Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:25, 31 mars 2010 i kategori Bröllop
Fråga: Jag är en nyfiken brud som undrar över om det är okej att ta med sig sina killkompisar på en möhippa? Eller är det så att möhippor är endast för tjejer?
Svar: En mö är en ogift kvinna. Möhippan är den blivande brudens avsked från ungflickstiden. Traditionellt hålls den av hennes närmaste jämnåriga väninnor som en överraskning för den blivande bruden. Hon har ingenting att säga till om beträffande sin möhippa.
Män hör alltså traditionellt inte hemma på en möhippa.
Men det kanske kan ändras, om det är en allmän uppfattning hos brudens väninnor (bruden ska ju inte lägga sig i). Fast då kan det knappast kallas möhippa längre. Vilken man vill räknas som mö?
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:35, 31 mars 2010 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Angående påträngande framtidsfrågor. Det är nämligen så att jag är i slutskedet av mina universitetsstudier och har ännu ingen klar bild av vad jag vill göra sen vad gäller anställning eller vidare studier. Detta har ofta lett till besvärliga situationer med ytliga bekanta. Självklart är det både artigt och trevligt att folk intresserar sig för ens planer, men då jag ännu inte har någon konkret idé försöker jag svara allmänt för att sedan byta ämne.
Det har vid upprepande tillfällen hänt att personer inte nöjt sig med mina svar eller förstått min ovilja att spekulera i mina framtida göromål. Istället följer enträgna frågor om mina exakta planer. Jag har till och med fått frågan hur länge jag har råd att finansiera min ovisshet, något som jag tycker är en privat angelägenhet och verkligen inget passande ämne för småprat. Hur tycker du att jag ska tackla dessa personers snokande nyfikenhet som ofta gör mig illa till mods?
Svar: Hu så trist att utsättas för frågor som man kanske inte ens ställt sig själv! Och att tvingas höra på frågor om hur stor ens plånbok är! Många människor kallar sitt frågande för medmänskligt intresse. Du och jag och ett stort antal andra kallar det nyfiket snokande. Kanske är det vänligt menat men inte desto mindre måste varje vänlig frågare förstå vad frågan rör vid.
Du kan svara med ett vänligt leende något fullkomligt likgiltigt, som ”det får vi se” – ”tänkande pågår” – ”jag har mina hemliga planer!”.
Och när de totalt oförsynta vill ha reda på din privata ekonomi så säger du lugnt ”det är min sak”. Blir det trots detta envisa följdfrågor säger du till slut ”du kan gå in på skatteverket och kolla min deklaration om du vill”.
Fy sjutton så hopplösa och taktlösa alltför många är!
Ge inte efter! ge inga informationer som du inte vill ge! svara inte!
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 31 mars 2010 i kategori Måltider, Socialt vett
Fråga: Visst finns det ibland behov av att efter maten få bort något som har fastnat mellan tänderna.
Men jag upplever allt oftare att matgäster vid samma bord efter maten använder tandpetaren som en slags tidsfördriv för att leta matrester mycket intensivt och länge och tar ut tandpetaren framför alla närvarande för att alla beskåda sina fynd (och så att alla andra ska se deras äckliga fynd). Detta kan i värsta fall pågå i flera minuter och personerna visar inga tecken på att sluta efter uppnått resultat. Kan man inte förvänta sig lite mer diskretion, hålla handen framför, och vid större problem att lämna matbordet.
Jag har ibland (skämtsamt) sagt att jag tar med öronpinnar och börjar rensa mina öron eller rensa bort skiten under mina naglar.
Svar: Ständigt upprepar jag att tandpetande är en syssla för ensamseglare – i meningen att det inte går att peta tänderna i sällskap om man vill te sig hyfsad och normalt väluppfostrad. Det är som du skriver inte ovanligt med dessa engagerade tandrotare som ser saliga ut när de får loss en bit kalvstek eller äppelkaka och nästintill visar upp detta.
Hur ska någon vettig människa kunna tycka att det är roligt-intressant-behagligt att se och höra andras tandpetande?
Handen för munnen hjälper inte. Inte servetten heller. Det är och förblir fel att peta tänderna i sällskap, och det är och förblir obehagligt att tvingas åse detta.
På ett sätt är ett beklämmande att du känner dig nödgad att påpeka skämtet med att du skulle städa dina öron eller naglar i sällskap.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:05, 30 mars 2010 i kategori Bröllop, Människor emellan, Presenter, Socialt vett
Fråga: Magdalena Ribbing, kul med dina svar, ibland delar jag dina åsikter, ibland inte.
När du avråder från att ge krukväxter förstår jag dina skäl, men du är väl medveten om att det är enormt vanligt att ge bort en krukväxt? När du avråder från det framstår du verkligen som stigen ur en annan tid och samhällsklass än där jag lever.
En gång skrev jag om min kusin till dig, hon hade gift sig i smyg och jag var sur på det. Du svarade att det var min kusins ensak. Visst, men så enkelt är det inte, jag känner mig ännu åsidosatt och taggen finns ännu mot min kusin.
Jag tycker att du ska erkänna psykologiska och känslomässiga skäl mer i din spalt och inte låta påskina att allt är rationellt och logiskt.
Men jag tycker att ämnet etikett är intressant annars skulle jag väl inte skriva, tycker också att det är tråkigt om du möter ilska. Dock upprördhet förstår jag om din spalt väcker. Det gör den ofta hos mig.
Svar: Tack för ditt intresse! Nu är min spalt inte till för att jag ska bli populär eller för att alla ska tycka att jag har ”rätt”. Frågeställarna skriver till mig därför att de undrar över ett problem i umgängeslivet, en ovan situation, något om klädsel, bordsskick, presenter och annat som de vill ha reda på. Då svarar jag alltid utifrån vad som är vedertaget god stil, erkänd god etikett, vanligt folkvett, hyfs överhuvudtaget. Att svaren inte passar alla är en helt annan sak. Samhällsklasser som du skriver, skiljer sig ganska lite från varandra i den grundläggande goda etiketten, nämligen den som handlar om hänsyn och vänlighet, som du kan läsa att jag ständigt förespråkar. Men det finns gott om påhittad “etikett”, om onödiga försvårande “regler” som kommer av missförstånd eller inbillad så kallad finhet. Allt sådant försöker jag hejda.
Andra frågor handlar om relationer i viss mening, som svar på dumma frågor, eller vad man gör om någon bråkar på en fest. Detta svarar jag också på mot bakgrund av min erfarenhet från ett långt liv i olika miljöer. Många frågor får svar som frågeställaren inte alls vill ha. Som du angående din kusin som gifte sig utan att meddela släkten. Ja, du tycker att det var trist, men en vigsel är hur man än ser den främst ett löfte mellan de två som ingår äktenskapet. De kan ha tusen skäl till att vilja vigas i enskildhet. Du hade velat att jag skulle svara dig att din kusin gjorde fel, eftersom det skulle få dig på bättre humör. Men det är inte min uppgift i denna spalt. Jag svarar med vad som är vedertaget, ofta anpassat till dagens seder om de är okej. Och då blir svaret att kusiner har inte har minsta skyldighet att informera om sin vigsel om de inte vill.
Mitt svar om att undvika krukväxter som present handlar inte om vad som är vanligt att ge bort – jag får också presentkrukväxter och blir glad – utan om att inte utan vidare ge sådana presenter som kräver en hel del av mottagaren vilket en stor krukväxt gör. Vill man ge en skötselkrävande och utrymmeskrävande krukväxt ska man känna mottagaren väl och veta att den passar. Det är vad jag menar.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:30, 30 mars 2010 i kategori Fest, Inbjudningar
Fråga: Jag har ett problem som oroar mig inför min födelsedagsfest. Jag har tänkt bjuda både släkt och vänner.
Sedan en längre tid träffas inte två av mina nära släktingar. Något har hänt mellan dem. Jag vet inte vad. När vi har bjudits till någon av dem sedan dess så är inte den andra personen med. Vi har alltid haft jättebra kontakt med varandra tidigare.
