Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:15, 30 november 2009 i kategori Människor emellan
Fråga: Jag har noterat vid oräkneliga tillfällen att vissa människor, merparten äldre damer av de fall jag noterat, känner på bröden som säljs lösa i skåp i butikerna. Vissa tar ut ett bröd, vrider och vänder på det, luktar på det, och lägger tillbaka det igen utan att köpa det. Det här är för mig ett väldigt konstigt beteende, angränsande till äckligt, och faktiskt något som kan göra mig ganska upprörd. Det har hänt att jag sagt till, ifrågasatt att man gör så, och då mest mötts av förvånade svar, som att ”vad gör det”? Jag inser att det antagligen är dålig etikett från min sida att i princip försöka uppfostra andra människor, men samtidigt känner jag att det här är helt enkelt inte acceptabelt.
Hur ser du på saken, ska man tiga eller säga till?
Svar: Ja du, äckelpajar finns överallt! Eller bara obetänksamma människor kanske? Men hur som helst är det ofattbart att inte vuxna människor begriper en så enkel sak som att man inte luktar och klämmer på något livsmedel som man inte själv köper men som andra ska stoppa i sina gap.
Det är inte dålig stil att säga till, vänligt, ”hoppas du köper det där som du klämmer på, det är ju inte så kul för någon annan att göra det”. Om du möts av ett alltför häpet ansiktsuttryck när du säger det, så kan du alltid lägga till “ja, i dessa influensatider”. Bra att den kan användas kreativt.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:06, 30 november 2009 i kategori Människor emellan
Fråga: Hur gör man för att be om saker och pengar som man har lånat ut? Eller ska man överhuvudtaget inte be om att få tillbaka sakerna?
Exempel: Jag lånade ut flera böcker till en vän. Runt ett halvår senare började tycka det var dags att dessa skulle lämnas tillbaka. Jag försökte mig på ett litet ”vad tyckte du om böckerna som du lånade?” och hoppades att detta skulle lösa situationen. Icke. Till svars fick jag ”jag har inte hunnit läsa böckerna ännu”. Efter något år gick det så långt att jag bad om att få böckerna tillbaka, men då kände jag mig som värsta snålisen (hon hade fortfarande ”inte hunnit läsa böckerna”)!
Ytterligare exempel, mina kompisar har ibland köpt take away på en restaurang som vi äter hemma hos någon. Tanken är att alla ska betala för sig, men det blir ofta en person som får stå för allt och sedan ska de andra betala. Men ofta när middagen är betald och maten uppäten så glömmer vissa att betala eller så säger de att de ska betala senare eller något. Jag tycker överhuvudtaget det känns olustigt att be om pengar i efterhand och tycker att alla borde ha vett att betala utan uppmaning.
Ett sista exempel, jag lånade ut en hel DVD-serie till en bekant. Nu umgås vi inte längre. Självklart kommer jag inte kontakta personen bara för detta ändamål, men denna tanklöshet irriterar mig. Min nya filosofi är att inte lika förbehållslöst låna ut, och om jag gör det så försöker jag se utlåningen som en gåva och istället bli positivt överraskad om jag får tillbaka sakerna. Likaså när jag lånar ut pengar så ber jag aldrig om att få tillbaka pengarna (även om det är en större summa pengar), det blir så olustigt.
Hur tycker man ska hantera såna här situationer?
Svar: Många skulle säga att sådant som du ger exempel på händer oavsiktligt, att man glömmer, att det inte är något att bry sig om, att så där är det mellan vänner. Jag säger att det är slarv, nonchalans, slöhet och emellanåt nästintill stöld. Visst kan man glömma att returnera något man har lånat. Men inte fortsätta att ”glömma” efter påstötning, och inte fortsätta att behålla något, som är någon annans ägodel, mer än ett år!
Naturligtvis ska du ha tillbaka din egendom.
Att en del ”glömmer” att betala sin del när man ska dela på en utgift är eländigt nonchalant, egentligen stöld – det är ju någon annans pengar som man tar. De som inte betalar och fortsätter att ”glömma” sin skuld måste förmås att gälda den; nästa gång det blir en gemensam utgift säger man till den som häftar i skuld ”den här gången får du betala, du är fortfarande skyldig 125 kr från förra gången”.
Det är inte pinsamt att påminna om skulder. Den som bör finna det pinsamt är den ”glömska” personen.
Du ska givetvis ringa upp den som har behållit din DVD-serie och säga att du saknar den, kan han/hon komma förbi med den snarast.
Gör det! Låt inte slarvputtarna och glömskedrullarna ta dina ägodelar och pengar! Var inte så mesig och orolig för att bli sedd som en snålis bara för att du vill ha tillbaka det som du har lånat ut. Och sluta ge bort saker som du inte frivilligt vill bli av med. Det finns en stor risk att du blir betraktad som en som det är okej att utnyttja. Var generös när du vill vara det – på dina villkor!
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 09:03, 30 november 2009 i kategori Bröllop
Fråga: Först: Magdalenas etikettspalt är underbar, nu har jag spenderat halva dagen med att läsa alla intressanta svar på bröllopsrelaterade frågor.
Nu till min fråga, jag undrar hur det brukar gå till mellan brudparet natten före och samma dag innan själva bröllopet? Enligt vad jag sett på otaliga amerikanska filmer så får ju brudgummen inte se bruden samma dag för det ses som otur. Därför sover de inte med varandra, utan kanske på hotell eller hos någon av tärnorna som bruden sedan får hjälp att göra sig i ordning av på själva bröllopsdagen. Och så ser bruden och brudgummen varandra först framme vid altaret där han väntar.
Men när tanken är att hålla en vigsel enligt svensk sed då bruden och brudgummen går in tillsammans sida vid sida längs gången, hur ser då egentligen traditionen vad det gäller att se sin tilltänka samma dag ut? Gör man sig i ordning tillsammans med sina tärnor och sedan möter brudgummen precis innan man tillsammans går fram till altaret?
Svara: Roligt med ditt beröm, tack!
Gammal sed är att brud och brudgum bor var för sig natten före bröllopet. Grundidén var att brudparet inte sammanlevde innan vigseln. Bruden bodde förr hemma hos sina föräldrar fram till vigseln, och klädde sig där, varefter hon for till kyrkan för att möta brudgummen i kyrkporten. Där fick hon sin brudbukett av honom, det var alltså han som skaffade den och gav till henne. Brud och brudgum går tillsammans till altaret enligt gammal svensk tradition, för att markera att bruden frivilligt ingår äktenskapet, alltså inte ”ges bort” av sin far.
I en del andra kulturer sågs bruden traditionellt mer som något av en vara som överlämnas till brudgummens familj. Ofta har då bruden en tunn slöja för ansiktet, och den lyfts upp av brudgummen när bruden ges till honom vid altaret. Han ska då blir förvånat lycklig över hennes skönhet, är det tänkt. Ack ja. Så hade och har vi det inte i svensk sed. Det är bra enligt min uppfattning. Dagens brudpar kan gärna följa traditioner som passar deras eget kynne, eller avstå från dem om det känns bättre. Så du kan göra precis som du vill, och som din brudgum vill. Överraskning eller inte efter egen vilja!
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:00, 27 november 2009 i kategori Människor emellan, Sorg och begravning
Fråga: Tack för en underhållande och lärorik spalt!
Den situation som jag tycker är den allra svåraste att hantera är då någon bekant har drabbats av någon form av sorg eller tragedi. Ett problem tycker jag består i själva frasen, det vill säga ”Jag beklagar sorgen”, vilket verkar vara den vanligaste om någon har mist en anhörig. Jag tycker att den känns väldigt konstlad och onaturlig. Har du något förslag på alternativa formuleringar?
Om en nära vän har drabbats av någon form av personlig tragedi känns det helt naturligt att ta kontakt med personen och uttrycka sitt ”medlidande”, erbjuda sitt stöd etc. Men hur bör man bete sig om någon man inte känner så väl har råkat ut för t.ex. ett dödsfall i familjen? Om det rör sig om en person som du normalt inte umgås med på tu man hand, inte pratar i telefon med etc men kanske har gemensamma vänner med, umgås med i större grupper o.s.v. Det mest naturliga borde väl då inte vara att man kontaktar personen enkom bara för att uttrycka någon form av beklagande, men att man på något vis påtalar detta då man råkar träffas nästa gång? Men även detta kan ibland kännas svårt och konstlat att få in i en konversation. Ska man öppna med ett ”Hej, beklagar sorgen, hur mår du?” eller avvakta och se om personen själv tar upp ämnet? Med personer man inte känner så väldigt väl kan det vara svårt att veta hur villiga de är att komma in på ämnet, samtidigt som att det känns dumt att inte låtsas om det ifall det är någorlunda uppenbart att det man känner till det.
Jag tycker att det är jättesvårt och eftersom jag själv har haft turen att inte drabbas av några personliga tragedier så vet jag inte heller hur jag själv skulle vilja att omgivningen betedde sig! Inte burdust och för närgånget är väl det enda jag säga definitivt. Tacksam för förslag så att jag inte behöver göra bort mig och utsätta någon redan lidande person för onödigt extra lidande!
Svar: Så trevligt att du gillar spalten!
Frasen ”beklagar sorgen” är egentligen felaktig så den kan du gärna avstå från. Man kan säga ”jag beklagar din förlust” (av en närstående) eller ”jag deltar i din sorg” men man kan inte beklaga själva sorgen eller sörjandet.
Det är rätt att du tänker på hur du ska visa ditt deltagande när någon har drabbats av sorg, av den ena eller andra anledningen. Alltför många tycker att det är besvärligt att säga något och håller sig hellre undan. Men den som har sorg eller svåra problem behöver känna andras sympati, och därför är det alltid bättre att säga något om än lite klumpigt, än att avstå.
Du kan ta personens hand och säga ”jag tänker på dig dessa dagar”. Eller ”du har mitt varmaste deltagande”. Eller om det är någon man har närmare kontakt med: “jag vet att du har det svårt, är det något jag kan göra för dig?”
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:40, 27 november 2009 i kategori Klädsel, Skål och tal, Sorg och begravning
Fråga: Vem håller tacktalet vid en lunch eller middag med enbart kvinnor?
Svar: Den som sitter till höger om värdinnan har hedersplatsen och förväntas hålla tacktal om det är en formell tillställning.
Fråga: Vem har vit slips vid en begravning?
Svar: En svensk tradition är att de närmast anhöriga männen till den som begravs har vit slips, övriga män svart. Närmast anhöriga är i rakt upp- och nedstigande led: far, son, sonson, dotterson. Och givetvis make, bror, svåger, måg.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:20, 27 november 2009 i kategori Fest, Klädsel
Fråga: Jag ska på en Trettondagsbal och klädseln är mörk kostym. Nu till min fråga: kan jag ha svarta mycket tunna och vida byxor eller måste man ha klänning/kjol?
Svar: Helt korrekt och förträffligt med vida festbyxor och en festfin top!
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 27 november 2009 i kategori Människor emellan, På arbetsplatsen, Socialt vett
Fråga: Vi har en chef på en ganska hög nivå i företaget som inte hälsar tillbaka. Man kan få ögonkontakt och säga hej, men då tittar personen bort och låtsas som ingenting. Även fast man har varit på gemensamma möten och personen vet vem man är. Dock tror jag att personen hälsar på chefer. Han har tidigare fått klagomål som framförts från hans chef. Men det har inte blivit bättring. Man är inte sugen på att hälsa när man ses, för man blir så irriterad när man blir nonchalerad.
Svar: Det finns bara en sak att göra: fortsätta hälsa, vänligt och tydligt. Personen som inte svarar är det ju synd om, så bortkommen som han verkar vara.
Bry dig inte om att chefen inte hälsar tillbaka, det är ju bara pinsamt för honom, absolut inte för dig. Håll ut! Skratta lite milt, invärtes föralldel, åt en vuxen människa som inte förmår uppföra sig hyfsat.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:35, 26 november 2009 i kategori Fest, Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Jag är bjuden på en bal som en studentförening anordnar. Tillställningen tycks vara väldigt formell, och klädseln är högtidsdräkt. Mina frågor gäller vad som är vedertaget och korrekt när det gäller själva dansen efter middagen:
Hur bjuder man på bästa sätt upp en dam man vill dansa med, finns det någon bra fras man kan använda och finns det något vedertaget tillvägagångssätt man bör använda sig av?
Finns det ett krav på att första dansen ska ske med bordsdamen under middagen, eller är det ”fritt fram” att bjuda upp vem man vill?
Kan man bjuda upp en tjej man aldrig har pratat med, men som ser ut att vara söt och trevlig?
Är det ofint att bjuda upp en tjej som man vet är ”upptagen” i den meningen att man vet att hon är i en relation med en annan kille? Eller spelar det bara roll om den killen är närvarande under kvällen?
Efter en avslutad dans, ska man tacka för trevlig dans – och hur gör man det på bästa sätt?
Svar: Du bjuder upp den du vill dansa med genom att gå fram till personen, invänta en blick och då säga ”får jag lov?” vilket är den traditionella frasen. Eller ”vill du dansa med mig?”
Det finns fler sätt, ett gammalt äktsvenskt är att fånga kvinnans blick, nicka åt dansgolvet till och säga “ööh?” med ett frågande tonfall. Detta passar emellertid mindre bra till frackfester.
Första dansen är traditionellt med bordsdamen, andra gärna med den du haft på andra sidan.
Du kan alltid bjuda upp den du vill dansa med. Är hon upptagen säger hon det. Om du vet att en kvinna som du vill dansa med håller ihop med en annan person, så har det inte minsta betydelse för en fråga om att dansa – dansen handlar inte om att akut förföra någon.
Efter dansen eskorterar du din danspartner tillbaka till den plats där hon befann sig när du bjöd upp henne, och säger ungefär ”tack, det var roligt att dansa med dig” eller “okej att jag återkommer?” om det är vad du vill.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:00, 26 november 2009 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Tack för en lärorik spalt, även som ung läsare drar jag mycket nytta av den!
I dessa hösttider är paraplyet fotgängarens bäste vän i stor utsträckning, jag själv inkluderad. Dock har jag problem då min längd gör att de flesta paraplyer hamnar i ögonhöjd och det kan ibland kännas väldigt påfrestande att hela tiden vara på sin vakt. En situation som var påtagligt irriterande hände mig förra veckan då tre kvinnor ca 40-45 spatserade framför mig med varsitt paraply i händerna. De tog upp hela trottoaren och takten var avsevärt lägre än min. Efter flertalet försök att ”köra om” fick jag helt sonika putta undan ett paraply för att bana min väg fram. Följaktligen fick jag ett par sturska kommentarer om bristande respekt som uppenbarligen är synonym med min generation (undertecknad har 20 år på nacken).
Vad är i din mening ett bra sätt att tackla situationen? Jag kan förstå att kvinnorna uppfattade mig som framfusig när jag puttade bort paraplyet, men samtidigt var de oartiga nog att ta upp hela trottoaren. Ska man knacka vederbörande på axeln och informera denne om ens åsikt eller helt enkelt passera och hoppas att personen kan förstå hur oförsiktigt hon/han ter sig?
Svar: Kul att du har nytta av spalten!
Du råkade på tre tråkiga och självupptagna personer, kan man lugnt säga. Det är inte ett dugg okej att gå tre i bredd på en trottoar, med varsitt paraply dessutom. Men du skulle ha utbrustit i ett högljutt “Ursäkta” så hade tråkpersonerna tvingats maka sig. Hade du knackat någon av dem på axeln hade du kanske fått paraplyet i huvudet, avsiktligt.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 26 november 2009 i kategori Inbjudningar, Socialt vett
Fråga: När skall man anlända till en bjudning om värdparet har inbjudit till kl. 17.30?
Skall man komma fem minuter före? (eller närmare angivet klockslag).
Skall man anlända fem minuter efter ?(eller senare).
Vilket är det mest eftersträvansvärda? Före eller efter?
Svar: En artig gäst anländer i exakt tid, absolut inte en enda minut före utsatt klockslag, och inte mer än tio minuter efter.
Ni som nu tänker kommentera att jag har svarat fel, för ni vet att så det inte i studentkretsar, i USA, i Spanien, hemma hos er eller någon annan stans, er svarar jag i förväg att ni har rätt. Alla har inte samma uppfattning om korrekt ankomsttid för gäster till en formell bjudning, som frågan verkar handla om. Det jag har svarat gäller vedertagen god sed i den relativa borgerlighet som jag förmodar efterfrågas i denna spalt.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade