Gnesta tjuvstartade med Planket 2011

Fotografen Hasse Lindéns bilder från påskprocessionen i Trapani på Sicilien.

Initiativtagaren till Gnestaplanket Bengt Björkbom och hans bilder på gamla Godsmagasinets vägg.

Tågen dundrar förbi stationen i Gnesta. På godsmagasinets vägg hänger fotografier under några lördagstimmar. Fotoutställningen har Planket i Vitabergsparken som förebild. Men varför ska alla evenemang äga rum i storstaden tänkte Gnestabon och fotoentusiasten Bengt Björkbom. För andra året i rad ordnade han så Planket i Gnesta. Arton inbjudna fotografer ställde ut i fem timmar på gamla Godsmagasinets och Färghusets väggar. Gnestaborna kom i en jämn ström och tittade intresserat på bilderna. Ett uppskattat kulturevenemang utan stora åthävor. Sympatiskt och efterföljansvärt! Planket 2011 i storstäderna äger rum den 20 i augusti i Stockholm, Malmö och Göteborg.

Lindgården – ett minne blott

Nu är den gamla restaurangen Lindgården på Djurgården ett minne blott på grund av slarv från staden sida att följa upp villkoren i det gamla köpeavtalet när den såldes till en privat intressent. Rivningen av restaurangen med sina blommande verandor från funkisutställningen 1930 är nästan helt genomförd. Återstår två frilagda muralmålningar med Bellmaninspirerade motiv som snart ligger krossade och tillintetgjorda. En skamfläck i stadens kulturhistoria fullbordas inom några dagar.

Läs också: Nu rivs restaurang Lindgården på Djurgården

Sergels torg en vecka efter terrordåden i Norge

Minnesstunden för offren vid terrordåden i Norge för en vecka sedan samlade tusentals människor på Sergels torg på fredagseftermiddagen.

På scenen framträdde justitieminister Beatrice Ask (m) och Mona Sahlin (s) tillsammans. Det gjorde också representanter för de olika ungdomsförbunden. Det här var en stund av enighet över de politiska skiljelinjerna i solidaritet med Norge och alla där som drabbats av det ofattbara och besinningslösa våldet.

Prag är en nedklottrad stad

Nu har jag i flera dagar i rad framhållit Prag som en förebild för Stockholm. Dags nu att göra tvärtom. Visserligen är Prag en mycket vacker men tyvärr också nedklottrad stad. Prag skulle kanske behöva en klotterpolicy à la Stockholm där klotter på offentliga byggnader ska saneras inom 24 timmar. Även om det inte alltid sker så är det en bra ambition. Kanske nåt för Pragpolitikerna att fundera på och att ta efter. Möjligen finns det redan en liknande policy här i Prag. Jag vet faktiskt inte. Det kan ju hända att det mesta av det klotter jag noterat skett på privatägda byggnader.

Stockholmspolisen borde ta efter Pragpolisen och visa sig

Poliser på Vaclavplatsen dagtid.

Polisen i Prag är alltid närvarande på de turisttäta stråken. På Vaclavplatsen och Gamla stadens torg står en eller två polisbilar uppställda och ett gäng poliser promenerar runt bland turisterna både på dagarna och på kvällarna. Det känns tryggt.

Poliser på Gamla stadens torg kvällstid.

Man skulle önska att Stockholmspolisen tog efter kollegerna i Prag. Promenerande poliser på Drottninggatan och Västerlånggatan, dagar och kvällar och kanske en bemannad provisorisk polisstation på Mynttorget sommartid. Då kanske fickstölderna skulle minska och dobblarna som dagligen lurar turister på enorma summor försvinna. I Prag har jag inte sett några dobblare alls. Och på Västerlånggatan har jag sällan sett några poliser.

Glest på Västerlånggatan jämfört med på Karlsbron i Prag

Trångt på Karlsbron.

Gamla vackra hus överallt i Prag.

Fult hus i Prag, det f.d. kommunistiska parlamentet, numera annex till det intilliggande Nationalmuseet som delvis speglar sig i glasväggen.

Den kompakta turistträngseln på Västerlånggatan i Gamla stan känns nästan gles i jämförelse med den på Karlsbron i Prag. Vad är det som lockar turister till en stad? Uppenbarligen de äldsta historiska delarna som ger fantasin näring. Centrala Prag myllrar av sådana platser och nästan varje hus är ett gammalt konstverk, inget likt något annat. Nya byggnader är väl inplacerade i den gamla bebyggelsemiljön (med ett hiskeligt undantag, parlamentshuset från kommunisttiden vid Vaclavplatsen intill Nationalmuseet till vilket det i dag fungerar som annex).

Den gamla judiska begravningsplatsen.

Starkast intryck på mig hittills har nog den gamla judiska begravningsplatsen i Josefov gjort, den enda begravningsplats där judarna tilläts begrava sina döda under århundraden. Här begravdes de mellan 1400-talet och 1700-talet i lager på lager eftersom utrymmet var begränsat. De tätt stående gravstenarna med sina nästan utplånade inskriptioner gör ett gripande intryck. Prag är en stad där historien inte utplånats av nutiden som i så många andra städer. Det tycks vara detta faktum som lockar besökare i så stora mängder från världens alla hörn.

Utmattade turister vilar på gamla stadens torg i Prag.

Prags spårvagnar är målade i gladare färger än Stockholms

Spårvagnarna i Prag …

… rullar omkring …

… i gladare färger …

Prag är som Stockholm när jag var ung. På ett sätt. Här i Prag, där jag tillfälligtvis  befinner mig, dånar spårvagnarna förbi utanför hotellrumsfönstret var femte minut. Men vad gör det. Jag störs inte av det rogivande bullret. Kanske vande jag mig i mitt barndomshem på Sankt Eriksgatan där 1:an och 4:an oavlåtligt passerade utanför sovrumsfönstret utan att jag reagerade trots motorljud och gnissel från skenorna.  Här, utanför hotellrumsfönstret på Senovazne Namesti, är det 5:an, 9:an och 26:an som turas om att rulla förbi. De flesta vagnarna är målade i någon nyans av  rött kombinerat med grått eller vitt. Bäst gillar jag de brandbilsröda varianterna och frågar mig hur SL kunde komma på idén att måla Spårväg Citys vagnar brunsvarta. Går det att hitta på en tristare färg? Jag tvivlar.

… än sina motsvarigheter i Stockholm.

Jag föreslår studieresa till Prag för SL:s styrelse för att hämta inspiration inför önskad ommålning i lika glada färger som här i den tjeckiska huvudstaden där spårvagnarna är så många och går så ofta att det emellanåt händer att upp till tre, fyra tågsätt samtidigt står och köar vid hållplatsen. Det kan man kalla Spårväg City. Och det i färger som piggar upp stadsbilden. Följ efter Stockholm!

Fjädrande färd i skönt knarrande tåg

Med små ryck startar tåget från Lindholmen och knarrar hemtrevligt när det fått upp marschfarten på återfärden till Östra station. Småbuskar och rallarrosor vid den smala banvallen vajar i fartvinden. Nedsjunken i det vinröda fjädrande galonkläda sätet ser jag två betande hästar på ängen i julisolen. Den pastorala scenen framkallar ett gammalt barndomsminne. Just ett sånt här tåg åkte jag med i början av 1950-talet när det bar av till Norrtälje för vidare färd med buss mot Barnens Ö. I Rimbo var det rundkörning så vi småkillar trodde för en stund alla att tåget vände åter mot Östra station innan det åter var på rätt spår.

Söndagen var den första av fyra söndagar i rad när Roslagsbanans veterantågsförening kör sina sommarturer, i år från Östra station till Lindholmen och Österskär tur och retur.  De gamla bruna tågen togs ur bruk i början 1990-talet. Men ett antal vagnar finns kvar renoverade av entusiasterna i föreningen. På söndagen fanns en motorvagn i vardera ändan av tågsättet, den ena från 1938, den andra från 1934, den senare vackert nylackerad, båda byggda av ASEA, med en godsvagn och en personvagn i mitten.

Jag måste uttrycka min glädje och tacksamhet till tågentusiasterna som genom sina frivilliga insatser rustar upp och bevarar dessa gamla kulturminnen som annars skulle ha skrotats för länge sedan. Det är nödvändigt för att vi alla ska kunna få perspektiv på vår egen tillvaro. Roslagsbanans veterantågsförening stora renoveringsprojekt är sedan flera år motorvagnen XP 33 som byggdes 1918. Jag frågar föreningens ordförande Johan Cedergren när den blir klar att åter tas i bruk. ”Till påsk, frågan är vilken”, svarar han skämtsamt men lovar att den ska vara klar i god tid till 100-årsjubileet 2018. Det ser jag fram emot.

Gränsstenen på Västerlånggatan räddad för framtiden

Den över tre hundra år gamla gränsstenen på huset Västerlånggatan 27 höll på att vittra sönder och missfärgas av allt bredare svarta fuktränder. Ett kulturarv höll på att snabbt försvinna när Sven Westfält och fastighetsförvaltare Anders Sandström slog larm för snart två år sedan. Genom uppvaktningar hos olika bidragsgivande myndigheter samlades pengar ihop till en grundlig renovering som blev klar för bara ett par dagar sedan. Nu lyser den gamla gränsstenen från 1680 åter som ny. Gränsstenen med texten ”Uplandz och Sudermannalandz skillnad” markerade den dåvarande gränsen mellan Södermanland och Uppland.

Gränsstenen i hela sin glans.

Läs också gärna mina tidigare bloggar om gränsstenen:

Rädda gränsstenen på Västerlånggatan!

Gränsstenens söndervittring stoppas

Vansinnesdådens offer hedras i Stockholm

Sergels torg.

Norska ambassaden på Gärdet.