Skrivet av
Lars Epstein 12:31, 7 juli 2012 i kategori City, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Kommunikationer, Skyltfönster
Sergelbageriet fick inte vara kvar vid Sergels torg …
Sergelbageriet med sina goda limpor och bakelser har slagit igen för gott vid Sergels torg. Bageriet öppnar i stället på Kungsholmen i mitten på månaden. Orsaken till att Sergelbageriet sagts upp är att affärslokalen måste utrymmas inför de kommande förstärkningsarbetena av betongdäcket vid Sergels torg, en förutsättning för att Spårväg city i framtiden ska kunna ta sig fram från Hamngatan till Kungsholmen. Även JC kommer att stänga sin affär vid Sergels torg för gott medan Burger King slår igen under en period.
… eftersom lokalen måste utrymmas för att inte hindra de förestående förstärkningsarbetena av betongdäckets tätskikt vid Sergels torg.
Betongdäckets så kallade tätskikt ska renoveras hela vägen från NK till Klarabersgatans bro över Vasagatan. Vägarbetena kommer att hålla på i sex år. Den första etappen vid kvarteret Sporren 16 vid Klarabergsgatan intill Sergels torg beräknas ta ett år. Arbetena kommer kanske igång i höst.
Skrivet av
Lars Epstein 02:39, 8 april 2012 i kategori Då&Nu, Gamla stan, Historia, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Skyltfönster
I min barndom fanns det lumpbodar lite överallt i stan, källarlika lokaler med en äldre man, innehavaren, oftast dold bakom en enorm bråte av prylar alltifrån väldiga tidningsbuntar till kopparkittlar och mängder av odefinierbara föremål som alla gav viss näring åt fantasin. Antikaffärer fanns inte, vad jag kan minnas. I dag är antikaffärerna talrika, men lumpbodarna är borta, möjligen med ett undantag, den namnlösa affären på Stora Nygatan 39, ganska nära Kornhamnstorg. Den liknar min barndoms lumpbodar och det är inget nedsättande i den benämningen. Tvärtom.
Utanför skyltfönstret på Stora Nygatan 39.
Jag har aldrig varit inne i lumpboden på Stora Nygatan 39 bara stått och tittat in i det fascinerande skyltfönstret som förutom mängder av intressanta frimärkskartor också innehåller föremål från när och fjärran i både tid och rum fascinerande att beskåda.
Saabs gamla slipsnål.
Slipsnålen från Saab Aerospace (Svenska Aeroplan AB) får mig att minnas en korvgubbe på Östra läktarens nedre sektion på Råsunda fotbollsstadion på 1950-talet som skaffade sig en Saab 92:a vilket imponerade på alla sina kollegor. Det var ytterst ovanligt att folk från arbetarklassen hade råd att skaffa sig bil på den tiden. Min pappa, skräddaren, extraknäckande korvförsäljare på Råsunda i helgerna, en rättskaffens man, trodde inte att det kunde ha gått rätt till, minns jag. Hur det var med den saken är svårt att avgöra så här många år efteråt.
Sovjetunionens gamla byster.
De små bysterna av bland andra Lenin får mig att tänka på ett fotografi av samme Vladimir Lenin promenerande på Vasagatan i Stockholm en aprildag 1917 på genomresa från Schweiz till Ryssland och revolutionen. Vad gjorde Lenin i Stockholm? Jag vet inte.
USA:s gamla 15-centssedel.
En gammal amerikansk sedel i den märkliga valören 15 cent från 1863 sitter uppklistrad i skyltfönstret på Stora Nygatan 39. Den för osökt in tankarna på det amerikanska inbördeskriget mellan nordstaterna och slavstaterna i södern som pågick som intensivast vid den här tiden. Det var samma år som slaget vid Gettysburg stod, det blodigaste av alla under inbördeskriget, med de många döda som finns dokumenterat på grymma bilder av Matthew Brady och hans fotografiska team.
Så här kan man stå och associera utanför skyltfönstret på Stora Nygatan 39 till skillnad från utanför de flesta andra skyltfönster i stan där ungdomligt människoliknande skyltdockor iklädda moderiktiga kläder utgör huvudattraktionen utan andra associationsmöjligheter för en gammal stockholmare än att han är gammal och totalt ointresserad av kläder. Ett konstaterande bara.
Skrivet av
Lars Epstein 23:38, 19 december 2011 i kategori Då&Nu, Gamla stan, KLICKA-FÖRSTORA BILDEN, Skyltfönster
Rammakaren Yngve Ahlberg i aktion.
Rammakaren Yngve Ahlberg slår igen butiken på Stora Nygatan 36 efter fyrtio år. Nu tänker han bli pensionär och inträda i ett nytt skede i livet. Därmed lämnar den siste rammakaren Gamla stan. Yngve Ahlberg började jobba i branschen redan 1965 hos sin pappa Johan Ahlberg som då fick överta Konstnärernas ramaffär på Västerlånggatan 77. ”Där var det så lågt i tak att det var svårt att flytta ramlisterna fram och tillbaka”, minns han. Verkstaden bytte därför adress till Stora Nygatan år 1971. ”På den tiden fanns det sju rammakare i Gamla stan”, berättar han. Nu finns det ingen.
Kundkretsen har skiftat genom åren. ”På 60- och 70-talen var det mycket gallerier som lät rama in oljemålningar. På 80-talet blev litografier vanligare medan gallerierna efter hand blev allt sällsyntare kunder. På 90-talet var det en tynande tillvaro. Men jag har haft en jämn ström hela tiden och många stamkunder. På senare år har det blivit allt vanligare att låta rama in fotografier”, berättar Yngve Ahlberg.
”AHLBERGS RAMBO”, populärt fotomotiv för turister från alla världens hörn.
Många som har gått förbi Ahlbergs rambod har lagt märke till att sista konsonanten, ”d-et” i ordet rambod på skyltfönstret saknas. ”Det har det gjort sedan 1970-talet. En dag var halva bokstaven borta, några dagar senare försvann resten. Jag har låtit det vara kvar eftersom det roar turister från hela världen som brukar stanna till och fotografera utan att kanske fatta vad det handlar om”, säger Yngve Ahlberg som har det snärjigt de sista dagarna att hinna med att rama samtidigt som kunder hela tiden kommer in och ska hämta sina beställningar och tacka för den tid som varit och önska God jul och Gott nytt År.
Skrivet av
Lars Epstein 00:30, 29 september 2009 i kategori Skyltfönster, Vasastan
Farlig korsning.
Farligaste trafiksituationen för Stockholmscyklisten (högersvängande bil framför sig i korsning) illustreras i ett underbart skyltfönster på Odengatan 38. En gammal Volvo (PV 56, tillverkad mellan 1939 och 1945) är på väg att svänga framför näsan på cyklisten. Båda trafikanterna anmodas att vara försiktiga så att ingen olycka inträffar.
En Volvo PV 52 Pickup från1939 tankar bensin.
Men det är inte för att illustrera denna riskfyllda trafiksituation som stadslandskapet visas upp för allmänheten i butiken 1:43:s skyltfönster (de små bilarna är exakta kopior i skala 1:43, samma skala som Dinky Toys bilar på sin tid). De små bilarna är förstås till försäljning. Äldre herrar dominerar kundkretsen.
En Volvo PV 4 Special (med kofångare) från 1928 passerar ett vägarbete.
Kunderna har många modeller att välja mellan. Saab och Volvo produceras under affärens eget varumärke Robeddie. De tillverkas i England i vit metall. Det var Robert och Eddie som övertog leksaksaffären på andra sidan Odengatan (i 37:an) på 70-talet. Sedan flyttade de över till 38-an och Robert drog sig ur.
Nu driver Eddie Andersson och hans fru Merja Johnsson företaget. De säljer också andra modellbilar (av andra tillverkare) men inga vanliga leksaksbilar längre. Bilarna i skyltfönstret är till salu men inte rekvisitan. Cyklisterna inkluderas i rekvisitan.
Cyklisten är ej till salu.
Skrivet av
Lars Epstein 11:35, 8 juli 2009 i kategori Då&Nu, Skyltfönster
”Satchmo”, Louis Armstrongs självbiografi rev upp gamla minnen när jag fick syn på den i skyltfönstret på Ryös antikvariat på Hantverkargatan häromdagen. Den boken (inte det exemplaret) ägde jag en gång för länge sedan.
Jag tror det var 1955. Louis Armstrong skulle ha konsert i Stockholm. Jag hade ingen biljett. Konserten var utsåld. En frukostrast stod jag och pratade med flickan som sålde mjukglas på EPA (nu Åhléns) vid Odenplan. Hon hade en konsertbiljett att sälja. Den kostade 15 kronor. Hon lade på 5 kronor. Biljettpriset var egentligen10 kronor. Jag kunde inte förhandla ned ockerpriset och köpte biljetten ändå. Louis Armstrong var i toppform. Konserten var lysande, men efterspelet ännu bättre. Fem böcker lottades ut. Jag hade ett av de rätta numren och fick gå ned till Louis Armstrongs loge efter konserten, se hans trumpet på nära håll, se honom torka läpparna med en vit näsduk, skaka hand med honom och hämta ett häftat exemplar av boken ”Satchmo” som han signerade medan jag tittade på. Vilken lycka och triumf inte minst när jag skadeglad berättade det hela för glassflickan på EPA dagen därpå. Hon grämde sig djupt att hon inte gått själv på konserten.
Summa summarum: Konserten kostade mig 15 kronor. Boken Satchmos pris i handeln var 14 kronor och 75 öre. Konserten och det personliga mötet med jazzlegendaren kostade mig alltså 25 öre. Det var det värt.
Sedan lånade jag oförsiktigt nog ut ”Satchmo” till Leffe Pettersson, min klasskompis, som bodde på Rörstrandsgatan 32, fem trappor upp över gården. Det skulle jag inte ha gjort. Jag har inte fått tillbaka den ännu efter mer än femtio år trots att jag vid flera tillfällen försökt påminna honom på avstånd. Som här. Jag har ingen större förhoppning nu heller. Det är ju märkligt hur svårt det är att lämna tillbaka böcker som man lånat. Jag är själv inte oskyldig. Men nu har jag bestämt mig, aldrig låna ut, aldrig låna en bok av någon, utom möjligen biblioteket.
Snälla Leffe Pettersson hör av dej! Det gör inget om du slarvat bort ”Satchmo”-boken, som för övrigt precis utkommit i en nyöversättning. Vi kan väl ta en fika och utbyta några ord om alla tiders störste jazzmusiker. Eller prata om nåt annat.
Skrivet av
Lars Epstein 07:12, 4 januari 2009 i kategori Skyltfönster, Södermalm, Utanför innerstan
AIK:s hockeyspelare har ramlat framstupa med näsan i isen. Men inte på riktigt. Bara på ishockeyspelet i brevbärarföretaget CityMails stora fönster på Åsögatan.
AIK:s riktiga hockeylirare klarar sig bra i allsvenskan. I dag spelar de seriefinal på Hovet kl 16 mot Växjö Lakers som de fått stryk av två gånger under den här säsongen.
Stjärnor som Mattias Beck, Dick Tärnström och den omutlige målvakten Christopher Heino-Lindberg ordnar äntligen revansch i dag. Tror jag.
När jag betraktar Stigas ishockeyspel där det står övergivet i CityMails fönster känner jag hur det börjar värka i nagelbanden på mina pekfingrar. Det gjorde ont att spela ishockeyspel när jag var ung.
När man vridit alltför ivrigt på de gummiproppsförsedda stängerna för att manövrera spelarna som på den tiden var av tunn plåt så började det göra ordentligt ont i fingertopparna efter ett tag.
Och när jag skulle provspela för Westermalms IF på riktigt som tolvåring på Kristinebergs IP fick jag en tackling så att jag ramlade och fick ett övergående ont i svanskotan. Det blev bara en match.
Efter det lämnade jag min aktiva karriär både i bordshockey och på den riktiga rinken. Nu ingår jag i stället i publiken.
.jpg)
Mest kommenterade