju-åtta år gammal funderade jag aldrig över varför farbror Lundkvist inte hade en egen lägenhet. Men kanske hade han inte råd till hyran. Och jag reflekterade aldrig över varför tant Viola hyrde ut ett rum. Det hade hon alltid gjort. En polsk pianist som jobbade på Reisen pratade hon alltid väl om. Hon fick väl inte ihop till sin hyra om hon inte hyrde ut ett rum har jag förstått i efterhand.

Trots att farbror Lundkvist betalade för sig verkade det som han kände det som han bodde på nåder på nåt sätt. Han rörde sig som en skugga när han skulle passera genom lägenheten till och från sitt rum. Och jag undrar om han någonsin nyttjade toaletten. Kanske gjorde han sina behov mitt i natten när vi sov eller skötte han det på jobbet. Och trots att han var så försynt och gjorde rätt för sig uppfattade jag det som att tant Viola tyckte att han var till besvär på något sätt bara genom sin existens i lägenheten. Han liksom både hörde till men ändå inte.

Efter ett möte om hyrorna och hyresrättens framtid i Stockholm i går kväll på ABF-huset samtalade jag med en kvinna som berättade om sin inneboende som var den bästa inneboende hon haft men som ändå ibland ingav henne känslan av att inte riktigt känna sig hemma i sitt eget hem.  Men av ekonomiska skäl var hon tvungen att hyra ut ett rum. Hennes berättelse fick mig att minnas farbror Lundkvist och tant Viola.

Bostadsbrist och höga hyror har om jag förstått det rätt gjort att det gamla inneboendesystemet fått en renässans på senare år.  Och kanske blir det än vanligare eftersom det inte är osannolikt att hyrorna kommer att öka i snabbare takt i framtiden med den nya hyreslagstiftningen som infördes den 1 januari i år där inte som förr bruksvärdet ska sättas efter hyresläget i allmännyttan utan där också de privata fastighetsägarnas hyror ska vara normbildande.

Ragnar von Malmborg.

Pär Svanberg.

Arne Johansson.

Ragnar von Malmborg från Nätverket för hyresgästernas boendetrygghet varnade för kraftigt höjde hyror i framtiden. Dessutom kommer hyrorna att gå upp i kraftigt i de miljonprogramsområden som står inför omfattande renoveringar. Arne Johansson från Nätverket Järvas framtid varnade för en ”gigantisk fattigdomsfälla” när renoveringarna kommer igång med tillhörande höga hyreshöjningar. Båda talarna tillsammans med Hyresgästföreningens förhandlingschef Pär Svanberg hävdade nödvändigheten av att skattediskrimineringen av hyresrätter jämfört med bostadsrätter måste upphöra. Verkställ! Hyresrätten måste ha en framtid även i Stockholms innerstad även om landets statsminister uttalat sitt tvivel därom.