Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 31 augusti 2009 i kategori Bröllop
Fråga: Jag har en fråga angående förlovning. Jag och min flickvän har varit ihop i åtta månader och allt är tipp-topp. Jag har funderat på detta med förlovning då det hade kunnat vara en mysig och romantisk sak att göra. Däremot ligger giftermål ganska lång tid fram i tiden då hon studerar och det kommer dröja innan hon är färdig. Så min fråga är om det skulle vara regelrätt att förlova sig nu och vänta flera år på att gifta sig? Och några följdfrågor, går man ner på knä och friar för detta även om vi både vet att det skulle dölja år innan vi skulle gifta sig och vad för ringar delar man om man ens gör det?
Svar: Det finns ingen ”regel” som säger att man måste gifta sig inom en viss tid efter förlovningen – men det är ganska vanligt att det sker inom ett år. Nu har du ju prinsessförlovningarna som inte utmynnar i giftermål förrän efter mer än ett år. Så vill du och din flickvän visa omgivningen att ni avser att leva tillsammans livet ut kan ni mycket väl förlova er trots att giftermålet inte blir aktuellt förrän om ganska lång tid.
Man behöver inte falla på knä för att fria, det är en riktigt gammal sed när kvinnorna var jungfrur och männen ridderliga och skulle visa sin vördnad inför kvinnan-madonnan. Men det är förvånande många som tror att ett frieri måste ske med knäböjande, och då kan man ju göra det om man vill. Många kvinnor har sett detta i filmer och tror att det är rätt – och det gör ju inget om en man knäböjer när han friar, bara han förstår varför. Ibland frågar kvinnor om de ska falla på knä när de friar, för det är inte så ovanligt att kvinnor friar numera. De ska inte falla på knä – motsvarigheten är att de niger, och det behöver ingen vuxen kvinna göra.
Angående ringarna: förlovningsringar brukar man ha så snart man har förlovat sig. Ringarna visar omgivningen att man är förlovad. Så det skulle vara helt rätt med en ring från dig till din flickvän, som efter förlovningen blir din fästmö, och en från henne till dig, som blir hennes fästman. Ringarna kan se ut på olika sätt, släta eller med ädelsten efter smak och ekonomi.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 31 augusti 2009 i kategori Människor emellan, Måltider
Fråga: Ute på restaurang/café händer det ibland (ganska ofta) att två personer sitter vid ett bord för fyra.
Ganska ofta händer det också att en/två obekanta personer kommer fram och undrar om det går bra att slå sig ner på de två lediga platserna vid bordet. Självklart förstår jag problemet: här finns två lediga platser till två platssökande personer.
Men – konsekvenserna av detta – att sitta tillsammans med två helt okända personer är ju att dels kan jag och mitt sällskap inte samtala ostört med varandra och dels finns ”risken” att de okända är sällskapssökande och pratsjuka och gärna drar in oss i ett samtal som vi alls inte vill delta i – av en mängd olika orsaker. (Visst finns också möjligheten att detta samtal skulle kunna utvecklas till något positivt, men oddsen är otroligt små).
Jag undrar: Kan man säga nej till att två främlingar sätter sig vid vårt bord? Risken är väl att man blir betraktad som misantrop och hamnar i en svettig diskussion och sen är den dagen förstörd…..
Svar: Är det en icke lyxbetonad lunchkrog får man finna sig i delade bord, enligt min erfarenhet. Är det en lite mer middagsliknande situation där måltiden förväntas ta en längre stund, så ska personalen visa gästerna till bordet, och inte placera ytterligare två gäster där.
Vill man äta i fred på en lunchkrog eller enklare middagskrog eller kafé, så måste man försöka hitta ett bord för två. Tänk dig själv i lunch- eller kaffeträngsel, att det sitter två vid ett fyrapersonersbord och du har ingenstans att sitta – visst frågar du vänligt om det är okej att du slår dig ner? och förväntar dig ett hövligt ”visst, varsågod”.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 28 augusti 2009 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Läser med spänning Magdalenas kloka svar på dn.se/etikett, men följande frågeställning har inte dykt upp så ofta.
