Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Fråga om hyfs och stil

Oönskad begravningsgäst?

Fråga: En väninnas man har avlidit. Väninnan berättar att hon är mycket upprörd eftersom hennes dödes makes förra fru har meddelat att hon har för avsikt att komma på begravningen. Nu hävdar några att man absolut inte gör så – är man skild så går man inte på ex-makens begravning av hänsyn till den nya familjen säger de.

Jag å min sida säger att det gör man väl visst om man känner så. Begravningen är till för de som är kvar och sista tillfället att visa hedersbetygelser åt någon som en gång i livet varit viktig för en – oavsett om han/hon var det vid dödsfallet. Det betyder inte att man demonstrerar något inför den nuvarande hustrun utan att man kanske minns allt som var gott i det gamla äktenskapet.

Lika väl som barndomskamrater har ”rätt” att dyka upp på en begravning borde väl även en eller flera ex-hustrur ha rätt att gå?
Hur gör man i sådana här fall? Vem av oss har rätt?
Nog sjutton måste man väl kunna vara glad över att många har älskat den avlidne maken och inte behöva se detta som något hotfullt?

Svar: Ett svårt problem, men tänker man efter noga så är det rimliga svaret att en f d hustru/make inte ska närvara annat än om det är helt godtaget av änkan/änkemannen. Det är stor skillnad på barndoms- eller andra vänner och den man har varit gift med, skilts från och därefter valt en annan person som sin närmaste.

En begravning är inte ett tillfälle att visa upp sig och sin saknad, utan som du skriver ett tillfälle att ta farväl av någon som man känt, alternativt att vara ett stöd för en anhörig. Men begravningen är också en situation som är oerhört tung för de mest närstående. Vet eller tror man att ens närvaro skulle uppfattas som störande av dessa närmaste så är det enda korrekta och anständiga att man avstår.

Oavsett sina egna känslor har man inte rätt göra en närstående till den som begravs än mer ledsen eller orolig. Sina minnen får man då hantera efter eget förstånd, genom att ta farväl på annat sätt. Och man kan ju besöka graven senare.

En f d hustru är just före detta, inte den som den är närmast den döde. Om den före detta hustrun mot den närmaste familjens vilja närvarar vid begravningen gör hon detta enbart för sin egen skull, och det egenintresset ska hon avstå från. Hon ska närvara endast om det accepteras av den avlidnes närstående. Den f d hustruns närvaro ses nog mindre som “hotfull” än som plågsam för hennes efterträdare. Inte alla skilsmässor är trevliga för de inblandade och deras nya partners.

Om den avlidne och hans exhustru verkligen haft en god relation även efter skilsmässan räknas exhustrun som vän och kan närvara, men diskret. Hon ska då sätta sig som vännerna gör till vänster i kyrkan för att inte markera något slags familjenärhet till den avlidne. Den här stunden är framförallt de närståendes, inte de före dettas. Det är den nuvarande hustruns känslor som är viktigast, inte den frånskilda hustruns.

Klarar den f d hustrun inte av att avstå från att gå på begravningen, utan sätter sina personliga känslor framför sin f d makes hustrus, och för sin egen skull måste närvara, så ska hon sitta långt bak i kyrkan, till vänster. Hon ska bara gå på den eventuella minnesstunden efteråt om hon direkt inbjuds vilket inte blir aktuellt i det här fallet.

Magdalena Ribbing

Magdalenas synpunkt: kommentar till läsarnas åsikter!