Skrivet av
Lars Epstein 14:28, 30 september 2011 i kategori Demonstration, Då&Nu, Gamla stan, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN
Den anrika restaurangen Cattelin på Storkyrkobrinken 9 har stängt för gott. Huset där Cattelin ligger ska renoveras. Det ägs av staten och administreras av Riksdagsförvaltningen som har andra planer för Cattelins lokaler i framtiden.
Protesterna mot uppsägningen hjälpte alltså inte. Tidigare i höstas gick ett litet protesttåg Storkyrkobrinken upp och ned med plakat mot stängningen till ingen nytta. En nästan nittioårig epok är över. Kanske var den över för flera decennier sedan. Restaurangens rykte de senaste åren var inte det bästa. Ändå känns det trist att den nu tvingas stänga. Cattelin var under storhetstiden känd inte minst för sina superba fiskrätter. Även sniglar à la bourgignonne var en specialitet. Sniglarna levererades levande från Mälardalen och gratinerades sedan i vitlökssmör. Namnet Cattelin kommer från den fransk-belgiske stjärnkocken Jules Claude Cattelin som startade restaurangen 1922.
Skrivet av
Lars Epstein 20:53, 29 september 2011 i kategori Arkitektur, Demonstration, Gamla stan, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Politik, Södermalm, Trafiken
Rött kort …
… för nya Slussen.
Ett drygt femtiotal Slussenvänner visade rött kort, dvs. stopp för de aktuella planerna att bygga om Slussen, när politikerna i stadsbyggnadsnämnden var på väg till mötet där Slussenfrågan skulle behandlas i Tekniska nämndhuset på torsdagseftermiddagen. Demonstranternas paroll var ”Stoppa nya Slussenförslaget – Stockholm förtjänar bättre”. En åsikt jag gärna ansluter mig till. De vill bland annat bevara stadslandskapet mellan Mälaren och Saltsjön istället för att ”exploatera, bygga sönder och skapa otrygga kajmiljöer”. De vill också förnya handelsplatsen Södermalmstorg ”istället för en galleria lika stor som NK”. De kräver också att Slussen i framtiden ska vara tillgänglig för alla ”även för rörelsehindrade och barnvagnar” i stället för ”stora, höga trappor och terrasser på Slussens skuggsida”. Även den åttafiliga bilbron som ska gå en bra bit ut i Saltsjön kritiseras.
Slussenvännerna demonstrerade utanför stadsbyggnadsnämndens sammanträdesrum …
… vice ordförande Tomas Rudin (s) (till höger i bilden) tittade på med gillande min.
Den borgerliga alliansen klubbade dock igenom förslaget medan Vänstern och Socialdemokraterna och också, efter mycken vånda, Miljöpartiet reserverade sig. Miljöpartiets förhandlingar med alliansen gav tydligen inte önskat resultat. Således röstades den åttafiliga trafikbron i Skeppsbrons förlängning igenom. Dock fick stadsbyggnadskontoret i uppdrag utreda möjligheten att minska bron till sex filer och lägga fram resultatet senast den 30 november. Den 12 december ska planen för Slussen definitivt spikas i kommunfullmäktige är det tänkt. Vågar man hoppas att opinionen mot förslaget växer. Kanske för en omfattande successiv renovering av dagens klöverblad som skulle kunna ske i etapper utan mångårigt trafikkaos under ombyggnadstiden. Hoppas kan man ju alltid.
Skrivet av
Lars Epstein 14:27, 28 september 2011 i kategori Brott, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kultur, Utanför innerstan
Carl Milles guldförgyllda skulptur Dödsängeln i driven kopparplåt på spåntaket över ingången till det lilla vackra Skogskapellet på Skogskyrkogården utsattes för en storm av hätsk kritik av vissa stadens präster i början av 1920-talet när den sattes upp. Komminister Lindberg i Katarina församling tänkte för sin del aldrig kliva in i kapellet under den som han tyckte anskrämliga skulpturen och förrätta begravningar. Dödsängeln föreställer ju en kvinna med uträckta vingar men blottad på klädesplagg. ”Kanske hade det gått bättre om skulpturen föreställt en kerub, en naken pojke”, säger experten på Skogskyrkogården Börje Olsson, pensionerad teknisk direktör på kyrkogårdsförvaltningen.
Nåväl. Kritikstormen bedarrade efterhand och Dödsängeln väckte ingen offentlig uppmärksamhet förrän på sommaren 1986 när den sågades ned från kapellets tak och stals och försvann. Men inte för gott. Hur gick det till när den återbördades? Börje Olsson fick idén att kontakta Bengt af Klintberg som ledde ett teveprogram från Millesgården på onsdagskvällarna den sommaren. Men eftersom programmen var detaljplanerade i förhand fanns ingen tid att efterlysa Dödsängeln i teve, var svaret han först fick. Då ringde Börje Olsson istället till intendenten Staffan Carlén på Millesgården och berättade vad som hänt varpå Staffan Carlén plötsligt uppenbarade sig i ett av Bengt af Klintbergs program och visade upp originalförlagan till Dödsängeln och bad om allmänhetens hjälp att återfinna den. Inte långt senare drabbades den okände tjuven uppenbarligen av samvetskval och bar i smyg tillbaks den 60 centimeter höga skulpturen till Skogskyrkogården och lade den under en stor gran nära kapellet där den sedan återfanns. Den sattes sedan aldrig upp igen på sin plats utom vid enstaka kortare tillfällen under förrättningarna.
Idag är Dödsängeln ersatt av en förgylld kompositkopia som glänser mer än originalet. Originalet har (fram till i torsdags då DN skrev en notis om Dödsängeln) förvarats i den närliggande utställningsbyggnaden (Visitors Center) Tallumpaviljongen. Men eftersom säkerheten på Tallumpaviljongen betraktas som bristfällig beslutade kyrkogårdsnämnden i måndags att Dödsängeln ska deponeras på Millesgården till en kostnad av 7000 kronor om året. Fram till att den placeras på Millesgården befinner den sig på okänd plats. I framtiden ska en förgylld gjutjärnskopia i stället för originalet visas på Tallumpaviljongen. Det enda jag undrar över är varför Millesgården ska ha 7 000 kronor om året för att förvara och kunna visa upp originalet till den en gång så omdiskuterade skulpturen. Borde inte Millesgården snarare betala 7 000 kronor om året för den förmånen?
Skrivet av
Lars Epstein 00:53, 28 september 2011 i kategori Då&Nu, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kungsholmen
Löven, lossryckta från trädgrenarna, virvlar genom luften och landar på Kungsholms kyrkas fridfulla gräsmatta. Ivriga barnröster hörs allt ljudligare. Förskolegruppen närmar sig och stannar till. Deras fröken plockar upp några skrynkliga löv som just seglat till marken och frågar om någon vet vad trädet heter som löven kommer ifrån. Alla barnen räcker upp sina armar. ”Lönn”, säger sexåringen som fått frågan. ”Rätt”.
Inte visste jag hur lönnlöv såg ut när jag gick i Kindergarten. Jag tänker på Kindergarten, barnträdgården, daghemmets föregångare. Det var när jag bodde här, på Hantverkargatan, i en liten lägenhet, en trappa upp över gården, i ett sedan länge rivet hus, mittemot kyrkan där jag nu står, som jag gick i Kindergarten. Det var för 65 år sedan, när min mamma Greta ännu orkade leva.
Nu står jag här på Kungsholms kyrkogård och funderar över ett efterhängset udda minne. Jag var tolv år och hade just kommit ut genom stora porten i 11:an där jag bodde när en liten 5-6:års pojke kom fram och frågade mig: ”Kan farbror hjälpa mig över gatan?” Häpen över att bli kallad farbror för första gången i mitt liv endast tolv år gammal, själv en liten pojke, tog jag den ännu mindre pojkens hand i ett stadigt grepp och kollade att ingen spårvagn eller bil var på väg och ledsagade honom över till andra sidan där Kungsholms kyrka ligger. Till samma ställe där jag nu snart sextio år senare står och ser den lilla dagisgruppen med de kunniga barnen på väg över Hantverkargatan åt andra hållet ledda av sin förskolefröken.
