Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Epsteins STHLM

Jag undrar vem som öppnat farbror Lundkvists fönster?

11Vem vädrar i farbror Lundkvists rum, fem trappor upp, på Sankt Eriksgatan 67?

Farbror Lundkvist brukar aldrig öppna fönstret vad jag minns. Kanske minns jag fel.

I alla fall ser jag när jag går förbi huset med sin välkända röda fasad på Sankt Eriksgatan 67 att alla fönster är stängda. Alla utom ett. Farbror Lundkvists fönster. Det står öppet. Fem trappor upp. Längst till höger.

Jag minns farbror Lundkvist ganska tydligt. Han var en mycket diskret och försynt man. Jag tyckte han var gammal. Men kanske var han inte mer än tjugofem år, trettio kanske, allra högst.

Farbror Lundkvist jobbade på en tvättinrättning som låg i hörnet av Vikingagatan och Karlbergsvägen.

Han var inneboende hos min styvmor som jag bodde hos och som jag kallade tant Viola. Ibland när de sena eftermiddagarna kändes långa och trista och jag inte hade något att göra brukade jag försiktigt knacka på farbror Lundkvists dörr och fråga om jag fick komma in i hans rum.

Det fick jag alltid. Men jag vågade inte knacka på för ofta för tant Viola sade att jag inte skulle störa farbror Lundkvist.

Men så här sextiofem år senare tror jag inte farbror Lundkvist var så lättstörd. Det var nog lite trist och ensamt i inackorderingsrummet långt hemifrån kan jag tro. Kanske piggade sällskapet med tioåringen upp litegrann.

För mig var det i alla fall högtidsstunder i farbror Lundkvists sällskap.

När det var julmånad brukade vi lösa Expressens annonspussel tillsammans, tio små utsnitt ur annonser, man skulle leta rätt på inne i tidningen, där de passade in och sedan fylla i en kupong. Han lät mig hitta de flesta.

Farbror Lundkvist hade också grammofon och brukade spela skivor för mig med Povel Ramel med låtar som ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” och ”The Gräsänkling Blues”.

Han hade också konstruerat en förstoringsapparat där han lade en sida ur en Kalle Anka-tidning så att den projicerades såsom på en filmduk på väggen. Det var magiskt.

Jag minns inte när han flyttade. Men en dag var han försvunnen och jag har än i dag ingen aning om vart han tog vägen. Undrar om han minns stunderna när vi löste Expressens annonspussel tillsammans, lyssnade på Povel Ramel och tittade på Kalle Anka uppförstorad på väggen i rummet vars fönster stod på vid gavel när jag passerade mitt gamla barndomshus i dag.

Undrar vem som öppnat det?