Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 23 juli 2009 i kategori Etikettspalter, Klädsel, Människor emellan
En gång svarade jag på en fråga till min spalt från en man som beskrev att han brukade titta noga på sina urringade kvinnliga kollegers bröst på jobbet. Han undrade varför de blev så sura för hans ”okulärbesiktning” som han kallad den. För visst var de urringade just för andra skulle titta på dem? Jag svarade ironiskt att han inte hade förstått att kvinnors bröst blir så varma att de bara måste ha stor urringning. Den som jag tyckte superklara ironin gick inte alls hem hos alla, många kommentatorer trodde att jag menade allvar. Och många kvinnor hävdade sin rätt att vara hur urringade som helst på jobbet.
Ack, ack, och jag som är så säker på att alla etikettläsare är roliga och har humor!
Men jag lärde mig två saker: att ironi är för svårt, och att många kvinnor vill ha sin rätt att vara urringade när och var som helst. Det kan jag ju bara hålla med om, visst ska man få välja kläder efter eget tycke och smak. Men det är mycket sällan som kvinnor är urringade för att svalka sig, tror jag. Flertalet urringningar grundas förmodligen i gamla traditioner om att kvinnor ska visa sig dugliga som framtida mödrar och markera det genom att framhålla sina bröst. Urringningarna har en sexuell bakgrund, inte en värmeväxlande. Och det kan kvinnor inse när de blir arga över att deras urringningar – på jobbet – har nått just den effekt som är avsedd, om än omedvetet från kvinnorna. Alla har rätt till sin integritet. Ingen ska stirra på en urringad kvinna om hon inte vill det. Men hur ska andra veta att en kvinna som visar halva brösten på arbetsplatsen inte vill att det ska märkas?
Samma sak med de mycket små kjolarna, de mycket tajta tröjorna, de mycket korta shortsen. Och med männens kortkorta byxor, nerknäppta skjortor och uteblivna tröjor.
Halvnakenhet har sin plats. Nämligen på fritiden, på stranden, på den egna tomten, det egna hemmet, balkongen. Däremot inte på arbetsplatser, i stadsmiljö, i butiker, på krogar, på allmänna transportmedel. Där gäller klädsel på minst hälften av kroppens yta.
En man suckade till sin fru om deras bikiniklädda tonårsdotter ”vad är det nu som hon inte har klätt på sig?” Det är ungefär vad det handlar om: rör man sig bland andra människor klär man på sig, inte av.
Och det handlar inte om något slags sipphet, utan om att slippa bli påtvingad en svettig hudkontakt som man inte vill ha. Nakenhet är jättetrevlig men bäst när den är önskad av de personer, vanligen två, som berörs av den.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 16 juli 2009 i kategori Etikettspalter, Fest, Människor emellan, Måltider
Jamen ta en sup och var som en människa!
Ett litet glas vin kan väl inte skada!
Flertalet vuxna i Sverige har förmodligen hört dessa fraser vid något tillfälle.
Så man är inte som en människa om man inte vill ha alkohol? Ja, det behövs ju inte något svar på den otroligt dumma frågan. Likafullt pågår en ständig kamp mellan de individer som inte vill dricka alkohol av något skäl, och den massa som inte klarar att andra inte dricker alkohol.
Här råder ett missförstånd av enorma mått. Ingen, och därmed menas absolut inte en enda människa, ska förmås att dricka alkohol mot sin vilja. Det borde vara förbud på att tjata, truga, övertala någon att dricka. Problemet är inte de som avstår från att dricka alkohol i någon form. Problemet är att allför många dricker alltför mycket och att alltför många understår sig att tjata på de icke-drickande.
Det är också obeskrivligt trist med alla självgoda nykterister som läxar upp sina normaldrickande medmänniskor. Ingen skulle behöva lyssna till fördömande nyttighets- och moralsynpunkter. Men lika självklart är att det vid alla fester och bjudningar av olika slag finns bra alkoholfria alternativ. Föreningen Fruktdrycker lärde mig nyligen ett par utmärkta alkoholfria viner, ett mousserande torrt och äppligt fint som heter Billabong sparkling, kostar 42 kronor buteljen och uppskattas mycket även av normalt vindrickande vänner. Att erbjuda ”vin” utan alkohol är bättre än att hälla upp juice eller läsk till de gäster som inte vill ha alkohol.
Så kom ihåg: aldrig det minsta ifrågasättande eller tjat på den som säger nej tack till alkohol!
Rökning är ett vanligt tvisteämne. Numera är det synd om rökare, de förföljs anser de. Och så är det, förr i tiden, och detta vet jag därför att då var jag ung, rökte ganska många en eller ett par cigarretter vid bjudningar eller då och då under dag och kväll. Däremot röktes inte ohämmat, inte i busskurer, inte på gatan, inte intill andras öppna fönster.
Så rökare i dag har i viss mån sig själva att skylla. Alltför ofta tänder de sina cigarretter intill icke-rökande människor, alltför ofta väljer de att i sina rökluktande kläder sitta i tågets och jobbets icke-rökavdelning eftersom rökavdelningen luktar så ruskigt illa.
Rök är inte luft som försvinner, den är småsmå partiklar som parkerar sig på kläder, i hår, gardiner. Rökare som tar hänsyn är ovanliga men de finns – och de behöver inte ta åt sig av kritiken från den majoritet som ogillar att bli ”smittade” av röklukt och skadlighet.
Och rökare som vill betraktas som hyggligt folk fattar att alla inte gillar rökning. Hyfsade rökare frågar först, tar ett ”helst inte” för ett bestämt ”nej”, flyttar sig från orökarna och ger sjutton i att röka under andras öppna fönster.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 10 juli 2009 i kategori Etikettspalter, Människor emellan, Måltider, Presenter
Varning till alla girigbukar, snåljåpar, snyltare, alla ni som utnyttjar andras pengar, låter era kompisar stå för notan, smiter från er del av en gemensam summa: era vänner vet vilka ni är! Er snålhet glöms inte. Ni har dåligt rykte. Ni är pinsamma.
Detta säger jag med bestämdhet efter de mängder av frågor till dn.se/etikett som handlar om pengar. Framförallt om att andra inte betalar det som är överenskommet eller självklart. Exempelvis ett antal vänner som samlar till en present till en i gänget och de som är par ger samma summa tillsammans som singlarna betalar per person.
Rättvist? Absolut inte. Jamen vi är ju ett par, säger paren. Vi har en hushållskassa, säger de. Och vadå par? Tar två i ett par upp halva utrymmet var? Äter halva portionen? Även om det inte har med presentkostnaden att göra så är räknesättet enfaldigt. Inte heller spelar det någon roll om någon i ett par är mindre bekant med presentmottagaren än övriga – det är inte ett skäl att andra ska betala mer. Present är present. Betalar man inte ska man inte heller stå med på givarlistan.
En enda sak gäller: dela kostnaden per individ, per huvud, per person eller vad ni vill kalla det. Dela per hushåll kan man göra om alla givarna är par. Allt annat är löjligt, snålt, omatematiskt, enfaldigt samt direkt pinsamt.
Självklart gäller detta delande inte barn utan egen ekonomi.
Att snålåka med någon som har bil och inte erbjuda sig, eller gå med på, att betala sin del av kostnaden är uselt. Att be en gäst köpa mat/vin som man har glömt att skaffa, till den bjudning man har men ”glömma!” att betala det är beklämmande. Att låta sina barn äta hos kompisar och gå på roligheter på kompisbarnets föräldrars bekostnad, men aldrig bjuda igen eller besvära sig till en motprestation är uselt (måste inte vara dyrt, saft och bulle på enkel utflykt gäller också).
