Stig T Karlssons bilder i brodern Sven-Harrys konstmuseum

En svunnen epok …

Förr flottades timmer på de stora älvarna i norr. Starka barbröstade män särade de såphala timmerstockarna i brötarna eller sprängde loss dem om de inte gick att sära på med flotthakarna.  Det var längesedan. Nu sker timmertransporterna med lastbil.

… skildrad av dokumentärfotografen Stig T Karlsson …

… som han nu ställer ut i  brodern (vid mikrofonen) Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken …

Fotografen Stig T Karlsson tillbringade tre månader i Lappland sommaren 1957 och dokumenterade flottningen i Lilla och Stora Lule älv, en numera klassisk dokumentation av ett hårt och riskfyllt arbete. Kanske är det denna bildsvit som på mig gör det starkaste intrycket på den stora utställning som hade vernissage på fredagskvällen på Stig T Karlssons brors byggmästare Sven-Harry Karlssons museum i Vasaparken.

… tillsammans med bilder från Sicilien och andra delar av världen …

Utställningen består av tre hundra bilder, många från reportageresor jorden runt. Bland de utländska bilderna finns en särskild inlevelse i bilderna från Sicilien där humanisten Stig T Karlsson tillbringade tio månader med sin kamera. Samtidigt med Stig T Karlsson ställer hans dotter Lisa Karlsson ut sevärda textilier.

… tillsammans med dottern Lisa Karlsson som visar sina vackra textilier.

Spekulationsbyggena för drygt 100 år sedan eftertraktade i dag

Bostadsbristen är som bekant stor i dagens Stockholm. Det var den även för drygt hundra år sedan när Stockholms befolkning i slutet av 1800-talet fördubblades inom loppet av drygt två decennier. Under byggboomen runt sekelskiftet 1900-talet bebyggdes stora delar av Södermalm och Vasastan.  Runt två hundra byggmästare var verksamma utan större egna resurser. De ofta både ritade och byggde sina hus utan banklån men med privata lån och krediter hos företagen som levererade byggmaterialet. De spekulerade i framtida vinster och de flesta gick i konkurs men återkom efter några år på nytt i branschen.

Anders Perlinge presenterar sin nya bok på Byggmästarföreningen på onsdagskvällen.

Om denna tid har fil dr Anders Perlinge skrivit en bok ”Bubblan som sprack – Byggboomen i Stockholm 1896-1908” (Stockholmia förlag). Ett intressant ämne avhandlat på akademikerprosa med huvudinriktning på finansieringsformerna i en tid när den oreglerade marknaden stod för bostadsförsörjningen för en växande befolkning.

Huset på Karlbergsvägen 75 började uppföras av byggmästare Anders Eriksson som försattes i konkurs 1907 och slutfördes av byggmästare P. Hanzon 1908 …

Det som syns mig paradoxalt är att de hus som då byggdes och som av samtida kritiker fördömdes som trista hyreskaserner som förfulade stadsbilden i dag har blivit de dyraste och mest eftertraktade bostadsrätterna mer än hundra år senare. Vem kunde då när de byggdes ha anat att dessa spekulationsbyggen skulle värderas så högt i vår tid? Förmodligen ingen.

… i dag ett eftertraktat bostadsobjekt drygt hundra år senare.

Guldrån på Odengatan

Ett av allt att döma misslyckat rånförsök ägde rum i dag strax efter klockan tolv i en juvelerarbutik på Odengatan 37. Jag passerade händelsevis förbi kort därefter. Civilklädda poliser förhörde några vittnen utanför affären vars tjocka glasdörr var krossad med ett kraftigt verktyg.  En person (förmodligen gärningsmannen) greps några kvarter från brottsplatsen. Jag tänker på personalen. Vilken skräckupplevelse det måste vara att bli hotad av en rånare.

Ett minne från före Frescati

Gamla historiska institutionen …

Våren 1970 hade historiska institutionen vid Stockholms universitet ännu inte flyttat ut till Frescati utan låg fortfarande inrymd i ett eget trivsamt litet hus på gården till Teknologgatan 8 (gamla Teknis). Här hade jag tillbringat snart två år från morgon till kväll i en hemtrevlig miljö omgiven av böcker på hyllor som täckte husets alla väggar från golv till tak. Från historiska institutionen korsade jag dagligen lätt världsfrånvänd Drottninggatan och gick genom Spökparken till kårhuset på Holländargatan 32 för att fika, äta färska ostfrallor och gratisläsa Aftonbladets anonyma Innerspalt skriven Karl Vennberg.

… på Teknologgatan 8 (ganska nära Tegnérlunden).

Tillvaron var stillsam och behaglig även om jag hade svårt att förstå allt jag läste i de digra volymerna eftersom mina engelskkunskaper om möjligt var ännu bristfälligare än de är i dag. Dagen för den muntliga sluttentan närmade sig dock allt obevekligare och jag svettades bokstavligen allt mer och mer ju närmare tentamensdagen jag kom kanske extra mycket för att ventilationen också hade sina brister i det gamla huset men även för att professor Sven Ulric Palme hade rykte om sig att var en sträng examinator.

Professorn i historia Sven Ulric Palme …

När jag med bultande hjärta steg in på Sven Ulric Palmes tjänsterum på andra våningen och satte mig ned i stolen ensam med den en aning barske professorn på tentamensdagen visade sig mina farhågor obefogade. Sven Ulrik Palme höll monolog mest hela tiden och föreläste om svensk medeltid, Sverige under andra världskriget och industrialiseringen på 1800-talet.  Jag behövde inte själv säga mycket och tur var det för jag upplevde mig som helt renons på kunskaper och svetten rann i mina armhålor.

Mina minnen från sluttentan på Teknologgatan 8 är visserligen dunkla men ett minns jag extra tydligt. Sven Ulric Palme berättade att industrialiseringen i England i slutet av 1700-talet möjliggjordes tack vare Indiens avindustrialisering. Engelsmännen koloniserade helt enkelt Indien och monterade ned fabriker och maskiner och skeppade hem all utrustning till England och förvandlade på så sätt Indien till ett enbart råvaruproducerande land.

… under ett 3-betygsseminarium 1970.

Påståendet om Indiens avindustrialisering föreföll mig i min okunnighet tvivelaktigt även om jag inte vågade ifrågasätta det och jag har då och då under åren funderat över om det inte var en fri fantasi från professorns sida. Så läste jag i Svenska Dagbladet häromdagen en intressant understreckare av professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson i Uppsala. Den handlar om globaliseringen i ett historiskt perspektiv och utgår från amerikanen Jeffrey G Williamsons bok ”Trade and Poverty. When the Third World Fell Behind”. Där förklaras just det som jag fram till nu inte riktigt har kunnat tro på. Det historiska skeendet beskrivs på samma sätt som Sven Ulric Palme framställde det för mig den där gången för drygt fyrtio år sedan.  Västvärlden började industrialiseras i slutet av 1700-talet samtidigt som andra delar av världen avindustrialiserades. England industrialiserades på Indiens bekostnad. Professor Sven Ulric Palme visste förstås vad han talade om. Det borde jag ha fattat mitt okunniga nöt. Tyvärr fick jag aldrig tillfälle att be om ursäkt för min misstro. Sven Ulric Palme gick bort alldeles för tidigt, 1977. Om han hade levt idag skulle han ha fyllt 100 år för några veckor sedan. Men så blev det inte.

Fördunklad Venuspassage på nationaldagsmorgonen

Många stockholmare hade tagit sig upp i ottan …

… till Stockholms observatorium …

… för att försöka se Venus passera Solen …

… men bara några lyckades.

Ett par hundra morgonpigga stockholmare hade tagit upp sig till Observatoriet på Observatoriekullen klockan halv fyra på nationaldagsmorgonen för att genom teleskopet få en skymt av planeten Venus när den passerade solen under ett par morgontimmar. Några lyckades men långtifrån alla. Molnen lade sig emellan.  De som inte såg Venus i verkligheten kunde dock i föreläsningssalen följa direktsändningen från Hawaii där inga moln fanns på himlen.

Nils-Erik Olsson och Gunnar Lövsund från Stockholms Amatörastronomer satte upp ett extrateleskop på gårdsplanen.

Det är när solen och Venus står i linje med jorden som Venuspassagen sker. Förra gången det hände var 2004, men nästa gång blir inte förrän 2117. Det blir något för de ännu ofödda barnbarnens barnbarn att se fram mot.

De som inte hade lyckan att se Venus (den stora pricken i solskivan) passera solen i verkligheten kunde se skådespelet direkt i en livesändning från Hawaii.

Genom en exponerad filmstrip kunde man också försöka följa vad som hände på himlavalvet.

Rena julafton på Karlbergsvägen

Gatuloppisarna som sprider sig i stan är ju en genial uppfinning. Prylar som ligger och skräpar på vindar och i förråd inbringar ägarna några kronor samtidigt som köparna fyndar. Möbler, böcker, kläder och allt tänkbart byter ägare samtidigt som folk som aldrig tidigare träffats inleder samtal eller i alla fall byter repliker med varandra. Aldrig har jag sett så många människor ute på Karlbergsvägen som under söndagens premiärloppis. Det gick knappt att komma fram på trottoarerna ändå hörde jag inga irriterade röster. Det var liksom lite folkfest, inte minst för småttingarna som fick nya leksaker av generösa föräldrar som inte behövde ruinera sig för att göra sina telningar glada. Rena julafton för barnen, men också för de vuxna!

Dans är det svåraste som finns

Öppet hus på Lasse Kühlers dansskola vid Tegnérlunden. Jag gick dit. Vi var två som tittade på när hundra personer lärde sig dansa Lindy Hop. Läraren instruerade. Gamla och unga tränade stegen, 1-2-3-4-5-6-7-8. Musiken satte igång. Alla dansade i takt med mjuka följsamma rörelser som om de aldrig gjort annat än dansat Lindy Hop i hela sitt liv. Lika obegriplig var synen för mig som alltid. Hur kan man räkna stegen och lyssna på musiken och hålla takten samtidigt? Det går ju inte. Alla lyckades ändå. Hur är det möjligt? Hur bär de sig åt? Finns det något svar?

Jag erinrade mig danslektionerna på Barnens Ö för femtio år sedan. Vi pojkar på Storgårdens kollo skulle lära oss dansa inför mötet i Båthuset vid kanalen med flickorna på Östergårdens kollo. Köksorna var lärare på danslektionerna i stora Lekstugan. Jag gav snart upp. Jag kom i otakt och trampade de kvinnliga danslärarna på fötterna hela tiden när vi skulle lära oss foxtrot 1-2-3-4 och ännu svårare var det att dansa vals, inte utan musik, då kunde man koncentrera sig på stegen, men med musik var det inte utförbart. Om jag lyssnade på musiken lyckades jag inte räkna stegen och om jag räknade stegen kunde jag inte lyssna på musiken. Det var omöjligt 1953 och det är omöjligt 2012. Hur bär sig alla andra åt? Det är mig en gåta utan svar. Men jag har förstått att det är möjligt utan att ana hur det går till.

Vinterns sista snögubbar?

Lördagen den 14 april 2012 …

… byggdes vinterns sista snögubbar i Vasaparken …

… får man hoppas.

De verkade vara på fallrepet direkt!

Rea på Rörstrandsgatan

Tors torns ersättare kanske blir lägre

Planerna på de hårt kritiserade 145 meter höga skyskraporna Tors Torn vid Torsplan kastades i papperskorgen för snart ett år sedan. Den tilltänkte exploatören norska Oslo Næringseiendom AS drog sig ur projektet. Men fortfarande är det inte klart vad som kommer istället.

Tors torn har försvunnit ur planeringen men finns märkligt nog fortfarande kvar i den stora modellen över Stockholms innerstad i Kulturhuset.

Diskussioner pågår mellan tjänstemännen i Tekniska nämndhuset, berättade Martin Edfeldt från stadsbyggnadskontoret vid ett informationsmöte om Hagastaden (f.d. Norra station) i Kulturhuset på torsdagskvällen.  Han sade att det kommer att bli någon form av så kallade märkesbyggnader vid Torsplan. Men det är inte säkert att de blir lika höga som Tors Torn var tänkt. ”De översta våningarna kanske inte behöver byggas. Vi får se”, sade han. Enligt den antagna stadsplanen får de bli 145 meter, men kanske blir de alltså lägre.

Martin Edfeldt, stadsbyggnadskontoret, och Gunilla Wesström, exploateringskontoret, på informationskvällen i Kulturhuset.

Tors Torn ritades av planarkitekten Alexander Wolodarski på stadsbyggnadskontoret. Men nu blir det någon annan som får ta sig an uppgiften att utforma ”märkesbyggnaderna”. ”Det blir en ny arkitekt och ny byggherre”, berättade Martin Edfeldt.

Per Linder, kritisk f.d. stadsarkitekt i Solna.

Ylva Larsson som sitter i stadsbyggnadsnämnden för miljöpartiet uttalade stark kritik till skyskrapor på Torsplan. Hon framkastade förslaget om en arkitekttävling för Torsplan. Solnas förre stadsarkitekt Per Linder var glad att planerna på Tors torn är begravda. Han berättade att Solna kommun på sin tid var mycket kritiska till Tors Torn. ”Och det är inte vanligt att en kommun kritiserar en grannkommun på det sättet”, sade han. Också han var positiv till en arkitekttävling. Så är jag. Varför inte. Det låter som en bra idé.