Jag minns min assisterande insats så klart och tydligt som om den skedde i går. Så starkt intryck gjorde händelsen. Men nu attackeras jag plötsligt av tvivel. Har händelsen verkligen ägt rum som jag minns den? Knappast. Att jag aldrig tänkt på det tidigare. När min mamma dog var jag ju bara fem år och flyttade från Hantverkargatan till den ena adressen efter den andra runt om i stan. När jag var tolv år bodde jag på Sankt Eriksgatan 67. Antingen måste jag ha förväxlat en stark drömbild med verkligheten och förvandlat den till en verklig minnesbild eller tar jag fel på plats där min farbroderliga insats ägde rum. Drömde jag eller hjälpte jag kanske en liten pojke över Sankt Eriksgatan istället för över Hantverkargatan någon gång i början av 1950-talet. Kanske ingen stor fråga att besvara men det är irriterande att den aldrig kommer att få ett definitivt svar. Så står jag här ensam kvar på Kungsholms kyrkogård och funderar alltmedan förskolebarnen försvunnit och höstlöven fortsätter att segla ned på marken för att bilda en allt tätare och tätare, gulnande matta.
Skrivet av
Lars Epstein 00:38, 27 september 2011 i kategori Arkitektur, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Utanför innerstan
Brandstationen i Midsommarkransen.
Hur blir det med den kulturklassade brandstationen i Midsommarkransen? Kommer den att rivas eller får den stå kvar? Den frågan ställde Mats Berglund (mp) till det borgarrådet Joakim Larsson (m), ordförande i exploateringsnämnden som tagit över planeringen för den nedlagda brandstationens framtid.
Mats Berglund (mp).
Mats Berglund har tidigare ställt samma fråga i en interpellation utan att få något svar. Därför upprepade han frågan vid måndagens kommunfullmäktigesammanträde.
Joakim Larsson (m).
Joakim Larsson förklarade att ingenting är klart ännu. ”Planhandläggaren går igenom olika idéer som finns för fastigheten, bibehålla brandstationen eller bygga bostäder på tomten. Vi låser oss inte i dag utan studerar olika förslag. Besked kommer nog i början på nästa år”, sade han.
Mats Berglund förklarade att det fanns olika idéer om hur brandstationen kan användas i framtiden, kultur, skola eller idrott. ”Men det är viktigt för kulturmiljön att brandstationen inte rivs”, menade han.
Joakim Larsson håller frågan öppen tills vidare.
Läs också: Även Folkpartiet vill rädda Midsommarkransens brandstation
Skrivet av
Lars Epstein 23:58, 26 september 2011 i kategori Bostäder, Demonstration, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kungsholmen, Utanför innerstan
Protesterna mot att det kommunalägda Svenska Bostäder tänker sälja över 1 000 lägenheter till det privata fastighetsbolaget Primula AB ökar i styrka. Inför kommunfullmäktigesammanträdet i Stadshuset på måndagskvällen demonstrerade ett hundratal hyresgäster från de aktuella fastigheterna i Bredäng och Kärrtorp mot privatiseringsplanerna (se också min blogg 5 september 2011) och samtidigt överlämnades protestlistor mot försäljningarna undertecknade av över fyra tusen personer till ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson (m). Praktiskt taget samtliga berörda hyresgäster i Kärrtorp och Bredäng är emot privatiseringen.
Ett långt brev från hyresgästen Hjördis Einarsson i Kärrtorp lästes också upp. Några utdrag: ”Jag är en människa av kött och blod med känslor och tankar. Jag bor i det hus i Kärrtorp som ni vill försälja till en privat fastighetsägare. Mitt boende valde jag, 1946 i Örebro och 1953 här i Kärrtorp. På den tiden kom hyresgästen i första rummet. Det som nu händer med mitt hem är helt oförståeligt”. ”Vem ska bestämma över sitt boende. Det som sker nu är en form av terrorism mot dem som inte har några pengar”. ”Det ska bli en ny ägare som lovar vara bra på alla sätt. Vad är det han inte lovar. Hur finstilt är det. Tänker han renovera sig till höjd hyra eller tänker han sälja till någon som är helt skrupelfri. Jag fordrar att ni genast avlyser detta skamliga förslag att sälja mitt boende till en privat ägare. Se istället till att förorten blir trivsam och fungerande för alla som vill hyra sin bostad där. Inte minst barnfamiljerna”.
Borgarrådet Joakim Larsson tar emot protestlistorna mot den planerade privatiseringen av över tusen kommunala lägenheter i Bredäng och Kärrtorp.
