Fråga: Jag har en väninna som är långt över medellängd och ganska stor i omfång. Detta är verkligen inte ett problem vare sig för mig, henne eller någon annan av våra vänner. Däremot händer det att folk stirrar på henne och kommer med kommentarer. Det värsta var nu senast på krogen då ett gäng män i 50-års åldern, ganska överförfriskade ljudligt kommenterade ”jättekvinnan” som kom in genom dörren.

Detta hörde vi allihopa, min väninna blev självklart sårad och ledsen och jag blev riktigt förbannad på deras beteende. Jag kunde inte komma på en enda bra sak att säga till dessa gubbar, men jag kokade verkligen av ilska.
 
Hur kan man bemöta sådan dumhet? Och vad kan jag säga till min väninna när sånt här inträffar?

Svar: Ack, vilka enfaldiga små män det uppenbarligen finns här och var! Jag blir så arg när jag läser din beskrivning av dessa dumskallar att jag får lust att föreslå dig att du ska säga något olämpligt. Som högt och tydligt ”vad sade ni, puttefnaskar”, “små pyren” eller “små kryp” eller annat förminskande. Sådana dumheter som dessa karlar tillåter sig ska man inte finna sig i, anser jag.

Men nu är det ju så i min spalt att jag vanligen försöker rekommendera tolerans och rimlig hövlighet och dit kan inte dessa förslag räknas. Kan läsarna komma på något bättre som visar dessa bedrövliga fåntrattar att de yttrar sig på ett sätt som de verkligen inte borde? Tyvärr kommer jag inte själv på något tillräckligt artigt dräpande.  
 
Din väninna får stöd både genom att du protesterar på hennes vägnar och genom din medkännande närvaro.

Magdalena Ribbing

Fråga: Är en stolt icke rökare med ett litet problem. Min man kommer ifrån Tyskland och vi är där emellanåt på fester och dylikt. Både min man och jag är ickerökare men många av hans kompisar är feströkare.
På privata fester i Tyskland till skillnad ifrån de flesta fester i Sverige, så röker man inomhus. Jag fixar rökning för det mesta även om jag tycker det är rätt äckligt, men det jag inte tycker om är när folk röker runt mig när jag äter, eller det står mat på bordet. Vid en fest när det var som värst  föreslog jag att de som rökte kanske kunde ställa sig borta vid fönstret och röka, vilket inte var så uppskattat, de stod där i tio minuter men satt snart vid bordet igen och blossade.
Nu undrar jag om det är jag som är löjlig, att jag som åker på deras fest borde finna mig i att de röker vid bordet när jag äter. Att jag får ta seden dit jag kommer så att säga, de är ju trots allt de som bjudit mig på fest och ordnat med mat. Men å andra sidan så tycker jag inte att jag begär så fruktansvärt mycket, jag bad dem inte lämna rummet utan frågade om de kunde tänka sig att röka vid det öppna fönstret istället.
Hur ska jag tackla detta problem nästa gång?
En liten fråga till, ifall en rökare frågar mig om det går bra att han/hon röker i min närhet, är det då väldigt otrevligt att säga att jag inte vill detta då? Det känns som att många rökare tycker att de har rätt att röka, bara de frågar innan och därmed förväntar sig ett “självklart går det bra”-svar..

Svar: Ett svar på din fråga finns kanske i dina ord ”stolt icke rökare”. Du tycker, mer eller mindre medvetet, att du är lite bättre än de som röker – i likhet med de flesta känner du till risken med rökandet, både för den som röker och omgivningen. Du har alltså helt rätt i din uppfattning och du förväntar dig förståelse för den. Det visar du genom att kräva av andra att de ska avstå från sin farliga last när du är i närheten. Så kan du göra i många sammanhang just eftersom rökning är så livsfarlig.
 
Men det är inte helt enkelt att du kräver av dina medgäster på en bjudning att de ska avstå från det enda som håller dem på gott humör vid matbordet. De är gäster liksom du och vill ha trevligt. Du kan knappast begära att alla ska avstå från att röka vid bordet när du är närvarande hos någon annan. Det vore som att en doftogillande gäst skulle kräva att alla skulle avstå från parfym, eller en nykterist på en bjudning skulle kräva att alla andra lät bli att dricka alkohol. I sällskapslivet finns vanligen både det man tycker om och det man finner mindre trevligt. Men man kan som gäst inte kräva en total anpassning till sina egna önskemål när det gäller vad som (tyvärr) fortfarande är relativt vanliga företeelser på bjudningar. Där har många gäster parfym. Där dricks alkohol. Där – i andra länder än Sverige – röker en del även vid matbordet.

