Ska jag köa till ”världens bästa äldreboende”? Kanske… Nej!

Innergården i det vinnande förslaget till äldreboende i Norra Djurgårdsstaden. Illustration: White Arkitekter Göteborg

Att bli gammal är en ovälkommen insikt som omärkligt och gradvis medvetandegörs i takt med tidens oupphörliga flöde. Men ibland infinner den sig lika plötsligt som obönhörligt som när jag närvarade vid en ceremoni i Stadshuset på onsdagen.

Äldreborgarrådet Joakim Larsson överräcker en blomsterkvast till segrarna i arkitekttävlingen, Ylva Olofsson, till vänster, och Susanne Clase, från White Arkitekter Göteborg.

Äldreborgarrådet Joakim Larsson (m) överräckte en blomsterkrans till två kvinnliga arkitekter Susanne Clase och Ylva Olofsson från White arkitekter i Göteborg. Deras förslag till äldreboende i Norra Djurgårdsstaden fick första pris i arkitekttävlingen.

Anders Nordstrand, vd för byggherren, det kommunala fastighetsbolaget Micasa, samtalar med arkitekterna Ylva Olofsson och Susanne Clase.

Det nya äldreboendet med seniorbostäder och demensboenden ska bli ”världens bästa” kommenterade Anders Nordstrand, vd för kommunala byggherren Micasa. Hjärnforskare och specialister olika discipliner ska konsulteras så att de allra senaste forskningsrönen ska kunna implementeras i den nya anläggningen. Om fem år är det nya toppmoderna äldreboendet inflyttningsklart.

Om fem år, 2018, är jag 77 år. Behöver jag flytta hemifrån till ett seniorboende då? Hoppas inte. Men hur veta? Kanske ska jag ställa mig i kö till ”världens bästa äldreboende” redan nu. Utifall att. Så infiltrerade mig utan förvarning de knivskarpa tankar som inte omedelbart lät sig trängas undan.  Nu är de förträngda. Tillfälligt.

Äldreboendet, från framsidan,  byggt i trä med glasad fasad. Det blir nog fint men jag hoppas slippa vara i behov att bo där.

Ateljé Uggla – den sista klassiska fotoateljén ännu i drift

Anrika Ateljé Uggla där jag inledde min misslyckade karriär sam ateljéfotograf är den enda av de klassiska fotoateljéerna som fortfarande finns kvar.

Fingrarna gulnade, men inte bara av cigarretterna. Bildkopieringen med händerna utan handskar hela dagarna i plåtskålarna fyllda av fix och framkallning bidrog påtagligt. I den lilla mörka kabyssen utan ventilation upplyst med en svagt skinande gul glödlampa på Ateljé Uggla blandade jag framkallning på gammalt sätt med dammande kemikalier ur stora pappburkar på vilkas etiketter det stod ”Wallenborgs kemisk-tekniska fabrik”. En gång tilläts jag ta ett passfoto på en kund i ateljén. Men hon klagade på resultatet. Så jag gavs ingen ny chans att fotografera.

Där, fyra trappor upp på Kungsgatan 18, kopierade jag råprov och hostade fram mina ungdomsdagar i den stickande syrefattiga luften med en John Silver ständigt mellan läpparna. Det var mina obetalda lärlingsår för runt ett halvsekel sedan.

Ateljé Uggla på den tiden var framför allt fotografen Rolf Winquist, legendaren, men också Carl-Johan Rönn, assistenten, Stig Holmes, reklamfotografen, Bo Appeltoft, barnfotografen, de åtta retuschöserna, kopisterna och den storslagna receptionen.

Fotografen Mats Burman som jag mötte på Kungsgatan 18 har drivit den i snart fyrtio år …

Ateljé Uggla var bara en av stadens alla eleganta fotoateljéer på den tiden, för femtio år sedan. Där mötte jag också den unge Mats Burman, fotografen som på sjuttiotalet tog över och än i dag själv driver Ateljé Uggla när alla andra traditionsrika fotoateljéer som Bergne, Jan de Meyere och Edvard Welinder för länge sedan lagt ned verksamheten.

