Etikettspalten: Rätten att klä av sig

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 23 juli 2009 i kategori Etikettspalter, Klädsel, Människor emellan

En gång svarade jag på en fråga till min spalt från en man som beskrev att han brukade titta noga på sina urringade kvinnliga kollegers bröst på jobbet. Han undrade varför de blev så sura för hans ”okulärbesiktning” som han kallad den. För visst var de urringade just för andra skulle titta på dem? Jag svarade ironiskt att han inte hade förstått att kvinnors bröst blir så varma att de bara måste ha stor urringning. Den som jag tyckte superklara ironin gick inte alls hem hos alla, många kommentatorer trodde att jag menade allvar. Och många kvinnor hävdade sin rätt att vara hur urringade som helst på jobbet.
Ack, ack, och jag som är så säker på att alla etikettläsare är roliga och har humor!

Men jag lärde mig två saker: att ironi är för svårt, och att många kvinnor vill ha sin rätt att vara urringade när och var som helst. Det kan jag ju bara hålla med om, visst ska man få välja kläder efter eget tycke och smak. Men det är mycket sällan som kvinnor är urringade för att svalka sig, tror jag. Flertalet urringningar grundas förmodligen i gamla traditioner om att kvinnor ska visa sig dugliga som framtida mödrar och markera det genom att framhålla sina bröst. Urringningarna har en sexuell bakgrund, inte en värmeväxlande. Och det kan kvinnor inse när de blir arga över att deras urringningar – på jobbet – har nått just den effekt som är avsedd, om än omedvetet från kvinnorna. Alla har rätt till sin integritet. Ingen ska stirra på en urringad kvinna om hon inte vill det. Men hur ska andra veta att en kvinna som visar halva brösten på arbetsplatsen inte vill att det ska märkas?
Samma sak med de mycket små kjolarna, de mycket tajta tröjorna, de mycket korta shortsen. Och med männens kortkorta byxor, nerknäppta skjortor och uteblivna tröjor.

Halvnakenhet har sin plats. Nämligen på fritiden, på stranden, på den egna tomten, det egna hemmet, balkongen. Däremot inte på arbetsplatser, i stadsmiljö, i butiker, på krogar, på allmänna transportmedel. Där gäller klädsel på minst hälften av kroppens yta.

En man suckade till sin fru om deras bikiniklädda tonårsdotter ”vad är det nu som hon inte har klätt på sig?” Det är ungefär vad det handlar om: rör man sig bland andra människor klär man på sig, inte av.
Och det handlar inte om något slags sipphet, utan om att slippa bli påtvingad en svettig hudkontakt som man inte vill ha. Nakenhet är jättetrevlig men bäst när den är önskad av de personer, vanligen två, som berörs av den.

Magdalena Ribbing

Detta inlägg går inte att kommentera längre.

Forts. Nar jag fick nog och klagade pa mina kollegor fick jag till svar att jag klar mig provokativt – och pga detta inbjuder till sana kommentarer. Med den logiken (om man drar in den tidigare valdtaktsdebatten) fortjanar jag att bli valdtagen nar jag har pa mig en lang kofta, jeans och laga skor – pa grund av att dessa klader provocerar man och far dem att tanka att jag vill ha sex med dem!

Forts. Jag har aldrig gett nagon av mina kollegor sexuella kommentarer, tagit i dem pa nagot konstigt sett eller pa nagot annat satt gett dem anledning att tanka att jag vill nagot annat an gora mitt jobb. Utanfor mitt jobb har jag fatt lika manga kommentarer nar jag burit stora joggingbyxor och huvtroja som nar jag har pa mig en finare topp eller klanning. Kan namna att jag ar ratt smal och inte har nagon stor byst som folk fokuserar pa – vilket anda inte borde spela nagon roll.
Min slutsats ar att det inte ar mig, min kropp eller mina klader det beror pa utan mannens uppfostran och bakgrund. Behover jag saga att detta beteende irriterar mig enormt?

Catharina, 13:12, 31 juli 2009
Jag har i princip bara jobbat pa mansdominerade arbetsplatser och min erfarenhet ar att skvaller och utfrysning i lika stor grad kommer fran mannens sida (iallafall mot kvinnor) – och i mitt fall har en del av detta beteende skyllts pa min kladsel. Jag har varit dryga tva ar pa mitt nuvarande jobb och har under denna tid tvingats sta ut med sexuella kommentarer om hur jag gar, hur jag star, hur jag sminkar mig och hur jag klar mig. I perioder har jag inte ens kunnat boja mig over ett skrivbord for att plocka upp ett papper utan att fa en kommentar om hur min bakdel ser ut i jeans. Jag har blivit utbjuden av mina gifta kollegor och till och med blivit nafsad pa halsen. Och jag klar mig ALDRIG i urringat eller kortkort. Jag har pa mig vanliga jeans och en normal t-troja eller skjorta. Oftast med en stor sjal omkring mig.

Christian, varför byter du nick, månntro?

Jag gillar att bära urringat, det kan ta fokus från andra former på min kropp som jag inte är fullt så nöjd med… Jag är medveten om och accepterar att detta även kan dra till sig ett visst mått av oönskad uppmärksamhet, men gränsen borde gå vid råstirrande och slippriga kommentater oavsätt klädsel. Vad jag har svårare att förstå är somliga (observera somliga) mäns och även kvinnors oförmåga att betrakta disktet. Jag får nämligen som storbystad får samma oönskade uppmäksamhet även som ”anständigt” klädd och jag tycker inte att jag som kvinna i sverige ska behöva klä mig i ett tält för att slippa rågloende och menande blickar.

Catharina, jag vet inte allt och har inget emot att visa det. Men visst vet jag att det kan vara mycket stressigt på akuten. Och att man också kan göra fel.. Men jag svarade på ett av dina påståenden som jag tycker var malplacerat.

sylvie: nu visar du din okunskap. Det är en OERHÖRD stress på akuten, med väntetider på uppemot tio timmar. Det blir dessutom allt värre hela tiden på grund av sparkraven. Allra värst är det på helgdagsnätter.
I den röran KAN inte personalen lägga in alla som sitter i väntrummet för förebyggande undersökning o provtagning för alla sällsynta sjukdomar och tillstånd som finns i hela världen. Det inser du väl..?
Utan man måste göra en snabb sannolikhetsbedömning ,efter vad du kallar fördomar – men en erfaren triage-sjuksköterska skulle kalla erfarenhet. Och erfarenheten säger, att kommer en långhårig, trashigt klädd ung man in med vissa syndrom en fredags- eller lördagsnatt, så har han tagit droger. I 999 fall av tusen så stämmer det.
Nu var det här det tusende fallet, tyvärr, och hade pojken bara varit snyggt klippt och klädd, så hade personalen aldrig tänkt ”drogmissbrukare”, utan börjat spåna på andra – ovanligare – diagnoser. Och då kunde han ha levt idag…

Nej det tror jag inte, Peter. Jag har idag läst ditt inlägg från den 31 juli 14.53 där du talar om att man tydligen kan säga en äcklig gubbe utan att någon reagerar. Det säger man oftast mest om just en gubbe. Tanterna brukar kallas moraltanter så fort de kommer upp i en viss ålder. Jag menar att det bara är fördomar och jag håller med dig om att man inte får säga (och heller inte bör tänka :>) ) vad som helst..

Jag är ledsen sylvie men jag förstår inte vad du menar. Har DN som vanligt censurerat något som jag har missat?

Peter, äldre människor får ofta stå ut med visad avsky av yngre (jmfr med gamla tanter). Kanske för att man är rädd för att bli gammal; Till sist Peter så finns det lust och lust. Kroppen kanske vill något som förnuftet nekar till. Ska man bara lyda sina sinnen ?

  1 2 3 ... 43
Senare inlägg Tidigare inlägg