På detta känslostarka brev svarade Joakim Larsson kort och koncist: ”Jag har mottagit ditt brev om privatiseringen av Stockholms stads allmännytta. Jag tackar för dina synpunkter. Med vänliga hälsningar, Joakim Larsson, borgarråd med ansvar för Stockholms stads bostadsbolag”.
När Joakim Larsson mottog protestlistorna mot utförsäljningen av allmännyttan på måndagskvällen utanför Stadshuset sade han: ”Vi tror att det är bra att en ny aktör tar vid. Särskilt i Bredäng. Vi tror att det är bra för helheten i Stockholm. Men vi ska titta igenom detta.”
Det avgörande beslutet tas vid nästa kommunfullmäktigesammanträde den 17 oktober.
Skrivet av
Lars Epstein 02:11, 26 september 2011 i kategori KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Naturen, Södermalm, Trafiken
Jag sitter i bilen på Hornsgatan. Det blir rött ljus vid Timmermansgatan. Genom framrutan ser jag en råtta med sin långa svans mitt på ljusa dagen i maklig takt på väg över gatan. Aldrig har jag sett råttor i stan annat än på natten. Och de rör sig alltid sprintertakt om de hör något hotfullt ljud.
Jag övermannas av medlidande med råttan som rör sig så sakta. Den måste vara skadad. Jag hinner ta en bild med vidvinkelobjektivet som sitter på kameran innan det slår om till grönt. Hur ska det gå? Klarar den sig eller blir den överkörd. Jag rundar kvarteret. Parkerar bilen på Timmermansgatan och springer ner till korsningen för att se om den är kvar.
Råttan är borta. Kanske klarade den livhanken. Jag tror jag hoppas det. Råttan vet ju inte om att den är ett skadedjur slår det mig. Den försöker ju bara överleva som alla andra varelser. Har jag kanske fel?
Skrivet av
Lars Epstein 01:16, 26 september 2011 i kategori Arkitektur, Då&Nu, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Utanför innerstan
På Hökmossens gård, ett gammalt kronotorp med anor från 1700-talet, …
Jag gillar hembygdsföreningar och människor som intresserar sig för sitt närområdes historia. På söndagen lyssnade jag på Christer Malm från Brännkyrka hembygdsförening som besökte kulturföreningen Hökmossens gård och i rapp takt berättade om de gamla försvunna industrierna som fanns i området innan LM Ericsson byggde sin fabrik i Midsommarkransen 1940.
… berättade Christer Malm om Midsommarkransens gamla svunna industrier.
Där var Nordiska Aviatikbolaget som startade 1916 och byggde militära flygplan under första världskriget men slog igen i början av 1920-talet liksom många andra industrier som inte klarade den dåvarande lågkonjunkturen. I början av förra seklet fanns också en lädercementfabrik vid nuvarande Telefonplan. Lädercement var en blandning av rågummi och bensin som användes som klister i skotillverkningen. Mopedfabriken som startade i början av 1920-talet gick i konkurs efter några år. Lokalerna övertogs av AEG som bland annat tillverkade radioapparater.
Den gamla tvättmedelsfabriken på Tellusborgsvägen som nu blir bostäder.
Många av de gamla fabriksbyggnaderna i Midsommarkransen är rivna men en del finns kvar än i dag. Det gör den gamla tvättmedelsfabriken i kvarteret Tvålflingan som nu byggs om till bostadsrätter. Bostadsrättsföreningen heter Pianofabriken eftersom det var en pianofabrik i lokalerna 1918-1921 innan de förvandlades till tvättmedelsfabrik (1922-1986). Enligt Christer Malm lyckades man bara tillverka en handfull pianon i pianofabriken däremot mängder med symaskinshuvar under dess blott treåriga epok.
Ekstrands gamla snickerifabrik intill tvättmedelsfabriken är i dag skola och förskola.
När arbetarna på Primusfabriken på Lilla Essingen kom i konflikt med ägarna startade fackföreningen 1913 en egen fabrik för tillverkning av fotogenkök vid Tellusborgsvägen mittemot tvättmedelsfabriken. Den byggnaden står också kvar i dag liksom grannen till tvättmedelsfabriken Ekstrands snickerifabrik (skola och förskola i dag), och även huset där den första svenska bensinpumpen tillverkades av företaget AB Mack, startat 1916, på Nyborgs gränd i andra ändan av Midsommarkransen. Mack är en så kallad akronym, dvs. bildat av initialbokstäverna i grundarnas efternamn: Mathiasson, Andersson, Collin och Key. På gamla bilder ser man fabriksnamnet på AB MACK på husfasaden. Dessa bokstäver är sedan länge försvunna men kommer åter på plats nästa år då själva huset, som i dag hyser bostäder, fyller 100 år. Länsstyrelsen har beviljat anslag för ändamålet.
I detta snart hundraåriga hus startade tillverkningen av Sveriges första bensinpumpar av företaget AB Mack.
Christer Malm berättade om fler försvunna fabriker i Midsommarkransen på den tiden området var känt som Tellusborg men jag hann inte anteckna alla. Genteles färg- och fernissfabrik som startade på 1910-talet måste dock också nämnas. Den såldes till Beckers 1952.
LM Ericssons gamla fabrik vid Telefonplan är Midsommarkransens ståtligaste industriminne.
Även om fler gamla industribyggnader kanske kunde ha räddats får man vara tacksam för att en del fått stå kvar och berätta om gamla tider. Inte minst gäller det förstås LM Ericssons oefterhärmliga fabrikskomplex vid Telefonplan där Konstfack huserar i dag.
Skrivet av
Lars Epstein 18:56, 24 september 2011 i kategori Arkitektur, Gamla stan, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Planer, Södermalm, Trafiken
Peter Frisk döljer inte sin kärlek till dagens Slussen när han gratis guidar runt stockholmarna på plats och exempelvis visar hur de stora nivåskillnaderna mellan Gamla stan och Södermalmstorg liksom utjämnas och inte känns så besvärliga eftersom de konstruerats som långa slingrande vägböjar. Han argumenterar vidare vältaligt för hur smakfull dagens Slussen ter sig om man bara tänker bort det mångåriga bristande underhållet och hur estetiskt tilltalande och välfungerande Slussen skulle kunna bli om den renoverades och försågs med moderna tillägg.
Med kartor och bilder visar han samtidigt hur den nya Slussen kommer att se ut och fungera om det föreliggande stadsplaneförslaget får majoritet i stadsbyggnadsnämnden nästa torsdag och sedan definitivt i stadsfullmäktige i december. Det blir branta trappor, en åttafilig trafikled i Skeppsbrons förlängning, tre trafikkorsningar, nya hus som skymmer utsikten mot KF-husen. Det är inte svårt att lista ut var han har sitt hjärta.
För den som är intresserad av att lyssna på Peter Frisks smittande entusiasm när han gratis guidar runt på Slussen finns det tillfälle att följa med varje tisdag eller torsdag. Hans Slussenvandringar startar kl 13.00 vid Karl XIV Johans ryttarstaty.
Skrivet av
Lars Epstein 02:44, 24 september 2011 i kategori City, Då&Nu, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN
Gräsmattan hyvlas bort i Berzelii park och ska väl ersättas av ett nytt lager förmodar jag. Upprustning pågår. Jag kikar in genom stängslet och minns plötsligt en sommarkväll i mitten av 1950-talet. Pappa och jag var sällan ute tillsammans. Men just den här sommarkvällen kom vi gående tillsammans från Norrmalmstorg mot Nybroplan och stannade till mittemot Hallwylska palatset framför en korvkiosk i Berzelii park med lucka mot Hamngatan. ”Nu ska du få smaka något du aldrig har smakat”, sa pappa. Det var före grillkorvens tid. Inne i kiosken såg jag små eldslågor slå upp från en spis. Ovanpå låg de mörka, tunna långa korvarna och doftade lika starkt som ljuvligt. Coburgerkorvar tror jag de hette. ”De här korvarna finns ingen annanstans i stan”, sa pappa och betala ett högt pris för korvarna. Över en krona styck. Mer än han hade råd med tror jag. Men den här kvällen var han generös. Och det betalade sig. Korvkiosken är borta sedan närmare ett halvsekel och pappa sedan dryga två decennier men minnet har jag kvar efter mer än femtio år. Smaken överträffade till och med doften. Det är som jag just svalt den sista tuggan och fortfarande njuter av aromen som ännu inte börjat klinga av. Men hade jag överhuvudtaget kommit ihåg något av allt detta om jag inte för en gångs skull hade varit ute på stan tillsammans med min pappa den här sommarkvällen? Jag tror inte det.
.jpg)
Mest kommenterade