Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 31 augusti 2008 i kategori Etikettspalter, Fest, Människor emellan, På arbetsplatsen
Två regler bör vara orubbliga när det gäller personalfester: chefen får inte gå hem i förväg (inte heller med någon av sina anställda) och ingen på festen får bli mer än en liten aning full.
Ingendera regeln följs. Det vet alla som varit på personalfest. Chefen brukar gå så tidigt som möjligt, ibland med den fjantiga ursäkten ”så att ni kan säga vad ni vill om mig” varvid alla tvingas flina generat. Och alltför många blir alltför fulla.
Bästa rådet till den som är på väg till en personalfest är att säga nej tack – inte till kalaset men till all påtrugad alkohol.
Men guuud så tråkigt! Ska man inte få ha lite fest när det äntligen är slut på semestern och jobbet börjar igen?
Jajaja, det kan vara kul i stunden att bli packad, att lossa sina hämningar och säga Som Det Är. Eller komma med förslag av icke rumsren art. Eller bete sig som om det inte funnes en morgondag. Men det är nästa dag, och nästa igen, som man ska arbeta tillsammans med övriga som varit på samma personalfest. Kanhända är det dem man ska ge order eller ta order från. Har man i rusets dimmor lyckats meddela diverse Sanningar är det troligt att arbetsglädjen blir kraftigt nedstämd den där morgondagen. För att inte tala om att respekten kan ha rasat. Alltså är det enda rätta att hålla sig hyggligt nykter på personalfesten. Gör man det blir det förmodligen inga, eller färre, pinsamheter av typen säga sanningar och flörta eller rent av hångla med fel person.
Men måste man gå på personalfest? Helst. Den sortens aktiviteter, förr ofta kallade trivselförmåner, syftar till att öka gemenskapen på arbetsplatsen och för all del prestationerna. Man kan naturligtvis tacka nej men undandrar sig då möjligheten till denna gemenskap, och kan verka lite avogt inställd till arbetet. Möjligen är det inte den effekten man vill uppnå. Bättre är att infinna sig på festen, vara glad och, om man vill det, gå hem tidigt – det är alltid ursäktat och ingen kräver någon noggrannare redogörelse för orsaken.
Ovana festkommittéer hittar ofta på aktiviteter för samvaron, tävlingar av olika slag, eller gemensam bastu. Sådant bör undvikas om inte samtliga anställda är jämnåriga och har samma intressen och kapacitet. Allt som gör att några känner sig illa till mods, obekväma, för gamla eller på fel plats skadar den där gemenskapen som är syftet med aktiviteten och festen. Lättsamt, okrångligt och lagom med alkohol är det oglamorösa receptet för en lyckad personalfest.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:00, 24 augusti 2008 i kategori Etikettspalter, Människor emellan, Socialt vett
Hon var arg, så arg att det glödde om hennes mejlfråga: ”Hur länge är det etikett av en kompis att komma för sent till ett möte? Jag väntade på Stureplan en timme och fick inte ens en ursäkt!”
Ja, ”etikett” i meningen hyfs och stil är det inte att låta någon vänta en enda minut. När man stämmer möte med någon har man gjort ett åtagande: att vara på mötesplatsen i rätt tid.
Ursäkterna och förklaringarna till banala förseningar är säkert lika många som de försenade, allt från att bussen missade en tur till att man råkade gå ut i tofflorna och måste hem och byta till skor. En del personer är vad de själva brukar kalla tidsoptimister, vilket de menar ska ursäkta att de regelmässigt kommer för sent. Men den som kommer för sent stjäl den väntandes tid. Vad ger tidsoptimisten rätt till denna stöld?
Rutinmässig försening är inte charmfullt, det är tråkigt. Den som sätter i system att komma för sent verkar inte alls upptagen och tjusig, enbart slarvig och nonchalant.
Självklart finns det högst rimliga skäl till en del försenade ankomster. Det vet alla. Fem minuter är inget att bråka om. Men tio minuter, en kvart, tjugo minuter – då ökar risken för irritation, besvikelse, oro, obehag. Ingetdera är befrämjande för vänskap eller andra goda känslor.
Alltså: passa tiden när någon väntar, det är det enda anständiga, hövliga och trevliga. Vid försening: ring. Dagens mobiltäthet gör det så gott som alltid möjligt att höra av sig.
