Epokskifte i Råsunda

Många tusen AIK-fans …

… deltog i den bengaliskt färgade …

… uppbrottsmarschen …

Med bengaliska eldar startade flera av de många tusen AIK-fansen marschen från sitt älskade Råsunda till den nya inomhusarenan tio minuters promenad därifrån. I täten körde AIK:s spelarbuss. En epok är över och ny startar.

… från gamla …


… försvinnande Råsunda …

… till den nya inomhusarenan tio minuters promenad därifrån.

Gamla Råsunda Fotbollsstadion är redan delvis riven. Här skar jag korvbröd i min ungdom och hjälpte pappa ta betalt i korvkiosken på Västra övre läktaren utan tak. Här ambulerade jag omkring mellan bänkraderna och irriterade åskådare för att jag skymde sikten när jag stannade till för att sälja en korv ur min låda på magen. Här sålde jag program ”till matchen och signalsystemet, 50 öre”. Här minns jag Kurre Hamrin debutera 1952 när jag var pojke. Här fotograferade jag Nebojsa Novakovic konstmål mot Barcelona 2006 när jag jobbade som fotograf på DN.  Här …  …  Minnena är många.

Så här såg Råsunda Fotbollsstadion ur för 75 år sedan vid premiären Sverige-England den 17 maj 1937. Magnus Persson i Solna hembygdsförening visar upp bilden som tillsammans med övriga bilder och symbolladdade tingestar finns att beskåda på en liten utställning i Charlottenburgs gård bara femtio meter från den gamla arenan. Även på Solna stadsbibliotek finns en nyöppnad minnesutställning om Råsunda Fotbollsstadion för den som vill hämta näring till nostalgin.

Förhastat löfte i Hagaparken

Vurporna var frekventa i Barnens Vasalopp i Gamla stan på tisdagen …

De gamla bruna träskidorna som jag hasade fram på i Hagaparken för sisådär sextio år sedan kommer mig vagt till minnes när jag beskådar de yngstas mödosamma framfart i ”Barnens Vasalopp” på det tillfälliga vita spåret i snöyran vid Mynttorget.

… men humöret och målmedvenheten bland de över fyra hundra deltagarna var det inget fel på.

Vurporna är lika frekventa nu som då. Jag var motvilligt med på skidutflykt, som jag minns det, och trillade så illa i en backe att ena skidan men inga ben i kroppen bröts. Aldrig mer ”åka lagg” lovade jag då och löftet har jag hållit. Men kanske var det förhastat. Ty det ser onekligen roligt ut där ute i spåret. Och om det är många som vurpar är det lika många som biter ihop, reser sig och kämpar vidare. Och de flesta ser ut att ha riktigt kul.

När man minst anar det …

… inträffar ett felskär …

… och det blir svårt att hålla balansen.

Jag känner så väl igen det av egen  erfarenhet i min avlägsna barndom …

… men det verkar vara bättre gry i dagens barn …

… som till skillnad från mig bara reser sig upp och fortsätter framfarten även om det tar emot.

Höga snöhögar i Gamla stan

Gott om snö i Gamla stan.

Snöhögarna är höga runt Slottet. Spåren prepareras för 2013-års upplaga av Slottssprinten som körs på onsdag. Sista chansen att se skidtävlingar i Gamla stan de närmaste åren. ”2016 hoppas vi vara tillbaka nästa gång”, meddelar tävlingsledningen

Kö till Jörgen Jönsson

Lång kö av seniorer på Postmuseum för att får en autograf …

Det var inte ungdomarna som stod i kö på torsdagen på Postmuseum för att få hockeylegendaren Jörgen Jönssons autograf. Det var seniorerna, frimärksälskarna.

.. av hockeylegendaren Jörgen Jönsson …

Posten lanserade en ny frimärkskarta som innehåller (förutom Jörgen Jönsson) Börje Salming, Henrik Lundqvist och Nicklas Lidström samt en nyutgåva av Foppa Forsbergmärket från 1995 (det berömda straffmålet i OS i Lillehammer 1994).

… som just förevigats som frimärke.

Förutom ishockeymotivet var det premiär för märken med temat ”Mäta tid och rum”, ”Postfordon” och “Stockholms världsminne”, de absolut vackraste märkena, med Stockholms stads byggnadsritningar från tre århundraden som för två år sedan utnämndes till världsminne av Unesco.

I kväll torsdag kl 18-20 firas utgivningen av ritningarna som frimärke på Stadsarkivet där de förvaras. Bland andra medverkar förre stadsarkitekten Per Kallstenius och Stadsarkivarien Lennart Ploom.

Norra ståplats finns inte längre

”Norra stå” är redan riven efter bara två veckor …

… om ett knappt halvår är hela Råsunda fotbollsstadion borta.

Rivningen av Råsunda fotbollsstadion har tagit fart på riktigt. Hela norra ståplats är redan borta, norra läktarens nedre del, fansens hemvist. Om ett halvår finns det inte längre kvar några spår alls av gamla arenan.

Vittnesbörd.

Rivningshål.

Inbitna AIK:are kan kanske ändå glädjas åt att en av de två gator som ska gå i det nya bostadsområde som ersätter Råsunda kommer att heta Garvis Carlssons gata, efter den legendariske vänsterinnern.

Skylt utan funktion.

Den andra gatan ska heta Mittfältsgatan, tråkigt namn kan jag tycka. På Garvis tid fanns det för övrigt inga mittfältare, då hette det centerhalv, vänsterytter och liknande. Varför inte döpa den andra gatan efter en annan AIK-legendar, exempelvis Pära Kaufeldts gata, men det kanske är för svårstavat.

Efemära löparframgångar

Ungdomstävlingen i friidrott …

… Hammarbyspelen …

Inte vet jag om det dolde sig en blivande Carolina Klüft eller Gunder Hägg under Hammarbyspelen helgen bland de kämpande flickorna och pojkarna på löparbanorna och i hoppgroparna i Sätrahallen. Förväntansfulla föräldrar som hoppades det fanns det nog i alla fall tyckte jag mig förstå.

… i Sätrahallen i helgen …

… fick mig att minnas …

Ungdomstävlingarna fick mig att minnas mina egna framgångar på löparbanorna i barndomen. De skedde på riktig kolstybb men mer fantasin. Medan pappa redovisade intäkterna från söndagens korvförsäljning efter matchen när publiken hade lämnat Stockholms stadion brukade jag ensam springa därute på löparbanorna och låtsas att jag tävlade med Herb McKenley och George Rhoden som varit så framgångsrika i Helsingforsolympiaden 1952 och dessutom gästat Stockholm och skrivit sina namn i mitt autografblock.

Jag tog i allt jag kunde och alldeles före mållinjen lyckades jag i fantasin passera båda två och vinna guldmedalj. En ansträngande sysselsättning som gjorde mig totalt utmattad men samtidigt kortvarigt euforisk innan pappa genom att ropa mitt namn och förklara att det var dags att cykla hem snabbt återförde mig till den grå verkligheten.

… mina egna låtsasframgångar …

… i barndomen.

Sveriges siste bödel står (sitter) på scenen

Skarprättaren Anders Gustaf Dalman 1910 …

… återuppstår 2013 i en gammal straffcell på Långholmen gestaltad av skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl.

Sverige siste bödel (eller skarprättare som det hette på den tiden) Anders Gustaf Dalman (1848-1920), utförde sex avrättningar under sina drygt trettio år i yrket. Fem av de dödsdömda fick sina huvuden avhuggna av Dalmans bila. Den siste, rånmördaren Johan Alfred Ander giljotinerades på Långholmen den 23 november 1910.

Johan Alfred Ander blev den siste som avrättades i Sverige efter att ha rånmördat …

… Anna Viktoria Hellsten på Gerells växelkontor på Malmtorgsgatan 2 den 5 januari 1910.

Vem var han då, skarprättaren Anders Gustaf Dalman?

Anders Gustaf Dalman, familjefar och vicevärd i huset på Sankt Eriksgatan där han bodde, var en stor djurvän som inte kunde tänka sig att döda ett djur. Det berättar skådespelaren Anders Ahlbom Rosendahl, som om en dryg vecka ska spela Dalman i ”Hugga huvudet av ondskan”, en nyskriven monolog av Klaus Fischer, som i mycket bygger på anteckningar av sonen Albert Gustaf Dalman vilken själv biträdde fadern vid flera av avrättningarna.

Den drygt timslånga pjäsen spelas i en gammal straffcell med tegelvalv på Långholmen.

I den med Dalman samtida fängelsedirektören Axel Wollins karmstol sitter Anders Ahlbom Rosendahl och repeterar sin roll. Han frammanar bilden av hur Dalman noggrant på fängelsegården lägger ut tvåtumsplanken som stocken ska placeras på, den stock vid vilken den dödsdömde ska lägga sig ned för sista gången i sitt liv innan bilan faller.

Anders Ahlbom Rosendahl lever sig in i rollen som Sveriges siste bödel.

Anders Ahlbom Rosendahls talar och gestikulerar med stor inlevelse under repetitionen. ”Det är en väldigt speciell och kluven känsla att leva sig in i en människa som har existerat jämfört med att gestalta en helt uppdiktad figur”, säger han.

Hur tänkte då Anders Gustaf Dalman själv om sitt egenartade yrke? Den som ser pjäsen med premiär den 1 februari får en del av svaret på denna intressanta fråga.

Ingen julafton utan Nacka

Tommie Hansson äskade en tyst minut till minne av Lennart Nacka Skoglund …

… utanför porten på Katarina Bangata 42 där Nacka växte upp …

… inför en stor skara trogna Nackafans.

Fotbollslegenden Lennart Nacka Skoglund (1929-1975) föddes på julafton och hans minne hedrades traditionellt också denna julafton, inte bara vid ett, utan, som vanligt, vid två tillfällen. Först kl 10 utanför porten på Katarina Bangata 42, där Nacka växte upp, sedan, två timmar senare, femtio meter därifrån, vid Nackastatyn.

Eddie Oliva spelade Volare, Bella Notte och andra låtar som Nacka lär ha gillat och …

… sportjournalisten Claes G Bengtsson berättade om Nackas insatser i svenska fotbollslandslaget.

Bland deltagarna i Nackahyllningen fanns min gamle favorithandbollsspelare Lennart Nappe Kärrström, en artist av Nackaklass i sitt gebit när det begav sig.

I år valde jag den tidiga varianten med Tommie Hansson som höll en tyst minut till Nackas minne och Pontus Varg och Eddie Oliva som spelade italienska sånger och skämtade och Expressenjournalisten Claes G Bengtsson som uttömmande berättade om Nacka Skoglunds karriär i det svenska fotbollslandslaget. Claes G Bengtsson verkar kunna allt om svensk fotboll de senaste 75 åren i allmänhet och om Nacka Skoglund i synnerhet. Imponerande.

Nu är det slut

Runt fem tusen människor kom till Råsunda på söndagen …

… för att få med sig ett minne av Fotbollsstadion …

Bänkarna var populärast …

… att skruva loss …

… och ta med sig.

Omkring fem tusen människor stormade in genom grindarna en sista gång på Råsunda på söndagen för att få med sig ett minne från den gamla fotbollsborgens innan den rivs. Bitar av gräsmattan grävdes upp. Hela bänkrader monterades loss. Skyltar skruvades ned. Ett järnräcke på Norra stå svetsades av. Ribban på ena fotbollsmålet sågades loss.  Sista bengalen tändes och i mittcirkeln stod tankfulla människor och fotograferade gravljusen, blomsterbuketten och ”En sista hälsning”.

Delar av bänkrader …

… lyckades en del få loss …

…. medan andra nöjde sig med en del av straffområdeslinjen …

… eller bara en liten gräsplätt mitt ute på planen.

Bänkarna på Norra ståplats försvann snabbt …

… även en del av betongen …

… liksom svåråtkomliga skyltar …

… av alla slag …

… och även målribbban.

Själv nöjde jag mig med en skruv med tillhörande bleck som någon hade lämnat kvar efter att ha skruvat loss en sittplats och tagit med sig. Osökt dök några minnen från min barndoms korvkiosktid upp, nämligen namnen på några av försäljarna. Det var tystlåtne Thorell som hade kiosken på Södra ståplats, de fräkniga, smala bröderna Halvarsson vars bror var fotograf på Aftonbladet, de hade kiosken på Norra, bullriga Björkman på Östra nedre, min styvmor Viola på Västra nedre och pappa och jag själv förstås på Västra övre.

Sista bengalen fyras av på Råsunda.

Ett liten gravvård ordnades i mittcirkeln …

… med en sista hälsning.

Jag minns också efter matcherna när publiken hade lämnat arenan hur jag letade reda på fräscha matchprogram som hade blivit kvarlämnade på bänkarna som på den tiden bestod av enkla plankor. Jag minns AIK-orkestern. Skyltarna med sina tidstypiska texter ”Alkoholhaltiga drycker får ej förtäras” och ”Skymfa inte domaren”. Jag minns hur vi cyklade hem från Råsunda in till stan igen efter matcherna, pappa och jag. I bland köpte vi Expressens Sport-Extra-bilaga som kom vid halv fem-tiden till kiosken vid Sankt Eriksplan. I den kunde man läsa om matchen som spelats på Råsunda (och de övriga i den allsvenska omgången). Mest stod det om den första halvleken. Det var då det. Nu är matcherna på Råsunda slut. För alltid.

Delar av Råsunda kommer att finnas kvar utspridda även efter att anläggningen rivits. Här är några på väg någonstans med tunnelbanan.

Minnen från Råsunda

Pyroteknik med förbjudna bengaliska eldar lade tidvis en dimma av rök  …

över Råsunda vid den sista allsvenska fotbollsmatchen på arenan. Det var stillsammare på matcherna i min barndom.

Jag minns söndagsmorgnarna i min barndom.  Tidigt upp ur sängen och ett kraftigt mål mat i köket på Sankt Eriksgatan, kött och potatis, redan klockan nio på morgonen. Sedan iväg med pappa till hållplatsen utanför Bonnierhuset på Torsgatan för färd norrut med den gula förortsbussen längs ”autostradan” förbi Karolinska mot Råsunda fotbollsstadion, min och pappas arbetsplats på söndagarna.

På två timmar, innan grindarna och vändkorsen öppnades för publiken, skulle korvburkarna öppnas med konservbrytaren, korvbröden skäras, vattnet i korvgrytan värmas och växelpengarna räknas ned i kassalådan. Allt skedde i kiosken på Västra övre, läktaren som revs redan på 1980-talet och ersattes av en ny, fulare.

Klockan 12.00 började det rassla i vändkorsen när de första åskådarna anlände in på arenan. Vi försäljare började ropa ut våra varor. ”Program, program till matchen och signalsystemet, program 50 öre, program”, skrek programförsäljaren. ”Marabouchoklad, choklad, kola och tabletter, Domino, Figaro, Tenor”, ropade godisförsäljaren i sin röda kavaj och med varorna i en korg på magen, ”Varm korv, korven är varm, varm korv”, ropade pappa och jag i våra vita förkläden ut genom den nedfällda luckan i vår kiosk. Kunderna strömmade till och försäljningen tilltog för att plötsligt avstanna på slaget 13.30 då den allsvenska fotbollsmatchen blåstes i gång av domaren (som inte fick skymfas, som det stod på ett plakat riktat till åskådarna som dock ibland visslade missbelåtet när de var missnöjda med ett domslut och emellanåt till och med klämde till med ett ”ut med domaren”).

Varannan vecka var Djurgården, varannan AIK hemmalag. Högtidsstunderna för mig var när AIK spelade (och vann) eftersom pappa lärt mig att vara AIK-supporter (vilket jag har förblivit).

AIK:s Bangura gör här 1-0 i den sista allsvenska matchen på Råsunda någonsin …

Det här var sextio år sedan, i början av 1950-talet. Råsunda var en ganska ny fotbollsarena, yngre än femton år. Nu är den sjuttiofem och på söndagen spelades den sista allsvenska matchen på Råsunda för alltid inför dryga 28 000 åskådare. Ett ovanligt välspelande AIK slog lätt Malmö FF med 2-0 och Viktor Lundberg gjorde det historiska sista allsvenska målet i avslutningsmatchen på Råsunda. Det första målet på Råsunda sköt Axel ”Acke” Nilsson i invigningsmatchen 1937 när AIK besegrade samma Malmö FF, den gången med 4-0, inför drygt 27 000 åskådare.  En epok är över som började med Axel Nilssons mål och slutade med Viktor Lundbergs 75 år senare och däremellan för min personliga del en sejour som korvgubbe, en som pressfotograf och en som vanlig åskådare emellanåt, som på sista allsvenska matchen den 4 november 2012.

… och här har Viktor Lundberg ökat på till 2-0 för AIK och därmed gjort det sista allsvenska målet överhuvudtaget på den anrika arenan (skärpan i bilden ligger på bollen i nätmaskorna mellan P:et och E:et i PEAB på skylten bakom målet, Peab som ska bygga bostäder på platsen när fotbollsborgen rivits). En epok är över.