I år skulle mamma fyllt 100 år om hon hade levat.

På allhelgonadagen tände jag ett ljus på Skogskyrkogården och tänkte på min älskade mamma Greta (1912-1946) som skulle ha varit 100 år om hon fått leva i dag. Men hon orkade bara leva till hon blev 34 år.  Jag stod vid hennes grav och tänkte på hur hon måste ha våndats sitt sista år i livet och kanske ännu längre tillbaka i tiden.

Min älskade mamma Greta Epstein 1912-1946.

Jag och min bror var fem och två år när hon öppnade gaskranarna i köket och slutade sitt liv i den lilla enrumslägenheten på Hantverkargatan 11 den 14 september 1946.  Jag minns min mamma Greta som så snäll och så glad. Hon var alltid snäll men egentligen inte glad. Hennes djupa depression måste ha varit långvarig. Men det visade hon inte för mig och min bror. Men kanske för min pappa Litman som hon kallade Litte. Jag vet inte.

Avskedsord vid skilda tillfällen på samma papper.

På några papperslappar, nu gulnade, som jag hittade i ett av min pappas skåp när han dog för snart 25 år sedan, skrev min älskade mamma Greta vid flera tillfällen avskedsord till min pappa. Dessa mörka meddelanden skrivna med bläck och i dag bleknad blyerts visade hon uppenbarligen inte för honom eftersom hon fortsatte att skriva på samma papper vid fler tillfällen. De första avskedsorden är daterade den 5 december 1945, tio månader innan hon tog sitt liv:

”Mina käraste! jag vill säga några ord till Dig Litte-vännen. Jag hoppas Du förstår mig när Du läser dessa rader. Jag vet att jag inte behöver be Dig ta väl hand om barna och att dom får vara hos Dig mycket och att Du ger dem min kärlek också. Det känns så svårt att säga dessa ord till Dig. Därför skriver jag Du förstår hur jag känner mig.”

Drygt fyra månader senare skriver hon den 10 april 1946 på samma papper:

”Jag finner ingen ro jag måste skriva till Dig jag har varit tråkig det vet jag men jag har inte kunnat hjälpa det. Jag tycker så mycke om er mina kära, men måste ändå lämna er Det känns så svårt Litte försök så barna får det bra jag tänker så mycket på dem”

Ytterligare ett meddelande, odaterat finns på samma papper.

”Älskade Litte jag ber Dig än engång ta hand om våra små barn jag har er i tankarna ständigt”

De odaterade avskedsorden.

På ett odaterat blad ur en anteckningsbok skrev hon vid ett tillfälle:

”Kära Litte! Jag önskar inget högre än att barna får vara hos Dig när jag inte finns mera Du förstår Littevännen att det är mer än svårt att behöva lämna er redan. Jag vet att du tycker om Dina barn och lär dem vara ärliga här i livet. Det kommer man långt med. Det sa alltid mamma till oss och jag hoppas du får glädje ut av barnen”

.

Brevet till syskonen tre dagar innan mammas död.

Bara tre dagar innan hon dog hemma i köket skrev hon ett brev till sina syskon. Jag vet inte om hon skickade i väg det eller lät min pappa hitta dem efter hennes död:

”11 september (1946) Mina kära syskon. Jag vill skriva några rader till Er det lättar liksom lite i bröstet på mig, annars vill det bara kväva mig. Det är så hemskt. Jag tänker så mycket på mina kära barn hoppas dom får komma o hälsa på Er ofta och att dom slipper vara på barnhem. Det gör mig så ont att behöva tänka på det, men Litte ordnar nog med att dom får vara hemma det är min högsta önskan o jag vet att Litte kommer att göra allt för dem. Det har varit tråkigt för Litte den här tiden men han förlåter mig nog”.

Aldrig ska jag få veta varför min mamma inte orkade leva. Men jag minns hennes sista ord till mig den där morgonen den 14 september 1946 innan jag, orolig, dunkelt anande att allt inte var som det brukade och skulle vara, motvilligt gick i väg till Kindergarten för att sedan aldrig träffa henne mer: ”Lasse, var alltid ärlig!”

Mamma och jag sommaren 1941.