Och så den återkommande frågan om vem som ska betala på krogen. Och framförallt hur. En man som alltid bjuder en kvinna uppfattas av en del som ridderlig och tjusig. Andra kvinnor skulle aldrig låta sig bjudas av principiella skäl. Min uppfattning är att kvinnor som vill bli bjudna för att få sin kvinnlighet bekräftad är omoderna våp alternativt snåljåpar. Och män som inte klarar av att en kvinna betalar sin del av en nota eller sin biobiljett är lika våpiga på sitt sätt; jag försäkrar att manligheten inte sitter i plånboken, även om en del av båda könen tror det. Men att man bjuder varandra, eller låter sig bjudas vid lämpligt tillfälle är en annan sak – så länge det finns frivillighet från ömse sidor och inte ses som självklart.
En fråga i min spalt som tände läsarna rejält handlade om en kompis som när den gemensamma notan skulle betalas såg till att komma sist i raden, räkna lagda pengar inklusive dricks, och konstatera att andras dricks räckte för hans andel varvid han inte betalade något. Superuselt ansåg alla kommentatorer. Snåljåpen skaffade sig den gången ett präktigt uselt rykte som han inte blir av med i första taget.
Snålhet, girighet, brist på generositet är kraftigt skadligt för den som är snål. En hyggligt generös attityd är däremot synnerligen trevlighetsbefrämjande.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 5 juli 2009 i kategori Etikettspalter, Människor emellan, Socialt vett
Han är så himla ohövlig som inte säger hej, sade en ung kvinna till mig om sin granne.
Mannen hälsade alltså inte på henne. Och hon tänkte minsann inte hälsa på honom eftersom han ju var så ohövlig.
Så kan man leva om man vill göra det besvärligt för sig. Enklast vore ju att kvinnan sade ett glatt hej till sin granne, och fortsatte att göra det även om han inte svarade. Till slut skulle det förmodligen ge effekt. Om inte skulle det bli en rolig historia för den unga kvinnan att berätta.
Men nog är det trist att människor i varandras närhet inte hälsar med en vänlig nick eller ett enkelt ”Hej!”. Det kostar ingenting och är inte särskilt besvärligt.
Nu i sommartid är hälsningarna lite mer svårhanterliga. Hur entusiastiskt ska man hälsa på sommargrannen som man inte sett sedan förra året? Ta i hand som man inte brukar göra annars? Kramas? Berätta allt som hänt hemma sedan sist?
Är man osäker på hur hjärtlig man ska vara brukar en liten avvaktan vara praktisk. ”Kul att ses” kan man alltid säga, och vänta den där bråkdelen av en sekund för att känna in svaret. Det blir ofta en glad kram och väl är det, grannar ska man vårda.
Den som inte hälsar alls, då? Som bara går förbi och ser åt annat håll fast man faktiskt är bekant och har hälsat förr?
Hoppsan! Det kan vara någon surdeg som ligger där. Något som blev fel, fast man trodde att det var glömt nu? Något man har knycklat till? Fråga! Kliv fram och säg ”Hej, länge sen, jag är XX och bor …” och så vidare. ”Javisst ja”, säger den ohälsande och lite i förbifarten kan man då fråga om allt är bra, och hur det är med – ja, vad det nu är som man befarar är tillknycklat i något avseende. Det är bättre än att låtsas ha glömt, det man själv minns vagt eller klart brukar vara ihågkommet av andra.
Men den som inte hälsar kan också vara en av dem som glömmer ansikten och namn. Det är ganska vanligt med utseendeglömska. Sådan lider till exempel jag av. Därför vet jag vilka problem som kan uppstå när jag inte hälsar först på någon för mig helt obekant, fast det kanske är så att jag har pratat med den personen i förrgår. En fasligt trist företeelse, ofrivillig i högsta grad och obotlig tyvärr.
Medveten om denna min pinsamma brist på igenkänningsförmåga besvarar jag alltid en hälsning, även om den kommer från en som förefaller mig helt okänd. Många andra har samma brist, vilket inte gör den roligare, men kanske aningen mer ursäktlig. Så: Hälsa alltid! Vänligt! Och gärna först!
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:42, 3 juli 2009 i kategori Fest, Människor emellan
Fråga: Vår granne har titt som tätt ”poolparty”. Rätt lågmälda, men musiken och rösterna är tillräckligt höga för att störa när man sover med sommarnattsöppna fönster (p.g.a. värmen!) i ett kvarter som normalt sett är totalt tyst. En fest då och då är roligt tycker även vi, men när man anse att ”det är lite för ofta” och vilket klockslag bör sorl och musik dämpas? Vardagar? Helgdagar? Sommarnätter?
Svar: Man måste låta människor leva, även i sommartid. Det verkar ju ändå som om dina grannar försöker ta hänsyn. Om det är påfallande störande ljud och högt buller efter kl 22 på vardagar kan man protestera försynt, i alla fall till en början. Helger får man stå ut med att andra har kul till midnatt, kan jag tänka mig.
Om du bodde i stan skulle du höra bilar, bussar, fyllgastande hemgångare från diskotek och krogar fram till gryningen genom ditt sommaröppna fönster. Det och dem skulle du inte kunna tysta, tro mig. Särskilt hemgångarna förefaller anta att deras skrän glädjer alla andra också, även när fåglarna sover.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:31, 3 juli 2009 i kategori Inbjudningar
Fråga: Jag undrar om man antar att folk som inte svarar på ett OSA kommer eller inte kommer? Ska man ringa och fråga?
Svar: Det är svårt för en hel del att förstå vad osa innebär, alltså att de verkligen ska svara antingen de kan infinna sig eller inte. Många tror det ena eller andra, det finns totalt felaktiga informationer på nätet, och alla läser inte min spalt där jag ofta svarar på just denna fråga. Jag avråder från att skriva osa eftersom det missförstås så ofta. Skriv Svar – det är enklare att begripa. Och gäster som inte svarar i tid måste man tyvärr ringa och fråga (vänligt) om de kan komma. Det är ett trist göromål men nödvändigt.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:30, 3 juli 2009 i kategori Bröllop
Fråga: Kan man fria utan att vara förlovad?
Jag och min sambo har varit ett par i över tio år och har dessutom en dotter .
Min sambo har sagt några ggr att på grund av att hennes föräldrar skilde sig så ”törs” hon inte riktigt gifta sig och därför är vi inte ens förlovade.
Nu på senare tid har jag nämnt giftermål igen och hon verkar var mer tillfreds med tanken.
Men om jag nu friar till henne ska jag ha en ring endast till henne eller en till henne och en till mig så
att det blir som en förlovning också?
Svar: Ni bor ihop och har barn, och då är frieriet egentligen onödigt. Genom att leva tillsammans och ha barn tillsammans har ni redan uttalat eller underförstått beslutat er för att att leva tillsammans livet ut. Det är just det som frieriet går ut på, och det är ni ju överens om. Man kan säga att då är i princip ni förlovade, ni har ett löfte till varandra – med eller utan ring.
Frieriet är frågan om att leva tillsammans. Frieriet är inte detsamma som att fråga om man ska ordna en bröllopsfest. Du kan fråga din sambo om hon vill som du, att ni ska gifta er. För att gifta er behöver ni inte alls vara förlovade i någon etablerad stil.
Förlovningsringarna: antingen har mannen med sig den ring han ger sin fästmö så snart hon sagt sitt ja, och då kan han själv ha skaffat sin egen ring. Eller också går båda tillsammans till guldsmeden och beställer sina ringar varvid han betalar hennes och hon hans.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:29, 3 juli 2009 i kategori Människor emellan, Måltider, Socialt vett
Fråga: Vi brukar bjuda några vänner (två par) på middag och då oftast trerätters. Eftersom det alltid är jag som gör förrätten så brukar jag ha fullt upp med förberedelserna strax innan gästerna skall komma.
Mitt problem är att det ena paret alltid kommer exakt på utsatt tid men det andra paret alltid kommer för tidigt. Det är frun som verkar tycka att man inte får komma för sent, men tycker att det är helt okej att komma för tidigt (upp till en halv timme har förekommit). Nu senast i lördags skulle vi träffas kl. 17.00 och då kom de 16.45 när jag precis skulle förbereda välkomstdrinken. Då fick min fru ta emot dem och jag ropade från köket att de kom för tidigt för jag var inte klar. Det gör inget svarade de då, men jag svarade att jag blev lite stressad av att inte vara klar när de kom. Hustrun tyckte senare när vi diskuterade detta att det var en onödig kommentar. Men jag skulle föredra att de kom på utsatt tid så jag kan förbereda som jag planerat och att vi kunde dricka välkomstdrinken när alla kommit och inte som nu först en välkomstskål för de som kommer tidigt och sedan ett nytt välkommen och ny drink när det andra paret kommer.
Svar: Följer man konventionell artighet kommer man inte en enda minut för tidigt till en bjudning. Men går man till goda och gamla vänner kan det inte betraktas som särskilt ”fel” att komma lite för tidigt, istället för att stå utanför porten och invänta rätt klockslag.
Att du gör i ordning förrätten är en sak som gästernas för tidiga ankomst inte ska påverka. Öppna dörren, säg soligt ”kliv in och slå er ner, jag har en halvtimme kvar på förrätten så ni får prata med varandra under tiden”.
Det behövs ingen drink innan rätt ankomsttid infaller, även om det förstås är vänligt att göra det – nog brukar det finnas två minuter att hälla upp något?
Välkomstskålandet ska om man är formell, inte alls ske vid drinken utan först till vinet när alla gästerna sitter vid middagsbordet. Vilket inte hindrar att man säger ”kul att se er här, välkomna” och höjer sitt drinkglas. Men att du gör rätt med den formella välkomstritualen kan ju ge dig den tid du behöver trots att gästerna sitter och väntar.
Mitt förslag är att du tar det synnerligen lugnt med gäster som kommer för tidigt. Låt dem vänta och jäkta inte i köket.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:28, 3 juli 2009 i kategori Bröllop, Klädsel
Fråga: Är bjuden på bröllop med klädkod ”Garden chic”. Vad innebär detta?
Svar: Ja bevare mig väl! Snyggt trädgårdsförkläde kanske? Fina shorts med trädgårdshandskar?
Men förmodligen inte. Du är man, så ta ett par snygga uddabyxor, inte jeans, en vit eller ljus skjorta, en sidenslips med blommor i milda färger eftersom det är bröllop, och en lätt blazer. Ungefär.
Det kan inte bli så väldigt fel med den blomstrande och säkert välmenade men ohjälpsamma klädkoden.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:03, 2 juli 2009 i kategori Inbjudningar, Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Hur gör man med en person som först tackar ja till en fest och sedan avbokar – varje gång? Det handlar om en vän, utan social fobi, som jag står så pass nära att den alltid står på gästlistan. Personen är alltid noga med att tydligt svara på inbjudan, för att sedan ändra sig några dagar innan eventet. Ingen gång har jag fått någon förklaring till varför. Nu räknar jag inte längre med att personen kommer, trots ett entusiastiskt ja tack!
Ska jag fortsätta bjuda in, vilket börjar kännas meningslöst – eller fråga personen varför den inte kommer, vilket känns som att det inte är min business, eftersom personen väljer att inte förklara.
Svar: Vet du att det finns ganska många personer som tänker så här när de får en inbjudan ”åh så kul, det vill jag gärna gå på” – men när dagen för bjudningen närmar sig känns det allt mindre roligt med den, och till slut så jobbigt att tänka sig att klä sig lite extra snyggt, att möta andra än vardagens personer, att behöva anstränga sig för att prata trevligt, osv. Ingen social fobi eller svårighet alltså, mer kanske av lättja, brist på engagemang för andra, oförståelse för att den som man har tackat ja till har räknat med ens närvaro och ordnat för den – möjligen en självupptagenhet som man nog inte själv råder över.
Så fortsätt bjuda din nära vän, och säg vid inbjudan ”bara så att jag vet i tid den här gången, tänker du komma eller ringa återbud? Det behöver jag veta för min planering och det jag vill är förstås att du kommer med den här gången” – och hoppas på det bästa.
Men inte, som du själv påpekar, fråga vad orsaken är till de återkommande nej-tacken – det är precis som du skriver, inte din sak, utöver att din obeslutsamma vän förmodligen inte själv vet svaret.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade