Fjädrande färd i skönt knarrande tåg

Med små ryck startar tåget från Lindholmen och knarrar hemtrevligt när det fått upp marschfarten på återfärden till Östra station. Småbuskar och rallarrosor vid den smala banvallen vajar i fartvinden. Nedsjunken i det vinröda fjädrande galonkläda sätet ser jag två betande hästar på ängen i julisolen. Den pastorala scenen framkallar ett gammalt barndomsminne. Just ett sånt här tåg åkte jag med i början av 1950-talet när det bar av till Norrtälje för vidare färd med buss mot Barnens Ö. I Rimbo var det rundkörning så vi småkillar trodde för en stund alla att tåget vände åter mot Östra station innan det åter var på rätt spår.

Söndagen var den första av fyra söndagar i rad när Roslagsbanans veterantågsförening kör sina sommarturer, i år från Östra station till Lindholmen och Österskär tur och retur.  De gamla bruna tågen togs ur bruk i början 1990-talet. Men ett antal vagnar finns kvar renoverade av entusiasterna i föreningen. På söndagen fanns en motorvagn i vardera ändan av tågsättet, den ena från 1938, den andra från 1934, den senare vackert nylackerad, båda byggda av ASEA, med en godsvagn och en personvagn i mitten.

Jag måste uttrycka min glädje och tacksamhet till tågentusiasterna som genom sina frivilliga insatser rustar upp och bevarar dessa gamla kulturminnen som annars skulle ha skrotats för länge sedan. Det är nödvändigt för att vi alla ska kunna få perspektiv på vår egen tillvaro. Roslagsbanans veterantågsförening stora renoveringsprojekt är sedan flera år motorvagnen XP 33 som byggdes 1918. Jag frågar föreningens ordförande Johan Cedergren när den blir klar att åter tas i bruk. ”Till påsk, frågan är vilken”, svarar han skämtsamt men lovar att den ska vara klar i god tid till 100-årsjubileet 2018. Det ser jag fram emot.

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Täbybo. Järnvägen är tvångssocialiserad och bör återtas av folket.

Bäste Christoffer MN,
kan du vidareutveckla vad du menar med att järnvägen sköts amatörmässigt?

Det är knappast veterantågsföreningen som driver banan. Det är en underentrepenör till SL. I mitt tycke har banan sköts strålande åtminstone de senaste fem åren. Roslagsbanan är helt upprustad från grunden och är idag en av Sveriges modernaste järnvägsanläggningar.

Museijärnvägar dito -tåg är kul och intressanta eftersom de utgör ett stycke levande historia. Jag har för min del åkt en hel del med Lennakatten (OK, senast för 30 år sedan), som jag tror hängde samman med övriga Roslagsbanan. Om jag inte minns fel var det från Faringe till Uppsala resan kunde gå. Men det är som sagt närmare 30 år sedan sist, så minnena är lite si och så.

Däremot kan det mycket väl bli en tur till Österskär någon av söndagarna de kör veterantåget. En trevlig och billig söndagsutflykt i och med att Lennakatten ligger en aning långt ut för min smak.

Ska ta upp tanken med några kommunpolitiker. Flera kommuner kunde ev. gå samman.
Obehagligt att järnvägen sköts amatörmässigt.

Intressant.
Vi kunde köpa järnvägen av SL!

SRJ förstatligades av staten på 50-talet och drevs av SJ (det skedde ett stort förstatlignade av privat järnväg 1944-45 som i pirncip endast lämnade TGOJ som privat av de stora bolagen). SJ ville lägga ner och böra köra banan i botten innan landstinget och SL tog över tidigt 70-tal. Det var då först toaletterna och sedan rök-kupéerna försvann. Stationshus stängdes eller revs rentutav (som i Vallentuna 1972). Stora majoriteter i täby och Vallentuna tvingade SL under tidigt 80-tal att rusta upp banan för 40 miljoner istället för att bygga tbana för 80 miljoner till Täby centrum. Där är vi idag.

Hur gick det egentligen till när SL tvingade till sig denna järnväg?