Slussenbageriet slår igen för gott

På fredag slår Slussenbageriet igen för gott efter ett tjugotal år …

Slussenbageriet slår igen för gott på fredag (21 december).  Sedan är det slut med tillgången till det erkänt goda matbrödet Berlinerbrot och bakverk överhuvudtaget i Slussengallerian som stängs till årsskiftet.

… utan att ha fått erbjudande om en ersättningslokal med överkomlig hyra, berättar Birgit Eriksson  …

Kan man kanske få receptet då, frågar jag Birgit Eriksson, mamma till Olof Eriksson Hasbach som startade det populära bageriet för 20 år sedan. Men det går inte. ”Receptet är lika hemligt som Coca-Colas”, säger hon med ett leende som straxt upphör.

… och därmed är det definitivt slut med möjligheten för kunderna att köpa det populära matbrödet Berlinerbrot bakat på tyskt mjöl och andra bakverk tillverkade på äkta råvaror.

Varför öppnar inte bageriet någon annanstans?

”Vi har inte blivit erbjudna någon ersättningslokal. Och vi kan inte betala hyrorna som är på marknaden. Då skulle ett Berlinerbrot kosta uppåt en hundralapp och det håller inte. Allt i bageriet är gjort på riktiga råvaror. Vi har använt tyskt mjöl. Det svenska är för klent”, berättar hon.

I framtiden kanske sonen Olof öppnar något bageri i mindre skala söder om stan med ekologiska bakverk. Men det är en så länge bara en dröm.

Sista december slår hela Slussengallerian igen.

Jubel över Slussenbesked

Jubel och applåder i Medborgarhuset …

… när Stefan Nilsson (mp) meddelade att staden fått nej …

… till sitt förslag ”Nya Slussen” i Mark- och miljödomstolen …

… på grund av den ekonomiska skada Atrium Ljungbergs glashus (till vänster i bilden) skulle åsamkas av den planerade bebyggelsen.

Jublet bröt loss och applåderna smattrade i Medborgarhuset bland åhörarna i Ljunglöfska salen när beskedet om att stadens förslag till Nya Slussen underkänts av Mark- och miljödomstolen meddelades från podiet av Miljöpartiets Stefan Nilsson. Det skedde mitt under en presentation av ett alternativt förslag till ombyggnad av Slussen som helt skiljer sig från den politiska majoritetens (av oppositionen hårt kritiserade) förslag ”Nya Slussen” med sin nya bussterminal utsprängd i Katarinaberget.

Trafikexperten Sverker Hanson var en av de åtta experter som presenterade förslaget Slussen plan B på Medborgarhuset.


Så här sammanfattade Sverker Hanson  förbättringarna för cyklisterna.

”Slussen plan B”, som det detaljerade alternativa förslaget kallas, har utarbetas av en mängd experter inom olika områden. Det bygger på dagens klöverbladsprincip med en ny modern inomhusbussterminal på samma plats (fast utvidgad) som idag. Förhållandena förbättras för alla trafikantslag. Hela trafikkonstruktionen rivs till grunden och byggs upp igen till en kostnad som är ungefär hälften av den staden föreslagit eftersom inte Katarinaberget behöver sprängas ut till bussterminal.  Slussennäset bevaras liksom de vida utblickarna åt alla håll.

Oppositionsborgarrådet Tomas Rudin (s) sade att ”förgävesprojekteringen hittills kostat staden mellan sju och åtta hundra miljoner kronor”. Vidare att oppositionen är beredd att samarbeta med den styrande alliansen i framtagandet av ett nytt förslag till Slussens framtid. Han talade också uppskattande om den just presenterade ”Slussen plan B”.

Slusssendramat fortsätter.

Några rader om min mamma som inte orkade leva

I år skulle mamma fyllt 100 år om hon hade levat.

På allhelgonadagen tände jag ett ljus på Skogskyrkogården och tänkte på min älskade mamma Greta (1912-1946) som skulle ha varit 100 år om hon fått leva i dag. Men hon orkade bara leva till hon blev 34 år.  Jag stod vid hennes grav och tänkte på hur hon måste ha våndats sitt sista år i livet och kanske ännu längre tillbaka i tiden.

Min älskade mamma Greta Epstein 1912-1946.

Jag och min bror var fem och två år när hon öppnade gaskranarna i köket och slutade sitt liv i den lilla enrumslägenheten på Hantverkargatan 11 den 14 september 1946.  Jag minns min mamma Greta som så snäll och så glad. Hon var alltid snäll men egentligen inte glad. Hennes djupa depression måste ha varit långvarig. Men det visade hon inte för mig och min bror. Men kanske för min pappa Litman som hon kallade Litte. Jag vet inte.

Avskedsord vid skilda tillfällen på samma papper.

På några papperslappar, nu gulnade, som jag hittade i ett av min pappas skåp när han dog för snart 25 år sedan, skrev min älskade mamma Greta vid flera tillfällen avskedsord till min pappa. Dessa mörka meddelanden skrivna med bläck och i dag bleknad blyerts visade hon uppenbarligen inte för honom eftersom hon fortsatte att skriva på samma papper vid fler tillfällen. De första avskedsorden är daterade den 5 december 1945, tio månader innan hon tog sitt liv:

”Mina käraste! jag vill säga några ord till Dig Litte-vännen. Jag hoppas Du förstår mig när Du läser dessa rader. Jag vet att jag inte behöver be Dig ta väl hand om barna och att dom får vara hos Dig mycket och att Du ger dem min kärlek också. Det känns så svårt att säga dessa ord till Dig. Därför skriver jag Du förstår hur jag känner mig.”

Drygt fyra månader senare skriver hon den 10 april 1946 på samma papper:

”Jag finner ingen ro jag måste skriva till Dig jag har varit tråkig det vet jag men jag har inte kunnat hjälpa det. Jag tycker så mycke om er mina kära, men måste ändå lämna er Det känns så svårt Litte försök så barna får det bra jag tänker så mycket på dem”

Ytterligare ett meddelande, odaterat finns på samma papper.

”Älskade Litte jag ber Dig än engång ta hand om våra små barn jag har er i tankarna ständigt”

De odaterade avskedsorden.

På ett odaterat blad ur en anteckningsbok skrev hon vid ett tillfälle:

”Kära Litte! Jag önskar inget högre än att barna får vara hos Dig när jag inte finns mera Du förstår Littevännen att det är mer än svårt att behöva lämna er redan. Jag vet att du tycker om Dina barn och lär dem vara ärliga här i livet. Det kommer man långt med. Det sa alltid mamma till oss och jag hoppas du får glädje ut av barnen”

.

Brevet till syskonen tre dagar innan mammas död.

Bara tre dagar innan hon dog hemma i köket skrev hon ett brev till sina syskon. Jag vet inte om hon skickade i väg det eller lät min pappa hitta dem efter hennes död:

”11 september (1946) Mina kära syskon. Jag vill skriva några rader till Er det lättar liksom lite i bröstet på mig, annars vill det bara kväva mig. Det är så hemskt. Jag tänker så mycket på mina kära barn hoppas dom får komma o hälsa på Er ofta och att dom slipper vara på barnhem. Det gör mig så ont att behöva tänka på det, men Litte ordnar nog med att dom får vara hemma det är min högsta önskan o jag vet att Litte kommer att göra allt för dem. Det har varit tråkigt för Litte den här tiden men han förlåter mig nog”.

Aldrig ska jag få veta varför min mamma inte orkade leva. Men jag minns hennes sista ord till mig den där morgonen den 14 september 1946 innan jag, orolig, dunkelt anande att allt inte var som det brukade och skulle vara, motvilligt gick i väg till Kindergarten för att sedan aldrig träffa henne mer: ”Lasse, var alltid ärlig!”

Mamma och jag sommaren 1941.

Ingemar Ingevik 1931-2012

En tyst minut för Ingemar Ingevik på Sällskapet Per Anders Fogelströms vänners möte på torsdagskvällen.

Sorgen är tung i Gamla stan. Inte bara där. I många kretsar. Ingemar Ingevik dog i måndags. Sällskapet Per Anders Fogelströms vänner hedrade sin avlidne ordförande Ingemar Ingevik med ett tänt ljus och en tyst minut vid sitt möte på torsdagskvällen.

Min egen första kontakt med Ingemar Ingevik var på Råsundas fotbollsstadion där jag i slutet på 1950-talet från läktaren såg Ingemar Ingevik därnere på planen spela högerback i mitt favoritlag AIK. Långt senare stötte jag på honom i jobbet ibland då han var biträdande socialborgarråd och därefter Stockholms kommunfullmäktiges ordförande på 80- och 90-talet.

Den sista bilden jag tog på Ingemar Ingevik var den 4 september i år på ett möte på Själagårdsgatan.

På senare år möttes vi ofta i Gamla stans gränder. Ingemar Ingevik var mannen bakom socialdemokraternas öppna alltid fullsatta tisdagsmöten på Själagårdsgatan. Senast jag träffade honom där var för drygt en månad då jag också tog en bild på honom vid mikrofonen. Mikrofonen skötte han också på de välbesökta årliga valborgsmässofirandena på Riddarholmen.

Ingemar kämpade för ett bilfritt Gamla stan och jag tror det var han som var mannen som såg till att också Stora Nygatan liksom Västerlånggatan blev gågata för ett par år sedan.  Ingemar Ingevik var aktiv med sitt samhällsengagemang in i det sista och det var på väg från ett möte med Ny Gemenskap som han föll ihop och efter en kort tid avled. Gamla stan har förlorat en av sina stora personligheter. Vila i frid Ingemar.

Ingemar Ingevik i AIK-dress på en Alfa samlarbild från 1957.

En ny Ghost Bike på Södermalmstorg

Pelikanslingan den 25 december 2011.

Pelikanslingan den 21 oktober 2011.

En Ghost Bike (en vitmålad så kallad spökcykel) ställdes upp vid Pelikanslingan vid Södermalmstorg där en cyklande kvinna påkördes och dödades av en högersvängande lastbil i slutet av september i år.  Kunde den inte få stå kvar ytterligare en tid för att hedra den förolyckade kvinnan och som ett varningstecken för alla trafikanter att ta det extra försiktigt på denna farliga plats, tänkte jag när jag såg att den var borttagen häromdagen. Så tänkte också någon annan mer handlingskraftig person och ställde dit en annan vitmålad cykel på samma plats som den borttagna.

Pelikanslingan den 25 december 2011.

Pelikanslingan den 21 oktober 2011.

Läs även: En Ghost Bike minner om den tragiska dödsolyckan på Slussen

I jul kommer jag att sakna Pelle, min bror, extra mycket

Minnet av Per-Olof, min yngre bror, som dog, 62 år gammal,  för tre år sedan, bleknar. Men för en vecka sedan framkallades det med skärpa genom ett oväntat telefonsamtal från en för mig okänd kvinna. Hon berättade att hon sorterat gamla fotografier och hittat en liten gulnad bild på Per-Olof som liten pojke. Hon ville skicka mig bilden och nu har jag den här.

Pelle fotograferad på Slagsta skolhem någon gång i början av 1950-talet.

Pelle, som han kallades, är i åttaårsåldern på fotografiet. Han sitter i skräddarställning med benen i kors på en grusplan, kanske en lekplats. Möjligen skymtar lekredskapen fram till vänster om lövverket i fonden. Det är sommar. Han har en kortärmad skjorta, kortbyxor och gymnastikskor, förmodligen blå med bruna sulor, vanliga i början på 1950-talet. Han ser försiktigt glad ut efter vad jag kan se på lilla fotografiet, en kontaktkopia från en 6×6-film.

Vid den här tiden bodde Pelle på Slagsta skolhem söder om Stockholm. Själv bodde jag hos min styvmor på Sankt Eriksgatan utan kontakt med Pelle. Hans namn nämndes aldrig varken av min pappa eller av min styvmor. Pelle och jag hade skilts åt på hösten 1946 när vår mamma inte orkade leva längre och vår pappa inte kunde ta hand om oss. Trots att Pelle inte var ”efterbliven” som det hette på den tiden, tror jag att han betraktades som sådan. Pelle föddes med kraftig käk-, läpp- och gomspalt och trots många ansiktsoperationer uppfattades hans utseende av främmande människor som groteskt. Därför skickades han bort.

På Slagsta skolhem jobbade Birgitta Nilsson som praktikant 1952 och 1953. Det var hon som ringde det oväntade telefonsamtalet och skickade mig bilden på Pelle. Pelle bodde på ”hennes sovsal” och hon fäste sig vid honom. Han var en av många pojkar utan kontakt med sina familjer som var ”utlämnade till omsorg från många äldre vårdare”, skriver Birgitta Nilsson i brevet. Vidare:

”Vi var dock några yngre flickor som fäste oss oerhört vid ´våra´ grabbar och lämnade dem inte någon kväll utan lite bus och godnattpuss och kram. En klump i halsen och en större i hjärtat vid tanken på deras ensamhet och utsatthet hade vi alltid. Om du bara visste vilken charm han hade. Visst skämde jag bort honom, visst hade han favörer. Fickorna på min arbetsrock var hans favoritgömmor. För det mesta fanns det något av värde. Han gjorde ett outplånligt intryck på mig och det väckte känslor och inspiration att plugga till särskolelärare och det gav mig ett fantastiskt yrkesliv”.

Pelle hemma hos mig och familjen julen 1988 när vi just återförenats efter pappas död. Pelle har min dotter Mimmi i knät.

Det låter som Birgitta Nilsson hamnade på rätt plats i livet. Och jag är glad att höra att Pelle fick möta hennes kärleksfulla väsen under ett par av sina ensamma pojkår.  Inte förrän vår pappa dog 1988 fick vi kontakt, Pelle och jag. Det var Malin, min fru, som spårade upp honom på en gård i Näsviken utanför Hudiksvall, där han jobbade som ”dräng”, som han själv kallade det. Från det året hälsade han på oss varje år en vecka på sommaren och en vecka runt jul fram till sin död.

Efter det ovan relaterade brevet och telefonsamtalet och det lilla fotografiet inser jag att det kommer att kännas extra tomt i jul utan Pelle på besök.

Jag skrev några minnesord i DN efter Pelles död 2007

Jag skrev också om Pelle i ett blogginlägg 2009

Sergels torg en vecka efter terrordåden i Norge

Minnesstunden för offren vid terrordåden i Norge för en vecka sedan samlade tusentals människor på Sergels torg på fredagseftermiddagen.

På scenen framträdde justitieminister Beatrice Ask (m) och Mona Sahlin (s) tillsammans. Det gjorde också representanter för de olika ungdomsförbunden. Det här var en stund av enighet över de politiska skiljelinjerna i solidaritet med Norge och alla där som drabbats av det ofattbara och besinningslösa våldet.

Vansinnesdådens offer hedras i Stockholm

Sergels torg.

Norska ambassaden på Gärdet.