Skrivet av
Magdalena Ribbing 05:00, 30 november 2008 i kategori Bröllop
Fråga: Räknar man fortfarande med att brudens föräldrar står för arrangemang och kostnader vid bröllopet? Kanske en uttjatad fråga, men högaktuell för mig.
Svar: Under förutsättning att bruden är helt oförsörjd, att hon bor hemma och saknar egen lön och andra ekonomiska tillgångar kan hennes föräldrar betala bröllopet och bestämma vilka som ska bjudas och hur allt ska gå till. Då gifter de bort sin dotter, som det hette förr, och hon hade själv mycket lite att säga till om angående sitt bröllop.
När brud och brudgum själva försörjer sig finns inte minsta anledning för brudens föräldrar, eller brudgummens, att betala bröllopet, ringarna, brudparskläderna, bröllopsresan. Det gör brudparet som då bestämmer hur de vill ha sin fest, sina kläder och arrangemang. Vill brudparsföräldrarna bistå med något bidrag är det givetvis helt frivilligt.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 13:42, 28 november 2008 i kategori Klädsel, På arbetsplatsen
Fråga: Tack för en jättebra spalt som jag alltid läser och har lärt mig mycket bra av!
På mitt arbete håller jag för tillfället en slags söka-jobb-kurs. Kollegan jag håller den med och jag har inte samma uppfattning av vad korrekt klädsel för en anställningsintervju är. Jag anser att det absolut inte är ok att komma till en interview i jeans, hon tycker att det inte är så noga och att ett par hela och rena jeans absolut funkar. Så klart är vi medvetna om att det är skillnad på om jag söker jobb som ‘fabriksarbetare’ eller ‘bankdirektör’.
Vad tycker du, är jeans okej? Om ja, finns det någon tumregel för vilka jobb som kräver vilken klädsel?
Svar: Kul att DN.se/etikett är uppskattad!
Nej, någon tumregel för intervjuklädsel finns inte. Som alltid gäller anpassning till situationen och den har du redan kommit på, alltså att det handlar om vilket slags jobb man söker. Ska man söka arbete på en reklambyrå med poppig stil kan jeans vara rätt medan en dräkt kan vara helt fel. Ska man söka jobb på en bank kan det vara jeansen som är fel.
Är man osäker på klädstilen på arbetsplatsen som man ska söka jobb till kan man undvika jeans, som är den okonventionella klädseln – det finns ju andra slags långbyxor som varken är superstrama eller jättelediga. Praktiskt kan vara att se till att man har ett ärende i närheten av den arbetsplats man ska söka arbete på, och kolla in vid lunchtid eller hemgångstid ungefär vilken klädstil som råder. Eller om man vill och vågar, ringa företagets växel och antingen fråga där eller be att få tala med VD:s assistent och fråga om klädstilen.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 13:41, 28 november 2008 i kategori Barn, Inbjudningar, Människor emellan
Fråga: Det anses självklart att hundägare ska fråga om det är okej att ta med hunden men föräldrar kan ta med sig sina barn utan att fråga. Har både hundägare och föräldrar i bekantskapskretsen och alla är vi överens om att en hund gör mindre väsen av sig än barn.
Borde inte även föräldrar vid besök fråga om det är okej att ta med barnen? Då får jag som värd möjligheten att ibland ordna en barnfri middag då gästerna i lugn och ro får tid att umgås.
Det du en gång skrev om att bara inbjudna husdjur får gå på kalas går ju att överföra direkt på barn och då borde väll samma princip gälla även barn. Jag har tagit mig friheten att citera en bit av texten du skrev och med glimten i ögat bytt ut Fido mot Henrik.
”Jamen min gulliga lilla Henrik, han är inte till besvär, han sitter bara stilla och tyst.” Jo minsann! Alla som har bekanta med barn känner igen det. Lilla Henrik stör bara ibland.
Sätter gärna sina spår mitt i ljusa soffan medan föräldrarna skrattar förtjust. Henrik ska ha särskilda tallrikar och glas och visst kan du steka upp lite köttbullar till honom? Oj då, ja han är lite snorig. Men han vill ju bara vara go, ge honom en kram nu. Hoppsan, där föll en vas, ja han är ett litet yrväder.
Ganska många föräldrar tar med sig sina barn till andra utan att fråga först. De låter glatt sina barn terrorisera andra människor i deras hem, eftersom den som inte älskar barn är en konstig människa, nästintill omoralisk. Vem vill egentligen säga att man avskyr barn, tycker att de luktar illa eller bara ogillar att de stökar ner ens hem?
Svar: Föräldrar ska fråga om de får ta med sina barn på bjudningar och besök och klara av ett eventuellt nej.
Skillnaden mellan medförda barn och medförda hundar-katter är att endast få människor är allergiska mot barn eller rädda för dem, och därför kan man inte dra den parallell du gör (jag medger gärna att den har sina poänger).
Men du som inbjudare vet ju vilka gäster som har barn, och ska därför vid inbjudan säga eller skriva ”tyvärr kan barnen inte få följa med” – med den risk detta innebär att du betraktas som barnovänlig. Så det får du också förklara, alltså att du inte alls tycker illa om lille Henrik utan att du är orolig för dina möbler och så vidare.
Kom ihåg en sak till: det är inte barnens fel om de är besvärliga på en vuxenbjudning, det är föräldrarna som inte vill vara föräldrar utan ganska ofta medför sina barn för att andra ska ta hand om dem.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 13:39, 28 november 2008 i kategori Presenter
Fråga: Visst är det mer vulgärt med sedlar än presentkort, därför ger många presentkort, men för den som får presentkort är det ett besvär. Bristerna är flera.
1. Presentkortet kanske varken till innehåll eller affärskedja motsvarar det som bemärkelsebarnet vill ha.
2. Presentkortet ger praktiska svårigheter, ännu en sak som ska kommas ihåg.
3. Det man önskar sig är ofta populärt, det kan vara slutsålt, vilket gör att användningen av presentkortet skjuts upp.
4. Uppskjutna saker har en förmåga att inte bli av.
5. Affären, teatern etc kan vara nedlagd.
6.Presentkort kan inte bara tappas bort utan har också ett bäst före datum.
För handeln innebär presentkort hundratals miljoner kronor som ingen kommer att använda, reglerna gör presentkorten till något slags geschäft. Vore det inte bättre och mer praktiskt, mer av en gåva att rekommendara bemärkelsefirare att rätt och slätt ge kontanter, men att där säkert ange vad gåvan är till för?
Svar: Du resonerar högst förståeligt på ett sätt, men man kan se problemet på ett annat sätt: som givarens behov av att skicka ut mottagaren att göra sig besväret med gåvans införskaffande. Det kan föralldel anses gälla även presentkortet, men detta är samtidigt ett substitut för en gåva, kan man säga – givaren har skaffat kortet och förutsätts ha tänkt på vad det innebär. Att mottagaren kanske inte gillar butiken som kortet gäller för är ju samma sak som att ett föremål därifrån inte uppskattas. Och får man ett presentkort ska man se till att använda det raskt! Och tacka för det!
Kontanter i handen blir alltid ett slags betalning, på ett annat sätt än ett presentkort. I flera kulturer är kontanter rätt gåva, så till bröllop på sina håll i Mellanöstern och i Japan exempelvis. Men inte i svensk tradition.
Problemet är inte så lättlöst, men såvitt jag förstår är det än så länge är mer accepterat med presentkort eller föremål än en slant i handen. Och att ge kontanter med en bestämd precisering av vad pengarna ska användas till är alldeles fel. Då hade man ju som givare lika gärna kunnat köpa det där som man vill bestämma att ens pengar ska gå till.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:24, 27 november 2008 i kategori Människor emellan
Fråga: Varje gång jag är på fest eller ute och fikar med vänner och vi har jättetrevligt så går jag ändå hem och känner mig ledsen hur trevligt vi än har haft. saken är den att jag är ofta den enda i sällskapet som röker och så fort jag ursäktar mig efter kaffet för att gå ut att röka, är det alltid någon som skall kommentera detta, ”skall du aldrig sluta, är det inte dags snart? hon får väl också förstånd någon gång” och så diskuterar de min rökning.
