Oönskad begravningsgäst?

Skrivet av Magdalena Ribbing 09:33, 24 mars 2009 i kategori Människor emellan, Sorg och begravning

Fråga: En väninnas man har avlidit. Väninnan berättar att hon är mycket upprörd eftersom hennes dödes makes förra fru har meddelat att hon har för avsikt att komma på begravningen. Nu hävdar några att man absolut inte gör så – är man skild så går man inte på ex-makens begravning av hänsyn till den nya familjen säger de.

Jag å min sida säger att det gör man väl visst om man känner så. Begravningen är till för de som är kvar och sista tillfället att visa hedersbetygelser åt någon som en gång i livet varit viktig för en – oavsett om han/hon var det vid dödsfallet. Det betyder inte att man demonstrerar något inför den nuvarande hustrun utan att man kanske minns allt som var gott i det gamla äktenskapet.

Lika väl som barndomskamrater har ”rätt” att dyka upp på en begravning borde väl även en eller flera ex-hustrur ha rätt att gå?
Hur gör man i sådana här fall? Vem av oss har rätt?
Nog sjutton måste man väl kunna vara glad över att många har älskat den avlidne maken och inte behöva se detta som något hotfullt?

Svar: Ett svårt problem, men tänker man efter noga så är det rimliga svaret att en f d hustru/make inte ska närvara annat än om det är helt godtaget av änkan/änkemannen. Det är stor skillnad på barndoms- eller andra vänner och den man har varit gift med, skilts från och därefter valt en annan person som sin närmaste.

En begravning är inte ett tillfälle att visa upp sig och sin saknad, utan som du skriver ett tillfälle att ta farväl av någon som man känt, alternativt att vara ett stöd för en anhörig. Men begravningen är också en situation som är oerhört tung för de mest närstående. Vet eller tror man att ens närvaro skulle uppfattas som störande av dessa närmaste så är det enda korrekta och anständiga att man avstår.

Oavsett sina egna känslor har man inte rätt göra en närstående till den som begravs än mer ledsen eller orolig. Sina minnen får man då hantera efter eget förstånd, genom att ta farväl på annat sätt. Och man kan ju besöka graven senare.

En f d hustru är just före detta, inte den som den är närmast den döde. Om den före detta hustrun mot den närmaste familjens vilja närvarar vid begravningen gör hon detta enbart för sin egen skull, och det egenintresset ska hon avstå från. Hon ska närvara endast om det accepteras av den avlidnes närstående. Den f d hustruns närvaro ses nog mindre som “hotfull” än som plågsam för hennes efterträdare. Inte alla skilsmässor är trevliga för de inblandade och deras nya partners.

Om den avlidne och hans exhustru verkligen haft en god relation även efter skilsmässan räknas exhustrun som vän och kan närvara, men diskret. Hon ska då sätta sig som vännerna gör till vänster i kyrkan för att inte markera något slags familjenärhet till den avlidne. Den här stunden är framförallt de närståendes, inte de före dettas. Det är den nuvarande hustruns känslor som är viktigast, inte den frånskilda hustruns.

Klarar den f d hustrun inte av att avstå från att gå på begravningen, utan sätter sina personliga känslor framför sin f d makes hustrus, och för sin egen skull måste närvara, så ska hon sitta långt bak i kyrkan, till vänster. Hon ska bara gå på den eventuella minnesstunden efteråt om hon direkt inbjuds vilket inte blir aktuellt i det här fallet.

Magdalena Ribbing

Magdalenas synpunkt: kommentar till läsarnas åsikter!

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Oj, jag blir verkligen förvånad över hur man kan säga att den ena personens känslor är viktigare än den andras. Självklart kan det vara svårt om det finns en konflikt mellan parterna, och det vore hemskt om någon dök upp på en före dettas begravning enbart för att jävlas med den nya familjen. Men jag tycker inte att man kan säga att bara för att man är en ”före detta” så är ens känslor för den avlidne mindre värda än den nya partnerns. Det man har haft ihop med en männsika försvinner inte, känslorna kan förändras genom åren, men alla har rätt sörja någon man älskat/älskar. Klart att det kan bli komplicerat, men jag tycker inte att man kan jämföra värdet på olika personers känslor.

Den intressanta frågan är varför du som ställt frågan känner ett behov av att käfta emot din väninnna när hon befinner sig i sorg. Hon mår självklart väldigt dåligt av att ha förlorat sin man och behöver stöd och vänner, inte folk som berättar för henne hur hon borde känna, må och tänka. Om du inte själv har förlorat din man har du ingen aning om hur detta är. Lite empati brukar man komma långt med!

Jag skulle både bli upprörd och besviken om min mor eller far inte dök upp på den andres begravning trots att dom varit skilda länge, begravningen är till för att hedra /minnas den avlidne, och är då öppen för alla, däremot bör man undvika minnesstuden efteråt om man inte är bjuden, vet själv besvikelsen på min morfars begravning när vi satt på minnesstunden efter och alla skulle berätta sina minnen och säkert 70% bara snackade bullshit om hur dom funnits för varandra hela livet osv, fast dom i verkligheten inte hört av sig dom senaste 5 åren när min morfar hade det som värst!

Kan man kanske ställa frågan såhär: vem handlar en begravning om? Den avlidnas närmaste, eller den avlidna?
Anta att svaret är att den avlidna är huvudpersonen. Då borde vem som helst få sörja på begravningen, oavsett svartsjuka och småaktigheter från ”de närmsta”. Däremot går man inte till en begravning för att mucka gräl, utan för att försonas! Frågan kan väl enkelt lösas genom att fråga sig vad den döda skulle ha tyckt? Man är ju där för att visa honon/henne respekt.

I Sverige finns ett skumt problem med att synen på begravning mer eller mindre blivit en familjeangelägenhet. Att det är mängder med människor utanför familjesfären som har haft kontakt med den avlidne under dennes liv tas sällan i beaktning; arbetskamrater, föreningsfränder, bekanta osv. En persons bortgång påverkar oftast fler än vad de närmaste tror. Om du har delat en del av livets väg tillsammans med den döde – berör ju dennes död dig. Att ha första tjing på sorg óch förneka andras deras, visar gärna på hur små människor vi kan vara.

Till min fars begravning anlände den jurist som senare i arvstvisten företrädde mina rika halvsyskon. Jag kände honom inte och var inte medveten om att han skulle komma. Jag skulle ha önskat att han inte hade varit närvarande. Han kände min far, men inte speciellt bra. Några stora personliga behov av att ”få sörja” hade han nog inte. I övrigt var det en liten begravning med endast de närmaste.

Kvällen innan min svärmors begravning ringde min mans fd fru och frågade om jag tyckte hon skulle närvara vid begravningsakten.
Då sa jag till henne att hon var välkommen, för att hennes och min mans son inte hellre ville än att mamma skulle närvara i denna svåra stund.
Vi kom överens att hon skulle komma och sonen var lugn.
När hon sedan inte kommer till kyrkan, ett stort svek mot sonen, som var
i upplösningstillstånd för att mamma inte kom.
När jag frågade vad som hänt, varför hon inte kom fick jag svaret:
Jag fick inte för ”Lasse” (nuvarande mannen).
Då hade jag redan kvällen innan sagt att hon behövde bara vara med i kyrkan som stöd till sonen, ingen annat.
Man kan ju inte vara svartsjuk på någon som är död….

Som många har skrivit, vem kan döma någon annan och vem kan veta vilken relation som finns mellan andra människor.
Är man trygg i sin relation till sin avlidne make så tror jag inte att man berörs illa av att se hela hans/hennes liv passera förbi i form av gamla och nya vänner, gamla fruar, barn och andra anhöriga, tidigare svärföräldrar, arbetskamrater osv.
En begravning handlar väl om att hedra den döde, framför allt.
Minneshögtiden efteråt kan man välja att avstå ifrån, för att visa att det inte handlar om en maktkamp, om relationerna är frostiga, men knappast begravningsakten tycker jag.

Magdalena, vad tycker du? Har du reviderat din åsikt!

Blev mycket förvånad över svar till”oönskad begravningsgäst” ,alla har ju ett förflutet och att bli upprörd över att en exfru vill säga farväl tycker jag verkar själviskt. Det kan ju t.ex. vara en mor till hans barn, som kanske behöver ha sin mor med.Vårt föflutna skall väll inte behöva glömmas bort, det har ju existerat.m.v.h.Harriet.

  1 2 3 ... 7
Senare inlägg Tidigare inlägg