Att du inte tillåter rökning hemma hos dig själv är däremot rätt. Hemma hos dig är det du som bestämmer, inte de som besöker dig.

Så din, för mig högst förståeliga, reaktion mot andras rökande får du hantera antingen genom att själv flytta dig från dessa rökare, eller själv avstå från att närvara vid dessa rökiga bjudningar. Du kan inte säga till alla som röker vid matbordet att de ska lämna bordet för att du ogillar cigarrettrök. Det kommer en tid när allt rökandet upphör, förhoppningsvis, men än är den inte här.

Har en rökare normal hyfs så tillfrågas alla runt omkring ”okej att jag röker?” och det är då du har din chans att säga ”tyvärr har jag problem med cigarrettrök, jag är tacksam om du vill röka vid ett öppet fönster”. Det ska då självklart respekteras av rökarna – de har ju frågat och fått svar.

Magdalena Ribbing

Fråga: I mitt arbete förekommer det offerter och anbud. Nu när ekonomin är knaper har vi fått uppmaningar från företagsledningen att spara in på utgifter. Jag har hört från mina kollegor att de kan lyckas med att få ner priser till hälften eller betala två till priset av en. Jag är uppväxt med en pappa som prutar överallt, matvaruaffär, elektronikbutik eller loppmarknad spelar ingen roll. Till saken hör att jag tycker att det är genant när han prutar, även om han oftast lyckas. Själv känner jag mig obekväm i de här situationerna.
 
Hur bär jag mig åt om jag vill betala mindre för marknadsföringsfirmans tjänster eller en extern rapport? Jag har jämfört med konkurrenternas priser och vet att det är relativt jämt men jag tror ändå att det finns möjlighet att få ner priserna. Vänligen ge tips på hur jag kan förhandla om priser i en arbetssituation utan att rodna.

Svar: Det är inte genant att försöka spara pengar. Alla gör det, på något sätt. Du har inte minsta anledning att rodna när du frågar om priser eller om sänkning av ett föreslaget pris.

Du kan säga när du får en prisuppgift eller får en förhandsinformation om ett pris ungefär ”ja, det kan bli lite svårt i nuläget, finns det något sätt att få ner priset?”

Och du kan också säga från början när du begär en offert ungefär ”vi har för närvarande begränsad budget, så lägsta möjliga pris är det intressanta för oss”.

Faktiskt tror jag att den upphandlare som inte diskuterar ett föreslaget pris gör ett sämre intryck än den som på ett hövligt sätt visar sig intresserad av bästa möjliga i meningen låga pris.

Magdalena Ribbing

Fråga: Jag går dagligen till och från mitt jobb i centrala Stockholm och hamnar – tyvärr – ofta i situationer där jag tvärt får stanna upp alternativt aktivt väja undan för bilister som verkar ha missat att det är de som är skyldiga att stanna vid obevakade övergångsställen. (Av någon anledning är taxichaufförer kraftigt överrepresenterade inom denna kategori; på lunchen i dag fick jag väja för två taxibilar – som kom från varsin riktning – vid ett och samma övergångsställe inom loppet av fem sekunder!)
 
Jag gillar varken att ta till svordomar eller det mittersta fingret på handen: finns det trots detta någon möjlighet att göra en markering mot den som nästan kört över mig att jag inte uppskattade detta?

Svar: Bilister känner sig ofta skyddade, rentav anonyma, i sitt skal, och fattar inte alltid att de också är delar av den gemenskap som alla ingår i, inte minst utomhus. Men ingen normal bilist vill frivilligt köra över någon. Så du har inte mycket annat att göra än att härda ut med att en del förare är dåliga bilister och andra är lagbrytare. Från bland andra taxiförare har jag fått veta att många gångtrafikanter bara kliver rätt ut i gatan vid övergångsställena utan att se sig för eller kolla att bilisterna har noterat dem. Dessa gångare är också i en mening drullar.
 
Det är svårt att uppfostra andra, särskilt vuxna och obekanta. Och varför, egentligen? För att bli av med sin egen irritation? Så strunta i att försöka förbättra de drulliga. Stanna vid övergångsstället, visa att du vill gå över, se dig noga för och gå inte förrän bilarna har stannat. Och nicka ett vänligt “tack” till den bilistmajoritet som faktiskt stannar.

Magdalena Ribbing