Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:30, 30 oktober 2009 i kategori Barn, Måltider, Socialt vett
Fråga: Jag har barn 13, 10, 7. De har rätt ofta kompisar hemma på middag eller lunch, vilket är kul. Vi är, har jag märkt, mer strikta än de flesta vad gäller bordsskick och i vad mån man får lämna mat. Jag säger ofta till de gästande barnen att inte sitta på trekvart, inte äta med fingrarna, inte lämna så mycket/äta upp det sista, inte leka eller sjunga vid matbordet m.m. En del barn fattar ingenting, och undrar varför jag säger till. Flera ogillar att bli tillsagda. Skall andras barn få bete sig som hemma (om jag utgår från att i många fall säger ingen till där)? Vi kör ”house rules” så långt det går.
Svar: Man kan säga till på olika sätt. Exempelvis genom att innan måltiden inleds säga vänligt ”här hos oss sitter vi rakt på stolarna, vi tar lite mat först och mer sen om vi orkar, och vi äter med gaffel, inte med fingrarna”. Det kan de flesta sjuåringar klara. Det går däremot inte att från grunden uppfostra andras barn som man träffar vid enstaka tillfällen. Så välj de tre saker som är viktigast för dig, meddela dem på ett positivt och trevligt sätt innan måltiden börjar, och påminn soligt, om det verkligen är nödvändigt, under hand.
Men gör det inte till en huvudsak – varför skulle du ta ansvar för andras barns beteende när detta inte är riskabelt eller direkt plågsamt för dig?
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 30 oktober 2009 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Tack för dina underbara svar på alla frågor.
Nu till min undran: jag har en vän som jag ringer ibland och när hon svarar säger hon att hon är upptagen, men att hon hör av sig ikväll, imorgon eller något liknande. Sen ringer hon inte. Ibland ringer hon upp mig och frågar till exempel om vi ska gå på en promenad ikväll och om jag då svarar ”ja” så innebär det för mig att vi faktiskt ska gå en promenad och jag planerar för det. När vi senare hörs inför den tänkta promenaden så är det flera gånger som hon har ändrat sig i sista stund och prioriterat andra saker.
Sen emellanåt får jag ett SMS med en inledning typ ”kära vän” eller något liknande och när vi har pratat i telefon så avslutar hon alltid samtalet med ”puss och kram” vilket för mig känns lite löjligt och tillgjort. Det börjar kännas trist med alla dessa tomma ”fraser” och jag känner mig verkligen inte som hennes vän längre. Hon är inte min bästa vän men när vi väl träffas har vi trevligt ihop, även om jag ibland tycker att fokus ligger mest på henne och vad hon vill prata om. Vad tror du om detta i mina ögon ganska ovänliga beteende?
Svar: Roligt för mig med så fina ord om DN.se/etikett!
Din fråga: Puss och kram är en rutin- eller slentrianfras som du kan bortse från, för många är den inte tyngre än ”hej hej”.
Men att din vän beter sig självupptaget och tråkigt verkar helt klart. Kanske hon inte menar det så illa som du beskriver det, det är inte ovanligt att människor är svårt vimsiga beträffande sin tid och planering av den. Ändå är det ju fel att hennes vimsighet drabbar din tid. Du kan försöka få det här att bli mer jämställt genom att ransonera mötena med henne en tid framöver.
Eller än bättre, säg som det är, att du inte kan träffa henne eftersom hon så ofta ändrar sig vilket hindrar dina andra aktiviteter som du kunde ägnat dig åt på den tid som hon ockuperat men uteblir från.
Senare kan du säga att under förutsättning att hon håller den överenskommelse ni gör träffar du henne gärna igen.
Var vänlig, tydlig och exakt – det är bästa metoden.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 30 oktober 2009 i kategori Inbjudningar, Människor emellan, Måltider, Socialt vett
Fråga: Tack för alla läsvärda svar om allt mellan himmel och jord.
För ett par veckor sedan träffade jag en bekant på stan och vi stod och pratade om ditt och datt. Han frågade mig om jag och min fru ville komma på middag två veckor senare. Jag tackade ja och sa att jag skulle återkomma samma kväll om frun hade bokat in oss på annat håll. Eftersom vi var lediga skickade jag ett mejl för att bekräfta att vi gärna kom. På onsdagen innan middagen, som skulle gå av stapeln på lördagen, träffar jag åter min bekant på stan. Han gav mig då ett visitkort med sitt kontonummer nedtecknat och bad mig föra över 400:- per person för middagen och sa samtidigt att jag skulle ta med mig vin. Han betonade till och med vilket vin jag skulle ta med (jag har en fin samling som han känner till). Detta var, sa han, för att täcka cateringkostnaden.
