Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:12, 30 januari 2009 i kategori Barn, Människor emellan
Fråga: En väninna till mig har en sex månaders bebis som sitter framåtvänd i sin barnvagn när de är ute och går. Häromdagen var jag ute och gick med henne kom en äldre dam fram till oss och tillrättavisade min väninna i sträng ton för att bebisen inte satt bakåtvänd. Enligt damen var ”oskicket” att låta barn sitta framåtvända barnplågeri och roten till allt från huliganer till arbetslöshet (nästan). Min väninna sa bara nåt i stil med ”ja, jag ska tänka på det” och gick vidare medan jag stod kvar nästan som i chock. Enligt min väninna är detta inte ovanligt alls, hon får tydligen ofta kommentarer från främlingar på stan om att barnet sitter ”fel”, och ofta är det just äldre damer. Har du hört talas om det här sättet? Och vad i hela fridens namn gör att människor tar sig rätten att tillrättavisa totala främlingar?! Och hur kan man bemöta det?
Svar: Det där tror jag är en ganska ny företeelse i samhället, alltså att vem som helst anser sig ha rätt att meddela någon obekant om ”rätt” och ”fel”. Det kan vara maktbehov, och i känslan av att man är anonym tillåter man sig att huta åt andra, kanske för att få utlopp för något slags frustration. Eller så kamouflerar man det med begreppet “i bästa välmening”.
Många anser att barnen ska ha ögonkontakt med den som kör barnvagnen, och det förefaller vettigt. Men därifrån till att helt främmande personer kritiserar den vars barn sitter framåtvänt i sin vagn är steget verkligen långt. Vad menade den kritiska kvinnan? Att barnvagnsföraren skulle lyfta ut barnet omgående och bära det? Eller genast köpa en ny barnvagn? En hel del av de personer som upplåter sin näbb och meddelar sina synpunkter utan att vara tillfrågade skulle nog behöva tänka sig för, inte bara en gång. Den här kvinna drog ju också absurda följder av barnvagnssittandet.
Det som verkligen måste påpekas och hindras är om vuxna slår barn eller plågar dem på annat sätt. Då ska man snabbt ingripa och stoppa det som pågår genom att säga ungefär ”NEJ NEJ det är fel, det som du gör, du måste sluta nu!” Utan att skrika, det skulle förmodligen göra den misshandlande personen än argare.
Och det din väninna gjorde ju det som var vettigt i situationen med det hon sade. Hon kunde också ha sagt på ett kyligt sätt till den oförsynta kvinnan ”så intressant”. Punkt. Inte inleda en diskussion! Är det en riktigt hemsk kritik som kommer kan man också säga ”tack för ditt intresse, det här bestämmer jag själv om”.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:11, 30 januari 2009 i kategori Bröllop, Inbjudningar, Klädsel
Fråga: Vad ska man ha på sig när det står på bröllopsinbjudan “Klädsel: Kavaj/långklänning”? Hur fint ska man vara klädd?
Svar: Denna fråga återkommer ofta, och har sin grund i att kvinnor förmodas vilja klä sig i balklänning medan män anses vara nöjda med att ha en hygglig kostym. Det kanske är riktigt. Eller så är det trams med påverkan av för många amerikanska filmer med bröllop i kolossal utstyrsel.
Några muntra män trettioårsåldern berättade att de hade följt denna klädkod bokstavligt och hade klätt sig i lånade långa kjolar samt snygga kavajer och gått på bröllopet som de var bjudna på i den klädseln. Där hade först synts ytterst häpna miner och en del sura sådana, men efterhand hade skrattet bubblat upp på bröllopsmiddagen och det ansågs som ett roligt inslag. Jag rekommenderar det absolut inte, men det kan användas som exempel på hur dumt det kan bli med egenkonstruerade klädselangivelser.
Nu ska du få svaret på din fråga: män har till denna blandade klädkod kostym, gärna mörk eftersom det är fin fest, och kvinnor har lång kjol/klänning med överdel som inte är alltför galabetonad. Då har man följt inbjudarens önskan och det är vad en hövlig gäst bör göra, oavsett den eventuella tokigheten.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:10, 30 januari 2009 i kategori Människor emellan
Fråga: En barndomskompis till mig har börjat ringa och skicka sms till mig efter att vi under flera års tid inte haft någon kontakt över huvud taget. Problemet är att jag inte vill ha henne som vän längre, vi har inget gemensamt och jag får inte ut något av en relation med henne. Som det är nu låter jag bli att svara i telefon när hon ringer, känner mig jätteelak och självisk när jag gör på det sättet men jag vill verkligen inte prata med henne. Jag är säker på att hon inte skulle förstå mitt resonemang eller respektera mitt val. Jag har ett rikt socialt liv med många vänner och har inget behov av ytterligare en kompisrelation. Är det egoistiskt av mig att tänka så? Hur ska jag göra för att få henne att förstå? Måste jag prata med henne? Är det elakt att fortsätta låta bli att svara i telefon och bara vänta ut att hon ska sluta ringa mig?
Svar: Det är svårt för många att förstå att de inte är önskvärda hos någon som de vill umgås med. Kanske har din barndomskompis så trevliga minnen av er tidigare vänskap att hon inte kan inse att den situationen är förbi.
Faktiskt tror jag att det bästa du kan göra är att mejla eller skriva till henne, med ungefär det här budskapet ”det är snällt av dig att höra av dig, men livet förändras och jag har numera så många åtaganden av olika slag att några nya inte får plats, helt enkelt. Så jag hoppas att du vill förstå att min tid inte räcker till för något mer än det jag redan gör, alltså inte heller för att umgås med dig”.
Om hon då inte vill ta till sig detta resonemang, eller inte respektera det, som du befarar, så har du ändå detta att svara varje gång hon ringer eller sms:ar till dig, alltså säg eller skriv ”som jag har sagt har jag tyvärr ingen tid för dig”. Det är bättre att du gör så än att du har alla obesvarade kontaktförsök att oroa dig över – eller få dåligt samvete för.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:10, 30 januari 2009 i kategori Barn, Människor emellan
Fråga: I varenda livsmedelsaffär står barn i kundvagnarna med sina snuskiga, bakterietäckta skor, direkt från gatan utanför, och skuttar och hoppar omkring. Hälsovårdsnämnden borde ta prov och kolla vad för sorts farliga bakterier dessa skor drar in och sprider omkring i alla vagnar.
Det har blivit en sådan ”hälsofara” att vi aldrig lägger något oskyddat i en sådant vagn. Istället tar vi med oss stora ”bags” att lägga vår mat i.
Är folk helt okunniga om bakterier eller, ursäkta, skiter de bara i oss andra?
(De måste dock äta sådan mat själva ju. Allt de lägger på köksbänken har varit i vagnen.)
Svar: Ja du, det är ju inte så ovanligt att de som har barn omedvetet tycker ungefär att ”min lilla gullunges smutsiga skor kan väl inte göra så mycket”. Föräldrar är ibland förvånande oförstående för hur deras barns beteende påverkar omgivningen.
Eller så handlar det om att trötta dubbelarbetande föräldrar som just hämtat barnen från en lång dagisdag inte vill bråka med de likaledes trötta barnen om att gå bredvid kundvagnen. Det finns ofta två sidor att betänka. Och din metod med medförda påsar är ju utmärkt.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:26, 29 januari 2009 i kategori Människor emellan, Måltider
Fråga: Hur gör man med notan när någon föreslår att man ska dela den rakt av? Inget problem när de alla har ätit liknande eller när man är med nära och kära, för det jämnar ut sig förr eller senare i alla fall. Men, när man är ute med vänner man inte ser alltför ofta, där det inte jämnar ut sig. Med risk för att verka snål vill man inte ställa frågan om man kan betala separat, inte minst för att det är omständigt. Men om man inte tar en efterrätt, inget kaffe och en billig huvudrätt kan det bli en hel del pengar som man helt plötsligt får betala för någon annan. Hur går man tillväga? För även om det är inte så överdrivet mycket pengar just den gången, men i längden kan man gå ordentligt minus på sådana här saker, och jag vill inte beställa mer mat bara för att det ska jämna ut sig.
Svar: Det är en återkommande fråga – och svår att lösa om inte alla är med på från början det rimliga att var och en tar sin del. Man säger till medätarna innan beställningarna görs: jag vill ha separat nota, jag ska inte ha så mycket – jag har kärv ekonomi för närvarande. Det kan ingen ha något emot utom personalen som tycker att det är enklare att ha en enda nota, men det ska givetvis gå att ordna varsin nota till alla i ett sällskap.
Annars, om det råder allmän vimsighet och det ändå blir en gemensam nota, kan man mycket väl säga ”beklagar men jag har hållit igen, så jag klarar inte att splitta utan tar min del”. Alla vet att man kan behöva sina pengar till annat än att betala för andras konsumtion. Det är sannerligen ingenting att skämmas för att man inte har råd. Faktiskt kanske det är tvärtom??)
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:25, 29 januari 2009 i kategori Bröllop, Inbjudningar, Klädsel
Fråga: Jag har läst här att du inte gillar termen Klädsel: valfri. Men vad ska man skriva på en bröllopsinbjudan om man vill att gästerna ska kunna ha de kläder de själva vill, allt från skjorta och jeans till kostym?
Svar: Det är inte så mycket vad jag personligen gillar eller inte som ligger till grund för mina svar, utan min kunskap om vad som är rimligt och praktiskt och förväntat.
En angiven klädkod ges av inbjudaren för att visa gästerna vilken nivå bjudningen har, och därmed forma en gemenskap mellan gästerna just därför att alla är klädda på samma nivå. Skriver man ”valfri” så blir det väldigt konstigt för den som väljer frack och tror att det är rätt bröllopsfestklädsel, medan någon annan väljer snyggjeansen och nya tröjan för att detta är klädsamt. De i frack och stora galaklänningen känner sig på tok för finklädda, de i jeans känner sig pinsamt nerklädda. Säkert finns många som struntar i dessa känslor, men risken är synnerligen stor att alltför många vantrivs med denna skillnad i klädnivå. Det ser jag bland alla frågor som kommer till min spalt – vid det här laget har jag fått och besvarat över 40 000 frågor från läsarna och det är en hel del som rör just vid det obekväma att känna sig fel klädd på fest.
Så om igen: klädkoden ”valfri” är meningslös, den hjälper inte gästerna att förstå vilken nivå de ska klä sig på, och så väller frågorna in till min spalt: vad innebär ”valfri”?
Och det kan jag inte svara på. Tänk efter vad de allra flesta av dina gäster kan ha för slags kläder som passar till fest. Kanske Kavaj? Det innebär att män har kostym. De som inte inte äger en sådan kan ha snyggaste uddabyxorna och bästa kavajen, det går också bra. Kvinnorna har fin knäkort eller vadlång klänning-festkjol med överdel som inte är alltför galabetonad.
Tror du att gästerna inte har den sortens finkläder, vilket är troligt särskilt i lite yngre och okonventionella kretsar, så skriv ”Fin vardagsklädsel” – det är begripligt och då är jeansen okej och fin skjortan likaså, och för kvinnorna blir det bästa topen och finare kjol-långbyxor-jeans.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:19, 29 januari 2009 i kategori Bröllop
Fråga: Det här kanske inte är en etikettfråga, men jag är säker på att Magdalena har svar ändå eftersom du har så kloka svar på allting. Jag vill gärna vara förlovad med min sambo sedan nio år. Det har aldrig blivit av, mest för att han inte ser någon anledning till det. Hans föräldrar var vare sig örlovade eller gifta, medan mina föräldrar var gifta. Helst skulle jag vilja vara gift, men en förlovning kan ju vara ett steg i rätt riktning, som jag tror att han nu börjar kunna tänka sig.
Vad gäller angående ringen? På amerikanska filmer trär han en ring på hennes finger när han friar. Men i Sverige har ju båda förlovningsring?
Jag har förstått att vissa kombinerar sin förlovningsring med en vigselring, och att de därför måste matcha och gå att ha på samtidigt.
Min mormor hade två släta ringar varav den ena var vigselringen. Ska båda ha två ringar, eller ska man använda sin förlovningsring som vigselring? Förväntas man av omgivningen gifta sig inom en viss tid när man förlovat sig, eller var det bara så förr i tiden?
Svar: Den lite äldre svenska traditionen är att kvinnan får en slät ring vid förlovningen och ännu slät ring vid vigseln. Mannen får en ring av sin fästmö, eller kan möjligen skaffa en själv om hon inte har råd att köpa en till honom. Så var det för länge sedan när kvinnor inte fick bestämma över sina pengar eller inte hade lönearbete. Mannens förlovningsring övergår vid vigseln till att bli vigselring, den får alltså höjd status kan man säga.
Internationell sed är på sina håll att kvinnan får en ädelstensprydd ring vid förlovningen, det är den som hon förväntas jubla över och visa upp eftersom den ska glittra och visa fästmannens rikedom. Ack ja. Den ska också visa att hon har lyckats fånga en man. Man ser ju aldrig fästmannen jubla över sin ring. Enligt min uppfattning är det gammalt trams och framförallt förlegad kvinnosyn med det där amerikanska filmjublet över fina ringen.
Kvinnan får en oftast slät eller enklare ring vid vigseln. En viktig orsak till att vigselringen är slät och enkel är att den är den viktigaste trohetssymbolen, den får vid vigseln högst status och är avsedd att bäras ständigt, vilket gör att den måste vara enkel för att inte haka i eller vara i vägen vid arbete osv. Förlovningsringen däremot kan tas av under arbete exempelvis. Så är den gamla seden.
Men med detta gör man som man vill. Men måste inte nödvändigtvis ge en ring i det ögonblick man friar. Det passar lika bra att fästparet går tillsammans till juveleraren och väljer ringar. Dessa trohetssymboler ska ju användas livet ut, och det är viktigt att de får den stil som passar bäraren.
Förr var förlovningen en inledning till äktenskapet, förlovningstiden var både ibland ett slags prövotid och den tid då man skaffade ett gemensamt hem, ordnade med möbler och husgeråd, och planerade bröllopet. Men det har aldrig funnits någon regel om att man måste gifta sig inom en viss tid från förlovningen. Kungligheter brukar vara förlovade mellan ett halvår och tre månader innan vigseln. Men det går lika bra att vara förlovad fem minuter innan man gifter sig, eller i många år.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 10:36, 28 januari 2009 i kategori Människor emellan, På arbetsplatsen
Fråga: Tack för denna trevliga spalt, där man nästan alltid hittar svar på det man vill veta! Har en fråga angående ”sjuknärvaro”, alltså att man går till sin arbetsplats fast man egentligen är sjuk. Jag kan förstå att man gör det om man är förkyld eller bara lite hängig – för många är ju lite halvsnoriga hela vintern och det är förstås omöjligt att stanna hemma bara för lite snuva – men på min arbetsplats finns det en person som vägrar gå hem med mindre än att han är dödssjuk, vilket går ut över oss andra.
Häromdagen hade han magsjuka barn hemma och såg själv helt förstörd ut hela dagen, satt i soffan vid fikabordet och beklagade sig över väldigt illamående, kallsvettningar etc. Efter att flera stycken av oss andra kollegor sagt till honom gick han till slut hem och vi hoppades att han skulle hålla sig hemma några dagar. Sedan dyker han upp lagom till förmiddagsfikat nästa dag och påstår att han är bra igen – att han bara varit kallsvettig, oerhört trött och hängig, men inte magsjuk. Det är självfallet svårt att ifrågasätta och veta hur det verkligen förhöll sig, men jag undrar vad du anser om ”förhållningsregler” på arbetet när man är sjuk? Personligen tycker jag att det är oerhört respektlöst mot kollegorna att gå till jobbet när man är så dålig som han var, på grund av den stora risken att smitta (vi sitter tätt, använder samma toalett, tar i samma handtag etc) – för mig känns det som ett sätt att säga ”mitt jobb är viktigare än ditt”, eftersom han uppenbarligen inte bryr sig om ifall han skulle smitta oss och vi skulle bli tvungna att vara hemma.
Vad anser du att man bör ha för ”förhållningsregler” på arbetsplatsen angående ”sjuknärvaro”? Man kan ju inte tvinga någon att vara hemma, men kanske bör man åtminstone väcka frågan och diskutera igenom den ordentligt på en arbetsplatsträff?
Svar: Roligt att du uppskattar DN.se/etikett!
Du beskriver en vanlig situation där den som är smittande sjuk och går till jobbet ser sig själv som hjältemodig och tapper. Många tycker också att de ska göra sin plikt, i meningen infinna sig på arbetsplatsen om de inte är mycket svårt sjuka. Eller är det något med karensdagar?
Att medveten om smittorisken gå till jobbet, lämna barn på dagis osv är helt fel. Ens arbetskamrater blir som du arga, förstås. Och inte ens den mest prestationskrävande arbetsgivare kan rimligen uppfatta det som lyckat att en person sprider sin influensa, magsjuka eller hosta över arbetskamraterna som förmodligen blir sjuka. Vilken nytta har det för verksamheten?
Jag tror inte att arbetskamrater ska ta itu sinsemellan med något slags moraliserande om detta, utan det ska komma uppifrån. Chefen ska meddela vad som gäller, nämligen att riskerar man att smitta andra ska man hålla sig hemma. Det ska understrykas att även den som är sjuk sannolikt frisknar till snabbare i sitt hem än på sin arbetsplats. Och det är inte duktigt eller något stordåd att förmedla sin sjukdom till andra, som kan drabbas hårt av den.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 10:35, 28 januari 2009 i kategori Presenter, Socialt vett
Fråga: Jag har vänner som har ett för mig annorlunda sätt att be om presenter. I ett av fallen så bad min vän om pengar till sitt bröllop, och en annan vän bad om presentcheckar.
En tredje vän uttryckte särkskilt önskemål om märkeskristallglas för åtskilliga 500-lappar när han bjöd in till sitt kalas.Jag undrar vad som är kutym när man önskar något. Till saken hör att jag själv sällan anordnar fest och konsekvensen är att jag inte fått några presenter de tio senaste åren. Jag resonerar som så att jag ger inte pengar, eller presentcheckar till vuxna människor som tjänar dessa själva. Anledningen är att då skulle vännen kunna värdera vår vänskap i hur mycket pengar han får, när han lätt kan jämföra med andra.
Ju mer specifika önskemålen är och inga alternativ ges, t.ex. jag vill ha ”18-årig single malt whiskey”, tycker jag önskan låter mer som en beställning och inte tar hänsyn till min ekonomi. Då har jag inte lust att ge personen något längre.
Svar: Presentens idé är att vara en överraskning för mottagaren som avses bli glad över den. Presenten är däremot inte en betalning för att givaren bjudits på fest, eller ett svar på en beställning. Du ger det du vill ge, och struntar i dyra kristallglas eller whisky – köp en bok istället om du tycker det passar bättre. Prisnivån är verkligen helt din sak att bestämma!
Men man ska som givare också tänka på att presenten ska glädja mottagaren främst, inte vara till för att enbart givaren ska gilla den. Om det finns skäl för en presentmottagare att önska sig något specifikt kan man som givare gärna ta hänsyn till det. Däremot är det pretentiöst och löjligt att önska sig endast mycket dyra föremål.
De önskemål du beskriver från dina vänner är dumheter. Man kan som födelsedagsfirare eller brudpar givetvis på förfrågan uttrycka ett önskemål. Men man kan aldrig kräva att få något som gåva till en bjudning. Då är det inte längre frågan om presenter utan om att ge order till sina gäster. Trist och pinsamt.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 10:33, 28 januari 2009 i kategori Människor emellan, Måltider
Fråga: Jag har en fråga angående människor som har svårt att ta till sig nya smaker och bara uppskattar den typ av mat de själva är uppväxta på (ofta pizza, lövbit med bearnaisesås och pommes frites och liknande).
Jag tycker själv att det är väldigt roligt att laga mat och jag älskar att bjuda in mina vänner på middag. De allra flesta uppskattar det jag lagar, men det är några av dem som känns mest naturligt att bjuda in som är så jobbiga att sammanställa en måltid åt eftersom de är så petiga med smaker. Alla de roliga recept som jag vill prova får ligga oanvända, medan jag försöker laga något barnaktig som jag hoppas att de kommer att gilla (vilket de ibland ändå inte gör). Ibland vore det roligt att prova att laga något spännande och slippa ångesten över att försöka hitta på något som alla äter, men det känns som en omöjlighet. För det viktigaste när man bjuder in folk på mat måste väl ändå vara att se till att de har trevligt och uppskattar middagen? Jag är dessutom av den känsliga typen som tycker att något av det jobbigaste som finns är när folk inte tycker att det jag ställer fram på bordet duger.
Svar: Du kan lösa ditt problem genom att alltid ha en neutral enkel rätt vid sidan av de lukulliskt spännande och erbjuda dina smakrädda vänner. Att ha två eller tre rätter vid en bjudning är inte ovanligt och därmed inte utpekande för någon som väljer endast ett av alternativen. Det är ju inte vidare roligt för dina övriga gäster att alltid få pizza eller pommes frites.
Du behöver inte ta illa vid dig för missnöjet från de smakrädda, eftersom det är synd om dem på två sätt: dels missar de nya smakupplevelser, dels beter de sig om de klagar på bjuden mat. Och klagar de inte, vilket man kan hoppas, så gör det ju ingenting att de äter enbart din neutrala pasta med ost eller vad du vill göra.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade