Fotoboksbokslut för år 2011

”Passionerad fotoboksamlare” karaktäriseras jag som i huvudet på min blogg vilket kanske är lite överdrivet (det är inte jag själv som skrivit presentationen). Men visst är jag intresserad av fotoböcker och inte bara jag. Intresset för fotografi och fotoböcker har ökat enormt de senaste år. Det är bara att gå till Fotografiska, Moderna eller Kontrast och konstatera.

Därför tyckte jag det kunde passa med ett bokslut eller snarare fotoboksbokslut så här på Nyårsafton. Fotoböcker har ju blivit både lättåtkomligare och svåråtkomligare. Mängden nya bra böcker som ges ut är oöverskådlig, priserna ofta inte mycket högre än en ordinär roman. Men att köpa äldre åtråvärda böcker kan visa sig oöverkomligt dyrt om man inte är miljonär.

The Photobook: A History, volume I av Martin Parr och Gerry  Badger (2004).

Priserna på äldre fotoboksrariteter har rusat i höjden sedan ett antal böcker som handlar just om fotoböcker getts ut, främst Parr/Badgers ”The Photobook: A History” del 1 och 2, som betraktas som en slags kanon, vilket haft till följd att böcker som omnämns och presenteras i dessa två volymer kraftigt stigit i andrahandsvärde, en del med fem hundra procent och mer.

Zdenek Tmejs klassiska ”Abeceda” (1945) med bilder från ett nazistiskt tvångsarbetsläger presenteras i Andrew Roths ”The Book on 101 Books” (2001). ”Abeceda” finns även avfotograferad och tryckt i sin helhet i amerikanen Jeff Ladds serie ”Books on Books” (Errata ”Editions, 2011) för den som inte vill offra mellan 25 och 30 000 kronor på att köpa originalet antikvariskt.

Ett uppslag i Ryüichi Kanekos och Ivan Vartanians ”Japanese Photobooks of the 1960s and ´70s” (2009) presenterar Eikoh Hosoes ”Man and Woman” (1961).

Uppslag ur ”Great Stalinist Photographic books” (2007).

Men man kan ju alltid köpa böckerna om fotoböckerna om man inte har råd att köpa dem som omnämns i dessa böcker. Förutom Parr/Badger finns exempelvis Andrew Roths oslagbart vackra ”The Book of 101 Books”, Hasselblads Centers ”The Open Book”, ”Japanese Photobooks of the 1960s and ´70s” (guldålder för japansk fotografi), “Great Stalinist Photographic Books” (med exempel på fantastiska propagandaböcker, texten tyvärr bara på ryska).

Nyligen har också utkommit ”The Latin American Photobook” och ”Photographic Memory: The Album in the Age of Photography”. De två sistnämnda har jag beställt på nätet, men de har inte anlänt än. För den som är intresserad att leta själv på nätet rekommenderar jag sajten ”Bookfinder.com”, den är oslagbar.

Sergio Larrains ”Valparaiso” (1991) . Bilderna tagna före 1968, året då  Sergio Larrain slutade att fotografera för att fördjupa sig i andliga studier.

Bilder ur Sergio Larrains bok …

… Valparaiso.

Vad har jag då samlat på mig under året? Uppriktigt sagt har jag inte riktigt koll. Men ett av mina absoluta fynd gjorde jag på Ryös antikvariat på Hantverkargatan. Det var den chilenske fotografen Sergio Larrains oansenliga men poesifyllda ”Valparaiso” från 1991 som jag fick till ett bra pris. Boken hade tillhört den bortgångne fotografen och fotopedagogen Rune Jonsson som jag ofta träffade på olika utställningar bland annat på fotogalleriet Camera Obscura i Kåkbrinken när jag skrev om fotoutställningar i DN och han i olika fototidningar på 1980-talet.

Omslaget till Viktor Kolárs ”Ostrava” (2010).

Några förvärv till kan jag ju nämna som Josef Koudelkas ”Gypsies” (2011), Viktor Kolárs ”Ostrava” och Daido Moriyamas ”Northern 3” (2011). Den sistnämnde har för övrigt just nu en sevärd utställning på Galleri Riis i Konstakademiens hus på gaveln mot Tegelbacken. Missa inte den och GOTT NYTT ÅR på er alla som läser detta!

Vilka växter blommar på Skeppsholmen dagen före nyårsafton?

Blommor med Moderna Museet i bakgrunden.

Det blommar på Skeppsholmens slänter dagen före nyårsafton. Och jag som inte vet vad blommorna heter. Är det någon annan som vet?

Blommor med vattentornet i bakgrunden.

Långholmsfångar byggde Sveriges första järnvägstunnel

På Södra stationsområdet finns inte mycket som minner om den gamla järnvägsepoken även om Stockholms Södra fortfarande är en högst frekventerad järnvägsstation för både fjärrtåg och pendeltåg. Banvaktarbostället, som numera kallas Tegelhuset (intill den gamla tunnelmynningen), är den enda byggnaden kvar sedan pionjäråren. Gamla stationsbyggnader, godsexpeditioner och härvan av spår är sedan länge rivna för de nya bostadshusen.

Det gamla banvaktarbostället är den enda återstående byggnaden från 1800-talet på Södra stationsområdet.

I dagarna har det kommit ut en bok för den som vill orientera sig i Stockholms gamla järnvägshistoria främst söder om stan. Hans Björkman och Gert Ekström har gett ut ”Stockholms järnvägar, Miljöer från förr och nu” (Trafik-Nostalgiska Förlaget) som utförligt (ibland nästan lite för detaljerat så att överblicken skyms) i ord och bild berättar om järnvägen söderut (Liljeholmen, Årstaberg och Älvsjö). Fler böcker utlovas om övriga järnvägssträckor i Stockholmstrakten.

Södra station hette från början bara Stockholm eftersom den då var slutstation för västra stambanan. Det första tåget från Södra station utgick redan 1860 till Södertälje, två år senare till Göteborg.  Sammanbindningsbanan invigdes 1871. Då gick det första tåget genom den nysprängda tunneln under Söder och vidare mot Centralen.

Nybodatunneln, Sveriges första järnvägstunnel, sprängdes av långholmsfångar …

Men den första järnvägstunneln i Sverige började byggas redan 1858 under Nybodahöjden (intill Liljeholmen) och var klar 1860. Det var fångar från Långholmen som sprängde tunneln med svartkrut och hivade upp sprängstenen med handdrivna kranar. De tvingades också hugga sten bevakade av vakter med gevär. Det är väl sånt som kallas straffarbete.

… som också högg sten bevakade av vakter med gevär (samtida illustrationer hämtade ur Hans Björkmans och Gert Ekströms bok).

När jag sålde mögliga korvbröd på Stockholms stadion

Sent i december på Stockholms stadion. Inga hejarop. Ingen publik. Läktarna tomma. Öde och tyst. Endast flagglinorna smäller i vinden.  De var annorlunda förr på vintrarna på Stadion när jag iklädd halmtofflor ovanpå pjäxorna och tredubbla lager med tröjor hjälpte pappa att sälja korv i utomhuskiosken.

Konstisbanan täckte ungefär den rödfärgade ytan i förgrunden.

Sveriges första konstisbana anlades på Stockholms stadion redan 1939. Så långt tillbaka minns jag inte. Men på 1950-talet kommer jag ihåg hur gräsmattan rullades ihop och togs bort närmast ståplatsläktaren på höstarna. Konstisen spolades och när det inte spelades ishockeymatcher på utomhusrinken inför den påpälsade publiken på den provisoriska träläktaren så var det allmänhetens åkning.

Pappa i sin korvkiosk i Valhallavägskurvan.

Korvbröden som vi tvingades sälja till korvarna var ofta gamla. Jag minns hur vi försökte skrapa bort mögel på bröden men inte alltid lyckades. ”Ja, men brödet är ju mögligt”, kunde en ung skridskoskodd kund förvånat utbrista. Då skulle man överrumpla vederbörande med det tvivelaktiga påståendet: ”mögel är nyttigt. Det är penicillin. Det blir man frisk av”.  Jag kan inte minnas att många lät sig övertygas.

Bandymatch på Stadion på gamla tiden.

När kylan hade slagit till togs den provisoriska träläktaren mitt på fotbollsplanen bort och den konstfrusna ishockeybanan kombinerades med nyspolad naturis på den stora stadionplanen som förvandlades till bandyplan. Efter bandymatcherna som kunde locka uppåt 15 000 åskådare gick jag ut på den stora planen när läktarna var tömda och letade i min ensamhet efter förlupna lackröda bandybollar och avslagna klubbor och sprang omkring mol allena på den stora nedsläckta isbanan i skymningsmörkret och låtsades att jag spelade i landslaget och sköt in bollen i det tomma målet inför en inbillad entusiastisk storpublik fast ingen åskådare längre befann sig på läktarna. När pappa hade redovisat kassan på stadionkontoret efter dagens försäljning återkom jag till verkligheten och vi grenslade våra cyklar och trampade hemåt till Sankt Eriksgatan. Odengatsbacken var särskilt mödosam att bestiga med cykel utan att ställa sig upp på tramporna minns jag. Vi tävlade om vem som kunde sitta kvar längst utan ställa sig upp. Pappa vann alltid.

På vårarna blev det friidrott och fotboll på Stadion. Då hade pappa sin kiosk i den så kallade Valhallavägskurvan nedanför den murgrönehöljda muren. Ibland när vi stod och sålde korv hände det att det ramlade ned tvestjärtar rätt ned i korvgrytans sjudande vatten från växtligheten på muren ovanifrån, Det var bara att omärkligt nypa till med korvtången runt de skållade insekterna och hysta iväg dem utanför kiosken utan att någon av kunderna märkte något. Både Råsunda och Stadion var lite av mitt andra hem under helgerna i uppväxtåren.

Stadionborgen var bara runt fyrtio år när detta hände, men om några dagar går den in på sitt hundrade år. Tiden går så obegripligt fort. Stadion byggdes ju till det som kom att kallas Solskensolympiaden 1912, i vilken Sverige tog flest guldmedaljer, till och med fler än USA, märkligt nog. Nu står vi inför 100-årsjubileet. Det ska firas på många sätt med början redan den 4 januari, fast då på Östermalms IP. Här är programmet.

Åter vardag på Stortorget

Lyckohjulen har stannat, mistlarna är sålda, glöggen urdrucken och sockervadden färdigspunnen. Julen är slut och julmarknaden stängd. Gaffeltrucken lyfte upp den sista knakande marknadsboden på lastbilsflaket för transport till förrådet söder om stan. Åter vardag på Stortorget.

Han jonglerade med julklapparna på Västerlånggatan

I hörnet av Västerlånggatan och Tyska brinken i Gamla stan imponerades jag av en självlärd liten kille som heter Donovan. Skickligt jonglerade han med sina bollar och sina nya svärd som han fått i julklapp och balanserade även med perfekt teknik ett snurrande fat på en pinne placerad på näsan. Andra förbipasserande gav honom också uppskattande blickar samtidigt som de såg till att mynthögen i det lilla plastfatet framför honom på trottoaren växte.  Gatuartister ska ju inte jobba gratis.

Bygg gärna om Arkitekturskolan till studentbostäder

Varför inte studenbostäder här när arkitektstudenterna har flyttat upp till KTH:s campus?

Den sedan sin tillkomst för fyrtio år sedan omdiskuterade Arkitekturskolan (nedanför Engelbrektskyrkan) som av okänd orsak eldhärjades på försommaren ska tömmas på studenter om några år när den nya Arkitekturskolan vid Osquars backe (Osquar=nyinskriven manlig teknolog) är färdigbyggd uppe på KTH:s campus i augusti 2015. Ska den gamla betongbrutalistiska byggnaden som en gång ersatte det gamla cellfängelset i det trekantiga kvarteret stå kvar eller rivas för något nytt? Meningarna är delade.

Nya Arkitekturskolan från augusti 2015 (Arkitekter: Tham & Videgård).

Personligen sympatiserar jag med idén att behålla betongkomplexet som en representant för sin tid men med tidsenliga ombyggnader (fler fönster) varför inte till studentbostäder såsom efter åratals av beslutsvånda nyligen bestämdes med Sankt Görans gymnasium på Kungsholmen. Bottenvåningarna längs Rådmansgatan, Östermalmsgatan och Uggleviksgatan skulle kunna öppnas upp för konstgallerier, teaterlokaler och ett och annat konditori med hembakta kanelbullar och gott kaffe.

En ny Ghost Bike på Södermalmstorg

Pelikanslingan den 25 december 2011.

Pelikanslingan den 21 oktober 2011.

En Ghost Bike (en vitmålad så kallad spökcykel) ställdes upp vid Pelikanslingan vid Södermalmstorg där en cyklande kvinna påkördes och dödades av en högersvängande lastbil i slutet av september i år.  Kunde den inte få stå kvar ytterligare en tid för att hedra den förolyckade kvinnan och som ett varningstecken för alla trafikanter att ta det extra försiktigt på denna farliga plats, tänkte jag när jag såg att den var borttagen häromdagen. Så tänkte också någon annan mer handlingskraftig person och ställde dit en annan vitmålad cykel på samma plats som den borttagna.

Pelikanslingan den 25 december 2011.

Pelikanslingan den 21 oktober 2011.

Läs även: En Ghost Bike minner om den tragiska dödsolyckan på Slussen

Nackas minne högtidlighölls för 26:e gången

Denna vårlika julafton samlades för tjugosjätte året i rad uppåt tusen personer för att hedra den legendariska fotbollsspelaren Nacka Skoglunds minne vid statyn utanför hans barndomshem på Katarina Bangata 42.  Platsen där Olle Adrins Nackastaty står heter för övrigt sedan tio år officiellt Nackas Hörna.  Lennart Nacka Skoglund som föddes på julafton 1929 var endast 45 år gammal när han dog 1975.

Stefan Magnusson, ordförande i Nackas Vänner, som menade att Nacka är Sveriges genom tiderna bästa fotbollsspelare, berättade utvalda delar ur dennes karriär. Hur Nacka, när han återvänt från proffslivet i Italien, bland annat medverkade i en vänskapsmatch när Hammarby slog AIK med 7-0 (vilket utlöste jubel bland de församlade Hammarbysupportrarna) och nämnde förstås också målet som Nacka sköt in direkt på hörnspark efter bara tre minuter i sin första seriematch för Hammarby efter återkomsten, den spelades mot Karlstad (jag tror det var det målet som konstnären Olle Adrin tänkte på när han skapade Nackastatyn 1984).

Stefan Magnusson berättade också att flera företag hört av sig med erbjudande om att sponsra det traditionella Nackafirandet på julaftonen men att han tackat nej. ”Det här ska aldrig bli ett kommersiellt jippo så länge jag är med”, sade han och inhöstade nya applåder. Som vanligt bjöd systrarna Bauer och Johan Johansson med flera på svängig julsång och efter en kvart skingrades publiken och gick för att fortsätta julaftonsfirandet var och en på sitt håll.

Nya Slussen framställd som en julkortsidyll av Jenny Nyström

Framtidsvision av Nya Slussen (Södermalmstorg) i stadens informationsbrev.

Samma plats i verkligheten dagen före julafton 2011.

I träden hänger ljusslingor och människorna promenerar på det snötäckta och bilfria Södermalmstorg i en framtidsbild som pryder stadens informationsbrev om Slussen som delats ut i brevlådorna. Man skulle nästan kunna tro att idyllen är hämtad från dagens Södermalmstorg om det inte vore för en försvunnen gata i förgrunden och hörnen på de genomskinliga (!) husen som skymtar i utkanterna på bilden. Det högra huset ser ut att innehålla en levande brasa. Ingen åttafilig motorled ner till Skeppsbron, inga hus på Stadsgården framför KF-husen, ingen brant trappa från Gamla stan till Södermalmstorg hög som ett fyravåningshus, ingen galleria stor som Ringen. Nej nya Slussen åskådliggörs i informationsbrevet som en julkortsidyll av Jenny Nyström, som rätt mycket liknar dagens Slussen. I sanning förföriskt.