Tomas Tranströmer-utställning på Nobelmuseet

Skrivet av Lars Epstein 19:51, 15 februari 2013 i kategori Gamla stan, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kultur, Litteratur

Tomas Tranströmer närvarade vid vernissagen på Nobelmuseet …

… på utställningen med personliga tillhörigheter och handbundna volymer av hans verk.

Det var knökfullt med folk i Nobelmuseet på vernissagen av Tomas Tranströmer-utställningen på fredagskvällen. Tomas Tranströmer själv närvarade också.

Johanna Röjgård, den första kvinnan att väljas som ordförande I Bokbindarmästareföreningen sedan skråämbetet bildades 1630, studerar några av volymerna på utställningen.

Bokbindare från hela världen har bundit in volymer av Tomas Tranströmers böcker.  Dessa ställs ut men också föremål med mer personlig anknytning till Tomas Tranströmer som barndomsteckningar, fotografier, noter, en insektssamling mm mm.

Tidigt verk av en mycket ung Tomas Tranströmer.

Edith Södergran drog rekordpublik till Stadsbiblioteket

Skrivet av Lars Epstein 22:10, 19 januari 2013 i kategori KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kultur, Litteratur, Vasastan

Runt tre hundra personer …

… kom till Stadsbiblioteket på lördagen för att lyssna på programmet om Edith Södergran …

… där kompositören Gunnar Edander spelade och sjöng och professor Ebba Witt-Brattström talade …

Publikrekord på Stadsbiblioteket vid Sveavägen med runt tre hundra åhörare noterades på lördagen när vårsäsongens litterära program hade premiär med Edith Södergran (1892-1923)  i fokus. Den finske ambassadören Harry Helenius och professor Ebba Witt-Brattström talade, kompositören Gunnar Edander sjöng och skådespelerskan Claire Wikholm läste dikter med en inlevelse så att de tunna hårstråna reste sig på huden:

… och skådespelerskan Claire Wikholm reciterade dikter …

”Dagen svalnar mot kvällen …/ Drick värmen ur min hand,/ min hand har samma blod som våren./  Tag min hand, tag min vita arm,/ tag mina smala axlars längtan …”

… av Edith Södergran (1892-1923).

Under intryck av den starka dikten gjorde sig utan förvarning ett lika bortträngt som pinsamt minne påmint, kanske femtio år gammalt. Jag hade lånat en Edith Södergranbok just här på Stadsbiblioteket. Jag tror det var en originalupplaga, kanske Septemberlyran. Den var i alla fall inte bunden i den vanliga biblioteksinbindningen utan hade ett originalomslag med gammaldags typografi.

Olyckligtvis råkade jag vid ett tillfälle välta ut ett helt bläckhorn över boksidorna som jag sedan desperat försökte skölja rena under vattenkranen med påföljd att boken med Edith Södergrans dikter förstördes än mer. Jag vågade inte lämna tillbaka den till biblioteket i det bedrövliga skick den råkat i eftersom jag fått för mig att bibliotekarierna var så stränga. Efter flera påminnelser fann jag ingen annan utväg än att ljuga och säga att boken hade kommit bort. Varför jag valde den utvägen i stället för att säga som det var minns jag inte i dag. Hur som helst fick jag betala en betydande summa och för att glömma den pinsamma händelsen och aldrig mer påminnas därom fullföljde jag mitt märkliga agerande genom  att kasta Edith Södergranboken längst ned i sophinken. Så idiotiskt. Och inte försvann minnet heller. Hur jag nu kunde ha trott det.

På onsdag om tio dagar blir det ett nytt program om Edith Södergran på Stadsbiblioteket.

Edith Södergran är aktuell igen på Stadsbiblioteket onsdagen 30 januari 18.30-19.30. Då samtalar Agneta Rahikainen, författare och programchef på Svenska litteratursällskapet i Finland med författaren Jonas Ellerström. Båda författarna ger snart ut nya böcker om Edith Södergran, Agneta Rahikainen en biografi och Jonas Ellerström ”Jag är ett svärd: stridsskrifter, diktöversättningar och okända dikter av Edith Södergran”.