… nu gör han allt själv, retuscherar och fotograferar …

Efter trettio år i Gallerian flyttade Mats Burman för drygt fem år sedan till Grevgatan 52 på Östermalm. I entrén hänger rader av typiska ”Ugglaporträtt” på kända och okända, en veritabel utställning som är öppen även för dem som inte är kund.  Kundkretsen har minskat i dessa digitala tider men tekniken är den gamla, hantverksmässiga, med skillnad att fotografen numera är allt i allo.

… här instruerar han familjen Alpen att hoppa …

… för att få en klassisk studie i Philippe Halsmans anda.

När jag kommer på besök sitter Mats Burman lutad över en kopia i syrafast papper och retuscherar med en finhårig pensel i väntan på dagens första kund, familjen Alpen, Joachim och Elise med barnen Anna och David. Först en konventionell gruppbild. Mats Burman småpratar med familjen, lättar upp stämningen, kollar exponeringsvärdet i provblixtarna, tar snabbt en rulle med Hasselbladarn, tar ut kassetten, byter vant film, får familjen att hoppa som i Philippe Halsmans berömda bilder.

Här hämtar en nöjd Gerhard Lindholm ut sina kopior från grupporträttet med släkten.

I en paus kommer Gerhard Lindholm inför att hämta en tjock bunt kopior efter en fotografering med hela släkten. Fotograferingen fick han i present, men kopiorna som han ska ge alla de unga släktingarna får han betala själv. Det går på ett antal tusenlappar. ”En dyr present”, skrattar han. ”Men det får det vara värt”.

Mats Burman i fotoateljéns entré som är en formlig fotoutställning av klassiska ”Ugglaporträtt” öppen att besöka för den intresserade allmänheten, även för den om inte är kund.

Baracker vanpryder skolgårdar

Fula baracker vanpryder skolgården …

… på Gustav Vasa …

Jag har länge retat mig på den provisoriska barackanläggning som förfular min barndoms skola Gustav Vasa på Frejgatan. Jag förstår att skolbarnen behöver någonstans att vara efter skolan. Men måste man smälla upp flervåningsbaracken precis i infarten till skolgården så att den förfular själva skolan och skymmer den vackra matsalsbyggnad på gården som arkitekter från världens alla hörn kom och studerade när den var ny. Jag tycker inte det. Det borde finnas en bättre lösning för skolbarnen.

… Rödabergsskolan …

Det är inte bara på Gustav Vasa som man smällt upp baracker på skolgården som helt skär med respektive skolors arkitektur. Detsamma har skett på exempelvis vid Gärdesskolan, Rödabergsskolan, Kungsholmens grundskola och säkert många fler. Jag tycker det är problem för stadsbilden. ”Jag håller med. Vi jobbar med frågan”, säger stadsarkitekten Karolina Keyzer. Det låter lovande.

… Gärdesskolan m fl.

Jag längtar till Italien

Maria Löws och J-O Nygrens fotoutställning på Italienska kulturinstitutet …

Rostiga gjutjärnsräcken, avflagnade fasader, uråldriga gränder. Det går inte att komma ifrån att det finns poesi i det slitna och inte helt perfekta som konstnären J-O Nygren och formgivaren Maria Löw så väl fångat i sina fotografier från södra Italien dit de återvänder varje sommar till ett hus i Kalabrien. Den som förirrar sig upp på Gärdet och Italienska kulturinstitutet och ser deras utställning kan knappast undgå att börja längta till Italien. Åtminstone kände jag själv en spirande längtan söderut när jag såg deras tidlösa studier på onsdagskvällens vernissage.

… väcker längtan till Italien hos betraktaren.

Solig femrummare vid Odenplan till omedelbar uthyrning

DN:s tidningsarkiv långt ner i källaren under DN-huset är en skattkammare …

… här kan man hitta ett exemplar av en på dagen 100 år gammal tidning.

