Skostinkare?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 11 februari 2012 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Jag har grannar som älskar att träna och springa och som alltid ställer sina illaluktande kängor och använda joggingskor utanför sin dörr, så att det stinker i vår farstu. En annan granne rider och har börjat följa mönstret och ställer nu sina hästluktande stövlar där. Jag har försökt på olika sätt att be grannarna ta in dessa luktande skor och stövlar till sig, så att jag slipper få in lukten hos mig, men dom svarar att dom vill ha det så och att jag inte ska lägga mig i. Vad gör jag?

Svar: Du har råkat ut för grannar som beter sig enligt det trista vanliga otänkandet: sådant som JAG inte vill ha i min närhet ska JAG inte behöva ha där, hur andra drabbas bryr JAG mig inte om.

Klart att grannarna inte vill ha sina stinkande skodon i sina egna tamburer – det är mycket bättre för dem att stanken finns utanför deras dörrar och får störa dig och andra i samma farstu; ert obehag är ointressant för de självupptagna stinkskurkarna. Skriv en vänlig lapp till dem att de måste ha sina skor innanför sina egna dörrar, inte utanför din dörr. Det hjälper ju inte, de tycker att du är en surgubbe som inte förstår något. Så efter ett par varv med vänliga uppmaningar från dig kan du ta dessa stinkande skodon och lägga dem i varsin plastpåse som du tillsluter på något bra sätt och ställer direkt utanför joggarens respektive ryttarens dörr. Tråkigt jobb för dig men du slipper lukten den dagen/kvällen. Förmodligen får du något otidigt svar från dem, att du ska strunta i deras skor osv, men då kan du fortsatt vänligt uppmana dem att skaffa en skoförvaring med lock. Är du ihärdig kommer de att börja ta in stanken till sig själva. I sista hand får du tala med bostadsrättsföreningens styrelse om detta ofog och be om direktiv till alla boende.

Magdalena Ribbing

Studentfasoner?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 10 februari 2012 i kategori Klädsel, Socialt vett

Fråga: Som lärare på universitetet undrar jag hur man bör förhålla sig till studenter som inte tar av sig ytterkläder under seminarier, grupparbeten och liknande. Det händer ganska ofta att några studenter sitter med täckjackor och mössor på eller med stora halsdukar, trots att det inte är kallt i rummet. Jag får intrycket av nonchalans, ungefär som om de skulle kunna gå när som helst eller som om de ville visa distans, men jag kan ändå inte förmå mig till att säga något.

Någon gång har jag sagt ”och så tar vi av oss ytterkläderna” men det blir lätt en konstig stämning, som om de vore barn och jag en förskolelärare. Ska jag släppa detta eller hur gör man? Studenterna är ju vuxna och går frivilligt på kursen och i examinationen ingår ingen bedömning av ”uppförande”. Samma beteende finns under föreläsningar men då är studenterna så många att det inte märks lika tydligt. Ytterligare problem är att studenter lägger upp väskor, handskar och jackor på borden, där det är meningen att vi ska ha papper och böcker. Det är svårt att säga till men samtidigt svårt att skapa en seriös stämning, det blir mer som en kafédiskussion på något sätt.

Svar: Tycker du att det stör din undervisning med åhörare i ytterkläder? Eller tycker du bara att det är ser tråkigt ut och därför är fel? Frågan är vad du kan stå ut med – och vad som är alltför störande för det budskap du ska förmedla. Säkert har inte studenterna ytterkläderna på sig för att snabbt kunna ge sig iväg mitt i undervisningen. Handlar det inte enbart om stöldrisk så beter de sig som ungdomar ofta gör i något slags modetrend. Tänk på alla dessa i mitt tycke löjliga mössor som sitter fastklistrade på allt fler huvuden i skolan, på krogen, i artistuppträdanden och i föreläsningssalen – inte för att mössbärarna fryser utan för att dessa mössor markerar något slags grupptillhörighet (eller anser mössbärarna att det är klädsamt, att mössorna rentav förbättrar deras utseende?)

Faktiskt tror jag att du skulle kunna säga till dina studenter vid något tidigt tillfälle i undervisningen ungefär det du skriver, att du blir bekymrad över deras ovilja att ta av sina jackor och schalar och mössor, eller att de lägger detta på arbetsborden. Säg det du anser: att det visar en nonchalans för undervisningen och ett slags slarv som du inte vill uppmuntra eftersom det kommer att bli besvärande för studenterna framöver. Du förklarar för dem att du vill hjälpa dem genom att förmå dem att bete sig som vuxna, och ta av ytterkläderna samt hänga upp dem på rätt ställe.

Om det inte fungerar kan du kanske få stöd i någon studentorganisation vid ditt universitet. Där borde man kunna ta upp en diskussion och skapa något slags praxis för uppförande i föreläsningslokaler.

Magdalena Ribbing

Sopprätt?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 10 februari 2012 i kategori Måltider

Fråga: Någonstans på min (klass)resa från en bruksort i Bergslagen till Stockholms högre juristvärld fick jag lära mig att det sista i sopptallriken ätes med tallriken lutad från dig och inte mot dig, något som jag praktiserat tidigare utan ingripanden från omvärlden. Min fråga: 1. Var på den sociala stegen ändras principen för sopptallrikens lutning. 2. De flesta regler om vett och etikett vid matbordet har en praktisk bakgrund eller har formulerats av omtanke om övriga matgäster. Vad gäller ifråga om sopptallrikens lutning?

Svar: Sättet att inta sin soppa kan vara en markör för de personer som tycker att det är viktigast att visa hur etikettskunniga och fina de är.

Min uppfattning är att det korrekta bordsskicket handlar om att få i sig mat och dryck så ljudlöst och spillfritt som möjligt, och så att inte omkringsittande blir äcklade eller störda. Soppan borde man logiskt få i sig genom att skopa in den i skeden mot sig, och att luta tallriken mot sig för att få upp det allra sista, men ”finare” anses vara att skopa in soppan med skeden från sig och att luta tallriken ut mot bordet.

En gång har jag hört en möjlig förklaring till detta: för många hundra år sedan när de stora festmåltiderna i översta delen av samhället tillgick i herresätenas kyliga salar delade man med sig av värmen från soppan genom att föra skeden utåt istället för att rikta den enbart mot sig själv, likadant med tallriken. Kanske är det bakgrunden även om jag inte är säker på det. Någon annan förklaring har jag hur som helst inte. Ej heller vet jag var på den sociala stegen soppätandet eventuellt byter sida.

Men det jag vet är att den som äter soppan genom att skopa den mot sig, och som lutar tallriken mot sig ska få göra det utan att någon person med normalt vett och hyfs ens kommer på idén att intressera sig för detta. För den delen anser jag inte att sopptallriken behöver lutas alls, de där sista dropparna kan man låta vara kvar, så slipper man risken att de hamnar antingen på duken eller i ens knä.

Magdalena Ribbing

Förningsfråga?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 9 februari 2012 i kategori Inbjudningar, Måltider

Fråga: När vi bjuder in vänner till lunch eller middag får vi ibland frågan från gästen: ska jag ta med någonting? Det handlar i princip alltid om en ”enkel” måltid, inget snofsigt. Jag blir fortfarande lite handfallen inför denna fråga. Under min uppväxt var det aldrig så att man hade med sig något när man var bortbjuden, utom givetvis en blomma eller liknande, så detta är något jag är ovan vid. Det här kanske är något som är olika i olika delar av landet och förmodligen i olika kulturer.

Vad jag undrar är vad man egentligen menar med frågan? Förväntar sig gästen att jag skall be dem ta med något, till exempel något att dricka eller liknande, eller frågar man bara för att vara artig? Oftast har vi ju redan planerat allt, och förmodligen redan handlat också.
Är jag själv oartig som inte frågar när jag själv blir bjuden?
Det händer ju ibland att vi har knytkalas i vänkretsen, men då framgår detta väldigt tydligt.

Svar: En gång i tiden var det regel att gästerna medförde god mat, förning, till bjudningar. En gammal sed, och som du skriver, en vanlig fråga. Med den avses det du anar; att gästen undrar om exempelvis dryck bör medföras. Förr var en bjudning oftast en bjudning i meningen att inbjudaren bjöd på allt – numera är bjudningar ofta lättsammare i meningen att gästerna kan ombes ta med vinet eller ost exempelvis.

Frågan är okej att ställa. I grunden är den artig, man förutsätter som anspråkslös gäst inte att bli bjuden på allt utan erbjuder sig att medföra någon del av måltiden om så önskas. Detta för att visa att man är glad över inbjudan och beredd att medverka med något som inbjudaren inte själv klarar av. I dagens jäktiga värld förekommer ofta att någon gäst medför en dessert till exempel för att underlätta – men det ska inte göras om gästen inte har frågat först om det passar, annars finns risken att värdpersonen också har gjort en dessert och så blir den ena eller andra över.

Alltså: inte någon ovänlighet att fråga – och gästerna tror förmodligen inte att inbjudaren redan vid själva inbjudan har handlat, som du skriver.

Om du tycker att det känns obekvämt att fråga om du ska ta med något, så avstå. Det är inte oartigt och inte fel.

Magdalena Ribbing

Skåpöppnare?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 9 februari 2012 i kategori Människor emellan

Fråga: Jag älskar stora fester med mina väninnor. Eftersom jag är den av oss som har den största lägenheten och antagligen tycker att det är roligast att bjuda hem människor är vi åtta gånger av tio hemma hos mig. Det innebär att det är fest hos mig minst tre gånger i månaden. När det gäller tilltugg står jag för den största delen, vilket är helt i sin ordning eftersom det är jag som bjuder in. Det som jag däremot börjar uppleva mer och mer störande är att mitt toalettskåp invaderas av gäster som vill bättra på sin look inför vidare utgång på lokal. Om 5-15 kvinnor lånar hårspray, parfym och make-up-artiklar som mascara, ögonskugga, concealer, etc. märks det inte bara på den stora åtgången utan även på ordning och fräschör i toalettskåpet. Det kan ofta se ut som att kriget har dragit fram där. Dessutom är det inte ovanligt att det försvinner en hel del bindor och tamponger utan att någon har frågat efter det. Eftersom vi är många märks detta rätt tydligt.

Jag skulle själv hellre ta gift än att gå lös i någon annans toalettskåp och jag har för mig att det var något jag fick ganska stränga förhållningsorder om som barn. Och om ett akut behov av sminkning eller mensskydd uppstår frågar jag alltid om jag får låna det.

Min fråga är därför om det är jag som fått den saken om det heliga toalettskåpet om bakfoten. Förväntas man inte bara öppna sitt bar- och kylskåp utan också sitt toalettskåp vid fest? Eftersom jag själv har den här föreställningen om att man inte ens får öppna andras toalettskåp tycker jag det blir pinsamt att ta upp frågan, och kanske är det som sagt jag som måste ändra inställning. Vad har Magdalena för råd? Jag älskar mina väninnor på alla sätt. Vi har fantastiskt kul ihop och toalettskåpet är egentligen det enda irritationsmomentet.

Svar: Man har absolut inte rätt att öppna stängda förvaringsutrymmen hos andra annat än på uppmaning av den boende. Jämför med brev, vem sprättar upp brev ställda till en vän? Att öppna andras skåp och lådor är alltid fel.

Lådor och skåp kan dölja sådant som inte tål att visas. Att öppna badrumsskåpet hos en kompis är rejält fel – vill man ha något kan man fråga ”har du någon xxx som jag kan få låna?” och får man då svaret ”visst, förse dig ur badrumsskåpet” så är det fritt fram att ta just det man har bett om. Men att utan ett sådant tillstånd öppna ett skåp och ta av det som finns där är ingenting annat än bedrövligt ouppfostrat och pinsamt självupptaget. Och ”jamen det är inte illa menat, jag vill bara ha lite parfym” är ingen ursäkt. Något måste man förstå själv.

Så nästa gång du har alla dina glada muntra vänner på kalas hemma, gör dig besväret att tömma ditt badrums- eller toalettskåp på allt innehåll, lägg allting i en korg eller något liknande och ställ undan den långt in i en garderob eller under din säng eller någonstans där den inte syns. Skåpet får vara tomt eller så lägger du dit oattraktiva saker, en påse bomull, ett paket pappersnäsdukar exempelvis. Frågar sedan någon om du har xxx att “låna” ut kan du ju bestämma om du vill hämta xxx i förvaringskorgen. Men släpp inte lös dina vänner i den!

Tidigare har jag berättat i spalten om en kvinna som i likhet med dig irriterade sig på sina vänners rotande i hennes badrumsskåp; hon tömde skåpet helt på toalettartiklar och fyllde det med pingpongbollar, så när första gästen sin vana trogen öppnade skåpet för att ta parfym osv, trillade alla bollarna ut på golvet. Men det behöver du ju inte göra, det är ju ett slags anklagelse mot gästerna att du förutser deras olustiga beteende.

Magdalena Ribbing

Arbetsplatsbarn?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 8 februari 2012 i kategori Barn, På arbetsplatsen

Fråga: Jag arbetar på en liten arbetsplats med ett femtiotal anställda. Vi är ett tjugotal som delar på samma kontorsutrymme, vilket medför att det ofta är svårt att få en tyst arbetsmiljö. Nu är det dessutom ytterligare en faktor som bidrar till rörigheten. De senaste åren har flera av mina kollegor blivit föräldrar och det är givetvis ingenting fel med det. Det som däremot är irriterande är att många av de anställda väljer att ta med sina barn till jobbet när de är sjuka. Det känns inte helt okej. Någon gång må det väl vara hänt att man på grund av en krissituation måste ta med sitt barn, men grundprincipen, tycker jag, borde vara att man stannar hemma och vabbar. Vår chef har hittills inte haft några synpunkter på fenomenet och jag tycker det är svårt att vara gnällspiken som tycker att arbetsplatsen blir rörig. Är jag fel ute som tycker att detta inte är okej?

Svar: Som samhället ser ut i dag tror jag att det behövs stor tolerans för föräldrars behov av att arbeta samtidigt som de har barn som kan bli sjuka. Dagis tar inte emot sjuka barn, förstås, inte heller deras syskon, och det kan vara omöjligt för den utan ett tätt nätverk att hantera denna situation som ju kommer att inträffa många gånger under dagisåren. Man ska ju sköta sitt arbete också. Att chefen inte har sagt något om de medförda sjuka barnen visar kanske just på denna förståelse för att föräldrar kanske inte kan vara hemma varenda gång ett barn blir förkylt, får magsjuka eller annat.

Ändå är det företagets skyldighet att ha normer för bland annat sådant som att ta med sjuka barn till arbetsplatsen, eller att själv gå till jobbet när man är snuvig osv. De anställda ska inte behöva ta den konflikt som kommer att uppstå om medförda sjukbarn eller hostsmittande kolleger blir problem. Mitt förslag är att du vänder dig till närmast överordnad och frågar om det finns en praxis på arbetsplatsen angående detta. Då ska du i alla fall få ett besked. Om någon sådan praxis inte finns kommer din överordnade att fundera på om det behövs, och i så fall hur den ska utformas.

Kanske finns ett utrymme där barnen kan vistas utan att störa arbetet och då må det väl vara hänt att föräldrar tar med sjuka barn – förutsatt som sagt att andra inte blir störda eller riskerar att smittas av de som brukar påstås, extra starka barnbacillerna.

Magdalena Ribbing

Portionsminskning?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 8 februari 2012 i kategori Måltider

Fråga: Har ett problem, som säkert blivit vanligare under åren. Jag genomgick för ett antal år sedan en Gastric Bypass-operation. Man krymper magsäcken på kirurgisk väg för att gå ner i vikt, och den här operationen verkar ha blivit relativt vanlig. Jag är glad och tacksam över att ha gått ner i vikt och fått det att hålla i sig, men det ger ett problem när man är ute och äter. Många gånger kan jag inte ens äta upp hälften av den portion jag får. Jag har aldrig fått någon kommentar av serveringspersonal eller fråga om jag inte tyckte om maten, men det känns ändå som att jag ger minuspoäng åt restaurangen! Jag vill inte be om ursäkt och säga något om att ”tyvärr har jag så liten magsäck”, för det känns för jobbigt och ibland vill jag inte berätta det för mina ”medätare” heller.

Så hur ska jag bete mig för att det inte ska verka som om maten inte duger? Eller tycker jag att det är känsligt för att man själv är uppfostrad med att man ska lämna tallriken tom? Ska man säga till om en liten portion kan det verka som att man vill ha en billigare måltid så det känns inte heller helt korrekt. Även när jag är hembjuden hos nya bekanta som inte vet om min medicinska bakgrund känns det som att man är petig med maten när man bara äter pyttelite, och jag känner mig så oartig och obekväm.

Svar: Du vill inte vara oartig som gäst men du har med rätta ingen lust att meddela alla om din operation. Då får du försöka säga något som klargör att du vill ha små portioner utan att gå in på orsaken. Det är inte fel att be krogpersonalen om en mindre portion än den vanliga, tvärtom är det en hänsyn till krogen som ska slippa kasta bort mat. Du kan ju ha alla möjliga skäl till att vilja ha en liten omgång mat och det innebär inte att du vill ha reducerat pris därför att det får du inte.
Så säg vänligt till krogpersonalen ”får jag be om en liten portion tack.” Då ska du få en lite mindre portion utan diskussion eller frågor.

En annan sak är att du inte måste äta upp hela portionen som ställs fram till dig på krogen. Din ouppätna portion betyder inte att du har ogillat det du fått. Lämnad mat är inte alls ovanligt men många har som du en uppfostran som har lärt dem att man äter upp maten och finner det fel att lämna mycket på tallriken. Men det är förstås bättre att inte äta upp än att må illa.

När du är hos nya bekanta kan du innan måltiden serveras diskret säga till värdpersonerna ungefär ”jag är väldigt liten i maten, vill jag gärna säga på en gång”. Det ska också räcka som förklaring till att du inte tar för dig så mycket och inte vill ha mycket mat och stora portioner upplagda för dig.

Det är svårare med det motsatta, att man vill ha extra stora portioner för att man är hungrigare än förväntat.

Magdalena Ribbing

Resestank?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 7 februari 2012 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Jag reser en del inom min tjänst och ser ofta att folk som sitter bredvid mig eller i min närhet tar av sig skorna. Jag har full förståelse att folk tar av sig skorna på långa flighter, men på korta flighter, som Stockholm- London…? Min fråga är, är det oförskämt av mig att be dem sätta på skorna igen, då 80% av de som tar av dem har en fruktansvärd fotsvett/lukt ! Jag är känslig för lukter och tycker redan att det är jobbigt som det är att sitta trångt med människor och deras kroppslukter i ett trångt utrymme.

I dagsläget brukar jag börja spraya parfym och hålla för näsan, men ingen verkar förstå mina signaler.

Snälla Magdalena, kan du svara på min högst viktiga och aktuella fråga?

Svar: En hel del ska man faktiskt stå ut med när man vistas bland andra människor. Men kanske inte att bedövas av andra fotsvettslukt under ett par timmar. Du kan mycket vänligt och försiktigt säga till fotsvettaren ”kan du ta på dig skorna igen, är du hygglig, det har tyvärr spritt sig en dyster odör här”. Räkna inte med att det blir ett uppskattat yttrande, men du har ju faktiskt rätt att kunna andas.

Men försök också be om vissa platser på flyget, du ska kunna rådgöra med flygbolaget och säga att du har luktfobi eller något sådant, och behöver sitta så avskilt som möjligt.

Magdalena Ribbing

Fortplantningsuppmaning?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 7 februari 2012 i kategori Barn, Socialt vett

Fråga: För 14 månader sedan fick jag och min man en liten son och nu har frågorna börjat komma in från våra familjer, vänner och bekanta om det inte är dags för barn nummer två snart. Vi får höra sådant som att “ni vill väl inte att han ska bli ensam” och “du vet att det är inte bra att dra ut detta för länge, du blir ju inte yngre precis.”

Jag är 31 år och anser att jag nog har lite tid på mig och att jag vill jobba lite mellan barnen. Samt att jag vill njuta av det barn jag redan har och den familj som vi är nu.

Min fråga är hur jag på ett bra sätt utan att verka bitchig eller less talar om för alla dessa att det verkligen inte är deras sak och att det bara är jobbigt att de tjatar? Jag har försökt svara att vi gärna vill ha fler barn men att det inte är aktuellt just nu och då blir jag bara pressad på när vi då har tänkt oss.

Svar: Den här typen av mejl kommer gång på gång till min spalt, alltså hur man ska svara människor som tar sig friheten att genom frågor lägga sig i hur andra människor lever, planerar, vill ha sina liv och sin privata sfär. Svaret kan tydligen inte upprepas för ofta.

Så ännu en gång: det är obegripligt att någon kommer ens i närheten av att ställa frågan ”är det inte dags för nästa barn.”  För att inte tala om det löjliga tillägget om att den man frågar inte blir yngre. Frågan är ingenting annat än obehärskad nyfikenhet. Säkert ställs den ofta i vad frågaren försvarar sig med: välmenande syfte. Det hjälper inte när effekten blir ett krav på information om andras samliv, livsplanering eller totalt privata beslut.

Vad väntar man sig för svar på frågan om det inte är dags för barn nummer två? Nej? Ja? Och vilket svar det än blir, varför vill man ställa denna ytterst intima personliga fråga? För att få detaljer om missfall, tvivel, besvikelse, misslyckande, rädsla? Eller om karriärbehov, ekonomi, självförverkligande? Vad har andra med detta att göra?

Och varför påpeka att en kvinna (eller man) inte “blir yngre precis”? Är det en dramatisk upptäckt som man nyss har gjort och som måste delges andra?

Och vad är syftet med att framhålla för enbarnsföräldrar att ett barn ska ha syskon? Det är så korkat och oförsynt och tanklöst att man häpnar. Detta har ingen annan än enbarnsföräldrarna något att göra med. De som frågar är vanligen vuxna, normalt tänkande personer, men de verkar ha tappat förnuft och förståelse – och med sina frågor av den här arten kan de åstadkomma tunga problem för den som tillfrågas.

Om du svarade ”ja, det vore kul, har du något på lager till mig?” skulle du sänka dig till den låga nivå som frågaren parkerat på. Och det rekommenderar jag inte.

Men du skulle kunna säga på ett bestämt sätt: ”det får vi se” eller ”kanske det” och så byter du samtalsämne. Fortsatta frågor i barnämnet besvaras med samma fras, gång på gång. Det borde markera för nyfikenhetsdrullarna att de inte har med detta att göra.

Du kan också säga till de närstående som tjatar värst: ”jag vill inte bli tillfrågad om detta, ni kommer att märka om vi får fler barn, jag lovar att vi inte ska gömma dem”.

Magdalena Ribbing

Ursäktsmöjlighet?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:00, 6 februari 2012 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Jag läste för en tid sedan i denna spalt om folk som kommenterar andras mat med nedsättande tillmälen om att man tycker något är äckligt eller motbjudande. Som Magdalena också påpekar är detta givetvis inte särskilt trevligt och väldigt onödigt. Det jag undrar nu är hur man gör i en situation där man själv är den som fällt den dumma kommentaren. Jag har nämligen själv gjort detta vid några tillfällen och först i efterhand kommit på hur dumt jag bar mig åt. I dessa situationer vet jag inte hur jag ska göra för att släta över mitt utbristande om att ”det där är så äckligt” eller liknande. Jag vill absolut inte såra någon och vad jag tycker om och inte har naturligtvis ingen betydelse för vad andra gillar. I fortsättningen hoppas jag att jag tänker mig för innan men behöver något att säga om en sådan kommentar ändå skulle slippa ur mig.

Svar: Alla säger och gör fel saker någon gång, inte minst jag som verkligen borde ha tillräckligt med erfarenhet att inte göra det. Men en ursäkt är aldrig fel när man upptäcker att man har sagt eller gjort något som har sårat andra.

Ursäkten är inte ett nederlag. Tvärtom, nederlaget infinner sig när man inser att man gjort fel men inte vågar tillstå det.

Så när du kommer på dig själv med att exempelvis ha sagt att ”det där är så äckligt” om någon annans mat, ta tillbaka ditt yttrande så snabbt du kan och säg ungefär ”oj, förlåt, jag menade verkligen inte det där, det bara for ur mig för att jag själv inte tycker att det är det godaste som finns, glöm vad jag sade är du snäll!”

Har det gått en tid kan du säga vid något tillfälle (relativt ostört för att inte genera den du sårat) ”du, jag har gått och tänkt på att jag sade något dumt om din mat den där gången, och det vill jag be om ursäkt för, det var verkligen inte meningen” osv.

Det är alltid bättre att be om ursäkt än att hoppas att andra inte minns vad man ställt till med. Somliga glömmer, förvisso, utom de beklagansvärda som i likhet med mig är långsinta. Eftersom jag är medveten om detta tråkiga drag hos mig försöker jag se till att be om ursäkt för mina egna dumheter genast jag kommer på dem.

I svårare lägen än en slarvig kommentar om någon annans mat kan man skriva ett brev och förklara sig tillsammans med ursäkten. Det är bättre även för ens eget samvete att man gör vad man kan för att mildra effekten av sin fadäs.

Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg