Landskapsaritekt Thorbjörn Andersson till höger i bild.
Stockholm växer i snabb takt. Massor av människor flyttar till Stockholm. Bostadsbristen är stor. Byggnadstakten är intensiv. Förorter och innerstad förtätas. Nya byggprojekt presenteras oupphörligen. Men hur ska staden växa? Kring detta ämne föreläste landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson på tisdagskvällen på Konstnärsklubben i Konstkritikersamfundets regi.
Människor gillar ställen i staden där de kan mötas …
… som i Fredhällsparken. (Fotot taget av K W Gullers runt 1950).
Jag tog fasta på en aspekt som han presenterade i sitt anförande. ”Det verkar som om de städer som vi tycker mest om är de där vi möter andra människor”. Det tror jag är nyckeln till en bra samhällsplanering. Thorbjörn Andersson framhöll 40- och 50-talen som en guldålder i samhällsplaneringen i Stockholm. Han visade bilder på plaskdammen i Fredhäll (”det ser ut som en insjövik vore det inte för bostadshusen i bakgrunden”) och Norr Mälarstrands parkstråk. ”Här kan man gå tre kilometer från via Rålambshovsparken ända bort till Stadshuset utan att passera en gata”.
Grönområden måste vara tillgängliga för att fungera som mötesplatser.
Han visade också drastiska bilder på misslyckad stadsplanering, bland annat en otillgänglig gräsmatta i en rondell innesluten av bilar. Ett grönområde är inget värt om det är otillgängligt. Jag håller med Thorbjörn Andersson. En stad byggd för mänskliga möten är idealet. Jag tror det viktigt att stadens styrande politiker har det övergripande målet för ögonen nu när Stockholm växer i en allt högre takt.
.jpg)
Fredhäll är väl ingen stad? Det är ju en förort ”mitt i stan”, titta bara på bilden!
Den trivsammaste staden är den som tillkommit utan klåfingriga socialistiska planerare. Allt från trånga och trevliga gamla stan till 1800-talet och det mesta som byggdes fram till krigsutbrottet 1914. Även den förenklade 1920-talsklassicismen hade sin charm, liksom den tidiga funkisen. En och annan lyckad byggnad ritades faktiskt även under 30,40 och 50-talen, men sen tog det definitivt stopp. Sedan dess har inte ett enda riktigt vackert hus uppförts i en svensk stad.
Vi har översköljts med nyfunkis i 15 år nu. Det har visserligen varit en befrielse att slippa det värsta av postmodernismens dagiskvalitet (gestaltning, material, hantverk, proportioner) men vi har fastnat alldeles för länge i nyfunkisen, det har blivit extremt enahanda vid det här laget. Det är hög tid att backa ytterligare ett steg, tillbaka till de riktiga stadsmiljöerna. Glåmiga vita lådor ger trots allt inte samma livskvalitet som ståtliga och omsorgsfullt utformade hus.
Fråga mannen/kvinnan på gatan!
Henke, 07:00, 13 februari 2012. Anmäl Anmäl
En liten tillbakablick…
http://arstafaltet.se/profiles/blogs/vaerlden-aer-uppochned
Birgitta, (Webbsida) 10:40, 12 februari 2012. Anmäl Anmäl
Det här seminariet missade jag – vilken tur att du finns och bevakar allt viktigt! Bilden på ”misslyckad stadsplanering” beskriver fd Årstafältet – en skärva jordbruksmark som till medborgarnas förtvivlan under otalet år var avskuret genom tunga trafikleder. Lokalt byalag i Årsta verksamma 70-talet till slutet av 90-talet drev idéerna om att skapa bättre miljö genom att gräva ner trafiken under jord och öppna en landskapspark. Politikerna lyssnade till slut och grävde ner den bullrande och skitiga trafiken under jord trafiken, på mitten av 90-talet togs beslutet att åter bruka Årstafältet. 2001 antogs detaljplanen som skulle förädla Årstafältet till landskapspark…
Inget kan få mig glömma den dag vi fick vara med om ögonblicket från vår kolonilott på Årstafältet att trafiken försvann och naturen ”tändes” på.
I dag står Landskapsparken till hälften genomförd. Handelskammarens banade väg och utan att informera medborgarna stoppade politikerna plötsligt utvecklingen av parkplanen strax efter valet 2006 och påbörjade samtidigt utredningen för att exploatera marken…
2011, för ett år sedan, kom SGI och SMHIS utredningar med ett perspektiv 100 år framåt baserade på pågående klimatförändringar och de områden som planerades för exploatering i Stockholm. Årstafältet pekas ut som riskområde att exploatera. De stora byggherrarna har backat ändå fortsätter projektet. Små byggherrar fick tävla om markupplåtelse. Årstafältet delas in i mindre delar och de första planerna ska ställas ut för samråd i år…
Birgitta, (Webbsida) 09:51, 12 februari 2012. Anmäl Anmäl
Eller bara rivas, när husen förfallit tillräckligt.
Margareta, 11:49, 9 februari 2012. Anmäl Anmäl
Fredhäll är verkligen ingen förebild, en trist förortsmiljö mitt i stan. Borde på sikt rivas och ersättas av riktig kvartersstad.
Marre, 11:15, 9 februari 2012. Anmäl Anmäl
Signaturen som kräver ett ovillkorligt byggstopp tycks vara den enda här som förmår att läsa, begrunda och verkligen tänka. Kanske har han inte genomgått i det socialistiska skolsystemet.
Tydligen få förunnat.
vd, 13:15, 8 februari 2012. Anmäl Anmäl
Lite motsägelsefullt måste jag säga.
Dels att ”Det verkar som om de städer som vi tycker mest om är de där vi möter andra människor” och sedan ”Här kan man gå tre kilometer från via Rålambshovsparken ända bort till Stadshuset utan att passera en gata”.
Hur möter vi människor? Jo genom mötesplatser. Hur uppstår mötesplatser? Jo, via stråk som möts. Hur uppstår stråk? Ja, oftast genom just gator.
Stenstaden är oändligt populär. Stenstaden med sina varierande byggnadstyper, byggnadshöjder, gatutyper och trädalléer, stadsparker och torg. Jag bor i stenstaden. och jag tycker att fler ska få ta del av de privilegiet. (Till skillnade från vissa av de egoistiska kommentatorerna i den här diskussionstråden). Stenstaden behöver få växa utåt, ut över det gamla förlegade tullsnittet.
Anders, 12:43, 8 februari 2012. Anmäl Anmäl
Jag tycker förresten om att Fredhäll lyfts fram som någon slags ideal, trots att det är så jäkla uppenbart att det är den klassiska stenstaden som är det allra mest eftertraktade. Jag har bott i Frehäll och jag har aldrig känt mig så långt ifrån stan, trots att jag bodde mitt i den. Det kanske är jättetrevligt att bo så om man har barn som vill leka på en gräsmatta, men någon stad är det knappast tal om. Jag tror att det är riktig stad som gör oss lyckliga, inte någon mörk förotrsplätt på kungsholmen.
Kalle, 11:30, 8 februari 2012. Anmäl Anmäl
Inför byggstopp för de tre största städerna i svensk lag. Det ger en lyckligare befolkning.
Bara bygglobbyn, den svenska mafiosos, gnäller.
Anderz Ö, 11:21, 8 februari 2012. Anmäl Anmäl
Oj vilken överraskning! Personligne tror jag dock mer på torg än grönområden. Jag menar inte att grönområdena ska bort, men jag tror många skulle ha betydligt mer nytta av fler tog av europeiskt snitt där alla kan mötas. Barn kan leka, ungdommar lirar fotboll eller vad som gör (?), och vuxna kan ta en öl i en bar i närheten. Det är idealet för mig!
Kalle, 11:10, 8 februari 2012. Anmäl Anmäl