Den som väntar ska ha tålamod en stund. Men får man inte ett samtal om att den andra är försenad så kan man gå efter en halvtimme. Gör det.
Kommer man i tid till en bjudning? Om den är formell absolut ja! Men inte en enda minut för tidigt, och inte mer än tio minuter för sent. Informella kalas har oftast en egen tidskultur, till en del väntas man komma en timme senare än inbjudningstiden. Det går bra att fråga inbjudaren om vad som gäller.
Till företag där man ska intervjuas av exempelvis personalchefen inför en anställning ska man komma fem minuter för tidigt och vänta hellre än en enda minut för sent.
Somliga tror att de skaffar ett överläge genom att låta andra vänta. Det kan fungera någon gång, men det lämnar alltid en obehagskänsla. Och det är inte säkert att den som åstadkommer obehaget vinner i längden.
Hon som hade väntat på Stureplan beklagade att hon inte gått därifrån långt tidigare. Det skulle hon göra i fortsättningen.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 17 augusti 2008 i kategori Etikettspalter, Måltider
Plötsligt blev hans planerade gourmetmiddag en mardröm. Frågan var hur han skulle göra med maten till sina tolv gäster. Han hade tänkt ut en fin meny, skulle satsa på riktigt god mat. Men nu hade nästan hälften av gästerna tillsammans med sina förtjusta ”ja tack” meddelat att de hade speciella matproblem. Två sambor var vegetarianer, en annan hade bestämt sig för att inte äta kött av etiska skäl, en gäst hade kulturell orsak att inte äta fläsk och en hade nyligen fått glutenintolerans konstaterad.
Men ingen hade meddelat allergi mot skaldjur som är vanligt. Det var kanske en tröst.
Fina menyn kunde det i alla fall inte bli något med. Den bekymrade värden undrade om han skulle hålla sig till stuvade bondbönor och morotssallad, utmärkta rätter i sig men till en fin middag förväntas nog något annat. Också.
Så: måste en värdperson bry sig om gästernas besvärliga matkrav?
Svaret är entydigt ja. Gästfriheten kräver att all tänkbar hänsyn tas. Den bekymrade värden hade extrem otur med sina gäster, så stor andel inbjudna med särskilda matbehov brukar det inte vara. Men ingen värdperson vill riskera att en gäst får astmaanfall, diarré, akut klåda, andningsproblem eller annat framkallat av mat och dryck. Alltså frågar inbjudaren själv: ”Några matproblem?” Gästerna ska då inte förment artigt säga ”åh, jag äter allting” – om de inte gör det.
Kloka gäster kan vid utebliven fråga meddela vad de inte tål. Krångliga matintoleranser kan göra det mest tryggt att ta med en egen rätt, exempelvis kan en glutenintolerant inte äta den mjölfria rätt som har tillagats i en mjölstinn miljö och medför kanske därför hellre en rätt som är garanterat mjölfri.
Men det är långt mellan denna självklara hänsyn och det som nyligen har uppstått hos en del gäster enligt vad som rapporterats: ”det blir väl ingen mat med fisk för det tycker inte jag är så gott, jag äter helst kött”. Det går en stadig gräns mellan hyfsat beteende och ren självupptagenhet. Gäster är definitionsmässigt tacksamma för det som bjuds, inbjudaren bestämmer enväldigt vad som ska bjudas. Gäster som utan att ha tillfrågats beställer sin favoritmat till en bjudning kan stanna hemma. Det är en helt annan sak än att meddela allergi eller kulturskäl mot viss mat.
Och den bekymrade värden? Han tillredde en magnifik buffé, många rätter med hänsyn till olika behov och prydde varje rätt med en liten receptskylt.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 11 augusti 2008 i kategori Etikettspalter, Måltider
Argumenten viner när frågan om dricks tas upp. De är ofta av den här arten: är det nödvändigt att betala extra pengar till personal som utför sitt arbete? Varför känna sig skamset snål för att man inte vill lägga 10 procent extra? Det är förnedrande för yrkeskunniga personer att få nådegåvor i form av godtycklig dricks.
Motsatsen: krogpersonalens löner är låga på grund av dricksen. Att få dricks är ett tecken på att gästerna trivs och att man har gjort sitt jobb bra. Dricksen är guldkanten på serveringspersonalens slitiga tillvaro.
Det måste understrykas att dricks är frivillig. Ursprunget är att den som gjorde en tjänst till överställda personer kunde bjudas på en drink, en skål för den ädla givaren. Engelskans tips är samma sak som franskans pour-boire, ett symboliskt bjudet glas vin som tack för väl utförd tjänst. Som med så mycket av gamla seder har en spontan vänlighet blivit regel. Krogpersonals och taxichaufförers lön sattes lägre i förhållande till den förväntade dricksen som därmed blev obligatorisk och därför i vissa yrkeskategorier beskattades schablonmässigt.
För några decennier sedan infördes dricksen i notans belopp på restauranger och hotell. Där är den fortfarande – men den gamla vanan att ”dricksa” som det kallas numera, verkar inte vilja ta slut. I Europa är det vanligt att krogdricksen är inräknad, men exempelvis i USA och Kanada är dricksen en del av personalens lön och det blir lätt obehagliga scener om den uteblir.
Går man på krogen – det är där dricksen vållar mest diskussion – för sådär 500 kronor är det rimligen inte någon stor sak att lägga 40-50 kronor extra. Men, om igen, det är frivilligt! Många är natursnåla eller har starka principer (ibland samma sak) och vägrar att ge mer pengar än nödvändigt. En taxichaufför berättade för mig att han just kört en av Stockholms mest kända miljardärer som ville få växeln exakt på öret i?stället för att runda av till en femma extra.
Hur betalas dricksen på krogen? Genom att gästen rundar av beloppet uppåt till fem eller tio procent, men inte under 20 kronor och antingen säger ”det är jämnt så här, tack”. Gästen kan också ge pengarna när växeln kommer. Eller notera den vid kortbetalning som ”extra”.
Och så tillkommer något som är viktigt: ett ”tack” och ett leende. Ger man dricks så är det inte ett straff vare sig för den givande eller mottagande.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:56, 1 augusti 2008 i kategori Bröllop, Etikettspalter, Presenter
Gåvor, presenter, har människor bytt med varandra sedan urminnes tider. I Bibeln beskrivs på många ställen hur gåvor överlämnas som symboler för välgångsönskningar. Eller för att göra mottagaren välsinnad mot givaren.
Muta kan den sortens gåva kallas, och skillnaden är att den främst ska gagna givaren.
Annars är gåvans idé att mottagaren ska bli glad. Helst överraskad också. Moderna önskelistor med exakta preciseringar blir beställningar mer än presenter.
Ofta återkommande är frågan om brudpar och jubilarer kan önska sig särskilda gåvor. Jo, det går an, just därför att det är självklart att de som bjuder till fest efter sin vigsel eller firar sin födelsedag också får presenter av gästerna. Men det anses inte vidare snyggt med lyxönskemål. En kunglig fästmö skrev på sin bröllopspresentlista porslin på en synnerligen kunglig prisnivå. Hon kunde ha önskat sig det av sin släkt men för alla andra som ville lyckönska blev det en pretentiös dumhet. Har man större kassakista än flertalet av sina gäster ska man inte bete sig så.
Kan man ge vad som helst i present? Nej. Så snart gåvan kommer att noteras av fler än mottagarens ska sexanknutna gåvor undvikas. De kan sparas till enskilt överlämnande.
Gåvor ska inte bli krävande för mottagaren: sällskapsdjur, datumbestämda resor, biljetter och annat som intecknar mottagarens tid kan bara ges om givaren med bestämdhet vet att tiden passar. Växter som behöver mycket skötsel eller konstföremål som gör intrång i mottagarens hem ska inte ges till andra än nära vänner. Presenten ska bli en glädje, inte ett krav.
Förr kunde man inte ge bort parfym, det skulle antyda att mottagaren var i behov av att dofta bättre, eller en etikettbok som om mottagaren inte uppförde sig tillräckligt bra. I dag är båda dessa presenter vanligen välkomna, särskilt om parfymen går att byta, om doften inte skulle passa. Att byta en present är inte fel, om det finns skäl till det. Man kan göra det dolt och diskret, eller om det inte är möjligt, fråga givaren enligt mönstret ”tack, jättefin, helt perfekt vore den i vitt, tror du att det går att byta till det?”.
Givare vill ofta ge det som de själva tycker om och vill inte ge pengar som allt fler brudpar önskar sig. Men gåvan ska glädja mottagaren främst och därför ska den som enbart önskar sig pengar också få det.
Allra bäst är om både givare och mottagare tycker om presenten.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade