Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:00, 29 september 2009 i kategori Människor emellan, På arbetsplatsen
Fråga: Tack för en otroligt roande och lärorik spalt!
Jag har ett problem som diskuterats av mig och tre kollegor på jobbet från och till det senaste året. Det är så att vi är några som har gemensamt fika på eftermiddagen. En tjej som är med i denna grupp är så till den milda grad överviktig att det blir osmakligt att se henne trycka i sig bullar och bakelser. Givetvis främst för att hon själv mår dåligt av det.
Men kan vi, av omtanke, utesluta henne ur fikagruppen? Man kan väl säga som så att vi är hälften på var sida i denna diskussion och vi upplever att vi hamnat i ett dödläge. Ingen gör något och vi fortsätter att göda denna flicka! Var går gränsen för hur omtänksam man skall vara?
Svar: Kul att du gillar min spalt!
Din fråga: jag skulle helst tolka den som att den var ställd på så kallat skoj, men anar att den inte är det. Det är fullständigt självklart så att ni inte ska utesluta någon ur en grupp, antingen det är av omtanke eller er egen äckelkänsla.
Vill ni vara hyggliga medmänniskor och arbetskamrater, så övergår ni alla till nyttigare tillbehör till kaffet. Om ni köper gemensamt bröd så är det enklast att byta “diet” på en gång. Om det är så att alla skaffar sina egna bullar så kan alla ni andra tydligt sluta med bullar och tårta och börja med osötat och gräddfritt, det finns allt möjligt nyttigt att välja på. Eller ät enbart frukt till kaffet.
Ni andra som är med i gruppen säger glatt första gången dessa nyttigheter kommer fram istället för bakelserna och sötbullarna ungefär ”vi byter till det här som är bättre för alla, man ska ju undvika fett och socker när man kan”.
Allt beteende med syfte till uteslutning eller utpekande är mobbning. Det får inte förekomma.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 29 september 2009 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: I veckan skulle jag och några vänner på ett föredrag. Det var begränsat med plats i salen och föredraget var gratis så det var först till kvarn som gällde. Jag och en till kom i god tid och fick bra plats i kön. Lite senare kom två andra. När de anlände letade de upp oss och ställde sig med oss. De hade dock lite samvetskval för de kände att de trängt sig.
Min fråga är, får man hålla plats till någon i en kö?
Svar: Ja, det var ju bra att dina vänner fick samvetskval, eftersom de trängde sig före de personer som tåligt ställt sig själv i en kö utan att förlänga kön före sig med rabarberläggning på köplats till sina kompisar.
Man kan alltså inte “hålla plats” till någon annan i en kö. Då faller hela kösystemets idé.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 29 september 2009 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Uppskattar Magdalenas spalt otroligt mycket! Tackar och bockar för all vägledning som jag har fått inför sociala sammanhang. Jag hoppas du inser hur stor inverkan det du skriver har på folks självförtroende.
Denna fråga handlar inte om Sverige, men om Frankrike. Hoppas du kan svara ändå eftersom du verkar så insatt.
Jag är 26 och bor i Paris. Naturligtvis säger jag ”vous” (ni) till de allra flesta jag möter. Dock händer det, ofta i affärer öppna sent på kvällen, att biträdet säger ”tu” (du) till mig. Ofta handlar det om äldre män från Mellanöstern.
För att vara vänlig, förväntas jag fortsätta att säga ”vous” eller verkar det pretentiöst och borde jag istället säga ”tu” tillbaka? Jag vill absolut inte verka snobbig, samtidigt vill jag inte verka otrevlig.
Svar: Så roligt för mig med dina generösa ord! Tack!
Din fråga: den läggs ut eftersom det pågår en även för denna synnerligen välkommenterade spalt ovanligt strid kommentatorsflod om du eller ni som artigt tilltal på svenska. En del kommentatorer har anfört just det franska tilltalssättet som argument för niandet.
Enligt min uppfattning, grundad både på kunskap i det franska språket och på många vistelser i Frankrike, är det inte möjligt att säga tu till andra än dem man känner, alternativt till barn. De personer som säger tu till dig utan att du är bekant med dem, ”hör” antagligen inte den skillnad som finns på franska mellan tu och vous. Det är inte oartigt att säga vous. Fortsätt med det även om du tilltalas med tu. Skulle mot förmodan någon kritisera dig för detta så kan du använda försvarsargumentet att du säger vous av respekt för den äldre.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:47, 28 september 2009 i kategori Fest, Inbjudningar, Klädsel
Fråga: Magdalena brukar ofta skriva att hemsnickrade klädkoder, typ ”avslappnad elegans” eller ”sommarfin” är fel och bara förvirrar, och det kan man ju hålla med om, eftersom de är så oprecisa och flummiga. Men frågan är hur man ska skriva om man vill förmedla en viss klädselnivå som inte är någon av de vanliga, formella. Om jag till exempel vill klä mig avspänt och ledigt på min egen födelsedagsfest, kanske i jeans och t-shirt eller bomullsbyxor och kortärmad bomullsskjorta, hur ska jag skriva då för att gästerna ska förstå att de inte behöver klä sig i kostym? Att komma ensam i kostym när alla andra går i t-shirt kan ju kännas lika avigt som att göra det omvända.
Jag skulle ju kunna låta bli att skriva något alls, men det leder garanterat till att folk blir osäkra, särskilt när jag som värd uppenbarar mig i en ledigare klädsel än de förväntat sig på en födelsedagsfest. Dessutom har min gamla mormor lärt mig att om det inte står någon klädkod alls så innebär det frack, dvs den högsta nivån. (Antagligen inte tillämpligt längre, men ändå.)
Eller är jag hänvisad till att hinta om klädnivån på annat sätt, till exempel genom att skriva ”Ni är välkomna att fira mig i all enkelhet”? Det är ju egentligen lika oprecist och flummigt som ”ledig vardagsklädsel” eller någon annan hemsnickrad klädkod.
Kort sagt: Finns det några vedertagna klädkoder som är ”lägre” än kavaj? Det är ju inte bara på fina och formella tillställningar som folk har behov av att smälta in och inte sticka ut.
Svar: Precis som du antar är det din mormor lärde ut om frack som given klädsel när ingen annan står på inbjudan inte giltig i dag. På mormors tid (och en del ärketraditionella nutida kvarlevors) var fracken i borgerligheten det självklara festplagget och därför behövde den klädnivån inte skrivas ut. Bara när det inte var frack skulle klädseln skrivas på inbjudan, alltså Smoking eller Kavaj.
I dag är det inte alls så. Även på kungens inbjudningskort står klädseln till frackmiddagarna utskriven, vilket de ärketraditionella kanske kan ha nytta av att få reda på.
Till lättsammare tillställningar behövs ingen klädkod. Dagens inbjudare och gäster verkar tro att klädnivån absolut måste anges till varje form av tillställning, från kaffebjudning till bröllopsfest och allt, allt däremellan. Så är det inte. Endast när bjudningen har en viss grad av formalitet ska klädsel anges, just för det formellas skull. En födelsedagsfest av informellt slag behöver ingen klädkod. Du som inbjudare kan klä dig så avspänt du vill, och gästerna bör förstå att de kommer i hyggligt snygg vardagsklädsel. Det är också den koden du kan ange om du absolut vill ha en klädsel utskriven: “Vardagsklädsel” blir då en god beskrivning av det du efterfrågar – och betyder vanligen ändå inte att gästerna kommer i uslaste jeansen utan klär sig lite bättre än hemmaklädsel eller trädgårdsutstyrsel.
Det finns en rubrik som heter Snabbguider till höger vid min spalt – där hittar du klädkoderna, de formella alltså.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:44, 28 september 2009 i kategori Fest, Klädsel
Fråga: Jag undrar över en sak som jag knappast tror någonsin kommer att beröra mig, men som jag ändå blivit nyfiken på efter att ha läst i din bok ”Nya Stora Etikettboken”.
Det gäller baler. Du skriver bl.a. att en bal kan inte vara en lunch- eller eftermiddagstillställning, utan det kan bara äga rum under kvällstid.
Hur kommer det sig? Jag blev som sagt nyfiken efter att ha läst i din bok om detta.
Svar: I begreppet bal ligger att det är en fest på hög nivå innefattande sällskapsdans och ursprungligen alltid med klädsel högtidsdräkt, alltså frack. Därför är det en utpräglad kvällsbjudning.
Dansa kan man när man vill under dagtid, men sällskapsmässigt hör dansen till kvällstid på samma sätt som högtidsdräkt. Frack har man inte till en lunch eller en eftermiddagsbjudning med te eller drinkar. En lunchbal eller eftermiddagsbal förekommer inte annat än kanske som en skämtsamhet.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:42, 28 september 2009 i kategori Inbjudningar, Människor emellan
Fråga: Om man blivit inbjuden till ett kalas hos svärföräldrarna men senare får ett erbjudande om något som kan betyda ett karriärsteg i form av ett möte med viktiga personer, är det viktigare att värna om sig själv än att träffa sina anhöriga?
Svar: Klokast är att berätta om denna senare inbjudan för svärföräldrarna och säga som det är: ”Jag är bjuden till er och har tackat ja, och vill jättegärna vara med hos er, men nu har det anlänt en inbjudan som har med min framtid att göra, och det är verkligen viktigt att jag är med på det evenemanget, så jag hoppas att ni tillåter mig att prioritera den”.
Det vore dumma svärföräldrar om de då skulle bli sura. Den rätta reaktionen från dem är att glädjas över dina möjligheter att avancera i ditt arbete.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:42, 28 september 2009 i kategori Bröllop, Klädsel
Fråga: Min dotter gifter sig om några månader. Kostym anmodas.
Kan jag som brudens pappa ha smokingkavaj med därtill hörande byxor samt vanlig skjorta (vit) med fluga ?
Svar: Förmodligen avses klädseln “Mörk kostym” – det finns ingen etablerad klädkod som heter “Kostym”. Och nej, du ska absolut inte ha en annan klädnivå än gästerna. Det vore helt fel. Så en snygg mörk kostym med vit skjorta och vacker sidenslips i milda färger blir det enda korrekta.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 25 september 2009 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Jag råkade stå bredvid en ganska kortvuxen man i affären och när han inte nådde det han skulle ha från en hylla så erbjöd jag mig att hjälps till. Han såg först lite förnärmad ut men sen sa han ja. Men jag fick dåligt samvete, kanske skulle jag ha väntat tills han bad om hjälp? Istället för att liksom påpeka för honom att jag såg han problem. Kanske ska nämna att jag är kvinna.
Svar: Man gör sina fel, det gör vi alla då och då. När avsikten är god är felet vanligen försumbart. Men du gjorde inte enligt min uppfattning något som helst fel. Jag tror inte att du behöver bry dig om detta ett dugg.
En gång när jag var på väg att gå av bussen var en äldre kvinna också på väg av. Hon stödde sig på en krycka så jag frågade som den normalt hyfsade person jag är: ”vill du ha ett handtag”, jag erbjöd mig alltså att hjälpa henne. Kvinnan vände sig mot mig och fräste högt ”ja du kan gå av bussen genast”.
Så du ser. Du är inte ensam om att tänka rätt – och den som du hjälpte förstod nog att det var en vänlighet från dig.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 25 september 2009 i kategori Fest, Inbjudningar, Presenter
Fråga: Jag har nyligen flyttat hemifrån och tänkte ha en inflyttningsfest för släkt och vänner.
Min mamma tyckte att jag skulle skriva en önskelista för inflyttningspresenter men jag känner mig inte riktigt bekväm med att specificera saker jag vill ha.
Vissa saker som möbler, porslin och köksverktyg har jag genom loppisfynd och annat. Men hur ska man specificera sig i en inbjudan att man redan har det nödvändiga för ett hushåll?
Svar: Du har rätt i att det kan vara lite pretentiöst att skriva en önskelista för en inflyttningsfest. Hur du än formulerar dig blir det ju ett slags krav från din sida. Samtidigt vet du förstås att de flesta kommer att vilja ge dig något slags present. Så kanske du kan skriva i inbjudan ungefär ”eventuell flyttgröt helst hållbara konsumtionsvaror, alla hushållsattiraljer är redan på plats”.
Det fungerar som ett önskemål om vinflaskor, olivolja och annat sådant som du kan ha i skåpet och ta fram efter hand, och det blir inte ett krav, det går ju att skaffa sådana saker för ett par tior, som en så kallad värdinneblomma.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 25 september 2009 i kategori Människor emellan, Måltider
Fråga: En fråga har jag funderat på ett tag utan att riktigt ha funnit något svar på hur jag ska göra.
Jag har nämligen flera gånger hamnat i situationer där jag har ätit lunch/middag med en grupp människor och vi nu sitter kvar och småpratar, men den som för tillfället håller låda har väl synliga matrester mellan tänderna eller i mungipan. Eftersom jag själv är väldigt känslig för att ha mat mellan tänderna försöker jag alltid på ett diskret sätt visa personen att den borde svepa bort resterna, men det är ju inte alltid som den som pratar uppfattar mina signaler.
Därför undrar jag vad som, generellt sett, är mest hyfsat – att inte säga något när en person sitter och pratar med mat i ansiktet, vilket den givetvis skulle tycka vore pinsamt om den insåg det i efterhand, eller att påpeka detta inför resten av gruppen? Det är självfallet så att det är olika om det handlar om affärsluncher eller middag med nära vänner, men finns det någon generell etikettregel för dessa situationer?
Svar: Inte alls enkelt att hantera – man ska undvika att genera någon och kan avstå från att påpeka smulorna om de är oförargliga. Om de däremot är så påtagliga att de tar uppmärksamheten från det som diskuteras blir det en annan sak. Då kan man mycket försiktigt säga ungefär ”Kalle, du har lite skräp i mungipan” helst så att enbart Kalle hör det, annars diskretast möjligt.
Detta gör man först när ens försök att peka och låtsastorka sin egen mun har misslyckats. Kalle blir förmodligen tacksam över att slippa ha den spenat runt munnen eller dillkvist mellan tänderna som alla andras blickar dras till.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade