Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Epsteins STHLM

Från Strindberg till Stridsberg

11

Författaren Sara Stridsberg berättade om sina känslor för Beckomberga sjukhus …

 

 

31

… när hon tillsammans med kulturborgarrådet Roger Mogert …

21

… i Klockhusparken på gamla Beckomberga invigde staden 78:e litterära skylt, …

41

… den här med ett citat ur hennes roman ”Beckomberga – ode till min familj” från 2014.

För 25 år sedan satte Stockholms stad upp sin första litterära skylt. Det skedde  på Mosebacke med ett citat av August Strindberg ur Röda rummet. Och på torsdagen invigdes den 78:e litterära skylten i ordningen med ett citat ur författaren och akademiledamoten Sara Stridsbergs roman ”Beckomberga – ode till min familj” från 2014.

”Från Strindberg till Stridsberg” som kulturborgarrådet Roger Mogert konstaterade innan han och författaren drog bort det lilla lila skynket och skylten var invigd i Klockhusparken, omgiven av de gamla institutionsbyggnaderna på gamla Beckomberga sjukhus, Kvinns och Mans, numera bostadsrätter.

Sara Stridsberg berättade att hon hela tiden när hon skrev romanen fantiserade om att hon skulle resa en staty i rent guld av en flicka som besökte sin pappa på det gamla mentalsjukhuset. Kanske var det sig själv som liten flicka hon tänkte på.

När hon började skriva på romanen 2011 återvände hon för första gången på trettio år till sjukhuset som var på väg att byggas om till bostäder och fick då syn på byggföretagets skyltar med texterna ”Idyllen Beckomberga” och ”Idyllen fortsätter” och blev rädd för att det kollektiva minnet av alla de människor som varit instängda där under årens lopp och deras lidanden skulle utplånas och försvinna ned i historiens mörker.

Hon berättade att det hon minns klarast idag från sin besök på Beckomberga som liten flicka är skyltarna.

”Det var som att de lös ur landskapet som stora ögon Jag tror inte att jag förstod vad som stod på dem. Men de var de enda riktningarna jag hade som kunde förklara vart jag hade kommit. Allt jag visste var detta: I min barndoms Stockholm var att hamna på Beckomberga detsamma som att komma till helvetet. Det var en fördömd plats. Finns det skyltar i skärselden? Kanske? Jag är glad att det nu i alla fall finns en skylt som jag kan begripa. Tack för den!”

Och så här lyder citatet på hennes litterära skylt:

”Det sägs att gamla patienter fortfarande återvänder till Klockhusparken vid Beckomberga, att de står där under träden med händerna tryckta mot den solblekta fasaden, som om ett institutionshjärta ännu slog där inne, en svag människopuls mot min hand när jag rör vid fasadens svagt blodröda färg. Det är skuggorna och rösterna av alla dem som var här en gång, de stiger och sjunker där inne som instängda fåglar…”