Dagens två pristagare: Peter Frisk och Johan Glans

Peter Frisk tilldelades Stockholmsmedaljen som överlämnades av Stockholmspartiets ordförande Elisabet Delang …

… rörd och glad tackade han för utmärkelsen.

Inom loppet av två timmar delades på måndagen två priser ut i två av Stockholms parker. Klockan tolv fick stadsvandraren Peter Frisk Stockholmsmedaljen av Stockholmspartiet ”för rådigt ingripande” som utdelades för fjortonde gången.  Det skedde vid en ceremoni under almarna i Kungsträdgården med motiveringen ”Genom Peter Frisks vandringar har många för första gången förstått konsekvenserna av förslaget till ombyggnad av Slussen (Foster-Bergs förslag) – var byggnaderna skulle stå och vilka utsikter som skulle skymmas. Med kunskap och entusiasm har Peter Frisk beskrivit hur genomtänkt Slussen är så att de som deltagit i vandringarna kunnat se bortom dagens smuts och förfall och också kunnat förstå varför området utpekats av Riskantikvarieämbetet som en miljö av riksintresse för kulturmiljövården i Stockholm”.

Lotta och Mikael Ramel på scenen när årets KaRamelodiktpristagare …

… Johan Glans avtäcktes i Monica Zetterlunds park på tisdagen.

En och en halv timme senare kommer en man iklädd något som liknar en polkagrisrandig karamellstrut över huvudet (för att dölja hans identitet) gående in på Monica Zetterlunds park. Det är årets KaRamelodiktpristagare som på scenen visar sig vara skådespelaren Johan Glans när ”kaRamelstruten” avlägsnas. Varför fick Johan Glans då det en gång av Povel Ramel instiftade priset? ”För att han med egensinnig förmåga, friskt och fräckt, bidragit till stå-upp-komedins spännvidd med absolut intelligent komik. Glans är dessutom en av samtidens mest omedelbara parlamentariker. Och en av de få svenskar som kan skratta på franska. Det är sänt folk vi behöver!” Johan Glans demonstrerade hur han gör när han skrattar på franska vilket utlöste svenska skrattsalvor i den församlade publiken.

Sofia kyrkas tornur och min pappas barndom

Sofia kyrka i min pappas barndomstrakt.

Tornuret är mäktigt …

… från insidan.

Kyrktorn är magiska.  På smala mjölksyreproducerande spiraltrappor tar man sig upp till de väldiga klockorna vars mäktiga klanger förkunnar tidens gång. På söndagen hade jag tillfälle tillsammans med andra intresserade stockholmare, som deltog i DN-arrangemanget Stockholm från ovan, att komma upp i Sofia kyrka ända till tornursrummet. Utsikten därifrån är vidunderlig i alla väderstreck. Tornursmaskineriet med alla sina fascinerande kugghjul är handgjort på den berömda numera avsomnade G W Linderoths urfabrik som låg på Drottninggatan 28 till huset där revs 1968 (jag skrev om G W Linderoths urfabrik i ett blogginlägg för drygt två år sedan). Sofia kyrkas urtavlor är lika väldiga som vackra att betrakta från insidan på nära håll.

”Linderoth” står det på ett av kugghjulen i Sofia kyrkas tornursmaskineri.

Vidunderlig utsikt från torngluggen över Söder. Haglunds pinne längst till vänster och Katarina kyrka längst till höger.

Personligen har jag en särskild känsla för den här delen av stan. Pappa växte upp Klippgatan 19 för hundra år sedan bara ett stenkast från Sofia kyrka. Han berättade fåordigt om sin fattiga barndom. Farfar jobbade hårt som smed på Finnboda varv men tjänade dåligt och farmor gick omkring på gatorna och sålde skosnören. Men föräldrarna såg alltid till att pappa hade rena och hela kläder.  Det kryllade av barn i trakten. Klippgatan var full av lekande barn utom på sommaren. Då åkte alla på koloni. Alla utom pappa. Myndigheterna trodde att hans familj var välbärgad eftersom han var så fint klädd. Därför fick han inte åka på koloni utan var ensam kvar på Klippgatan i stan hela somrarna. Det var vad han berättade. Nu har han varit borta i mer än tjugo år.

Slussens svarta lördag

Som vanligt hade jag tänkt fotografera den glada stämningen när maratonlöparna passerar Slussen i stora klungor och glatt vinkar till publiken. Men det blev inte så. Det kändes fel när jag fått reda på att flera människor blivit påkörda och allvarligt skadade på Ryssgården av en buss om kommit farande nedför trapporna från Södermalmstorg. Orsaken till den svåra bussolyckan är vad jag vet ännu okänd.

Mellan blomma och kastanj …

Tiden mellan hägg och syren är redan förbi …

Aldrig mer att jag lurar en spårvagnskonduktör

10:an gick också till Stadion. Men det var på 4:an jag skämdes.

För snart sextio år sedan lurade jag en spårvagnskonduktör. 4:an kom från Hakberget. Jag steg på släpvagnen vid Stadions hållplats på Valhallavägen. När konduktören kom för att ta betalt fick jag ett infall. ”jag har inga pengar”, sade jag fast jag hade fickan full eftersom jag hjälpt min pappa att sälja korv på Stadion och kände mig ovanligt rik. Innan jag hann säga att jag bara skojade tog konduktören upp sin egen portmonnä ur fickan och betalade min biljett som han överräckte med orden ”det får gå för den här gången”. Jag fick fram ett skamset ”tack” och kom mig inte för att säga att jag bara skojade. Fortfarande skäms jag för mitt barnsliga infall och är tacksam mot den generöse konduktören. Minnet kom upp till ytan när jag nyligen åkte spårvagn på Strandvägen och fick min rabattremsa stämplad i vederbörlig ordning. Aldrig att jag lurar en spårvagnskonduktör en gång till. Skamkänslan tycks aldrig ge med sig.

Examensutställningen som är angelägnare än man först anar

Examensutställning låter inte så lockande, mer som en tillställning för släkt och vänner. Så tänkte jag slentrianmässigt innan jag masade mig iväg till Konsthögskolans vernissage på Konstakademien på Fredsgatan 12. Egentligen visste jag redan från början att det var en felaktig schabloninställning vilket också bekräftades när jag var på plats. Enda problemet var mångfalden. Det är omöjligt att ta till sig mer än några verk åt gången. Men man kan ju gå dit fler gånger. Utställningen pågår till 12 juni.

Assa Kauppis verk The Race is Over fick mig att komma ihåg ett nästan bortglömt barndomsminne.

Assa Kauppis bronsskulpturer ”The Race is Over” är ju helt underbara. Där står simmarna i olika positioner. En ska just dyka i men har stelnat i en ställning och kommer aldrig ner i vattnet. Jag påminns om när jag sju år gammal 1948 skulle lära mig dyka från en kollobrygga i en insjö i Sörmland. Jag stod lutad mot vattnet i dykställning på bryggan i flera timmer, som jag minns det, men vågade inte dyka i. Till sist blev jag lovad en femöreskola om jag tog mod till mig och lyckades övervinna mig själv vilket fick mig att till sist kasta mig i det svarta vattnet på väg mot en säker död, som jag kände det. Resultatet blev ett ordentligt magplask som sved i några timmar och en ljuvlig Dixikola och höjd självkänsla som tröst. Men Assa Kauppis skulpturer har ju en djupare innebörd vilket den blir varse som ser dem på plats.

Fotografen Sofia Ekström och hennes pappa porträttfotografen Sture i hennes video om deras fotografiska möte i en ateljé.

Fotografen Sofia Ekström porträtterar sin pappa fotografen Sture och låter sig porträtteras av densamme i ateljén och de båda fotograferar sig själva tillsammans under småprat. Videoinspelningen är dryga kvarten lång och gestaltar relationen mellan dotter och far, ung fotograf och äldre fotograf, äldre och nyare fotografiska arbetsmetoder, maktförhållandenas förskjutning mellan generationerna över tiden, ömhet och överseende och människors benägenhet att tala förbi varandra. Kort sagt ett finstämt och kärleksfullt kammarspel fritt från klichéer.

Poster av Johan Wik som också gjort en nästan outhärdligt grym video om våld som visas i kolossalformat.

Förutom dessa två verk ställs ytterligare femtio examensarbeten ut av bachelors- och masterselever. Sevärt och gratis. (Bachelor eller kandidat är studenter som gått den treåriga grundutbildningen. Master eller magister är elever som dessutom gått den tvååriga påbyggnadskursen).

”Svårt få politiker att ställa upp på medborgardialog”

Fredrik Carlssons film Ockupanterna visades på onsdagskvällen …

Fredrik Carlssons film Ockupanterna handlar om husockupationer med tonvikt på ockupationerna av Västbodaskolan i Farsta, Aspuddsbadet och Cementa på Liljeholmen vilka skedde 2009. Filmen visades i ABF-huset på onsdagskvällen. I den efterföljande diskussionen beklagade filmaren Fredrik Carlsson att han inte lyckats få någon ansvarig politiker att ställa upp vare sig i filmen eller i diskussionen. Däremot var dialogpolisens chef Ola Österling, Ordfronts chefredaktör Johans Berggren och Liberala ungdomsförbundets vice ordförande Karl Axelsson med i panelen.

… med efterföljande debatt. I panelen från vänster: Fredrik Carlsson, Johan Berggren, Ola Österling och Karl Axelsson.

Diskussionen kom att handla bland om politiker som fattar avgörande beslut men som sedan håller sig undan och inte vill diskutera besluten med besvikna medborgare.  Så upplevde ockupanterna av Aspuddsbadet sin situation framgick det av filmen.

Karl Axelsson höll med om kritiken på ett allmänt plan utan att gå in på något specifikt fall. ”Jag har viss förståelse för ockupationer och att folk tar saken i egna händer. Jag tycker det kan vara positivt med civil olydnad. Jag har partivänner som gömt politiska flyktingar till exempel”.

Karl Axelsson berättade också att han blivit kritiserad för att han tackat ja till att delta i diskussionen på ABF-huset. Han efterlyste också en aktivare medborgardialog från politikernas sida. ”Nu för man många gånger medborgardialog när besluten redan är fattade. Ett svekfullt förfarande”.

Dialogpolisens chef Ola Österling och Liberala ungdomsförbundets vice ordförande Karl Axelsson.

Karl Axelsson vet vad han talar om. Han har suttit som fp:s representant i fastighetsnämnden i Uppsala.

Johan Berggren förutspådde fler ockupationer i framtiden i takt med att klyftorna och människors känsla av maktlöshet ökar i samhället. Ola Österling berättade att dialogpolisen inrättades efter Göteborgskravallerna 2001 i samband med EU-toppmötet och president Bushs besök där. ”Vår uppgift är att utbyta åsikter men det måste ske med ömsesidig respekt. Avsikten är inte att nå konsensus men att hindra ryktesspridning och motarbeta stereotypa åsikter som kan finnas både hos poliser och hos demonstranter. För övrigt är jag djupt imponerad av människor som står för förändringar och engagerar sig”.

Planerna på Tors Torn i papperskorgen

Blogginlägg 7 april i år.

Tors Torn blir inte av. De anskrämliga och hårt kritiserade tvillingbyggnaderna vid Norra station, eller Hagastaden som det numera heter, kommer aldrig att byggas. Beskedet var väntat. I min blogg för en och en halv månad sedan berättade jag om förre stadsarkitekten Per Kallstenius tvivel på att tornen skulle komma att byggas. Oslo Næringseiendom AS som skulle byggt tornen vilka ritats av planarkitekten Aleksander Wolodarski kunde inte få ekonomi i projektet.

Tors Torn kom aldrig längre än till ritbordet.

Fastighetsborgarrådet Joakim Larsson (m) berättar för DN att markanvisningen därför dragits tillbaka. ”Från stadens sida har vi sagt att vi inte kan gå in med skattepengar för att täcka förluster i projektet. Därför drar vi tillbaka markanvisningen och börjar om, säger han. Ett glädjande besked.

Förvandla inte Slussen till ett nytt Tegelbacken!

Modell av nya Slussenförslaget som ställs ut i Sjömanshemmet på Peter Myndes backe 3. Nya vägbron i Skeppsbrons förlängning till vänster.

Intresset för nya Slussen är rekordstort. Redan har 11 000 stockholmare varit och studerat förslaget till nybyggnad av Slussen som är utställt i Sjömanshemmet på Peter Myndes backe 3 till den 19 juni. Det berättade planarkitekten Martin Schröder från stadsbyggnadskontoret när Slussen en än gång diskuterades inför en talrik publik i ABF-huset på tisdagskvällen.

Paneldebatten i ABF-huset på tisdagskvällen. Från vänster: Martin Schröder, Tomas Rudin, Eva Eriksson, Ola Andersson, Mats Edblom och Karolina Keyzer.

Och en än gång utsattes förslaget för hård kritik även om de flesta av debattörerna ansåg att föreliggande förslag är bättre än det som presenterades för ett och ett halvt år sedan. Framför allt var det den redan i kommunfullmäktige beslutade trafiklösningen med en 8-filig trafikled i Skeppsbrons förlängning upp mot söder som dömdes ut.

Samtliga Slussenbilder tagna efter debatten strax efter kl 21 på måndagskvällen.

”Körbrons längd och bredd har man inte gjort något åt. Det är ett stort bekymmer. Det sänker förslaget helt och hållet”, sade exempelvis skönhetsrådets Martin Rörby.

Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin (s) berättade att förslaget just nu diskuteras bland stadens socialdemokrater inför ett partibeslut och tillade ”men vi är fortsatt kritiska till trafikleden med åtta filer. Trafiklösningen är beslutad, den är fast, inga andra alternativ ska utredas. Detta måste förändras.”

Arkitekturdebattören Ola Andersson och arkitekturkritikern Eva Eriksson var inne på samma linje. ”Det är trafikteknikernas lösning som gäller”, sade Ola Andersson. ”Vägbron är det största problemet. Den låser hela den övriga planeringen av Slussen. Allting måste planeras i ett sammanhang även den planerade bussterminalen i Katarinaberget”, menade Eva Eriksson.

Kritik riktades också mot att husen på Södermalmstorg som finns på modellen gjorts genomskinliga vilket kan få betraktaren att tro att det finns genomskinliga hus vilket alla i panelen var överens om att det inte gör.

Här på Sjömanshemmet visas nya Slussenförslaget till den 19 juni.

Både Tomas Rudin och Ola Andersson varnade för att förvandla Slussen till ett nytt Tegelbacken. ”Hur gästvänlig blir platsen. Blir det tomma, kala blåsiga ytor?”, frågade sig Tomas Rudin och berättade också om den växande kritiken inom socialdemokratin mot nya gallerior, en sådan på 35 000 kvadratmeter planeras på nya Slussen. ”Klarar affärerna på Hornsgatan och I Gamla stan en sådan utökad konkurrens, eller leder till butiksdöd”, undrade han.

Protester mot privatiseringen av Nackas bibliotek

Jag förstår oron hos Nackaborna som protesterar mot privatiseringen av kommunens bibliotek. På måndagskvällen stod de kommunala bibliotekens vänner med protestplakat och läste högt ur sina medhavda böcker utanför kommunfullmäktiges sammanträde i Nacka.  Motståndarna till privatiseringen är rädda för att biblioteken ska ändra karaktär och erbjuda ett smalare, dvs. populärare utbud av böcker och tjänster, för att maximera antalet “kunder” och därmed erhålla högre vinst.  Det var också den linje som oppositionen drev i debatten om Nackas framtida biblioteksstrategi som pågick till sena natten.

Hediye Güzel (v) berättade om sin mamma.

Vänsterpartisten Hediye Güzel berättade gripande om hur hennes mamma 21 år gammal kom från Kurdistan till Sverige utan att kunna vare sig läsa eller skriva.  Något hon lyckades lära sig på olika bibliotek i det nya landet för att sedan själv bli lärare i syslöjd. Själv har jag erfarenhet av hur livsavgörande roll ett väl fungerande bibliotek kan ha i en vilsen människas liv. Utan Stadsbiblioteket på Sveavägen med sitt rika utbud och möjligheten att sitta där och studera dagarna i ände vet jag inte vad det hade blivit av mej. Det var mitt andliga hem och min räddning under åren i kvällsgymnasiet på Luntmakargatan.

Om och när Nackas bibliotek privatiseras hoppas jag att ett brett utbud av referenslitteratur och studieplatser i de privatiserade biblioteken blir ett självklart krav från kommunens sida. Och det inte bara i Nacka, utan i hela landet. För som någon sade i debatten i Nacka på måndagskvällen: Risk finns för att Nacka blir föregångskommun och att biblioteksprivatiseringen sprider sig över landet. Om så sker måste kraven från politikerna vara glasklara, service i första hand, vinst i andra hand. Eller inte alls.