Magdalena Ribbing ger sina tips till bloggare – och berättar om sina egna erfarenheter av näthat.
Annons:
Välkommen
Som inloggad prenumerant på digitala paketet har du tillgång till hela papperstidningen. Till www.dagensnyheter.se
Endast inlägg från januari 2010
Tacka för begravning?
Fråga: Jag har aldrig tackat (med skrivet kort) för den lunch eller annan förtäring som man vanligen bjuds på efter en begravning vid minnesstunden och har heller aldrig varit med om att någon på detta sätt har tackat mig/oss som varit nära anhöriga till den som begravts.
För ett tag sedan var vi på begravning för en av våra vänner. En mycket fin och stämningsfull ceremoni och en magnifik lunch (faktiskt en av de bästa jag har ätit) efteråt. Som vi kunde förstå det hade vår avlidne vän haft tankar och önskemål som familjen verkligen gjort sitt bästa för att uppfylla. Minnesstunden och lunchen blev på så sätt också en fin avslutning på en mycket minnesvärd vänskap. Det kändes därför helt fel att inte tacka familjen för den fantastiska lunchen och för att de ordnat en så fin begravning. Den avlidne betydde mycket för oss och det var viktigt för oss dels att få vara med, dels att uppleva ceremonin och samlingen efteråt som så ”rätt”. Nu löste sig problemet för oss genom att jag haft kontakt och talat med de anhöriga efteråt och på så sätt kunnat framföra mitt tack, men den principiella frågan kvarstår: Hur gör man i dessa situationer. Är det helt fel att t.ex. skicka ett kort och tacka för den fina begravningen och minnesstunden? Eller har jag under alla år missat att det egentligen är just så man förväntas göra?
Svar: Du har inte missat något utan gjort rätt enligt gammal, formell etikett – det är begravningsgästerna som hedrar den avlidna personen och familjen genom att närvara och man kan ju inte själv tacka för att man har hedrat någon. De anhöriga ska tacka gästerna för deras närvaro, rätteligen.
Men du beskriver något som är i viss förändring, och det är just att man kan ta kontakt med de anhöriga och uttrycka det du skriver, att den vackra ceremonin och den magnifika lunchen gav ett fint minne. De anhöriga blir tacksamma över att få denna bekräftelse. Och det vore väldigt märkligt om någon skulle ta illa upp för en egentligen normal vänlighet, även om den har varit fel etikett en gång i tiden.
Magdalena Ribbing
Objuden på fest?
Fråga: Vid ett par tillfällen har en bekant överraskat genom att personligen komma med blommor vid födelsedagsfester inom familjen. Vid dessa tillfällen skapade uppvaktningen ”lätt förvåning” eftersom bekantingen inte var bjuden. Är det inte brukligt att vid födelsedagar, som man inte är inbjuden till, skickar blommor via bud?
Svar: Det är inte vidare lyckat att bara dyka upp utan inbjudan eller fråga innan om det passar att man kommer med sina blommor. Men det måste ju ha varit känt för din bekant att det skulle bli en fest – och risken finns att personen hör till arten ”passa på när det vankas kalas”. Visst finns möjligheten att det är en vänlighet men det är ändå lite knepigt att inte fråga först. Och ja, det är brukligt att skicka blommor med bud, men det är också dyrt. Kanske bekantingen inte vet att ett vackert födelsedagskort är lika bra?
Låt bli att informera om familjens mottagningar och fester, och går det inte att låta bli att säga något, lägg då till ”men enbart för inbjudna i den närmsta familjen”. Det blir kanske lite utpekande men mot den bakgrund du beskriver är det nog nödvändigt.
Magdalena Ribbing
Ohyfsade ofrågor
Fråga: Två händelser nyligen gör att jag funderar på om det har blivit omodernt att fråga först.
Situation 1. Jag kliver ombord på ett halvfullt tåg och börjar läsa en inköpt tidning (alltså inte en gratistidning som brukar ligga framme på buss/tåg).
När jag har läst en stund lägger jag tidningen nära bredvid mig (tidningen ligger alltså inte två säten bort eller liknade) för ta en läspaus. Då kommer en dam i övre medelåldern och försöker nappa åt sig min tidning varpå jag måste hindra henne eftersom jag vill fortsätta läsa min tidning.
Situation 2. Jag går på en toalett där det behövs mynt för att komma in i toalettbåset. När jag går ur toaletten greppar en väntande dam i övre medelåldern tag i dörrvredet och kliver in. Jag har alltså ingen möjlighet att stänga dörren på grund av det resoluta dörrvredsgreppet.
Nu undrar jag: var har fråga först tagit vägen.? Visst det är fullt möjligt att tidningen inte var min eller ointressant för mig men vad hindrar tågdamen att fråga om det är okej att ta tidningen? Visst damen i toaletten var förmodligen i nödläge och myntlös men vad hindrar henne att förklara läget och fråga om det är okej att hon går in?
Svar: Det är inte omodernt att fråga först innan man tar för sig, nästan oavsett vad det gäller. Det är bara vanligt, lufsigt, tölpigt beteende som du svårligen kan hindra.
Att många avstår från att fråga för att istället chansa på att ta för sig kan bero på att de är som det brukar heta, blyga och inte vågar fråga. Blyghet får ofta fungera som ursäkt för massor av självupptagna dumheter.
Det är rätt att agera som du gjorde med tidningsknyckaren, säga vänligt ”hoppsan, det där är min tidning och jag tänker läsa den”. Toalettknyckare är svårare att hindra, det skulle knappt ha gjort någon skillnad om du hade sagt något till den du råkade ut för. Bara om du ville vara lika otrevlig så kunde du ha knuffat bort hennes hand och dragit igen toalettdörren. Fast varför, egentligen? En som vill tjäna en femma på att bete sig illa kan väl få göra det om det inte stör.
Magdalena Ribbing
Olämplig T-banemålning
Fråga: Jag har ovanan att sminka mig i tunnelbanan. Anledningen är att jag har ett tajt körschema hemma på morgonen. Jag går upp lite för sent (för jag börjar så tidigt) och så sminkar jag mig i vagnen på väg till jobb. Har sett andra göra det men ofta är de sådär tio år yngre än jag, runt tjugo år. Folk kan ibland titta lite snett på mig varpå jag känner mig dum men tänker: äh, vad fan gör det?
Och för mig funkar det bra. Jag hinner bli snygg på mina fyra stationer. Men vad säger etiketten? Störs folk? Beror det på hur mycket man sminkar sig; läppstift är okej men inte foundation?
Svar: Det där handlar delvis om gamla tiders sätt att se på smink; förr var sminket något som skulle förbättra ett utseende men det skulle inte synas tydligt att man hade make-up. Naturskön var grejen!
Men många tycker också att det är lite pinsamt att tvingas se på andras morgontoalett som det kallas när man sminkar-kammar sig för dagen. Står du ut med att andra stirrar ogillande på dig så visst kan du hålla på med detta, om du inte kletar ner andra med sminket. Egentligen förstår jag inte skillnaden mellan att måla läpparna som de flesta accepterar att andra gör, och att måla ögonfransarna. Men uppenbarligen finns en sådan skillnad. Så försök hitta en hörnplats där du kan vända dig från andra så mycket det går. Och låt bli att kamma dig, det är inte behagligt att få andras hårstrån på sig.
Magdalena Ribbing
Läs också DN:s sminkbloggare Malin Cronas inlägg: ”Jag får mina bästa sminktips på bussen”
Tärnklädtrams
Fråga: En god vän ska gifta sig och vill att jag ska vara tärna. Saken är bara den att hon vill att tärnorna ska ha specifika klänningar i självfallet en specifik färg och att de då skulle beställas från USA. Hon förväntar sig att tärnorna ska betala sina klänningar själva, men jag är student och att betala 3.000 kr för en klänning jag, beroende på modell och färg, aldrig någonsin kommer använda igen har jag varken råd eller lust med. Denna brud vill även bestämma exakt vilken frisyr och exakt vilka smycken tärnorna ska använda, något jag absolut inte vill. Vi är tre olika individer och vi passar i tre olika frisyrer. Hur ska jag kunna förklara detta för min väninna på ett artigt sätt och/eller vänligt tacka nej till erbjudandet att vara tärna?
Svar: Ett utmärkt exempel på inte ovanliga pretentiösa dumheter där en blivande brud vill att tärnorna ska vara klädda i något mycket speciellt som inte kan användas efter bröllopet, och dessutom kräver att få bestämma frisyr och smycken för dessa tärnor. Vad tror bruden att bröllopet handlar om? Något slags uppvisning av brudens intressanta smak? På andras bekostnad?
Tärnorna är brudens uppvaktning men inga huvudpersoner. De kan med fördel ha festkjolar-toppar eller klänningar som de redan innehar, och för samstämmighetens skull få varsin stor sidenschal att ha i kyrkan. Vill bruden att tärnorna på gammalt sätt ska vara enhetligt klädda så ska klänningarnas utseende givetvis bestämmas i samråd med tärnorna som inte är några skyltdockor. Det rimliga är att komma överens om klänningar som är användbara även senare, och då kan tärnorna om de har råd bekosta dem själva, eller dela kostnaden med bruden.
Vill bruden för att uppfylla sin egen bröllopsdröm att tärnorna ska ha märkvärdiga klänningar som inte kan användas senare så får hon stå för hela kostnaden själv förstås. Varför i allsin dar skulle brudens vänner betala flera tusen kronor för oanvändbara kläder?
Att bruden skulle bestämma tärnornas frisyrer och smycken är lika absurt som fjantigt. Det behöver ingen av tärnorna finna sig i. Bruden får bestämma om sitt eget utseende, men verkligen inte kräva att tärnorna ska ha frisyrer på ett visst sätt. Därför föreslår jag dig att mycket vänligt säga till bruden att du har kollat din ekonomi och ser att du tyvärr inte har råd med klänningen. Erbjuder hon sig då att betala den så får du säga att du tråkigt nog inte heller klarar av hennes övriga krav på ditt utseende så du vill avstå från att vara tärna. Förmodligen blir hon ledsen och ditt nej kanske naggar er vänskap i kanten – men vore ni riktigt goda vänner så skulle hon ha resonerat med dig om dessa saker och förstått mer och bättre än vad som nu är fallet.
För mig förefaller det som om bruden är rejält vilseledd av diverse bröllopssajter, brudmagasin och överdrivande TV-program. Hon verkar inte inse att det viktiga är att hon och hennes partner lovar varandra att leva i trohet livet ut. Ett bröllop är något helt annat än en modeparad.
Magdalena Ribbing
Arbetsplatsfred
Fråga: Jag har en fråga som främst gäller etikett på arbetsplatser. Vi människor är ju olika till vår natur och jag är sådan att jag trivs med att vara själv. Jag är ganska introvert och får jag inte eget utrymme tenderar jag att snart börja må ganska dåligt. På min arbetsplats är detta ett problem, då det som säkert på många andra arbetsplatser förväntas att man ska vilja vara del av gemenskapen. Och visst kan jag uppskatta att ta en fika med mina arbetskamrater, alla är människor jag bryr mig om, men jag skulle behöva lite mer utrymme för mig själv. Kanske ibland äta ensam och inte alltid gå och handla mat i gemensam grupp, utan få bestämma mer över min egen tid.
Det finns andra som fungerar som jag på arbetsplatsen, som föredrar sitt eget sällskap och som inte alltid äter/fikar med oss andra, och de pratas det ganska illa om. Det verkar även som man tycker synd om dem för att de inte ”vågar” vara del av gemenskapen. Jag brukar försöka säga att det faktiskt kan vara så att de visst vågar vara del av gemenskapen, men faktiskt väljer att inte vara det, då de trivs i sitt eget sällskap och behöver eget utrymme. Men få verkar kunna förstå att det kan vara så och jag har ännu inte ordentligt vågat säga att detta ibland gäller även mig.
Svar: Bäst vore antagligen att du sade direkt som det är, vid någon kaffepaus eller liknande där många är med: ”jag skulle bara vilja klargöra en sak, och det är att jag gillar det här jobbet och alla er arbetskamrater jättemycket, men jag har sedan alla tider ett stort behov av att få vara i fred, så att ni förstår när jag inte går med på lunch eller annat att det handlar enbart om mitt ensamhetsbehov”.
Det tror jag skulle uppskattas. En rak förklaring brukar hindra skitsnack och feltolkningar.
Magdalena Ribbing
Bröllopsobjudna
Fråga: Min dotter gifter sig i sommar och vi diskuterar inbjudningar.
Hennes pappa och jag är skilda sedan många år. Hon har ingen bra kontakt med pappan. Hans släktingar har hon och hennes syskon haft minimal kontakt med efter skilsmässan. Släktingarna har inte haft något intresse för barnen efter vi skildes (barnen var då i tonåren). De är allmänt trevliga personer men som sagt de hörs aldrig av osv.
Nu tycker min dotter att hon inte vill bjuda dem alls på sitt bröllop. Däremot skall mina syskon och deras familjer bli bjudna, vi har alltid umgåtts och de känner bruden och hennes syskon. Även andra släktingar på min sida står nära barnen. De har intresserat sig för dem i livets olika skeden och ringer och träffas ibland. Självklart vill hon ha med dem på sitt bröllop.
Min fråga är: Är det ofint att inte bjuda någon från pappans sida? Om de bjuds är det ju enbart av plikt, brudparet har så mycket nära goda vänner att de vill prioritera vänner i första hand. Å andra sidan tycker jag att man ändå skall vara artig eller …
Svar: Till sitt bröllop måste man inte bjuda dem man inte har någon kontakt med. Artighetsinbjudningar förekommer ofta men de är inte nödvändiga. Ganska många inbillar sig att de har en given rätt att bli bjudna till en släktings bröllop, även om de inte vanligen umgås alls. Men enbart släktskapet är inte en anledning till inbjudan – en släkting som man träffar mycket sällan eller knappt känner, varför skulle han eller hon bjudas på ens bröllop?
På din beskrivning verkar det som om brudens fars släkt inte intresserat sig för henne, och kanske inte heller hon för dessa släktingar. Då finns inte något skäl att bjuda dem.
Det är inte det minsta fel eller ofint att inte bjuda pappans släkt. Jag antar att han själv är bjuden, men hans syskon och andra släktingar behöver inte alls bjudas.
Magdalena Ribbing
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Mest kommenterade