Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:58, 25 juli 2008 i kategori Etikettspalter, Fest, Inbjudningar, Socialt vett
Jamen min gulliga lilla Fido, han är inte till besvär, han sitter bara still och är tyst.
Jo minsann! Alla som har bekanta med husdjur känner igen det. Lilla Fido bits bara ibland.
Sätter gärna sina spår mitt i ljusa soffan medan husse skrattar förtjust. Fido ska ha särskild vattenskål och visst finns det ett litet köttben/leverpastej till honom? Oj då, är Pyttan rädd för hundar? Men Fido är så snäll, håll fram handen Pyttan så får han slicka, gråt inte då blir Fido nervös. Hoppsan, där föll en vas, ja han ser ju inte hur svansen viftar.
Ganska många hussar och mattar tar med sig sina husdjur till andra utan att fråga först. De låter glatt sina hundar och katter terrorisera andra människor i deras hem, eftersom den som inte älskar djur är en konstig människa, nästintill omoralisk. Vem vill egentligen säga att man avskyr hundar och katter, tycker att de luktar illa, eller bara ogillar att de hårar ner ens hem?
Det finns underbara hund- och kattägare som förstår, som frågar om det går an, som håller sina älsklingar i tukt och band och klarar av att få dem välkomnade hos bekantskapskretsen. Men det är alltför gott om deras motsatser, djurägare som utgår från att deras husdjur har lov att göra som de vill när de medförs till andra.
Formellt och anständigtvis ska husdjur inte tas med bort till andra utan att vara inbjudna. Det meddelar man genast vid inbjudan: ”jag har en trevlig mops, kan han få följa med, annars ordnar jag hundvakt”.
Värdpersonen kan svara att mopsen är välkommen. Eller att tyvärr går det inte, en av gästerna är hundrädd. Eller tråkigt men en inbjuden är allergisk mot pälsdjur. Många får astmaanfall eller andra sjukdomssymptom av pälsdjur. Den som har ett husdjur kan inte tvinga på andra detta djur.
Får ens husdjur följa med till andra måste det ändå hållas borta från dem som inte direkt visar att de vill klappa det. Barn måste övervakas i djurs närhet. Ryggar någon för ett djur får ingen övertalning att ”vänja sig” förekomma.
Medförda djur ska inte heller sitta vid matbord eller under det, inte ges av gästernas mat eller få förmåner typ soffsittande utan värdpersonernas uttryckliga inbjudande. Det är skillnad på djur och människor när det gäller att sitta i fåtöljen, vid matbordet, äta från tallrikar och annat.
Många hundar och katter är synnerligen trevliga gäster. Men det är en helt annan sak.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 00:00, 17 juli 2008 i kategori Bröllop, Etikettspalter, Fest, Inbjudningar, Klädsel, Människor emellan
Bröllopsdagen ska vara bekymmersfri och glad för brudparet och gästerna. Men av de många frågorna verkar det inte så sällan vara tvärtom.
Tårarna hängde nära i frågan från en blivande brud som sparat ihop pengar tillsammans med sin sambo och bjudit till bröllop med kavaj som klädsel, borgerlig utomhusvigsel och middag med tre lagom rustika rätter. Ett synnerligen sympatiskt och bra upplägg! Men det duger inte till svärmor med flera som bråkar med brudparet om ett frackbröllop med finare mat och dryck, och för den delen så vet svärmor att en del gäster tänker ha balklänning oavsett klädkod. Bruden är bedrövad och vill helst rymma från alltihop.
Svärmor är nog också ledsen, hon kanske fick vakna upp ur sin kungliga dröm om sonens fina bröllop som blir kavaj och tjälknöl i lövad hembygdsgård.
Men varken svärmor eller någon annan har rätt att kritisera en inbjudan eller arrangemanget kring en fest som de är bjudna till.
Uppriktigt sagt ska de hålla klaffen, åtminstone till dess att de ombeds tycka något. Det som svärmor och andra kritiker gör med sitt bråk är att förstöra brudparets dag, och det är oförlåtligt. Plus att det kommer att sätta trista spår för framtiden.
En annan sak är om svärföräldrar eller föräldrar till brudparet betalar festen. Det är en vanlig uppfattning hos blivande brudpar att deras föräldrar ”av tradition” ska betala kalaset. Däremot vill sällan brudparen att föräldrarna som betalar ska bestämma något om bröllopet. Bådadera är grundliga missförstånd hos brudparet.
Förr betalade brudens föräldrar bröllopet eftersom kvinnorna ofta var omyndiga och inte tjänade egna pengar. Då bestämde brudens föräldrar både om brudgummen dög och om bröllopet, som de betalade som sitt sista ekonomiska åtagande för bruden. Den traditionen finns inte i dag, när kvinnor och män försörjer sig själva och väljer sina äkta hälfter själva. Om brudparsföräldrar vill bistå med en slant är det generöst av dem. Kan eller vill de inte så får brudparet klara av kalaset med egen kassa. Att brudpar kräver ekonomiska uppoffringar av sina föräldrar är åt skogen, och det borde brudparen begripa, och föräldrarna borde ha kurage nog att vägra.
Men finns en glad frivillighet i gemensamt betalande är det roligt för alla – och då kan föräldrar och brudpar samarbeta om arrangemangen också!
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 00:00, 14 juli 2008 i kategori Etikettspalter, Socialt vett
Gammal är det fint att vara förutsatt att man är en bättre 1700-talsmöbel.
Eller kines, tillhörig en av de kulturer som respekterar vishet lika med hög ålder.
Tillräckligt gammal för att själv strunta i sin ålder brukar man inte vara innan man hamnat i kategorin 60 plus, som det heter numera. I dagens västerländska samhälle anses ungdom i sig smälla högre än erfarenhet.
Man kan med rätta tycka att det är fånigt med uppdelning av människor i olika ålderskategorier, men av många frågor ser jag att ålderstänkandet är av betydelse för nutida sällskapssammanhang. Och människor som vill kritisera mig tar gärna min ålder som tillhygge, typ ”den där gamla tanten”. Ja tack, eftersom jag är 67 år har jag erfarenhet nog för att kunna svara på en hel del frågor.
Etikettsmässigt är ålder enbart en fördel. En äldre person har företräde framför en yngre.
En äldre kvinna har alla poäng – hennes ålder gör henne rangmässigt högre än yngre kvinnor, och kvinnor är alltid finare än män i dessa formella, traditionella situationer. En yngre person presenteras för en äldre, en man för en kvinna vilket i svensk sed innebär att den yngre personens namn sägs först till den äldre, liksom mannens namn sägs först till kvinnan.
Vid en privat men formell bjudning är grundregeln att värden har den äldsta kvinnan till bordet och värdinnan den äldste mannen. Från denna regel görs gudskelov alla de undantag som behövs.
När kan man fråga om någon annans ålder? Om det är viktigt att man får veta detta så frågar man, men bara om man kan anta att den tillfrågade är ungefär lika gammal som man själv eller yngre. Än i dag anses det oartigt att fråga hur gammal en kvinna är. Årens antal mörkas hellre i omskrivningar som ”30 plus”.
Att säga till någon ”så ung du ser ut” eller ”nämen har du fyllt 50, det syns verkligen inte” betraktas som artigheter även om de råkar vara sannfärdiga. Men tveksamt är om yttranden som ”du åldras så vackert” eller ”dina många år märks i din klokskap” tas emot som de komplimanger de faktiskt bör vara, eller om de ses som smygkritik.
Och så länge vi ägnar oss åt trollerier med ålder, såsom att åldrande måste döljas genom allehanda trick, och att det är beundransvärt att vara ung men skamligt att tillstå sin högre ålder, så länge får vi dras med de svar som är lika trista som frågan i sig:
- Ursäkta men hur gammal är du?
- Tillräckligt.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 00:00, 6 juli 2008 i kategori Etikettspalter, Klädsel
Barbent? Barfota? Sollinne? Minishorts?
Frågan kommer varje år med sommarens värme. Hur mycket är det okej att klä av sig när det är varmt?
Enkelt skulle jag helst svara att det avgörs av ens egen goda smak. Men det hjälper inte den växande grupp individer som är bergfast övertygad om att urringat, avklätt och åtsittande är den bästa sommarklädseln. Ändå är linne och små shorts långt mindre sval klädsel än lätta långbyxor/kjol och en tunn skjorta. I de riktigt varma länderna vet invånarna att det är svalare med ett skydd mot värmen än att utsätta stora hudpartier för direkt sol.
Men bortsett från de praktiska aspekterna på klädseln måste hänsyn tas till de estetiska. Det har sin högst begränsade charm att åse andras svettiga bringor och lår. Och att drabbas av direktkontakt med andras nakna hud, kanske fuktig, exempelvis på bussen eller tåget är lika trist.
Så vad är acceptabelt? Ganska lite om man ser det formellt. Barbent kan man vara på sin fritid, på stranden, i informella sammanhang i stan och på jobbet om detta är sådant att inte formell klädsel krävs. Barfota i sina sommarskor är man där så passar, vilket det verkligen inte gör överallt. Av hygieniska skäl ska den som arbetar med livsmedel, på sjukhus och liknande ha strumpor. Detta tål att tänkas på när sommarfötterna exponeras fritt i diverse sammanhang.
Man kan också tänka på att kvinnor (män också för den delen) som går strumplösa inte betraktas som seriösa i exempelvis affärssammanhang i Tyskland, USA, England, Frankrike, Österrike med flera länder. Strumpor bär den som är färdigklädd. Barbent är den som ägnar sig åt fritidssysselsättning. Temperaturen utomhus spelar därvidlag ingen roll i dessa kulturer.
Korta shorts och små kjolar är fritid, och hör inte hemma på en arbetsplats, oavsett vilken – undantaget är simlärare och badvakter. Längre shorts, till knäna, går bra att ha när man inte har kundmöten och annat där mer strikt stil förväntas.
Urringningar är också förbehållna fritiden. En kvinna med påfallande urringning har antingen sett ”Sex and the city” för ofta, eller har inte fattat att på en arbetsplats är man påklädd, inte avklädd.
Som vanligt handlar graden av sommarklädsel om att förstå att klädsel skickar signaler till de personer som finns i närheten, och visar hur den som klätt sig – eller klätt av sig – betraktar sin omgivning.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade