Drottninggatan två dagar före julafton.

Det ser att bli en vit jul i år. Men också vita jular kan vara svarta.

Julafton 1947. På vinterkollon (Sjövik eller Viksjö utanför Flen) pulsade jag omkring ledsen i snön sex år gammal och längtade efter min mamma som inte längre fanns. Det var en ensam och glädjelös jul.

Julen 1953. De bruna julklappsskidorna som ställde sig i kors över varandra vid premiärturen i Hagaparken klarade inte fallet. Mörbultad krånglade jag mig upp på fötter. Ena skidan var bruten. Ingen skidåkning efter det någonsin för min del.

Julen 1954 och 1955. Pepparkakshuset som jag fick i julklapp men var tvungen att besviken åter packa in i kartongen fick jag smaka av först julen därpå efter att det stått uppe på vinden ett helt år. Det såg lika gott ut som när jag fick det året innan. Det var det inte. Jag spottade ut det bruna unkna kletet direkt.

1954. Julgransplundringen det året hos klasskamrat Bert på Odengatan skulle bli något extra. Det lovade Bert. Påsarna skulle innehålla något fantastiskt som vi aldrig tidigare hade sett eller smakat. Han triggade upp förväntningarna dag för dag vilket gjorde besvikelsen än bittrare när de utlovade läckerheterna visade sig vara vitgula kokosnöttärningar med menlös smak.

Nu låter det som jag tycker att alla jular nödvändigtvis är trista högtider. Inte alls. Men de svarta julminnena har de skarpaste konturerna.  Alla glada jular (de flesta) med risgrynsgröt, skinka, glögg, klappar och gemenskap flyter ihop i en enda smet.

Julafton 1960. Den julen fick jag oväntat en Leicakamera i julkapp av min pappa. Då blev jag, 19 år gammal, salig som en nioåring.

Här tar minnena slut. Utanför fönstret dalar snöflingorna mot marken. God jul alla!

Drottninggatan två dagar före julafton.