Inget doftar så gott som gammalt gulnat tidningspapper. Följaktligen begav jag mig några källarvåningar ner i DN-huset till arkivet för att bläddra i en 100 år gammal DN från den 8 januari 1913.

Största nyheten den 8 januari 1913 var det expansiva byggandet på Östermalm här illustrerat med en bild från Karlaplan …

… och på Djursborg vid entrén till Gärdet (var den nu var belägen) …

… och ”Liljewalchs lilla vackra tvåvåningshus”  (dömt att försvinna) i hörnet av Karlavägen och Skeppargatan inklämt bland de nya hyreskasernernas brandgavlar.

Det var året före första världskrigets utbrott. Husbyggandet var i full gång på Östermalm och ”hade fortskridit så långt, så att det periferiska Östermalm på sina ställen blifvit förvandladt nästan till oigenkännlighet”, som det heter i en artikel på första sidan.

Bostadsbrist var ett okänt begrepp (för den med pengar) . En solig 5:a vid Odenplan fanns till uthyrning på direkten.

Det rådde knappast bostadsbrist 1913 som man kan tro att döma av det intensiva byggandet. Massor med lediga rum och lägenheter annonserades ut. På Odenplan exempelvis kunde man hyra en solig femrummare på direkten.  För den som hade råd med hyran vill säga.

Gustav V rökte Pera-cigarretter enligt den här annonsen.

På Central-Biografen kunde man se en dansk konstfilm och ”förstklassiga nyheter”.

Strutskompaniet hade gått i konkurs. Utförsäljning på Stallmästaregården annonserades.

Kungen (Gustav V) rökte Pera-cigarretter om får tro generalagenten Hallbergs annons och på Central-Biografen på Bryggaregatan 3 kunde stockholmarna se stumfilmsstjärnan Edith Burman Psilander i den danska konstfilmen ”Trofast kärlek”.  Strutskompaniet hade gått i konkurs och på konkursauktionen kunde intresserade inköpa sig en struts (!) om jag fattat annonsen rätt.

”Hvilken är den vackraste kvinnodräkten?” var frågan för dagen. Den här var väl inte så dum. Onödigt mycket tyg kanske.

Att läsa gamla tidningar kan ge lika stor behållning som att läsa dem dagsfärska. Ibland större.

Helgen över på Östermalmsgatan

Tomten firar sig ned från balkongen på Östermalmsgatan …

Tomten är försvunnen, paketen öppnade, skinkan uppäten, kartongerna slängda, nötterna knäckta, bocken i källaren, granen dumpad. Kort sagt: Julhelgen är över. Åter till vardagen. Äntligen.

… lite längre bort på Östermalmsgatan ligger resterna från julfirandet …

… och ytterligare en bit till på gatan är det plats och dags att dumpa granen.

Skulpturhuvud på drift

Upphittat skulpturhuvud.

Ett stort skulpturhuvud hittades för mellan en och två månader sedan utanför en port på en gata norr om Valhallavägen på Östermalm.  Hur hamnade det där? Ingen tillfrågad vet.

Är det tappat eller stulet? Är det del av en större skulptur eller är det fristående? Ägs det av privatperson eller institution? Ännu oklart.

Rättmätig ägare som övertygande kan bevisa sin rätt återfår självklart sin egendom. Jag lovar att förmedla kontakten med upphittaren.

Kvinnan Magnus Johanssons öde

Johan Theodorsson är berättare och spelar flera roller …

Historia är inte bara kungar och krig även om jag tyckte det verkade så när jag läste i historieboken under min för längesedan genomlidna skoltid. Kanske speglas historiska skeden lika bra, eller bättre, genom förgångna tiders individuella människoöden även om de flesta är helt eller nästan okända. Från gamla bevarade rättegångsprotokoll kan enskilda människoöden sedan länge glömda fås att mer eller mindre åter träda fram särskilt om det gestaltas på scen med empati och övertygelse. Det var vad som skedde på Historiska museet på söndagen i Musikteater Unnas föreställning Maria Johansdotter av och med Johan Theodorsson och Anders Peev.

… Anders Peev spelar Magnus/Maria och nyckelharpa …

Maria Johansdotter handlar om en ung kvinna som på Karl XII:s tid väljer att leva sitt liv förklädd som man under namnet Magnus Johansson. Hon blir förälskad i en annan kvinna som vet om Magnus Johanssons rätta kön. De båda kan i längden inte behålla sin hemlighet. När de blir avslöjade försöker Anna begå självmord. Maria Johansdotter döms till fängelse. Pjäsen bygger på drygt trehundraåriga rättegångsprotokoll men utgör ändå en perfekt utgångspunkt för diskussioner om könsroller och genusfrågor i vår tid. Den spelas också under hela november för skolklasser. Den 19 december, kl 18, äger nästa offentliga föreställning på Historiska museet rum.

… i musikteaterföreställningen Maria Johansdotter.

Gasverket blir kulturcentrum

Den vackra tegelarkitekturen på gasverksområdet bevaras i sin helhet …

… utom lokstallet som ligger i vägen för den framtida Bobergsgatan.

Tegelarkitekturen i Värtagasverket är bedövande vacker. Jag upptäckte det när jag fritt fick röra mig inne på området på söndagen då det var öppet för allmänheten. Ferdinand Bobergs mästerverk från slutet av 1800-talet ska i sin helhet bli kulturcentrum. Endast det gamla lokstallet måste rivas för Bobergsgatan som i framtiden ska sträcka sig mellan husen.

De båda tegelgasklockorna blir förhoppningsvis konstscener. I den mindre var det öppet hus på söndagen …

…. med mängder av besökare under dagen.

Ferdinand Bobergs två gasklockor planeras för olika former av scenkonst.  Jag hoppas det går i lås. I den mindre av de två var det möjligt att på söndagen gå in och uppleva storslagenheten och det ville många stockholmare. Köerna var långa till entrén.

Hit ska Spårvägsmuseet flytta …

… och här blir det skola.

Hittills är det klart att Spårvägsmuseet ska flytta till gasverksområdet från Söder och att en skola ska härbärgeras in i en av byggnaderna. På exploateringskontoret tittar man just nu på det 60-tal intresseanmälningar från olika företag och organisationer (många med kulturell anknytning) som anmält intresse att flytta in i någon av de runt trettio byggnaderna som finna på gasverksområdet. Framåt våren börjar det klarna vilka det blir.

Jag tror det blir ett kulturcentrum av klass i framtiden om inget oförutsett inträffar.

Kraftig trädgren föll ned och demolerade bil på Östermalm

Jättegrenen …


… som föll tjugo meter …

… över trottoar och körbana …

… och demolerade frampartiet …

… och slet av vänstra backspegeln på en parkerad bil vid Eriksbergsplan på fredagseftermiddagen.

En fem meter lång lyktstolpstjock trädgren bröts loss i höstvinden och föll tjugo meter ned till marken och krossade halva frampartiet, spräckte framrutan och slet av backspegeln på en parkerad bil i Eriksbergsparken vid tvåtiden på fredagseftermiddagen. En människa som hade kommit i vägen hade knappast klarat livet. Jag undrar över hållfastheten i den cirka tjugofem meter höga lönnens övriga grenar som lutar över vägbanan mellan dammen på terrassen och Timmermansordens borgliknande hus på höjden. Kanske läge att skicka dit en arborist och kontrollera saken så att ingen allvarlig olycka inträffar framöver.

Personal från Peab Drift & Underhåll råkade vara i närheten och började röja den blockerade gatan …

… inom en halvtimme. Malin Lindgren kapade den tjocka huvudgrenen  i bitar med motorsåg och Sonja Lindbom bar iväg mindre grenar …

…  och Gary Rocha släpade iväg de grövre klumparna …

… som tillsammans med all grönska fyllde ett helt lastbilflak.