Jag har fömånen att ha generösa och väluppfostrade vänner. Det händer ibland att jag erbjuder en mindre vänlighet, till exempel att bjuda på en kopp kaffe på stan eller en bit godis vid en gemensam bilfärd. Jag får då ofta ett nästan reflexmässigt ”nej tack”, som att personen är mer mån om att inte hamna i skuld (kanske i tron att om den inte återgäldas ordentligt i förlängningen kan skada vår vänskap) än att personen faktiskt inte vill ha det som erbjuds. Om jag tror att det är det första fallet brukar personen acceptera om jag förtydligar erbjudandet, men samtidigt är jag orolig för att hamna i en situation där jag trugar på en person något den faktiskt inte vill ha.
Svar: Tack för dina vänliga ord om min spalt!
Spännande fråga, och nej, den har inte kommit tidigare till spalten.
Nej tack var förr ett slags “provsvar” i det av attityder och regler mycket hårt styrda bonde- och borgarsamhället. Den som bjöd skulle efter första nej tack:et fråga en gång till och den som erbjöds något skulle svara (lite mindre bestämt) nej, varvid den bjudande frågade en tredje gång och då passade det sig att säga ja tack! Eller nej tack, om det nu verkligen var det man ville.
Så du kan lugnt fråga två gånger utan att verka insisterande.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 28 augusti 2009 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Jag är ofta inne och läser Magdalenas spalt, finner den både lärorik och underhållande!
Jag är född och uppvuxen utomlands och lärde mig därför spanska och engelska samtidigt som svenska. I skolan (en lokal, det fanns ingen svensk) fick vi tidigt plugga mycket engelska. Jag minns att ”jag” alltid skulle komma sist, t.ex. ”My sister and I are going to the movies tonight”. Här i Sverige har jag noterat att ”jag” alltid kommer först, ”Jag och min syster ska gå på konsert ikväll”.
Finns det en praxis om vad som är rätt (såväl grammatiskt som ”etiskt”/medmänskligt) på svenska?
Svar: Roligt att spalten är uppskattad!
Flera gånger har jag skrivit om oskicket att alltid sätta sin egen person i första rummet vilket alltså är både oartigt och helt fel enligt traditionell artighet. Det enda artiga är att placera sin egen förträffliga person i andra hand.
Ett enkelt exempel: Kungen säger aldrig “Jag och drottningen”, utan “Drottningen och jag” – fast han som statschef och symbol för nationen faktiskt vore den ende som utan oartighet skulle kunna säga “Jag och … “
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 28 augusti 2009 i kategori Barn, Människor emellan, Måltider, Socialt vett
Fråga: Vi, ett barnlöst par, hade bjudit hem två par med deras respektive två barn på middag. Den ena familjen har mycket strikta regler kring hur man beter sig vid bordet och deras två små barn sitter still och äter tills de
får lov att gå från bordet varpå de artigt tackar och lämnar detsamma. Barnen från den andra familjen, de är äldre, och de sitter aldrig på sin plats utan hänger halvvägs ner från stolen eller springer runt med munnen full av mat. Efter att de ätit sig nöjda försvinner de iväg från bordet och föräldrarna verkar inte ha några synpunkter på detta.
Min fundering gäller de förstnämnda två barnen som också vill springa iväg, men fick veta av sina föräldrar att ”nej, vid matbordet sitter man kvar tills alla ätit klart”. Det blir ju indirekt kritik mot det andra föräldraparet, som dock inte verkade ta notis om det i detta fallet. Det blir ju lite konstigt när föräldrar som umgås familjevis har helt olika regler för hur barnen ska uppföra sig och det kan ju gälla även andra saker som läggdags, tevetittande etc. Bör man avstå att så att säga ”driva uppfostran” när man umgås med andra som gör på annat vis?
Svar: Det är inte bra att rätta andras barn när föräldrarna är närvarande. Däremot tror jag inte att det spelar någon roll om en förälder säger till sitt barn inför någons annans barn. Barn vet ganska snart att det råder olika regler i olika familjer.
Lite utvidgat resonemang: värdpersoner som har gäster med barn, om gästbarnen beter sig riktigt åt skogen och är på väg att förstöra saker utan att föräldrarna säger till, så kan man vänligt men bestämt säga direkt till barnen ”hoppsan, Putte, så där gör vi inte här, ingen glass i soffan”.
Att barn uppför sig olika hemma och borta är inte så ovanligt. Förmodligen fick föräldrarna till de stökiga barnen ändå en tankeställare. Men det är alltså inte andras sak att uppfostra barn som inte är deras. Och som inbjudare får man stå ut, helt enkelt, med att barn ofta bär sig åt på ett annat sätt än förväntat.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 28 augusti 2009 i kategori Människor emellan, På arbetsplatsen
Fråga: Jag har en fråga som jag gått och funderat på ett tag, och det är vad man ska göra när någon man pratar med uttalar ett ord fel? Jag vill automatiskt säga ”förlåt, men säger man inte …?”, men det kan kännas oartigt att göra så. Bland nära vänner och familj skulle jag göra det, och jag vill absolut bli rättad själv om jag säger fel – mycket hellre det än att jag senare säger fel i ett formellare sammanhang. Men när man pratar med en kollega – vad ska jag göra då? Hittills har jag valt att inte låtsas som någonting, men det har hänt att det kommit in en tredje person i samtalet, som då har påpekat att det inte uttalas så, vilket känts obekvämt, i alla fall för min del.
Nu kanske inte det här är ett så stort, eller för den delen vanligt förekommande problem, men det vore jätteskönt att få det utrett!
Svar: Det är en intressant fråga som innefattar både den grundregel som säger att man aldrig ska påpeka någon annans fel, och den lika starka regel som säger att man ska vara hjälpsam. Så du får försöka med en kombination av båda!
Säg inte ”förlåt men så säger man inte” – då ställer man sig över den som uttalar ett ord fel eller har missförstått ett begrepp. Är det ett ord kan du själv försöka att i nästa mening du säger använda ordet uttalat på rätt sätt. Det är den enklaste åtgärden.
Om någon säger “vart är han” så är det nog ohjälpligt och inget du kan påverka. Men är det ett ord som är lite svårare, någon som säger “hon har verkligen blommat ut” men menar “blommat upp” exempelvis så kan du säga vänligt ”åhå, jag brukar säga xxx, men det kanske går att säga så här också”. Den som sagt fel undrar säkert att vad som är rätt, och då kan det bli naturligt att korrigera och förklara.
Är det ett direkt arbetsrelaterat ord så måste man säga till på ett vänligt sätt för att undvika missförstånd: ”du, det heter faktiskt xxx”.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:25, 27 augusti 2009 i kategori Bröllop, Presenter
Fråga: Måste man ge en dyr bröllopspresent när man är nära släkt? Jag har ont om pengar och kan inte ge min syster en så fin present som jag tror att hon väntar sig. Och så vill jag inte att hon blir besviken heller.
Svar: Du behöver inte ge din syster något som kostar särskilt mycket pengar. Du kan tillverka något själv, måla varsin frukostkopp till din syster och hennes äkta hälft, med deras namn i ett hjärta eller något annat som du hittar på. Eller spela in någon favoritmusik till brudparet. Eller gör en klippbok med recept och hushållstips klippta ur tidningar eller andra ställen. Eller gå till en andrahandsaffär och leta efter en bricka som du gör personlig med någon dekor. Du kan nog hitta på något själv som blir en fin present utan att du ska behöva ta lån för att skaffa den. För den delen vet väl din syster att du har ganska lite pengar!
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:24, 27 augusti 2009 i kategori Klädsel, Sorg och begravning
Fråga: Hur länge är det brukligt för en nybliven änka att klä sig i sorg (svart) efter makens begravning? Jag syftar på generell europeisk-katolsk tradition. Jag har fått uppgiften ett år, och det låter mastigt.
Svar: Förr länge sedan var ett år den vanliga sorgtiden för en änka som då var helt svartklädd och inte heller gick på glada fester utan endast högtider av mer formell art eller familjebjudningar med de närmaste.
Efter det sorgeåret började hon lätta upp sorgklädseln, lade undan de svarta strumporna, valde gråa detaljer till den svarta klädseln, och efter ytterligare ett halvår även lila. Därpå var det vanlig klädsel.
Men detta är helt borta numera i Sverige och flertalet andra kulturer. Att en änka klär sig i svart under ett par månader förekommer fortfarande ofta. Och att en änka avstår från gladrött under en längre tid är också vanligt. Men det hela sorgåret med den helsvarta klädseln förekommer knappast.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:23, 27 augusti 2009 i kategori Människor emellan
Fråga: Är man på semester och åker med buss på en dagsutflykt så kan man ju få bra respektive sämre platser. För långt bak (illamående) eller vid en fönsterskarv så man ser omgivningarna sämre.
Är det ett antal stopp så kan man ju skifta platser, för rättvisans skull, så alla får möjlighet att se bra och må bra. Men när man gör det blir det total förvirring i bussen har jag märkt. Folk känner sig förorättade för att de blivit av med ”sin” plats, trots att det finns platser så det räcker till alla. Många lägger ju en påse, en keps en tröja på sätet för att markera att platsen är deras. Detta gäller både större och mindre bussar.
Ett exempel bland många: Åkte upp till Etna med en skumpig minibuss och vi fick sätena längst bak där det hoppade och skumpade som mest. På nedvägen höll vi oss framme så vi skulle slippa bli mer mörbultade och satte oss längst fram i minibussen. Vi fick en rejäl utskällning av det par vars platser vi hade ”snott”. Nu skulle de få sitta längst bak – ve och fasa. Att tala lugnt till dem och förklara att vi satt längst bak på uppfärden samt betalat samma pris för utflykten var lönlöst – vi var skurkar.
Varför är så många livrädda för att byta platser när man är på utflykt och dagsresor? Finns det något bra ”svar” man kan ta till utan att det ska bli ilskna miner?
Svar: Ja, det där är ett evigt problem för mänskligheten! JAG har tagit en bra plats, då ska ingen annan komma och snylta sig in på MIN plats! JAG är nämligen viktigast i världen!
Utflyktsdeltagarna kan ju faktiskt komma överens om vid resans början om att alla byter plats vid pauserna, just för att undvika att någon stackare sitter hela resan på sämsta platsen och någon annan med det största JAG:et parkerar sig för evigt på bästa platsen.
Klarar inte reseledaren av att meddela att platsbyte ska ske vid alla stopp, så får någon modigare deltagare ta initiativet och föreslå detta. Den eller de som har tagit bästa platserna är ju i minoritet, så även om de protesterar råder demokrati, hoppas man. Alltså: alla byter plats i rättvisans namn. Trevligt? Nåja, för en del.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:27, 26 augusti 2009 i kategori Socialt vett
Fråga: Läste med intresse om ”Diskhjälpen” på landet. Jag undrar stilla om det möjligen är så att svenska folket har vissa vanföreställningar om hur livet på landet fungerar, för visst ändrar vännerna beteende när de konfronteras med ”lantligheten”!
När vi flyttade till landet för 15 år sedan började vissa av våra vänner sluta ta av sig skorna när de gick in! För mig är detta fullständigt obegripligt eftersom man på landet riskerar att dra in än mera skit än om man bor i staden. Efter ett tag försökte jag, lite försynt, påpeka problemet, fick då till svar att ”så gör man på landet”. Funderade på en skylt, men det kände att det nästan skulle se ut som om vi bedrev någon form av sommarlägerverksamhet…
Detta oskick att vägra ta av sig skorna fortgår hos vissa vänner. Sanningen är att de faktiskt orsakar mig mera städning. Minimalt problem tycker du kanske, men högst irriterande.
Svar: Du ska ha det som du bestämmer i ditt hem, antingen det är på landet eller i stan, i slott eller koja. Vill du inte att besökarna går in med skor på så påpekar du detta. Bäst är att du inte markerar för en enstaka gäst utan låter ditt påbud gälla för alla, vilket kan ske genom att du ändå sätter upp en rejäl men roligt dekorerad skylt omedelbart innanför ytterdörren, med texten: INGA YTTERSKOR INNE TACK. GÄSTTOFFLOR FINNS. Det är inte sommarlägeraktigt, utan en lösning på ditt problem.
Och så får du intill skylten ha en korg med enkla lånetofflor, sådana finns för 15 kr.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade