Epokskifte i Råsunda

Många tusen AIK-fans …

… deltog i den bengaliskt färgade …

… uppbrottsmarschen …

Med bengaliska eldar startade flera av de många tusen AIK-fansen marschen från sitt älskade Råsunda till den nya inomhusarenan tio minuters promenad därifrån. I täten körde AIK:s spelarbuss. En epok är över och ny startar.

… från gamla …


… försvinnande Råsunda …

… till den nya inomhusarenan tio minuters promenad därifrån.

Gamla Råsunda Fotbollsstadion är redan delvis riven. Här skar jag korvbröd i min ungdom och hjälpte pappa ta betalt i korvkiosken på Västra övre läktaren utan tak. Här ambulerade jag omkring mellan bänkraderna och irriterade åskådare för att jag skymde sikten när jag stannade till för att sälja en korv ur min låda på magen. Här sålde jag program ”till matchen och signalsystemet, 50 öre”. Här minns jag Kurre Hamrin debutera 1952 när jag var pojke. Här fotograferade jag Nebojsa Novakovic konstmål mot Barcelona 2006 när jag jobbade som fotograf på DN.  Här …  …  Minnena är många.

Så här såg Råsunda Fotbollsstadion ur för 75 år sedan vid premiären Sverige-England den 17 maj 1937. Magnus Persson i Solna hembygdsförening visar upp bilden som tillsammans med övriga bilder och symbolladdade tingestar finns att beskåda på en liten utställning i Charlottenburgs gård bara femtio meter från den gamla arenan. Även på Solna stadsbibliotek finns en nyöppnad minnesutställning om Råsunda Fotbollsstadion för den som vill hämta näring till nostalgin.

Fosterbarnens ö, tidigare okänd

Barnhistorikern Johanna Sköld har skrivit en bok om Fosterbarnens ö (Stockholmia förlag) …

… som hon berättade om på ABF-huset.

”Fosterbarnens ö” är inte lika känd som Barnens Ö, kolloparadiset på Väddö. Barnhistorikern Johanna Sköld hade själv inte hört talas om Fosterbarnens ö innan hon började skriva sin bok med samma namn. På onsdagen föreläste hon i ämnet på ABF-huset.

Fosterbarnen framför skolan på Gålö. (Odaterat, okänd fotograf)

Fosterbarnens ö låg på Gålö, långt från storstaden. Under åren 1860-1939 tillbringade årligen ett 80-tal fattiga stockholmsbarn (under hela perioden runt ett tusen) sin uppväxt där inhysta hos öns arrendatorsfamiljer som enligt kontrakt med markägaren Prins Carls uppfostringsinrättning var tvungna att ta emot fosterbarnen.

Fosterflicka maler kaffe i köket på torpet Hasslinge på Gålö. Foto omkring 1930, okänd fotograf

Fosterbarnens ö är unik. På ingen annan plats har så många fosterbarn koncentrerats på samma plats samtidigt Fosterbarnen var fler än fosterfamiljernas egna biologiska barn. Hur behandlades de av sina fosterföräldrar? Varför skickades de ut på landet? Hur övervakades torparna som var fosterfamiljer? Hur gick de för fosterbarnen i vuxen ålder? Det är några frågor som Johanna Sköld ingående penetrerar sin bok som fyller en lucka i Stockholms (och svensk) socialhistoria.

Wilhelmina Pettersson var fosterflicka på Gålö i slutet av 1800-talet. Hon emigrerade till Brasilien 1892 när hon skrivits ut och jobbade på ett hotell i Bahia. Därefter flyttade hon till Chicago där hon jobbade som sömmerska. Detta kort på sig själv taget på en ateljé i Chicago skickade hon hem till Sverige 1902.

Folkvandring till 1600-talsvraket utanför Kastellholmen

Segergest? …

… på Kastellholmen.

Jag var tvungen att ge mig ut på Kastellholmen på annandagen för att bevittna det gamla skeppsvrak som kommit i dagen tack vare det låga vattenståndet i Saltsjön.  Sällan har jag sett så många stockholmare på plats vid Kastellholmen. Många lät sig fotograferas med båda händerna i vädret som ett slags segergest, kanske beroende på teorin om att vraket är från ett danskt 1600-talsfartyg, Grå Ulven, som en segergest över den gamla arvfienden alltså. Jag vet inte. På Skeppsholmen hade krokusarna slagit ut i en söderslänt.

Krokusar på Skeppsholmen.

Ateljé Uggla – den sista klassiska fotoateljén ännu i drift

Anrika Ateljé Uggla där jag inledde min misslyckade karriär sam ateljéfotograf är den enda av de klassiska fotoateljéerna som fortfarande finns kvar.

Fingrarna gulnade, men inte bara av cigarretterna. Bildkopieringen med händerna utan handskar hela dagarna i plåtskålarna fyllda av fix och framkallning bidrog påtagligt. I den lilla mörka kabyssen utan ventilation upplyst med en svagt skinande gul glödlampa på Ateljé Uggla blandade jag framkallning på gammalt sätt med dammande kemikalier ur stora pappburkar på vilkas etiketter det stod ”Wallenborgs kemisk-tekniska fabrik”. En gång tilläts jag ta ett passfoto på en kund i ateljén. Men hon klagade på resultatet. Så jag gavs ingen ny chans att fotografera.

Där, fyra trappor upp på Kungsgatan 18, kopierade jag råprov och hostade fram mina ungdomsdagar i den stickande syrefattiga luften med en John Silver ständigt mellan läpparna. Det var mina obetalda lärlingsår för runt ett halvsekel sedan.

Ateljé Uggla på den tiden var framför allt fotografen Rolf Winquist, legendaren, men också Carl-Johan Rönn, assistenten, Stig Holmes, reklamfotografen, Bo Appeltoft, barnfotografen, de åtta retuschöserna, kopisterna och den storslagna receptionen.

Fotografen Mats Burman som jag mötte på Kungsgatan 18 har drivit den i snart fyrtio år …

Ateljé Uggla var bara en av stadens alla eleganta fotoateljéer på den tiden, för femtio år sedan. Där mötte jag också den unge Mats Burman, fotografen som på sjuttiotalet tog över och än i dag själv driver Ateljé Uggla när alla andra traditionsrika fotoateljéer som Bergne, Jan de Meyere och Edvard Welinder för länge sedan lagt ned verksamheten.

… nu gör han allt själv, retuscherar och fotograferar …

Efter trettio år i Gallerian flyttade Mats Burman för drygt fem år sedan till Grevgatan 52 på Östermalm. I entrén hänger rader av typiska ”Ugglaporträtt” på kända och okända, en veritabel utställning som är öppen även för dem som inte är kund.  Kundkretsen har minskat i dessa digitala tider men tekniken är den gamla, hantverksmässiga, med skillnad att fotografen numera är allt i allo.

… här instruerar han familjen Alpen att hoppa …

… för att få en klassisk studie i Philippe Halsmans anda.

När jag kommer på besök sitter Mats Burman lutad över en kopia i syrafast papper och retuscherar med en finhårig pensel i väntan på dagens första kund, familjen Alpen, Joachim och Elise med barnen Anna och David. Först en konventionell gruppbild. Mats Burman småpratar med familjen, lättar upp stämningen, kollar exponeringsvärdet i provblixtarna, tar snabbt en rulle med Hasselbladarn, tar ut kassetten, byter vant film, får familjen att hoppa som i Philippe Halsmans berömda bilder.

Här hämtar en nöjd Gerhard Lindholm ut sina kopior från grupporträttet med släkten.

I en paus kommer Gerhard Lindholm inför att hämta en tjock bunt kopior efter en fotografering med hela släkten. Fotograferingen fick han i present, men kopiorna som han ska ge alla de unga släktingarna får han betala själv. Det går på ett antal tusenlappar. ”En dyr present”, skrattar han. ”Men det får det vara värt”.

Mats Burman i fotoateljéns entré som är en formlig fotoutställning av klassiska ”Ugglaporträtt” öppen att besöka för den intresserade allmänheten, även för den om inte är kund.

Ny syn på Slussen vill gräva ned T-banan och rensa bort betongen

Ny syn på Slussen vill rensa platsen från betong …

Ny syn på Slussen är ett förslag till nybyggnad av Slussen som hamnat lite skymundan i debatten. Det har presenterats tidigare men är nu ytterligare förfinat och ställs ut på Arkitekturgalleriet på Munkbron 3 i Gamla stan.

Det är de fem ”idealisterna” Svante Forsström, Kjell Forshed, Torsten Westman (1920-2012), Monica Andersson och Ulla Joneborg som är upphovsmakare.

… och bevara näset som det var innan klöverbladet byggdes på 1930-talet …

-Bort med betongen, återskapa näset mellan Gamla stan och Södermalm och låt  1600-talsbebyggelsen på båda sidor möta varandra. Gräv också ned tunnelbanan under Söderström och öppna vattenspegeln, säger Ulla Joneborg när hon visar utställningen med nya illustrationer på väggarna.

… och gräva ned tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan och ersätta klöverbladet med en transparent stationsbyggnad.

Om Ny syn på Slussen genomförs så hamnar Stadsmuseet i plan med gatunivån och slipper ligga nedsänkt i en gryta som i dag. Dagens klöverblad ersätts av en rund glasad stationsbyggnad där alla trafikslag möts.

Illustration som visar angrepp på tunnelbanebron mellan Gamla stan och Slussen hämtad från en ett och ett halvt år gammal SL-utredning (TN 1109-192) där det heter att bron har ”uppnått sin tekniska livslängd” och är ”uttjänt”.

Tunnelbanebron mellan Gamla stan och Slussen är i så dåligt att något måste göras. Det visade SL i en utredning (TN 1109-192) redan för ett och ett halvt år sedan.

Svante Forsström demonstrerar hur det nya tunnelbaneröret är tänkt att byggas femton meter under Söderströms vattenyta med början från Tegelbacken och fram till ihopkopplingen med det i dag befintliga vid Medborgarplatsen (så långt för lutningens skull). Under byggtiden löper trafiken parallellt  på de gamla spåren för att efter hand successivt flytta över till de nybyggda spåren så att korta avbrott i trafiken behöver göras endast de två sista av de fem byggnadsåren.

Han understryker också att man med nedgrävningen slipper den påtagliga risken för översvämning i T-banan. Idén är att den nya stationen ska ligga mellan Slussen och Gamla stan med uppgångar på båda ställena. Endast uppgången Hökens gata försvinner.

Vy mot Gamla stan.

Utsikt från Sjöbergsplan västerut enligt stadens officiella förslag med den föreslagna cykelbanan närmast …

… och samma utsikt enligt Ny syn på Slussen med tunnelbanan nedgrävd under Söderström. Samtliga modellbilder: kafpauzo

Ulla Joneborg påpekar att Ny syn på Slussen också återskapar de skönhetsvärden på platsen som fanns innan klöverbladet i betong byggdes på 1930-talet.  Ny syn på Slussens förslag blir ungefär lika dyrt som stadens officiella förslag Nya Slussen.

Frimärksfest på Stadsarkivet

Förre stadsarkitekten Per Kallstenius (längst till höger) berättade om sin föregångare på 1700-talet Johan Eberhard Carlberg som är mannen bakom den ovärderliga samling av av gamla byggnadsritningar som finns bevarade.

Stockholms äldsta bevarade byggnadsritning i Stadsarkivet är från 1713, alltså 300 år gammal. Den är bara en av de två och en halv miljon ritningar som finns bevarade i Stadsarkivet och som utnämnts till världsminne av Unesco (världsminne är motsvarigheten till världsarv när det gäller icke fasta företeelser som arkiv och liknande i motsats till mark och byggnader).

Gröna Gården på Södermalm som frimärke …

… och som originalritning av J F Åbom på 1850-talet.

På torsdagen gav Posten ut en serie om fem frimärken med motiv från fem av dessa ritningar, bland dessa Johan Fredrik Åboms ritningar från 1850-talet till Gröna gården (en byggnad som fortfarande står kvar med adress Kvastmakarbacken 1 på Söder) och kryddkrämare Ericssons hus från 1795 (som var belägen på samma plats där Kulturhuset i dag ståtar vid Sergels torg).

Kryddkrämare Ericssons hus från 1795 (vid nuvarande Sergels torg) som frimärke …

… och som originalritning.

Förre stadsarkitekten Per Kallstenius var en av talarna vid firandet på Stadsarkivet på torsdagskvällen. Han och stadsarkivarien Lennart Ploom håller just på och färdigställer ett rikligt illustrerat praktverk över de åtta, nio hundra intressantaste ritningarna. Det ges ut i höst i samband med en stor utställning på Stadsarkivet. Den ser vi fram emot. Under tiden får vi nöja oss med att studera ritningarna på nätet.

Per Kallstenius (till vänster) blir informerad om frimärksgraveringens konst av gravören Lars Sjööblom.

Synd att gamla Långholmen revs

Bilder från rivningen av centralfängelset på Långholmen. Östra flygeln …

… och västra flygeln med rastgårdar …

Rivningsraseriet i Stockholm på 50-talet och några decennier framåt rörde inte bara gamla Klara. Det var innan man kom på att det gick att rusta upp och renovera. Riva och bygga nytt var vad som gällde. Det var inte långt ifrån att de gamla 1700-talskvarteren på Östra Mariaberget, stadens största samlade 1700-talsbebyggelse i kvarteren runt Bastugatan, höll på att raseras av bara farten.

… och fasta paviljongen …

Vad jag vet var det ingen som reagerade mot att det gamla Centralfängelset på Långholmen revs i början av 1980-talet. Synd kan jag tycka när jag ser bilderna som Bo Axelsson tog vid tiden för rivningen. Jag träffade honom händelsevis en vinterdag i Liljeholmen. Han skickade över bilderna. Här är några.

… och resterna av centralhallen …

Tänk exempelvis vilka fina studentbostäder det skulle kunna ha blivit om man renoverat i stället för rivit. Nu är det förstås en anakronistisk tanke. Men ändå.

… och takmålningen i fängelsekyrkan. Samtliga fotografier tagna av Bo Axelsson.

Läs också: Min sukt är vin, kvinnor och sång men här finns bara plitbatong

Trädmarodör slår till igen vid Höga stigen intill Mosebacke

Nysaboterad alm 1.

För ett år sedan sågade någon illvillig person djupa sår genom barken runt stammarna på fem stora träd i slänten nedanför Höga Stigen vid Mosebacke. Nu har det skett igen.

Nysaboterad alm 2.

För några dagar sedan ringbarkades två av de fem träden ytterligare en gång av en sabotör förmodligen för att påskynda deras förestående död.

Samtliga de fem saboterade träden vid Höga stigen intill Mosebacke på Söder.

De nysaboterade träden är två välväxta gamla almar. De inspekterades i går av stadsmiljösekreteraren på Södermalm Mats Christenson och en entreprenör. ”Entreprenören konstaterade att sågspånen var färska. Högst en vecka gamla”, berättar han.  Sabotaget är polisanmält.

Norr Mälarstrand då och nu

Norr Mälarstrand i mars 2013 …

Norr Mälarstrand mellan Kungsholmstorg och Rålambshovsparken är ett underbart promenadstråk. På söndagen möttes joggare, gamlingar, vagnburna bebisar och andra stockholmare längs den legendariske stadsträdgårdsmästaren Holger Bloms långsmala parkanläggning från början av 1940-talet.  De liggriktiga sittbänkarna upptogs av soldyrkarna. Så mindes jag plötsligt min barndoms första cykelturer på Kungsholmstorg på väg in i parken. Framhjulet var stort, men bakhjulet litet. Mamma levde än en kort tid. Livet lekte. Snart blev det annorlunda.

… Norr Mälarstrand, sommaren 1946. Foto: Litman Epstein

Koleraepidemin 1834 (inte 1843)

De kvarvarande gravstenarna från den gamla kolerakyrkogården vid Skansbacken samlades 1947 i en särskild inhägnad runt det gamla dödgrävarbostället som byggdes inför det andra stora kolerautbrottet i Stockholm 1853. Gravstenen i förgrunden är från 1853, kanske ett offer för koleran för 160 år sedan vid namn Krook.

Den dödliga koleraepidemin som drog in över Europa i början av 1800-talet skördade sitt första offer i Stockholm, tullvaktmästaren Emanuel Malmberg, den 19 augusti 1834. Varför står det då på Wikipedia och i en gammal Metroartikel och på andra ställen att koleran i Stockholm utbröt först nio år senare, 1843?

Den första, och mest förödande, koleraepidemin i Stockholm bröt ut 1834 och inte 1843 som det står på stadens officiella skylt.

Jag tror jag vet varför. På informationsskylten som staden satte upp på gamla kolerakyrkogården (numera upprustad park) vid Skansbacken öster om Gullmarsplan i slutet av 1990-talet står det felaktigt att koleran kom till Stockholm 1843. Ett slarvfel förmodligen. Men även slarvfel har en tendens att sprida sig och gälla för fakta.

Vy över den gamla kyrkogården, numera park, som invigdes 1809 och var ämnad för soldater, fattiga och avlidna fångar. I några decennier från 1834 och framåt fungerade den som kolerakyrkogård.

I den första och mest omfattande koleraepidemin 1834 i Stockholm dog fler än tre tusen människor (cirka 4 procent av invånarna). Det var en tid av domedagsstämning i stadens historia.

De flesta av de bevarade gravstenarna är från 1890-talet. Den sista begravningen på kolerakyrkogården skedde 1901. Dödgrävarbostället i bakgrunden.

”Från morgon till afton ringde kyrkklockorna för de otaliga döda. De skyddsmedel som man tillgrep var betydelselösa eller helt ineffektiva. Man spolade gatorna med vatten och brände stora pannor med tjära. I husen röktes med klor och svavelsyra.

Stadens liv präglades av de otaliga dödsfallen. Likvagnar cirkulerade på gatorna och ur vart och vartannat hus hördes ropet: ”Stanna! Vi har lik!” Slutligen blev man tvungen att överge bruket att varje lik skulle ha en egen kista. Liken lades i stora gemensamma liklårar, som på lastvagnar fraktades ut till de många kolerakyrkogårdarna.”, skriver Carl-Herman Tillhagen i Bonniers Den svenska historien, del 12 (1992).