Jag är ingen ni

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:45, 25 mars 2009 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Jag är 23 år gammal och egalitärt lagd. Ibland händer det att jag, på affärer och liknande, av servicepersonal i min egen ålder blir kallad ”ni”. Jag har förstått att detta artiga ni-ande är allt vanligare bland unga människor, men det gör mig ändå irriterad. Jag tycker det finns ett hyckleri, något konstlat i det hela: vederbörande skulle ju aldrig ha kallat mig ”ni” om vi hade träffats ute på krogen, vilket mycket väl hade kunnat hända eftersom vi bor i samma stad och är i samma ålder. Finns det något hövligt sätt att meddela att man inte är en ”ni”, eller ska man låta dessa ni-are hållas; de försöker ju ändå var artiga?

Svar: Du blir niad, precis som du skriver, därför att servicepersonal vill och försöker vara extra artig. Du kan då svara med att dua personen. Hjälper det inte utan ett påfrestande ni-ni-ni fortsätter så kan du säga vänligt och milt ”jag blir glad om du säger du till mig”.

På en del ställen där cheferna vill skapa ett lite finare intryck är personalen tillsagd att nia gäster och kunder. Cheferna vet då inte att niandet traditionellt är ganska ohövligt om det inte har föregåtts av ett direkt tilltal, som “Vill fru Karlsson ha vinet nu eller vill Ni ha det senare?” Och det låter ju rätt larvigt i nutid.  

För den delen håller jag helt med dig, trots att jag är tre gånger så gammal som du ogillar jag niandet.

Magdalena Ribbing

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Duandet är en usel reform, jag tycker inte om att man duar människor som man inte känner. Man bör använda niandet i stället eftersom det är betydligt artigare – äldre som duar låter fåniga, och det är inget bra att man duar. Det finns inget skäl till du då detta låter intimt och ganska fjantigt!

Svenskar har aldrig kunnat uppfatta pronomen NI som singularis. Det låter som puralis. Arbetarrörelsen försökte inför ”ni” för att sluta med det jobbiga tredjepersontilltal (Herr Andeersson, Professorn, osv.) Det gick aldrig hem. Man fick införa du-tilltal. Engelskan löste frågan genom att avsj´kaffa DU (thou) , så att YOU, som var pluralis, blev också singularis utan alternativ. Ni-problemet är, liksom spriten, ett gammalt svenskt problem.

Såg i dagstidningen idag att någon branchtididning frågat serveringspersonal vad de använder. Endast 10% säger ni till sina kunder. De tycks alla skriva i denna tråd ;)

Jeanette, argentinsk spanska är ett väldigt intressant exempel när det gäller tilltalsord, skiljer sig från den ”vanliga” spanskan alltså kastilianskan. ”Tú” har ju faktiskt ersatts av ”vos” och används i alla utom formella sammanhang, då ”Usted” gäller. I Guatemala (åtminstone för tiotalet år sedan) användes både ”vos” och ”tú” för familjärt tilltal, där ”tú” var det intimaste av tilltalsorden – som liksom engelskans ”thou” tydligen fick stryka på foten i Argentina…? (”Usted” användes dock mycket, till och med inom familjen.) Notera att ”vos” anses ha gemensam etymologi med ”vous”. Fast å andra sidan är ju pluralformen av ”tú” (alltså andra person pluralis) ”vosotros” på ”spansk” spanska. Jag tycker fortfarande inte om ”reformer” som dikterar tilltalsord, leve den naturliga utvecklingen – som i alla länder tycks ha rört sig i lite annorlunda riktning än i reform-Sverige…

Vad roligt att människor tar åt sig så mycket, har själv använt ni när jag tilltalat fler personer och människor har kommenterat.
Jag bor nu i Argentina och här är det intressant med 3 olika pronomen för att tilltala en person.
Vos (sing) till nästan alla..
Usted (sing) ett formellt sätt att tilltala någon och Ustedes (plur) som man använder om man vill tilltala någon man inte känner, eller pratar om någon man inte känner, används i sammanhang både i singular och plural således.

alina, jag fortsatte läsa om you och thou – tack för idén, riktigt rolig läsning – och det verkar som om thou börjat bli ovanligt redan kring 1650. Man tog det säkra före det osäkra och började tilltala de flesta med det hövliga ”you”, medan man om man ville vara oförskämd kunde säga ”thou” till en vuxen som man föraktade och ville förolämpa. Så olika det kan utvecklas på olika språk…….

Tack Olof Anjou! Tänk att det var redan på 30-talet man föreslog en ni-reform, intressant! Man kan inte låta bli att undra hur denna debatt hade låtit idag om ni-reformen vunnit gehör…

Tack monika! Intressant att thou/thee/thine ”bara” användes i ca 200 år, men det är väl naturligt att tilltal ändras. Det jag har emot det moderna niandet i Sverige är ju förstås att de som är utsatta för detta niande till stor del inte gillar det, men jag har tyvärr en känsla av att niandet är här för att stanna. Kanske pga att svenskar (framförallt unga) är så bra på att tycka att allt som görs utomlands är bättre än våra svenska traditioner. Våga vara svensk och dua!

Alina: på 30-talet föreslogs niande utan titel i uppslagsverket Kunskapens bok. Man föreslog också grå kostym för herrar som vardagsklädsel, vilket i dag kan verka konstigt men var till för att ”klädseln inte skulle göra mannen”, dvs. vi skulle bli jämlika. Om kvinnlig klädsel minns jag inte vad man skrev. (Har inte kvar verket.)
F.ö. propagerade man för solbadande och friluftsliv. Ett kuriosum: Under ”symfoniorkester” förklarade man att dirigenten är orkesterns ”führer”, för att klargöra vem som bestämde. Obs. att det inte var fråga om något pro-nazistiskt verk. Denna uppslagsdel var från 1936. Då hade även en del kända svenska politiker anammat nazistiska ideer som de senare tog tillbaka när de såg åt vilket håll det barkade. Ok, detta hade inte med duande att göra…

alina, det hövliga ”you” drev bort ”thou” i slutet av 1600-talet, helt utan någon reform. Om man googlar på ”you, thou, thee” kommer man rakt på en bra resumé ”Thou, Thee, and Archaic Grammar” av Davies et al.

  1 2 3 ... 17
Senare inlägg Tidigare inlägg