Detta upplever jag som fruktansvärt jobbigt, dels att alla vänder uppmärksamheten mot mig, som är ganska blyg och dessutom diskuterar mig. Jag vet ju att det är farligt och har bett dem jag känner att låta mig vara, har klarat att minska till hälften av min forna konsumtion.
Svar: Du väljer ju själv att röka, och med den massiva information som finns om rökningen farlighet kan du inte räkna med förståelse från omgivningen för att du röker. Däremot ska du inte behöva känna dig så trakasserad som jag läser av din fråga. Du kan bestämt och vänligt säga när du går ut för att röka och får höra dessa synpunkter: ” tack för ditt intresse, jag vill inte störa och därför går jag faktiskt ut och röker”
- eller ”tack för din omsorg, jag har minskat till hälften, resten kommer så småningom”.
Du ska nog ta med i ditt bekymmer över andras kritik att den är betingad av välvilja, man önskar ju inte att någon vän eller kollega ska dö i förtid av rökning, och det är vad dina vänner försöker förmedla till dig. Du blir betraktad som oförståndig som inte upphör med denna livsfarliga verksamhet. Absolut enklast för dig är att tugga nikotintuggummi när du är ute med dina vänner, och spara rökandet till dess att du är ensam.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:22, 27 november 2008 i kategori Inbjudningar, Måltider, Socialt vett
Fråga: ”Vill du komma hem till mej ett tag? Jag har en liten överraskning”.
Proppmätt efter en bastant middag går jag aningslöst hem till den där ”överraskningen” som då visar sig vara ett dignande matbord.
Och nu blir det pinsamt. ”Men snälla, jag har nyss ätit, inte visste jag…”
”Åhjo! En liten bit bara…! Vi vet ju att du är glad i mat”
”Nej, tyvärr!”
Stämningen blir då minst sagt isig. Det har till och med inträffat att jag helt skamlöst och ouppfostrat flytt en hotande tvångsmatning.
Snälla! Säg till dem som planerar att bjuda på mat att de ska varsko middagsgästen innan, inte bara komma med en liten överraskning.
Det är i och för sig sant att jag är glad i mat men bara när jag är hungrig.
Är det under sådana här omständigheter oartigt att matvägra?
Svar: Oj! Det var en ny bjudningssed som jag inte hört om tidigare! Verkar inte praktisk. Mat är ingenting självklart, och ingenting som ska proppas i gäster som gåslevergäss.
Fråga nästa gång det kommer en överraskningsinbjudan om den gäller mat eftersom du just har ätit en stor måltid.
Självklart ska inbjudaren meddela vad inbjudan gäller och innebär. Allt annat är tokigt.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:46, 26 november 2008 i kategori Klädsel
Fråga: Är det möjligt att bära en ärvd kunglig utländsk medalj vid ex frack- eller smokingtillställning utan att det blir en känsla av maskerad eller uppvisning?
Svar: Absolut inte! Det vore att låtsas att man själv belönats för en insats av något slag, och så gör man inte! En utmärkelse för något man har utfört är totalt personlig, det går inte för någon annan att ha den som prydnad. Den är alltså inte jämförbar med ett smycke. Du får nöja dig med att lägga den ärvda medaljen i en ask och ha den hemma för att kunna berätta om dess innehavare för andra. Men aldrig bära den själv!
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:46, 26 november 2008 i kategori Inbjudningar, Klädsel
Fråga: Vad innebär klädsel Sportigt elegant?
Svar: Att inbjudaren inte förstått vad en klädkod är avsedd att vara, nämligen en hjälp till gästerna att få reda på bjudningens nivå och därmed klä sig enligt den. Klädkoden ska vara tolkningsbar för gästerna, annars är den meningslös.
Så hur tolkas sportigt elegant? Som tröja och finjeans? Klänning? Tweedkjol? Är det vardagsklädsel eller nivå kavaj?
Ring den välmenande men förvirrade inbjudaren och fråga vänligt vad som avses.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:46, 26 november 2008 i kategori Fest, Inbjudningar, Klädsel
Fråga: Vi ska på en bankett i januari. Herrar bär frack och damer långklänning. Nu undrar vi vilken färg man kan/bör ha på sin långklänning. Är t.ex svart långklänning ok? Vi undrar även: får damen bära en röd tvådelad balklänning?
Svar: En frackklänning kan ha precis den färg som bärarinnan själv väljer. Är det ett bröllop ska helt svart och helt vitt undvikas av hyfsade kvinnliga gäster, men alla andra färger går bra. Inklusive rött, kan jag understryka på ofta förekommen anledning.
Nu är det frågan om en bankett, alltså en stor fest, och då är svart helt korrekt, vitt helt korrekt, rött helt korrekt, liksom blått och grönt och gult och lila och alla andra färger och mönster. Det handlar om smak, inte om något färg- eller mönsterförbud. Kanske är en kritvit klänning i januari inte lika årstidsanpassad som en gul eller röd, men som sagt, det är en smaksak.
Beträffande tvådelad frackklänning vill jag gärna förklara för alla som undrar om detta att det inte föreligger minsta oartighet i en frackklänning som består av två delar. Varför skulle det vara ”fel”? Om klänningen inte är hopsydd i midjan utan är tvådelad i samma tyg, eller om livet är i ett material och kjolen i ett annat spelar inte heller någon roll. Exempelvis den ganska ofta sedda kombinationen ett spets- eller paljettliv till sidenkjol – högst lämpligt till en frackmiddag. De som påstår något annat är verkligen ute och cyklar (vilket i sin tur är olämpligt i frackklänning).
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:18, 25 november 2008 i kategori Fest, Måltider
Fråga: Jag har valt att bli vegetarian dels av hälsoskäl, och dels av ideal, för ungefär 1.5 år sedan. Jämnåriga vänner (jag är 30 år) bemöter mitt val med respekt, och tar hänsyn till detta när de bjuder hem mig och min familj. Problemet är att arbetskamrater (alla 45 och uppåt) samt min och makens släkt inte har förståelse för mitt val av diet. Varje gång vi blir bjudna serveras det oftast kött av något slag. Jag har hittills avstått från att ”bråka”, och nämner oftast inte saken, men när jag diskret har påpekat någon gång att jag inte äter kött så har svaret varit ”du dör ju inte av det en gång” eller något i stil med att jag inte ska vara märkvärdig, jag har ju ätit kött förut. Resultatet har blivit att jag fått klara mig på grönsaker och pasta/ris/potatis, eller ta en liten bit kött för att inte den som bjuder ska bli förnärmad.
Jag vill gärna stå på mig i fråga om detta, men vill absolut inte krångla till det för dem som bjuder mig! Jag äter fisk och skaldjur, så jag känner inte att valet att bjuda på något som alla kan äta är så svårt för en värd/värdinna. Och det märkliga är som sagt att de yngre inte ser ett problem i detta, medan de äldre ignorerar eller reducerar mitt val med nedsättande beteende.
Svar: Människor har olika kunskap om vad vegetarianism innebär, och handlar sällan av elakhet utan av oförstånd. Att en middagsbjudning ska anpassas i sin helhet efter en gästs särskilda matbehov kan inte förväntas. Att däremot se till att den gästen får den mat som tolereras är rätt.
Du bör få en bit fisk eller någon grönrätt när du har sagt till att du inte kan äta kött (och erbjudit dig att ta med en egen maträtt som du kan äta men fått till svar att det inte behövs).
Att kommentera ditt frånval av kött på det sätt du beskriver är bedrövligt och låter drulligt, men är förmodligen mest okunskap. Försvara dig inte, säg bara ihärdigt ”det är mitt val att avstå från kött”. Så intressant är inte detta beslut att andra orkar hålla på med samtal om detta någon längre stund. Och inte är vegetarianer särskilt ovanliga heller. Det kanske kan framhållas för kommentatorerna?
Om du inte kan eller vill klara dig, som du skriver, på grönsaker med mera så kan du vara lite framsynt när du gästar arbetskamrater eller din mans släkt och äta något hemma i förväg. För du går ju inte på middagsbjudningen för att få äta dig mätt? Du kan inte kräva att alla andra visar total anpassning efter just dina behov, men du kan hoppas på hänsyn till ditt dietval. Och du behöver aldrig äta ”en liten bit kött” av vänlighet mot inbjudaren!
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade