Ateljé Uggla – den sista klassiska fotoateljén ännu i drift

Anrika Ateljé Uggla där jag inledde min misslyckade karriär sam ateljéfotograf är den enda av de klassiska fotoateljéerna som fortfarande finns kvar.

Fingrarna gulnade, men inte bara av cigarretterna. Bildkopieringen med händerna utan handskar hela dagarna i plåtskålarna fyllda av fix och framkallning bidrog påtagligt. I den lilla mörka kabyssen utan ventilation upplyst med en svagt skinande gul glödlampa på Ateljé Uggla blandade jag framkallning på gammalt sätt med dammande kemikalier ur stora pappburkar på vilkas etiketter det stod ”Wallenborgs kemisk-tekniska fabrik”. En gång tilläts jag ta ett passfoto på en kund i ateljén. Men hon klagade på resultatet. Så jag gavs ingen ny chans att fotografera.

Där, fyra trappor upp på Kungsgatan 18, kopierade jag råprov och hostade fram mina ungdomsdagar i den stickande syrefattiga luften med en John Silver ständigt mellan läpparna. Det var mina obetalda lärlingsår för runt ett halvsekel sedan.

Ateljé Uggla på den tiden var framför allt fotografen Rolf Winquist, legendaren, men också Carl-Johan Rönn, assistenten, Stig Holmes, reklamfotografen, Bo Appeltoft, barnfotografen, de åtta retuschöserna, kopisterna och den storslagna receptionen.

Fotografen Mats Burman som jag mötte på Kungsgatan 18 har drivit den i snart fyrtio år …

Ateljé Uggla var bara en av stadens alla eleganta fotoateljéer på den tiden, för femtio år sedan. Där mötte jag också den unge Mats Burman, fotografen som på sjuttiotalet tog över och än i dag själv driver Ateljé Uggla när alla andra traditionsrika fotoateljéer som Bergne, Jan de Meyere och Edvard Welinder för länge sedan lagt ned verksamheten.

… nu gör han allt själv, retuscherar och fotograferar …

Efter trettio år i Gallerian flyttade Mats Burman för drygt fem år sedan till Grevgatan 52 på Östermalm. I entrén hänger rader av typiska ”Ugglaporträtt” på kända och okända, en veritabel utställning som är öppen även för dem som inte är kund.  Kundkretsen har minskat i dessa digitala tider men tekniken är den gamla, hantverksmässiga, med skillnad att fotografen numera är allt i allo.

… här instruerar han familjen Alpen att hoppa …

… för att få en klassisk studie i Philippe Halsmans anda.

När jag kommer på besök sitter Mats Burman lutad över en kopia i syrafast papper och retuscherar med en finhårig pensel i väntan på dagens första kund, familjen Alpen, Joachim och Elise med barnen Anna och David. Först en konventionell gruppbild. Mats Burman småpratar med familjen, lättar upp stämningen, kollar exponeringsvärdet i provblixtarna, tar snabbt en rulle med Hasselbladarn, tar ut kassetten, byter vant film, får familjen att hoppa som i Philippe Halsmans berömda bilder.

Här hämtar en nöjd Gerhard Lindholm ut sina kopior från grupporträttet med släkten.

I en paus kommer Gerhard Lindholm inför att hämta en tjock bunt kopior efter en fotografering med hela släkten. Fotograferingen fick han i present, men kopiorna som han ska ge alla de unga släktingarna får han betala själv. Det går på ett antal tusenlappar. ”En dyr present”, skrattar han. ”Men det får det vara värt”.

Mats Burman i fotoateljéns entré som är en formlig fotoutställning av klassiska ”Ugglaporträtt” öppen att besöka för den intresserade allmänheten, även för den om inte är kund.

Från träbåtar till monsterbåtar för 14 miljoner kronor på mässan

Nu drar årets båtmässa igång …

… där man kan köpa monsterbåten Delta 54 IPS för 14 miljoner kronor …

Invasion väntas i Älvsjö. Runt 100 000 båtälskare beräknas besöka båtmässan som öppnas i morgon lördag och håller på till den 10 mars. Jag knallar runt dagen före och kollar in monsterbåtarna som Delta IPS, ”Motorboat of the Year”. Den kostar 14 miljoner kronor.

… eller kanske hellre beundra den nyrenoverade campingbåten från 1935 …

Genuin landkrabba sen barnsben tilltalas jag dock mest av de gamla träbåtarna som visas upp i en särskild avdelning som exempelvis en gammal campingbåt ritad av den kände båtkonstruktören Jack M Iversen byggd i Kristinehamn och såld i en järnaffär i Strängnäs runt 1935. Den står nu nyrenoverad av entusiasterna i Waldemarsviks Träbåtsförening och glänser i veteranbåtsavdelningen på mässan.

… eller beskåda den den av Joakim Funhammar (bilden) nybyggda illusoriska kopian av mahognybåten Chris Craft från 1930-talet …

Där hittar jag också en vacker Chris Craft i mahogny från 1930-talet. Det är vad jag tror innan jag träffar byggsmeden Joakim Funhammar som under de senaste två åren själv byggt båten. Han berättar att det är en kopia byggd i plywood och epoxi som han döpt till Elin, och som han skänkt till Elin, dottern.  Illusoriskt vacker är den i alla händelser.

… eller studera någon av alla monsterutombordare …

… eller bländas av den 20-årige världsmästaren Tobias Söderlings snabba tävlingsbåt.

Stockholms kiosker serieproduceras i framtiden

Stadshusgrillen på Hantverkargatan, exempel på paviljong i dagens Stockholm.

Kioskerna på Stockholms gator och torg får inte se ut hur som helst i framtiden. Staden tänker sig att serieproducera enhetligt utformade flyttbara småbyggnader, som serveringspaviljonger, korvkiosker, informationskurer etc. Därför arrangerar Fastighetskontoret tillsammans med Sveriges arkitekter en idétävling ”om flyttbara paviljonger”. De insända tävlingsförslagen ställs just nu ut på Fleminggatan 4 i Tekniska nämndhusets foajé i gången innanför entrén. I slutet av mars meddelar juryn, med fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp) i spetsen, tävlingsresultatet, fördelningen av prissumman på 600 000 kr och hur den framtida Stockholmspaviljongen är tänkt att se ut.

Runt 150 tävlingsbidrag …

… med förslag …

… om hur Stockholms …

… serieproducerade …

… paviljong ska se ut …

… i framtiden …

… ställs ut i Tekniska nämndhuset just nu …

… och ska bedömas av en jury med Madeleine Sjöstedt i spetsen.

Visst ska Slussen rivas! – Men hur ska den se ut i framtiden?

Slussen har redan börjat rivas i liten skala. Räckena på trappan från Katarinavägen ner till Karl Johans torg är just avsågade. Snart är hela trappan borta.

Ska Slussen rivas? Ja. Det anser de flesta. Men hur ska Slussen se ut i framtiden? Det råder det delade meningar om. Ska själva klöveridén bevaras? Det anser idémakarna bakom Slussen plan B som visas på en utställning på Konstakademien som öppnar i morgon lördag.

Slussen plan B, som inte kräver detaljplaneändringar och blir många miljarder billigare än stadens underkända förslag, har stora likheter med dagens Slussen bortsett från att bussterminalen blir inomhus.

Slussen plan B ställs ut på Konstakademien från i morgon lördag.

Samtidigt visas Konstakademiens eget vidareutvecklade förslag Kulturslussen, nu under namnet Slussbacken, med ekonomiskt stöd från Benny Andersson. Båda förslagen förutsätter ett nybyggt modernt Slussen utan urinstank och lossnande betongklumpar.

Leif Bolter visar Konstakademiens eget utvecklade Slussenförslag som bytt namn till Slussbacken …

… också det ställs ut från och med lördag.

Båda förslagen bevarar näset och den fria utsikten mellan Mälaren och Saltsjön till skillnad från stadens eget av Mark- och miljödomstolen underkända detaljplaneförslag som kommunstyrelsen vid sitt sammanträde den 20 februari ska bestämma om man ska överklaga eller inte.

Onsdagen den 6 februari kommer Konstakademien att ordna en större programpunkt i anslutning till de alternativa Slussenutställningarna som för övrigt hela tiden kommer att vara bemannade med personer väl insatta i frågeställningarna. Samtidigt pågår den välbesökta mycket sevärda utställningen av konstverk och fotografier med Slussen som motiv.

Jag längtar till Italien

Maria Löws och J-O Nygrens fotoutställning på Italienska kulturinstitutet …

Rostiga gjutjärnsräcken, avflagnade fasader, uråldriga gränder. Det går inte att komma ifrån att det finns poesi i det slitna och inte helt perfekta som konstnären J-O Nygren och formgivaren Maria Löw så väl fångat i sina fotografier från södra Italien dit de återvänder varje sommar till ett hus i Kalabrien. Den som förirrar sig upp på Gärdet och Italienska kulturinstitutet och ser deras utställning kan knappast undgå att börja längta till Italien. Åtminstone kände jag själv en spirande längtan söderut när jag såg deras tidlösa studier på onsdagskvällens vernissage.

… väcker längtan till Italien hos betraktaren.

F.d. stadsbyggnadsborgarråd (m) kritisk till Nya Slussen

Många besökte vernissagen (Eva Eriksson i utställningsgruppen närmast kameran)  på Konstakademiens utställning ”SLUSSEN – När Stockholm var modernt” …

Bo Grandien invigde Slussenutställningen på Konstakademien inför en stor skara besökare på söndagen. Bo Grandien var den självklare introduktören till utställningen, professsor i konsthistoria, uppväxt som barn i KF-huset vid Slussen och ledamot av Stockholms skönhetsråd.

… och lyssnade på Bo Grandiens invigningstal i vilket han bland annat …

Han talade om konsten och konstnärerna och om själva den nuvarande platsen och klöverbladets genialiska konstruktion som utjämnar nivåskillnaderna och de böljande linjerna och de cirkulerande trafikrörelserna. ”En stadsmässig koreografi”.

Han talade om Slussens ”skamliga” förfall som började på 1970-talet och om hur de ansvariga när de vill ändra nåt alltid låter det långsamt förfalla tills det är bortom räddning. ”Ett gammalt välkänt mönster som upprepats med Slussen”.

… utnämnde Södermalmstorg till Stockholms vackraste plats (här i tolkning av Inga Möllerberg på en målning från 1947 som hänger på utställningen).

Han utnämnde Södermalmstorg till Stockholms vackraste plats med sina utblickar mot Mälaren och Saltsjön och Gamla stans husfasader i fonden, ”Det är nödvändigt att slå vakt om den stadsbilden”.

Han satiriserade över politiker som är ”beredda att skrota Slussen i hånfulla ordalag”.

Förre moderate stadsbyggnadsborgarrådet Carl-Erik Skårman är kritisk de föreliggande planerna på Nya Slussen.

En av många besökare på vernissagen var Carl-Erik Skårman moderat stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm för ett tjugotal år sedan. Han delar inte sina partikamraters syn på förslaget till Nya Slussen. ”Nej, motorvägen ner till Skeppsbron är jag ingen anhängare av”. Han ångrar också så här i efterhand att han gick med på att Scandic Hotell (numera Hilton) fick byggas vid Slussen.

AIK vann över Hotaheiti hos X:et

John Hedbergs målning ”Gamla Katarinahissen från Stadsgården” från 1932 är en tavlorna på utställningen.

Konstnärerna och fotograferna har alltid fängslats av Slussens magi. Formen. Folklivet. Utblickarna. Det är lätt att förstå. Och nu kan det konstateras.

Bengt O H Johansson har haft ansvaret för urvalet av fotografier till utställningen. Övriga i utställningsgruppen är Eva Eriksson, Helena Friman, Beate Sydhoff och Kerstin Wickman (bra jobbat!).

Konstakademiens vältajmade utställning ”SLUSSEN – När Stockholm var modernt” med ett femtiotal äldre Slussenmålningar av våra mest kända konstnärer plus ett antal sevärda Slussenfotografier öppnar på söndag. Ytterst sevärd. En given publiksuccé, som det brukar heta.

Sven X:et Erixsons ”Tidsbild” från 1937 …

… med den förbryllande löpsedeln om ”A.I.K:”.

Den utmärkta utställningskatalogen pryds av Sven X:et Erixsons ikonmålning Tidsbild från 1937. Människor studerar löpsedlarna i Stockholms-Tidningens och Aftonbladets depeschbyrå i Blå Bodarna. Förutom information om krig och Francos brutala framfart under Spanska inbördeskriget förekommer en sportnyhet om AIK-seger på en av depescherna. Men vilka AIK vann över hade jag inte klart för mig förrän jag på pressvisningen av utställningen i dag detaljerat studerade tavlan i original. AIK vann över ”Hotaheiti” står det på löpsedeln. Förbryllande information för en trogen supporter.

Blå Bodarnas entré från Slussenterrassen på 1930-talet med Stockholms-Tidningens och Aftonbladets depeschbyrå som avbildats på Sven X:et Erixsons målning ovan …

… och samma plats i dag.

Blå Bodarna innan ljuskupolen i rotundan asfalterades igen på 1950-talet …

… och fick dagens dystra utseende.

Min hemlighet från vargungarna

Hemligheter på Postmuseum. Min egen här nedan.

En hemlighet jag hade som tioåring var att jag varje tisdagskväll låtsades gå till vargungarna i Gustav Vasas scoutlokal på Rehnsgatan. Jag sade till min styvmor att jag gick dit, men för det mest struntade jag i vargungarna och var ute i Vasaparken med kompisarna och tjuvrökte i stället och gjorde annat jag inte fick. Eftersom jag var tvungen att gå och lägga mig redan klockan sju på kvällarna var ”vargungekvällarna” min enda chans att umgås med kamraterna på kvällstid.

Men jag blev förstås avslöjad en dag när en av scoutledarna ringde hem och undrade om jag ofta var sjuk eftersom jag så sällan kom till scoutlokalen. Det ledde till att jag omedelbart tvingades sluta i vargungarna. Men det var inget jag sörjde. För när jag enstaka gånger varit i lokalen och spelat trashockey och utan större framgång försökt lära mig knyta olika knopar hade jag upplevt ett obestämt obehag i närheten av en av ledarna som jag glömt namnet på. Han hade Lederhosen (korta skinnbyxor) och luktade illa ur munnen och var närgången på ett sätt som jag ingalunda förstod innebörden i på den tiden. Han ställde sig nära och tog i mig på ett obehagligt och kladdigt sätt som jag instinktivt reagerade mot med en känsla av äckel utan att kunna slippa undan. Det är en hemlighet som min styvmor, pappa eller någon annan aldrig fick reda på dåförtiden eftersom jag varken hade någon betrodd eller ord för att avslöja den.

Etnologen Ida Hult klippte bandet och invigde sin utställning Svenska hemligheter på torsdagen.

Nu är det så med hemligheter att det är lätta att avslöja när de härrör från barndomen. Det berättade etnologen Ida Hult när hon invigde sin utställning Svenska hemligheter på Postmuseum på torsdagen.  Intresserade personer har anonymt fått skicka in vykort till Postmuseum där de avslöjar sina hemligheter. Det är både allvar och skämt. Ibland är det svårt att avgöra vilket. Men det är fascinerande ämne och ett besök på utställningen rekommenderas för den som råkar vara i Gamla stan.

Nedan några av de hemligheter svenska folket kickat in anonymt och som ställs ut på Postmuseum. Det år inte utan att man känner igen sig litegrann.

Georgisk fotografi gör mig lyrisk

Dina Oganova framför sina stadsbilder på Galleri Kontrasts utställning ”We are Georgia” …

Jag blev helt lyrisk vid betraktandet av de sju georgiska fotografernas empatiska och formsäkra skildringar av människor och företeelser i sitt hemland vid Svarta Havskusten. Särskilt berörd blev jag av Dina Oganovas ömsinta och välkomponerade bilder som för vidare den så kallade humanistiska traditionen inom fotografin med föregångare som Henri Cartier-Bresson, Markéta Luskačová och vår egen Sune Jonsson för att nämna några namn.

… och Dina Oganovas bilder ur serien ”Lomisoba …” från ett traditionellt religiöst firande i Georgien.

Intill Lomisoba-serien hänger Natela Grigalashvilis bilder från ett bröllop.

Lördagens vernissage på Galleri Kontrast, Hornsgatan 8, skedde i närvaro av utställarna. Jag frågade Dina Oganova om hon jobbar på någon tidning eller för annan uppdragsgivare. Hon berättade att hon genomför sina egna projekt helt efter eget huvud från början till slut. Och det märks i hennes bilder att hon självständigt skildrar verkligheten med sitt suveräna bildspråk om det så gäller traditionella ritualer på landsbygden, stadslivet eller ett inkännande porträtt av en man på ett mentalsjukhus.

Liten flicka på vernissagen under Levan Kherkheulidzes tio år gamla bilder på grisar som bökade omkring i huvudstaden Tbilisis stora sophög på den tiden.

Fotograferna som ställer ut ”We are Georgia” heter förutom Dina Oganova, Levan Kherkheulidze, Archil Kikodze, Besik Darchia, Natela Grigalashvili, Shota Tsiklauri och Leli Blagonravova. Samtligas bilder (flera finns på sajten Georgian Photographers) är synnerligen sevärda liksom DN-fotografen Lars Lindqvists reportagebilder från två resor till Georgien som samtidigt visas på Galleri Kontrasts nedre plan.

Stig T Karlssons bilder i brodern Sven-Harrys konstmuseum

En svunnen epok …

Förr flottades timmer på de stora älvarna i norr. Starka barbröstade män särade de såphala timmerstockarna i brötarna eller sprängde loss dem om de inte gick att sära på med flotthakarna.  Det var längesedan. Nu sker timmertransporterna med lastbil.

… skildrad av dokumentärfotografen Stig T Karlsson …

… som han nu ställer ut i  brodern (vid mikrofonen) Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken …

Fotografen Stig T Karlsson tillbringade tre månader i Lappland sommaren 1957 och dokumenterade flottningen i Lilla och Stora Lule älv, en numera klassisk dokumentation av ett hårt och riskfyllt arbete. Kanske är det denna bildsvit som på mig gör det starkaste intrycket på den stora utställning som hade vernissage på fredagskvällen på Stig T Karlssons brors byggmästare Sven-Harry Karlssons museum i Vasaparken.

… tillsammans med bilder från Sicilien och andra delar av världen …

Utställningen består av tre hundra bilder, många från reportageresor jorden runt. Bland de utländska bilderna finns en särskild inlevelse i bilderna från Sicilien där humanisten Stig T Karlsson tillbringade tio månader med sin kamera. Samtidigt med Stig T Karlsson ställer hans dotter Lisa Karlsson ut sevärda textilier.

… tillsammans med dottern Lisa Karlsson som visar sina vackra textilier.