Paff som jag blev sa jag inget men när jag kom hem ringde jag upp honom och sa att vi inte tänkte komma under dessa förhållanden. Han blev tvärilsk och tyckte det var försent att säga det nu eftersom han redan beställt all mat. Om han sagt det från början skulle jag aldrig tackat ja. Jag har inga problem med knytkalas etc och inte heller att betala men då vill jag veta det direkt. Vad tycker du om mitt sätt att agera?
Svar: Milda makter! Du gjorde rätt – och var glad att han blev arg, det bespar dig umgänget med en så klantig person! Naturligtvis ska man ge förutsättningarna för sin inbjudan, alltså berätta att man tänker ta betalt för den middag man ”bjuder” på. Det är totalt emot all hyfs och stil att komma i efterhand med krav på betalning. Detta ska gästen sannerligen få reda på innan ett ja tack eller nej tack levereras. För övrigt måste det ha varit en bättre måltid som planerades, med 400 kr per person enbart för maten. Därutöver alltså ditt eget dyra vin! Kanske planerades kalaset att gå med vinst för inbjudaren? Man kan lätt bli lite misstänksam i det läget.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:00, 29 oktober 2009 i kategori Allmänt
Fråga: Har en fråga angående namn. Det sägs att adelstitlar inte ärvs på mödernet, dvs den som tagit adelsefternamn från t ex en mor eller mormor ärver inte titeln som hör till namnet. Stämmer det i varje fall? Gäller det dessutom i alla efterkommande led?
Följdfrågan till denna frågeställning rör kronprinsessans Victorias barn. Hur skall de bli adliga i så fall med mindre än att göra Herr Daniel Westling till en adelsman?
Svar: Daniel Westling kan inte bli svensk adelsman eftersom Sveriges kung inte längre har rätt att adla någon. Däremot kan kungen förläna någon en kunglig titel, och det är just vad han har gjort genom att meddela att Daniel Westling i samband med vigseln med kronprinsessan Victoria får titeln Hertig av Västergötland, och dessutom får en prinstitel, han blir prins Daniel. Detta gör att de barn som kan komma att födas i äktenskapet ärver båda dessa titulaturer plus sin mors Bernadottetillhörighet.
Adelskapet ärvs i Sverige och flera andra kulturer endast genom fadern. Alla adliga namn hör inte ihop med titlar. En majoritet av de adliga saknar adlig titel. Adelskap och kunglighet är två olika saker. Man skulle kunna säga att alla kungliga inte är adliga, lika lite som adliga personer är kungliga annat än ganska undantagsvis.
Två adliga titlar finns i Sveriges adel: greve och friherre (den senare kallas baron i muntligt tilltal). Om någon tar sin mors adliga namn kan detta inte kombineras med en adlig titel eftersom den som har tagit sin mors namn utan att fadern är adlig ju inte har ärvt något så att säga giltigt adelskap, endast ett namn. Den som tagit sin mors adliga namn står inte heller i adelskalendern där alla adliga i Sverige finns med, inklusive de män som adliga kvinnor har gift sig med, även om dessa män inte är adliga och inte blir det genom giftermålet.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:30, 29 oktober 2009 i kategori Skål och tal, Socialt vett
Fråga: Etikett är kommunikation. Om vi missförstår varandra med sättet vi kommunicerar på blir vardagen svårare och förklaringar och utredning av missförstånd tar upp den tid som kunde ägnas åt bättre/trevligare saker. Tack för att du Magdalena hjälper oss kommunicera på ett tydligare sätt!
Vi svenskar är ju ett skålande folk och utbringar skålar för alla möjliga saker och i alla sammanhang (vilket jag tycker är ganska trevligt). Nu har det dock vid ett flertal gånger på senare tid skett något jag irriterar mig på, att någon tar över skålen. T.ex. värdinnan som bjudit på middag utbringar ”Skål och välkomna!” och bordsgrannen lyfter glaset och säger t.ex. ”och skål för det fina vädret!” Eller ”Skål och tack för en underbar middag!” varvid någon hakar på med ett ”och skål för Obamas fredspris!” Det verkat inte vara en generationsfråga då andrahandsutbringarna varit allt från 25 till 75 år.
Då jag inte har någon finare (samhällsklass) uppfostran men dock är väluppfostrad undrar jag om jag är fel ute eller är det okej att lägga in sina egna skålningar i andras skålar?
Svar: Uppmuntrande med dina generösa ord om min spalt!
Din fråga: du resonerar helt rätt, det är fel att ”lägga sig i” någons skål på det sätt du beskriver. Så gör man inte!
Man kan ta initiativet till en skål själv, men inte haka på någon annans skål. En skål är egentligen en hyllning från den som utbringar skålen, och det ska hon eller han få bestämma över själv. Men visst kan man i lättsamma sammanhang haka på en skål – om man vet att man inte sårar den som kanske tänkt ut en vacker mening och vill skåla för ett visst syfte.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 29 oktober 2009 i kategori Bröllop, Fest, Måltider
Fråga: Först vill jag gratulera till en väldigt lyckad spalt både i tidningen och på nätet.
Jag har en fundering kring den nya tidens par och då specifikt enkönade par. Hur ska man göra vid bröllop och middagar när vissa par är enkönade. Kan man placera paren som man hade gjort ”vanliga” par? Hur blir det vid bröllop om föräldrarna till den ena parten är samkönade?
Svar: Tack för ditt uppmuntrande beröm!
Din fråga: Två män är två män även i en parrelation, inte en man och en hustru, liksom två kvinnor är två kvinnor, inte en fru och en make.
De placeras som män och kvinnor oavsett sexuell läggning. Det är ingen skillnad på detta om paren har enkönat förhållande. Som jag skrev en gång, vanligen utövas inte sexualumgänge vid middagen så det har ingen betydelse vilket slags sexliv gästerna har.
Vid ett bröllop där brudens eller/och brudgummens föräldrar är enkönat par placeras de efter bästa förstånd, det finns så många faktorer som kan behövas räknas in i sammanhanget att jag inte kan redogöra för dem alla här. Ge mig ett specificerat problem så ska jag försöka lösa det!
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 29 oktober 2009 i kategori Måltider
Fråga: Här sitter jag på jobbet helt olovandes och läser Magdalenas fiffiga råd och eleganta formuleringar. Dessutom läste jag kommentarerna till fisk- och risinlägget och hamnade på receptet. Längst ner står Anmäl!
Vad gör jag? Jo trycker på den ikonen och ”Anmälan är skickad”. VART??? VAD HAR JAG ANMÄLT???
Svar: Hoppsan! Då kommer din knapptryckning i värsta fall att resultera i att en moderator utanför min kontroll tror att kommentaren som du anmälde är kränkande (ojoj! fiskrecept!) och tar bort det. Men kanske inte, i bästa fall! Som det ser ut nu ligger det goda receptet kvar. Klok moderator.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:56, 28 oktober 2009 i kategori Människor emellan, Måltider, Socialt vett
Fråga: Magdalena, jag har lyssnat på något radioprogram som du har haft, där sa du att det var ett värre etikettsbrott att säga till dem som tuggar med öppen mun än att äta med öppen mun.
Vi lever i Sverige, så jag utgår från att det gäller detta landet.
Folk som tuggar med öppen mun är det äckligaste jag vet. Jag får byta tunnelbanevagn när de tuggar tuggummi med öppen mun.
Eller folk som äter med öppen mun. Varför ska vi andra drabbas av att de inte klarar av att hålla igen läpparna när de äter?
Smaskande och att se den tuggade maten är fruktansvärt äckligt.
Frågan är då, anser du att jag ska byta vagn, gå ut i köket och äta för att folk tuggar med öppen mun?
I så fall, hur kan det inte vara ett etikettsbrott att äta med öppen mun?
Svar: Det finns inga ”etikettsbrott”, brukar jag säga, utom ett och det är att påpeka att någon annan beter sig fel. Den ryske läkaren och författaren Anton Tjechov lär ha sagt i början av 1900-talet att det inte är den som spiller sås på duken som begår etikettsbrottet, utan det begås av den som påpekar att någon annan har spillt sås på duken. Alltså: det är alltid fel att göra någon generad genom att klaga på det personen gör eller har.
Om någon som är nära dig, en i familjen till exempel, tuggar med öppen mun så kan du vänligt säga att det är bra att stänga gapet när man har mat i det, om inte annat för att maten då håller sig kvar där och inte ramlar ut.
Är det någon öppetgaptuggare på en fest eller i tunnelbanan eller någon annan stans så får du antingen stå ut med åsyn och åhörande, eller förtränga det. Eller flytta på dig. Det är visserligen fult och olämpligt att tugga med öppen mun, om man ser det ur etikettssynvinkel. Men det är minst lika olämpligt att säga till någon annan att stänga munnen. Så oavsett det du vill kalla etikettsbrott får du stå ut med att alla andra inte är väluppfostrade som du – eller flytta dig.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:52, 28 oktober 2009 i kategori Människor emellan, Måltider, Socialt vett
Fråga: Hur ska man göra när folk lämnar bordet för att prata i telefon? Jag tycker att det är extremt oartigt men man vill inte trampa folk på tårna förstås.
Varför brukar inte folk i Sverige vänta med maten tills alla har något och säger ”smaklig måltid”?
Varför börjar svenskar 9 av 10 gånger med sig själv? De säger allt som oftast “jag och min fru” i stället för “min fru och jag” osv. Tycker att det är ohövligt värre…
Svar: Du beskriver några moderna oartigheter som en del blir upprörda över, men som andra tycker är helt normala i dagens individfixerade samhälle.
Vill man visa vedertagen “god uppfostran” så är det självklart oartigt att gå från ett middagsbord vid en bjudning för att prata i sin mobil – men mobilen har blivit som ett slags tröst och keldjur för så många som inte verkar klara sig utan att ständigt hålla på med den. Varken du eller jag kommer att kunna ändra det beteendet.
Att invänta ett ”varsågoda” eller ”smaklig måltid” är formellt korrekt, men alla är inte alltid formella, och många vet inte vad det är.
Att säga ”jag och X” istället för ”X och jag” är en modern svensk trist ovana som jag har skrivit om några gånger, och mötts av intressant oförståelse för.
Vad man gör åt den här sortens ohyfs vet jag inte, däremot.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:44, 28 oktober 2009 i kategori Människor emellan
Fråga: Jag heter Joakim, och presenterar mig alltid som Joakim, eftersom jag inte tycker om det så vanliga smeknamnet Jocke. Dock så händer det väldigt ofta, att jag efter ett tag får frågan: “Får vi kalla dig Jocke?” Eller ”Är det okej att jag kallar dig Jocke?” Jag brukar då svara: ”Det går bra med Joakim”, eller ”det går bra med Jocke, men jag föredrar Joakim”.
Jag känner mig alltid som en besserwisser, och som om jag läxar upp bekanta och kollegor, men jag vill verkligen inte bli kallad vid smeknamn.
Så min fråga är då, vad ska jag säga för att inte verka så märkvärdig? Och hur kommer det sig att folk tar sig friheten att bara ändra mitt namn till något som de tycker passar dem bättre?
Det är ständigt återkommande och jag blir alltid lika förvånad.
Svar: Det är ett problem som du delar med många andra. Att pådyvlas något slags “smeknamn” som man själv inte identifierar sig som är tråkigt och inte ovanligt. En del personer, vanligen sådana som jag inte känner eller känner bara vagt, kallar mig Maggan eller Magda, verkligen inte alls efter att ha frågat. Maggan och Magda är inte jag, men jag tror att det är ett slags vänlighet, så jag har svårt att förbjuda det – om det nu skulle hjälpa. En gång har jag själv kallat en kollega för en vanlig och lätt förändring av hennes förnamn, men insåg snabbt att det inte uppskattades och upphörde då genast förstås.
En del smeknamnsägare tror nog att de framstår som mer bekanta med hjälp av “smeknamnet”. Men effekten blir tvärtom, förstås.
Du får ju i alla fall frågan om det är okej med Jocke, och då måste du omgående säga ifrån vänligt och tydligt ”tyvärr inte, jag vill inte kallas Jocke utan för mitt namn”. Du verkar inte märkvärdig om du säger det. Det knepiga är om du säger “det går bra med Jocke” – då blir det svårt för andra att förstå att du menar tvärtom.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade