Skrivet av
Lars Epstein 19:59, 29 februari 2012 i kategori Arkitektur, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kungsholmen, Naturen
Krokusarna tränger upp genom fjolårslöven. Säkraste vårtecknet finner jag som vanligt framför Kungsholmens brandstations södra fasad. Förra året skedde det en bit in i mars, i år redan på februaris sista dag. Men hur blir det i framtiden när brandstationen 2014 flyttar till gamla bussdepåns mark i Hornsberg? Kommer brandstationens byggnad på Hantverkargatan att få stå kvar? Jag vet inte. Någon har föreslagit att ett brandmuseum inryms i den åttioettåriga tegelbyggnaden, en annan vill ha seniordans i lokalerna. Mig kvittar det vilket, bara den inte rivs och krokusplanteringen försvinner.
Skrivet av
Lars Epstein 01:29, 29 februari 2012 i kategori Då&Nu, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Vasastan
Gatorna i den nya stadsdelen Hagastaden (Norra station) ska döpas efter framgångsrika kvinnor. Bland dessa får Sonja Kovalevsky (världens första kvinnliga professor i matematik) sin gata, liksom Agnes Arvidson (Sveriges första kvinnliga apotekare), Betty Pettersson (Sveriges första kvinnliga student) och Valfrid Palmgren (en av de två första kvinnliga politikerna i Stockholms kommunfullmäktige).
Valfrid Palmgren får en gata i Hagastaden …
År 1910 valdes för första gånger två kvinnor in i Stockholms kommunfullmäktige (elva år innan allmän rösträtt för kvinnor infördes i Sverige 1921). Pionjärerna hette Valfrid Palmgren (1877-1967) och Gertrud Månsson (1866-1935), men bara Valfrid Palmgren (Allmänna Valmansförbundet, moderaternas föregångare) får en gata uppkallad efter sig i Hagastaden. Varför inte också Gertrud Månsson?
… men varför inte också Gertrud Månsson?
Gertrud Månsson tillhörde Socialdemokraterna. Hon hade en lysolje- och bosättningsbutik i Vasastan inte långt från den nya Hagastaden som just nu håller på att växa upp drygt hundra år senare. I sin politiska gärning koncentrerade sig Gertrud Månsson på bostadsfrågor och fattigvårdsfrågor. Hon engagerade sig särskilt för de ensamstående mammornas och deras barns problem. Hon satt i Stockholms kommunfullmäktige i sammanlagt hela sjutton år. Visst är hon värd en gata lika mycket som Valfrid Palmgren. Varför är hon bortglömd? Fram för Gertrud Månssons gata i Hagastaden, eller någon annanstans!
Gertrud Månsson bakom disken i sin affär i Vasastan.
Skrivet av
Lars Epstein 02:44, 28 februari 2012 i kategori KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kultur, Naturen, Utanför innerstan
Vindöga i Stavsnäs med kurs mot Runmarö.
Vindöga. Tio minuters båtresa från Stavsnäs. Landgång på Runmarö. Styrsviks brygga. Tjugo minuters promenad. Tystnad längs vägen. Isigt och halt. Porlar en bäck. Kör en flakmoppe förbi. Snart är det vår.
Det röda huset.
Huset är rött. Ulf och jag knackar på. Bokbindarmästaren Johanna Röjgård Sjöberg öppnar. Solen lyser upp verkstaden. Limburkar och skärmaskiner. Vi visar våra slitna bokexemplar. Hon inspekterar. Föreslår papperskvalité och typsnitt. Ingenting lämnas åt slumpen. Timmarna går.
Ulf och Johanna i bokbindarverkstaden.
Så ska min fotobok lagas. Så ska kartongen tillverkas till Ulfs spröda tunna häfte. Förberedelserna är klara. Nu ska vi gå. Nej. Vi bjuds in i stora huset. Nu ska vi dricka kaffe. Johanna presenterar sin man. Fredrik Sjöberg visar sin flugsamling. Berättar om böckerna han skrivit. Vi diskuterar österrikiska miniatyrmålningar. Timmarna går.
Dalarö med kurs mot Stavsnäs.
Snart är det kväll. Vi tar farväl. Skymningen faller. Vägen är hal. Bäcken porlar. Himlen blir svart. Dalarö lägger till. Kvällsbåten. Tio minuters resa . Tillbaka i Stavsnäs.
Bokbindarmästaren Johanna Röjgård Sjöberg, internationellt känd.
Vilken dag i Skärgården! Vi skulle ju bara lämna in våra böcker till lagning. Och så blev det så här. En oförglömlig heldag. Tack Johanna och Fredrik!
Skrivet av
Lars Epstein 01:22, 27 februari 2012 i kategori Arkitektur, Bostäder, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Utanför innerstan
Byggbodar i dag …
… 26-våningshus i framtiden. Illustration: Rosenbergs Arkitekter
Årstabron längst till vänster. 26-våningshuset i mitten.
Liljeholmskajen eller Årstadal kallas området vid Årstabrons sydvästra fäste där Vin och Sprit en gång hade sitt lager och sin produktion. Nu planeras ett antal spektakulära bostadshus på kajen, det högsta 26 våningar högt. I det första förslaget var det 21 våningar vilket höjdes till 24 våningar och som nu i det utställda detaljplaneförslaget (fram till 2 april) har ökats till 26 våningar med restaurang i de två högsta våningarna. Huset närmast bron blir också anslående. En ”vit monolit” ritad av Wingårdhs Arkitekter. I de väldiga bergrummen intill bebyggelsen där Vin och Sprit hade sina väldiga cisterner planeras parkering och publika utrymmen vad det nu kan betyda. . Jag tror det hela kan bli imponerande byggkomplex. Intresserade kan gå till Årstadalsskolan, Sjöviksbacken 19, onsdagen den 14 mars kl 18-20, då det hålls ett öppet hus-samråd om stadsplanen.
Den ”vita monoliten” närmast Årstabron. Illustration: Wingårdhs Arkitekter
Dörrarna till det enorma bergrummet finns fortfarande kvar. Här inne ska det bli parkeringsplatser och publika utrymmen.
Skrivet av
Lars Epstein 01:46, 26 februari 2012 i kategori Då&Nu, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kungsholmen, Norrmalm, Politik
Samtliga nummer av den radikala tidskriften Puss som började utkomma det händelserika året 1968 ställs ut på Antikvariat Morris (Ryös) på Hantverkargatan 21.
Politiskt omedveten och lite utanför den allmänna gemenskapen kunde jag inte stå emot vänstervindarna som blåste upp till orkanstyrka våren 1968. Förlägen och förvirrad smög jag mig in på vänstermöten i olika lokaler och hörde talarna övertygade prisa Mao och andra auktoriteter. ”Det är rätt att göra uppror” lydde ett av citaten på kårhusfasaden på Holländargatan.
Thomas Lindblad på vernissagen av utställningen.
Jag läste historia på institutionen vid Teknologgatan på den tiden. Det var ett par år innan universitetet flyttade ut till Frescati. Varje dag gick jag genom Spökparken till kårhuset för att fika och med njutning gratisläsa de vassa notiserna som Karl Vennberg skrev i Innerspalten i Aftonbladet. En dag var kårhuset plötsligt ockuperat av studenterna själva. Inte för att jag riktigt fattade varför. Men jag gick dit och ställde mig närmast utgången i lokalen som var packad med ockuperande studenter som satt tätt intill varandra på golvet och någon som stod framme vid podiet och skrek slagord. Utbildningsministern Olof Palme kom dit en kväll och försökte utan att lyckas tala de revolutionära studenterna till rätta. Några begav sig, vad jag hörde, ned till Operan och försökte ockupera också denna ”den borgerliga kulturens högborg” mitt under en föreställning av Aida, som det sades mig. Men de revolutionära studenterna hyssjades visst ned av irriterade operabesökare och fick lämna lokalen utan att lyckas i uppsåt. Jag förstod inte riktigt vad som hände och lämnade det ockuperade kårhuset innan det utrymdes av ditkommenderad polis.
Nummer 3 av Puss som blev för mycket för Pressbyrån.
Dessa fragmentariska minnen framkallas när jag står på vernissagen på Antikvariat Morris (i samma lokal som Ryös, Hantverkargatan 21) på lördagen. Samtliga 24 nummer av den radikala samhällskritiska tidningen Puss som startades av konstnären Lars Hillersberg (1937-2004) ställs ut. Det första numret kom just 1968, det sista 1974. De första numren trycktes i en upplaga på 10 000 exemplar och såldes i Pressbyrån. Men från och med nummer tre vägrade Pressbyrån att distribuera Puss på grund av det ”anstötliga” innehållet. Thomas Lindblad var en av försäljarna av Puss. Det är hans samling som ställs ut på Ryös. Han berättar att tidningen kostade en krona och att försäljaren fick hälften av summan i inkomst. Sju nummer räckte till en billig flaska ”rödtjut” som kostade 3.50 kronor på den tiden. Puss, det känns så längesen. Tiderna förändras.
Besökare på utställningen.
Skrivet av
Lars Epstein 20:01, 25 februari 2012 i kategori KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kultur, Norrmalm
Karin Boye (1900-1941) blickar ut över Karlbergssjön från en balkong i Atlasområdet runt 1930. Till höger skymtar gamla Sankt Eriksbron. Bilden är från utställningen på Stadsbiblioteket.
När förre kulturministern Leif Pagrotsky läste Karin Boyes roman Kallocain som skolpojke gjorde den lika lite intryck på honom som alla andra böcker han tvingades läsa i skolan. ”Jag minns ingen av dem. Jag hoppas att alla bibliotekarier håller för öronen när jag säger detta”, sa han skämtsamt när han invigde Karin Boye-utställningen och Karin Boye-månaden på Stockholms stadsbibliotek på lördagseftermiddagen inför en rekordpublik på uppåt två hundra personer i Rotundan på Sveavägen.
Leif Pagrotsky håller invigningstalet. Karin Boye-bysten i förgrunden är gjord av skulptören Peter Linde.
Senare i livet lärde sig Leif Pagrotsky uppskatta Karin Boyes Kallocain. Det var när han läste in romanen som ljudbok och fick tänka igenom varje ords betydelse. ”Boken fick en helt annan innebörd. Den är skriven i en fruktansvärd tid men är aktuell också i dag med sin skildring av ett övervakningssamhälle där ingen privat sfär tillåts människorna.”
Gunnar Edander och Gunilla Röör.
Gunilla Röör läste stycken och sjöng sånger ur Agneta Elers-Jarlemans pjäs Lilla Boye till Gunnar Edanders ackompanjemang och inhöstade långa applåder. Karin Boye-månaden på Stadsbiblioteket fortsätter närmast onsdagen en 29 februari kl 18.30. Då föreläser författaren Pia-Kristina Garde. Hon utkom med bok om Karin Boye förra året. Trubaduren Jan Hammarlund sjunger egna tonsättningar av Karin Boyes dikter. Tisdagen den 6 mars kl 18.30 berättar professor Johan Svedjedal om Karin Boye i kretsen av tidskriften och förlaget Spektrum och den radikala organisationen Clarté.
Rekordpublik.
Skrivet av
Lars Epstein 13:28, 24 februari 2012 i kategori KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kultur, Politik, Utanför innerstan
Trots att Fria Teatern i Högdalen behandlats styvmoderligt av stadens styrande kulturpolitiker och fått sitt kommunala stöd halverat två år i rad med motiveringen att teatern inte förnyar sig så fortsätter nysatsningarna som ett bevis på motsatsen.
Generalrepetetition på Fria Teaterns nya barnpjäs ”Bakom dörren mittemot” av Anna Höglund. Skådespelarna från vänster: Anna Littorin, Per Larsson, Malin Güettler och pudeln Olle Sundberg.
Fredagens generalrepetition inför morgondagens premiär på Anna Höglunds barnpjäs ”Bakom dörren mittemot” höll publiken andlöst fångad under hela föreställningen. En liten flicka blev så tagen att hon började gråta. Om det var för att hon identifierade sig med flickan i pjäsen som föräldrarna inte hade tid med eller om det var för att hon skrämdes av trollet som uppträdde lite hotfullt vet jag inte. En engagerande barnpjäs är det i alla händelser som Fria Teatern nu sätter upp.
Vidare i Fria Teaterns närmaste framtidsplaner finns ett planerat samarbete med Östgötateatern. Om resurserna inte sinar så inleds repetitionerna på Roland Schimmelpfennigs pjäs Den gyllene Draken under våren med premiär i september, berättar Fria Teaterns konstnärlige ledare Birgitta Sundberg. Roland Schimmelpfennig räknas som en av Europas främsta nutida dramatiker.
Jag föreslår tjänstemännen på Stockholms kulturförvaltning som uttalat att Fria Teatern inte förnyar sig att besöka teatern i Högdalen och se den nya barnpjäsen och lyssna på teaterns framtidsplaner. Om inte de styrande ändrar sin njugga inställning finns det annars risk för att de lyckas underminera förutsättningarna för en kulturinstitution som existerat i trettio år i förorten att verka också i framtiden. Och det vore inget mindre än ett kulturmord.
Skrivet av
Lars Epstein 23:26, 23 februari 2012 i kategori Brott, Då&Nu, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kultur, Södermalm
DN 21 mars 1982. Centralfängelsets rivning har just påbörjats. Mannen med kofoten heter Ragnar Mårtens. Foto: Leif Engberg.
Centralfängelset på Långholmen revs för exakt trettio år sedan. Jag var där i mars 1982 och gjorde ett reportage i DN om det då sedan några år tömda fängelset. I korridorerna jobbade rivningsarbetarna med kofot Det var några veckor innan grävskoporna skulle komma. I de tomma cellerna fanns texter skrivna på väggarna av de en gång inspärrade fångarna. Jag antecknade några.
Konstnären Isaac Grünewald …
”Det finns en plats där solen aldrig skiner och den platsen heter Långholmen”. ”Om du blir för besvärlig så får du hibernal/men vad är botemedlet mot bråkig personal”. ”Hammarby IF och Nettan. Vad jag älskar er!” ”Min sukt är vin, kvinnor och sång. Men här finns bara plitbatong”.
… målade ett femtiotal verk …
I december 1972 skrev en av fångarna dagbok på väggen: ”måndag 9: kom jag hit, tisdag 10: ringt morsan, onsdag 11: kom Ruben med kläder, torsdag 12: fick brev av Lena, fredag 13: lucia, fick brev av Lena och Mona, lördag 14: brassugen till tusen, söndag 15: ingenting, måndag 16: ringde Lena, tisdag 17: besök av Mor och Lena kl 14.50, onsdag 18: fick två brev av Mona, torsdag 19: rättegång = sökning. SLUT”
… när han satt en månad på Långholmen 1926.
Jag ångrar att jag inte citerade mer av de korthuggna men uttrycksfulla texterna på cellväggarna. Men nu är det för sent. Centralfängelset är rivet. Allt som skapades i cellerna på Långholmen är dock inte bortglömt och försvunnet. Konstnären Isaac Grünewald satt inspärrad på Långholmen (dock inte i centralfängelset utan i kronohäktet) en månad på våren 1926 efter att ha kommit i slagsmål med en tågkonduktör. Under sin fängelsetid skapade han ett femtiotal dråpliga verk av vilka en stor del ställs ut med vernissage nu på lördag (25 februari) på Långholmens konferenshotell som är inrymt just i det gamla kronohäktet med adress Långholmsmuren 20.
Nu ställs verken ut på Långholmen hotell (gamla kronohäktet). Vernissage på lördag 25 februari.
Skrivet av
Lars Epstein 00:42, 23 februari 2012 i kategori KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Politik
Just när jag hade klivit ut ur porten från Socialdemokraternas högborg på Sveavägen 68 fick jag syn på en tiggande man som inrullad i en filt låg och sov på trottoaren lutad mot husväggen. I en pappkartong bredvid låg några spridda småmynt utströdda. Synen gjorde mig extra beklämd då jag just bevistat ett seminarium där segregationen i staden varit ett huvudämne.
Anne-Marie Lindgren, chef för Arbetarrörelsens tankesmedja.
Jag hade lyssnat på chefen för Arbetarrörelsens tankesmedja Anne-Marie Lindgren som presenterat sin rapport ”Två städer – skiljelinjer i styret av Stockholm och Göteborg”, som väl närmast kan karakteriseras som en ideologisk analys. Hon har jämfört skrivningarna i det borgerligt styrda Stockholms stads budget med det rödgröna Göteborgs stads.
I Göteborgs budget konstateras redan i inledningen det genomgående temat att Göteborg är en segregerad stad, ett centralt problem för kommunen att komma till rätta med. I Stockholms budget nämns ordet segregation bara en gång och då i förbigående. Stockholms budget präglas mer av ett managementtänkande. Staden tillhandahåller ett antal tjänster som efterfrågas. Man anpassar utbudet efter efterfrågan. I Göteborg är förutom den ekonomiska aspekten också den sociala och ekologiska lika framträdande, enligt Anne-Marie Lindgren.
”Med dagens debattklimat och dagens etablerade tankemönster är det troligt att Stockholmsmodellen, servicekommunen, uppfattas som modern. Men med den utveckling som pågår mot växande klyftor och ekonomisk oro är det Göteborgsmodellen som verkligen är det – helt enkelt därför att den erkänner problemen”, menade Anne-Marie Lindgren.
Stadssekreterare Anders Nilsson i Göteborgs stad.
Stadssekreteraren i Göteborgs stad Anders Nilsson berättade att Stockholms stad med sina runt 860 000 invånare är klart större än Göteborg med sina 525 000 invånare men att Göteborgs budget, inklusive de kommunala bolagen, är större än Stockholms. Göteborg omsätter runt 44 miljarder kronor om året medan Stockholm bara omsätter knappt 42 miljarder kronor. Också antalet anställda är större i Göteborg, 48 000, jämfört med 41 000 i Stockholm.
Innebär Göteborgs större kommunala resurser per invånare jämfört med Stockholm en större satsning på ökad jämlikhet? Förmodligen, förutsatt att det inte handlar om en större och ineffektivare byråkrati förstås.
Skrivet av
Lars Epstein 23:42, 21 februari 2012 i kategori KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Naturen, Östermalm
TV-eken sent på hösten 2011.
TV-eken fälls den 25 november 2011.
Arboristerna (trädexperterna) som frivilligt och förutsättningslöst undersökte TV-eken på Oxenstiernsgatan för tre månader sedan kom fram till att trädet inte utgjorde någon risk för förbipasserande. Men TV-eken fälldes som bekant ändå, eftersom stadens tjänstemän hade motsatt uppfattning.
TV-ekens stubbe i dag. Gruset i hålet har just grävts upp.
Det förefaller oklart vad som i framtiden ska hända med stubben och platsen där TV-eken stod.
De frivilliga trädexperterna som kom från olika delar i landet bildade i samband med undersökningarna av TV-eken Sveriges Arboristförbund ”för att bygga upp en gedigen trädvårdskunskap i Sverige”. Som en direkt följd av turerna kring och fällningen av TV-eken ordnar de nu den 10-11 maj en internationell konferens i Stockholm på temat ”Ancient Trees in Urban Environments” (Gamla träd i stadsmiljöer). Konferensprogrammet är under utarbetande. En gissning är att TV-ekens öde kommer att vara ett av diskussionsämnena.
.jpg)
Mest kommenterade