Norrmalms hembygdsförening fastnade i hissen tisdag kväll

Skrivet av Lars Epstein 02:07, 16 januari 2013 i kategori KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kultur, Litteratur, Möte, Norrmalm

Drama i Klarahuset på tisdagskvällen …

Vi var tretton personer som fastnade i en stor hiss när denna tvärstannande mellan våningarna i Klarahuset på Sabbatsbergsområdet på tisdagskvällen. Hissen i det gamla fattighuset vägrade att gå vare sig upp eller ner. Det var bara att ringa hissjouren. Vi visste inte när vi skulle få hjälp att komma ut. Syret minskade. Värmen tilltog. Efter en kvart fick vi veta att jourhavande hissreparatör bodde i Åkersberga. Och att han var på väg.

Det blev allt varmare och jobbigare i den stillastående hissen. Men panik utbröt inte trots att vi var instängda. Vi tog av oss ytterkläderna och presenterade oss för varandra. De flesta bodde i Vasastan. Vi var alla på väg upp till andra våningen och Norrmalms hembygdsförenings release av boken ”Hus med historier – berättelser från Norrmalm”.

… när 13 personer satt fast i hissen i över en timme i oviss väntan på hjälp. Men lugnet bibehölls. Anita Skoglund hade högläsning för bland andra 91-åriga Kerstin Forsberg och hennes son Göran …

Efter presentationen i den stillastående hissen läste Anita Skogsberg ur manuset till sin pappa Sven Wickströms (1910-1995) kapitel i hembygdsföreningens bok. Hon råkade ha det i väskan. Det heter ”Vi sov alla i köket” och handlar om livet i Vasastan på 1910-talet. Vi fick veta att vuxna Vasastadsbor för hundra år sedan av barnen erbjöds skjuts på släde ned för Frejgatsbacken mellan Vanadisvägen och Sveavägen och ofta antog erbjudandet som renderade en inkomst på två eller fem öre till den då unge Sven och hans kamrater.

Trots den klaustrofobiska situationen var stämningen avspänd  i den instängda hissen. Men det var  jobbigt också. Inte minst för 91-åriga Kerstin Forsberg med sina opererade knän. Också hon har ett intressant kapitel i hembygdsboken ”Kerstin Forsberg – ett långt liv i Vasastan”.

… och efter 70 minuter kom hjälpen. Hissdörren öppnades …

… de nödställda fick vatten att dricka.

Efter 70 ovissa och svettiga minuter i hissen befriades vi tretton slutligen av den räddande ängeln hissmontören Claes Eriksson som kört in till stan i snömodden de fyra milen från Åkersberga för att rädda oss. Hissdörren öppnades, den friska luften strömmade in och gjorde det lätt att andas och någon kom med en bricka varpå det stod varsitt glas med fräscht vatten för oss att dricka. Claes Eriksson gick upp på vinden och handdrog upp den överlastade hissen till första våningsplanet. Tack Claes.

Räddaren i nöden var hissmontören Claes Eriksson som kom de fyra milen från Åkersberga …

… och öppnade hissdörren och handhissade upp hissen till rätt plan från vindsvåningen.

Två reflektioner. 1. Gå inte in 13 personer i en hiss om det står att den är för max 10 personer. 2. Om ni ändå är fler personer som fastnar i en hiss. Ring till jouren och börja lära känna varann under väntetiden. Det går faktiskt. Det var vad som hände 13 för varandra tämligen okända personer i hissen i Klarahuset på måndagskvällen. Så här efteråt blev det ett inre omskakande men trots allt trevligt och oförglömligt möte.

Insamling pågår till en Elin Wägner-staty av Siri Derkert – kanske på Odenplan

Skrivet av Lars Epstein 20:20, 7 december 2012 i kategori KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kultur, Litteratur, Norrmalm

Elin Wägner fotograferad någon gång på 1920-talet.

Författaren, feministen, fredsaktivisten, rösträttskämpen, miljövännen och akademiledamoten Elin Wägner (1882-1949) är bara ihågkommen i det offentliga rummet med en gata i Fruängen och en litterär skylt i hörnet av Norrtullsgatan och Odenplan med ett citat ur en av hennes mest kända romaner – Norrtullsligan.

Siri Derkerts lilla originalstaty på Nedre Manilla som ska förstoras.

Sedan ett drygt är har Elin Wägner-sällskapet därför samlat in pengar för att hedra Elin Wägner med en staty. Helst på Odenplan. Där i trakten utspelas handlingen flera av Elin Wägners alster.

Här på Odenplan vill Marianne Enge Swartz att Siri Derkerts staty av Elin Wägner ska placeras.

-Nu har vi fått den fantastiska möjligheten att uppförstora en liten staty av Siri Derkert, föreställande Elin Wägner när hon håller tal. Den finns på Nedre Manilla. Vi har fått klartecken både från Bonniers och från familjen Derkert. Det var professor Ulf Linde som föreslog statyn och han har också rekommenderat en konstnär som kan utföra uppförstoringen.

Det berättar Marianne Enge Swartz, som var med och startade Elin Wägner-sällskapet 1990 och var dess ordförande i tjugo år. Hon har varit i kontakt med ledande politiker och tjänstemän i staden. Hittills har sällskapet fått in 460 000 kronor. Bara för några dagar sedan kom ett löfte från Konstakademien om ett bidrag på 200 000 kronor. Återstår drygt 100 000 kronor.

Det tror Marianne Enge Swartz ska ordna sig. Förhoppningen är att statyn ska kunna komma på plats 2014. Då är det 70 år sedan Elin Wägner valdes in i Svenska Akademien.

Några kritiska citat ur Samfundet S:t Erik årsbok 2012

Skrivet av Lars Epstein 22:59, 2 december 2012 i kategori KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Litteratur, Planer, Staden

I flera artiklar i nyutkomna Samfundet S:t Eriks årsbok 2012 ”Stockholm global stad” återkommer uttalad kritik mot stadsbyggnadspolitiken i staden och de styrande politikernas flitiga användande av PR-liknande klyschor i språkbruket.

Samfundet S:t Eriks årsbok 2012.

Här några citat ur årsboken:

”Det talas mycket om världsklass i Stockholms stads olika dokument när det handlar om stadsplanering, stadsbyggnad och arkitektur. Ja, det upprepas så ofta att det ger intryck av osäkerhet och dålig självkänsla å stadens vägnar”, inleder förra fastighetsborgarrådet, ordförande i samfundet Monica Andersson årsbokens förord.

”Den stockholmska stadsbyggnadspolitiken under 2000-talet uppvisar en märkvärdig paradox: Under yvigt tal om ´världsklass´ och att ´sätta Stockholm på kartan´ har den med stor träffsäkerhet riktat akuta hot mot just de stadspartier där vi verkligen har byggnader av världsklass”, skriver Eva Eriksson, fil dr i arkitekturhistoria. Hon nämner tävlingen om Stadsbiblioteket och Waterfront intill Stadshuset. Vidare skriver hon:

Slussen. ”Länkarna till historien suddas ut”.

”Det senaste fallet är Slussen, där många års diskussioner till sist landade i en hastigt framtagen lösning, där platsens unika värden, kvaliteterna i dess ursprungliga gestaltning och länkarna till historien suddas ut. Med sin dramatiska omdaning av topografin kommer projektet att skapa fler problem än det löser för fotgängare, cyklister och bussar”.

Arkitekten och författaren Ola Andersson skriver:

”Att den egna kommunen skall ”sättas på kartan” är inte bara den tröttaste och slitnaste av kommunala klyschor. Att man inte ens är säker om man är omnämnd i kartboken är dessutom ett säkert tecken på dåligt kommunalt självförtroende.”

Han nämner några centrala byggnadsverk som definitivt inte ”hamnar på kartan”.

”Stockholm Waterfront och påbyggnaden av Nils Teschs departementsbyggnad på Jakobsgatan är två exempel på hur illa det är ställt. Båda är tillkomna på offentligt initiativ på synnerligen framskjutna positioner i stadsbilden. Men ingenting skvallrar om några ambitioner som skiljer dem från krasst spekulationsbyggande. Som ´märkesbyggnader´ duger de inte alls”.

Litterär skylt på Åsögatan 209 efterlyses för Hennings skull

Skrivet av Lars Epstein 00:46, 8 november 2012 i kategori Då&Nu, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Litteratur, Södermalm

Det gamla upprustade kulturhuset på Åsögatan 209 hade förr adressen Lilla Bondegatan 17. I det huset bodde Henning och Lotten och Tummen och Matilda, huvudpersonerna i Per Anders Fogelströms roman Mina drömmars stad. De flyttade in sommaren 1867.

Åsögatan 209 (Lilla Bondegatan 17) på 1800-talet …

… Åsögatan 209 idag.

Nu vill sällskapet Per Anders Fogelströms vänner att staden sätter upp en litterär skylt intill huset med ett citat ur Mina drömmars stad. Drivande är Birgit Peters i sällskapet. Det finns redan en skylt i närheten av huset som berättar att Carl Larsson bodde en bit bort liksom Albert Engströms fiktiva figur Kolingen. ”Men det saknas en skylt med citat ur Mina drömmars stad, romanen som tryckts i över fem miljoner exemplar” säger Birgit Peters som sökt kontakt med stadens myndigheter ett par gånger hittills utan att ha fått något svar.

Birgit Peters vill ha en litterär skylt vid huset där Henning, Lotten, Tummen och Matilda bodde i romanen Mina drömmars stad. Det vill jag med.

Det föreslagna citatet är kopplat till stugan och platsen och återger en scen från ett tillfälle före inflyttningen. Henning och Tummen är på väg att undersöka om det kan få hyra den tomma stugan. Det föreslagna citatet inleds så här: ”På hemvägen tog de (Henning och Tummen) en titt på stugan som låg uppflugen på berget mitt emot Tegelviken. Långt till brunn och mycket att skotta när vintern kom. Men på sommaren måste det vara härligt att bo där, utsikten var lika fin som från den lundinska fåfängan på berget närmare vattnet.”

Och där på berget ligger stugan kvar. Den formligen ropar efter en litterär skylt.

Brottsplats Stockholm

Skrivet av Lars Epstein 03:46, 2 november 2012 i kategori KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Litteratur, Staden

Spårvagn och buss på Slussen 1960. Foto: Herbert Lindgren, Stockholmskällan

”I uppfarten till Slusskarusellen mötte vi några cyklister och en tidningsgumma som med böjd rygg hastade neråt Gamla stan. En halvtom spårvagn skramlade yrvaket förbi, och ur en underjodisk trafikled dundrade en röd buss fram. Stockholm höll på att vakna”.

Stieg Trenter samlar material till en ny deckare som det ser ut genom att intervjua en polis i Gåsgränd i Gamla stan. Omslaget till Alexandra Borgs nya bok ”Brottsplats: STOCKHOLM”. Foto: K W Gullers

Nej det var inte jag, Lars Epstein, som mötte tidningsgumman och spårvagnen den där morgonen. Det gjorde ”kriminalchefen” i deckarförfattaren Stig Trenters bok ”Sturemordet” från 1962. Men jag minns den fint återgivna stämningen vid Slussen från min ungdom. Citatet (något utförligare) finns med i  litteraturvetaren och kritikern Alexandra Borgs nya bok ”Brottsplats: STOCKHOLM, Urban kriminallitteratur 1851-2011” (Stockholmia förlag).

Omslaget till Stieg Trenters ”Sturemordet” från 1962.

Alexandra Borg djupanalyserar de svenska deckarförfattarnas utnyttjande av Stockholmsmiljön under historiens gång och är frikostig med citat. Även om Stockholm förekom i deckare före Stig Trenters alla deckare (som han skrev åren 1943-66) så är det med honom skildringarna av huvudstaden träder fram på allvar i deckargenren. Och det fortsätter den att göra hos senare författare men inte så idylliskt som hos Trenter. Dock var Trenter trots sin idylliska Stockholmsskildring ingalunda okritisk till stadens snabba förvandling.

Omslaget till Sjöwall-Wahlöös ”Det slutna rummet” från 1972.

I Maj Sjöwall och Per Wahlöös serie på tio deckare (Martin Beck-sviten 1965-75) är den samhällskritiska Stockholmsskildringen från vänster påtaglig och allra mest i de sista böckerna. Så här kan delar av en dialog mellan två ökända rånare, som sitter i ett hus på Danviksklippan och pratar med varandra, låta (i boken ”Det slutna rummet”):  ”-Är du skraj för att bli muddrad i tunnelbanan” ”-Bland annat. Få en stilett i ryggen till exempel. Eller en yxa i skallen. Eller bli ihjälsparkad av en polishäst. Det är faktiskt synd om människorna” .

”Stockholmsdetektiven” av pseudonymen Prins Pierre (Fredrik Lindholm) från 1893, Sveriges första deckare, kanske inte ändå, åtminstone inte enligt Alexandra Borg.

Förutom Stig Trenter och Sjöwall-Wahlöö behandlar Alexandra Borg Stockholmsskildringen särskilt utförligt i deckare av bland andra 1800-talsförfattaren Fredrik Lindholm (Stockholmsdetektiven 1893 – av många ansedd som Sveriges första deckare), den tidige 1900-talsförfattaren Julius Regis och sentida efterföljare som Maria Lang, Vic Suneson, Olov Svedelid, Liza Marklund, Inger Frimanson, Arne Dahl, Lars Bill Lundholm, Pontus Ljunghill och Stieg Larsson förstås.

Jag tror jag ska ta och läsa några deckare och börja med Stig Trenters ”Träff i helfigur” från 1948 I den finns kritik mot rivningarna på nedre Norrmalm redan innan de hade satt igång läste jag i ”Brottsplats: STOCKHOLM”.

På vandring i Katitzis fotspår

Skrivet av Lars Epstein 01:08, 30 oktober 2012 i kategori Då&Nu, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kultur, Litteratur, Sociala förhållanden, Södermalm

Regnet regnar på. Men vad gör det. Vi står en tapper liten skara i mörkret och blåsten nedanför Sachska barnsjukhuset och blickar ut över Årstaviken. Vi deltar i en litterär, socialhistorisk stadsvandring, tema Katitzi, tretton barnböckers hjältinna, skapad av Katarina Taikon (1932-1995).

Katarina Taikons dotter Angelica Ström (i profil till vänster) berättar här om sin mammas kortas studietid på Maria skola på Ringvägen.

Angelica Ström, Katarina Taikons dotter, berättar. Hon pekar. ”Nedanför Globen därborta, vid Skanstullsbron, bodde Katarina i ett läger från 11 månaders ålder”.  Katarina Taikon kom under sin uppväxt att bo i läger på fler ställen och även på barnhem. Eftersom Katitzi-böckerna har stark självbiografisk bakgrund benämner Angelica Ström sin mamma ”Katarina” ibland, ”Katitzi” ibland. ”Kati var Katarinas romska namn. Katitzi betyder helt enkelt lilla Kati”.

Bakom de båda husen (under Årstabron) låg huset Tantogatan 26, familjen Taikons första fasta adress i Stockholm …

… i dag är huset rivet och ersatt av en tältliknande anläggning.

På stadsvandringen kommer vi efter en promenad längs Årstaviken till platsen under nya och gamla Årstabron där Katarina Taikons familj och släktingar fick sin första fasta adress i Stockholm, Tantogatan 26. Det var efter kriget, 1945, i ett hus, som senare revs i slutet av 50-talet, under Årstabron där ett stort tält står idag. På Tantogatan 26 bodde Katarina Taikon ett par år och började under denna tid Mariaskolan vid Ringvägen men måste snart sluta eftersom hon blev bortgift 14 år gammal och motvilligt fick flytta till sin sex år äldre mans familj.

Lawen Mohtadi (längst till höger) berättar om flickhemmet på Köpmangatan 15 (porten till höger) dit Katarina Taikon flydde från sitt tvångsäktenskap.

Lawen Mohtadi, som skrivit en nyligen utkommen biografi över Katarina Taikon ”Den dag jag blir fri”, kompletterar Angelica Ström som guide på stadsvandringen. Lawen Mohtadi berättar att Katarina Taikon rymde från det påtvungna äktenskapet till ett flickhem på Köpmangatan 15 i Gamla stan som drevs av Stadsmissionen. Vistelsen där fick stor betydelse för hennes fortsatta liv. Och här slutar stadsvandringen i Katitzis fotspår.

Den nyöppnade Katitziutställningen i Tensta konsthall …

… finjusteras av Ulrika Flink och Pontur Stråhle.

Men uppmärksamheten kring Katitzi är inte slut. På Tensta konsthall pågår en Katitziutställning och flera programpunkter är inplanerade den närmaste tiden. I dag tisdag 30 oktober kl 15 högläser Angelica Ström på Tensta bibliotek varefter det blir besök på Tensta konsthall. Barnlitteraturforskaren Kristin Hallberg föreläser onsdag 7 november kl 18.30 på Tensta konsthall under rubriken ”Katitzi: vildrufs och kämpaglöd”. Lawen Mohtadi presenterar sin biografi på Tensta konsthall lördagen 17 november kl 14. För fler programpunkter klicka på denna länk.

Ett trettioårigt beundrarbrev på utställningen.

Per Anders Fogelströms gärning heltäckande belyst i ny biografi

Skrivet av Lars Epstein 01:17, 22 oktober 2012 i kategori Då&Nu, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Litteratur, Södermalm

Författaren Karl-Olof Andersson signerar sin Per Anders Fogelström-biografi vid bokreleasen häromkvällen.

Författaren Per Anders Fogelström (1917-1998) växte upp på Södermalm i ett stiftelsehus (för fattiga ensamstående mödrar med barn) men gick i Whitlockska samskolan på Östermalm (en rik faster betalade terminsavgifterna). Per Anders Fogelström kände sig under skoltiden inte hemma i någon av stadsdelarna. Hans erfarenhet av dåtidens klassklyftor blev avgörande för det framtida författarskapet och samhällsengagemanget menar Karl-Olof Andersson i sin nyutkomna högst läsvärda biografi ”Per Anders Fogelström, ett liv för litteraturen, freden och miljön” (Stockholmia förlag).

Per Anders Fogelström iklädd sin mors omsydda kappa (till höger) i unga år händelsevis fångad av Axel Malmströms kamera i Humlegården (bilden hämtad ur boken).

Per Anders Fogelström är mest känd för den djuplodande Stad-serien, där han genom romangestalterna Henning och Lotten och deras efterkommandes hårda liv levandegör Stockholms historia ur småfolkets perspektiv under hundra år, 1860-1960. Men han skrev också så mycket annat och verkade praktiskt på åtskilliga områden. På 1930- och 40-talet organiserade han klubbverksamhet för barn och ungdomar i Sofia småklubbar och Vitabergsklubben. Han var aktiv antinazist, pacifist och motståndare till svenska atomvapen när den frågan var aktuell i den politiska diskussionen på 1950-talet. Han hade många uppdrag vid sidan av sitt författarskap som ordförande i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, medlem i Skönhetsrådet, med mera.

Per Anders Fogelström, i rullstol efter en stroke, uppvaktad på sin  80-årsdag den 22 augusti 1997  ett drygt halvår innan han gick ur tiden.

Utan att vara rigorös verkade Per Anders Fogelström också för att bevara värdefulla äldre miljöer i staden. Utan Per Anders Fogelström hade Stockholms största samlade men rivningshotade 1700-talsbebyggelse, den på Östra Mariaberget, eller miljön kring Stigberget och Fjällgatan förmodligen inte varit vad den är i dag. Han svarade också för huvuddelen av arbetet i boken ”Stockholms gatunamn”, som trots sin föga lockande titel är en skattkammare för alla Stockholmianaintresserade. Han hade, kort sagt, som man säger, ett imponerande antal strängar på sin lyra.

En högst läsvärd biografi.

Karl-Olof Andersson berättar själv om sin Per Anders Fogelström-biografi  i kväll, måndag kl 18.30, på ABF-huset och på Stadsmuseet torsdag 25 oktober kl 18.

Småkrypen trivs bäst i aspen och aspen trivs bäst i Stockholm

Skrivet av Lars Epstein 18:58, 19 oktober 2012 i kategori KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Litteratur, Miljö, Naturen

Under aspens gulnade löv …

… berättade entomolen Bengt Ehnström om det rika, myllrande livet i aspen, trädet om vilken han skrivit en bok …

På en matta av blöta mörknande asplöv står jag i duggregnet utanför Delsbogården på Skansen tillsammans med en liten grupp intresserade åhörare och lyssnar på Bengt Ehnströms kunskapsrika kärleksförklaring till aspen, det av många inom skogsindustrin förkättrade trädet. Det är boksläpp, som det heter nuförtiden, av småkrypsexperten (entomologen) Bengt Ehnströms ”Asp, darrar min asp, myllrar min värld” med illustrationer av Martin Holmer (CBM, Centrum för biologisk mångfalds förlag).

.

… illustrerad av Martin Holmer, här med akvarellen av den vanliga och den lilla aspglansbaggen.

Själv har jag så länge jag minns tjusats av asparnas rassel när löven med sina långa bladskaft sätts i dallring av vinden under sommardagarna. För Bengt Ehnström är asparnas ljud det mest rofyllda han kan tänka sig. Bengt Ehnström berättar lika lättbegripligt och fängslande som han skriver om alla de hundratals olika små invånare som lever i såväl de unga, som i de äldre och även döda asparna, i veden, barken och bladen, aspglansbaggen, aspfjärilen, pungbladlusen för att på måfå bara nämna några.

Mörknande asplöv.

Av det totala virkesförrådet i Sveriges skogar utgör aspen 1,8 procent, men i Stockholms län är andelen asp störst ( 7,3 procent), hem för runt 600 för arter av olika slag som fjärilar (100), skalbaggar (351), mossor (50), svampar (50) och lavar (35), ett innehållsrikt lövträd således vars virke också är användbart, inte endast till tändstickor.”Aspen har en jädrans betydelse för den biologiska mångfalden”, som Bengt Ehnström uttryckte det kortfattat i sin presentation av boken i vilken han utförligt och lättillgängligt beskriver det myllrande livet i sagda träd.

10 tidigare inlägg