Nu till problemet.
Skall jag bjuda båda och de får komma överens eller skall jag välja den som jag kanske helst vill bjuda?
Svar: Du har dessa släktingar och att de inte kan kommunicera med varandra är inte ditt problem. Om de inte sinsemellan kan lösa denna konflikt är det deras sak. Du har inte ansvar för deras problem. Bjud dem båda och meddela dem samtidigt att den de ogillar också är bjuden. Så får de klara ut med varandra hur de ska agera.
Däremot ska man inte bjuda “fiender” utan att tala om det för dem så att de själva kan ta ställning till sin närvaro. En del anser att exempelvis skilda par som absolut inte vill mötas och inte drar jämt ska bjudas samtidigt “för att lära sig umgås igen” – men den saken ska vänner inte lägga sig i. Ingen vuxenuppfostran i avdelningen beskäftighet!
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 30 mars 2010 i kategori Inbjudningar, Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Mina föräldrar bjuder in någon gång per år till ”släktmöten”. Det är ofta under mycket enkla former, exempelvis utomhus och att alla skall ta med egen mat. Släkt som bjuds in är deras egna syskon plus barn plus barnbarn. Dessa inbjudningar kommer månader i förväg och man förväntas delta. De gör en stor grej av detta.
Jag känner ingen direkt samhörighet med någon av de som bjuds in förutom ett par, typ mina egna syskon och deras barn. Dessutom har vi i min familj fullt upp med barnens aktiviteter och helgerna är fulla med aktiviteter och tider att passa. Jag känner inte alls för att gå och vet inte hur jag skall svara utan att det blir fel. Jag känner att de här släktträffarna handlar mest om att de själva vill ses och träffas och det är inte särskilt ömsesidigt. Dessutom tycker jag att formen är för simpel för att locka mig att avboka andra aktiviteter. Vad har du för råd att ge?
Svar: Du skriver att ”formen är för simpel för att locka mig…”. Det är en tråkig och pretentiös attityd till bjudningar. Skulle du alltså hellre delta i släktkalaset om det vore en fin middag som du och dina barn bjöds på? Nu är det inte så med bjudningar att deras värde ligger i vad mat och dryck kostar, utan bjudningen grundas i inbjudarnas omtanke och gästfrihet efter förmåga. Men framförallt skapas bjudningens goda stämning av gästernas villighet att delta och medverka till gemenskap med övriga positiva och tacksamma gäster. Dina föräldrar ordnar dessa släktmöten och lägger säkert ner många tankar och mycket planering på dem. Du är ointresserad och vill inte vara med. Du bryr dig inte om din släkt annat än till en liten del. Det märks förmodligen. Så kanske det inte gör övriga gäster så mycket att du inte är med på kalaset? Eftersom du nu inte tycker att det är roligt och inte fint nog för dig.
Jag tror att du mycket väl kan tacka nej, förebärande just det du skriver till mig och som jag kan förstå delvis, men inte fullt ut. Släkt och familj är en förmån, dina barn kan ha glädje av att känna att de tillhör en släkt. Kan du själv avstå men ordna så att dina barn kan vara med? Eller så avstår hela din familj under några år och tänker över om det inte vore ganska trevligt ändå, om ett par år?
Mitt förslag är att du säger till dina föräldrar att i år kan ni inte komma på grund av allt annat som händer i er familj för barnens del. Och du är ju vuxen så du kan säkert hantera dina föräldrars besvikelse över att du och barnen uteblir. Du kan inte skylla på att “man förväntas delta” – ingen vuxen kan tvinga en annan att vara med på en bjudning oavsett orsak. Tvångsinställelse till välmenta bjudningar blir inte roligt för någon.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:20, 29 mars 2010 i kategori Presenter, Socialt vett, Tack
Fråga: Har just skällt på min make för att han gick hem till en kollega och åt middag tomhänt. Middagen var planerad i god tid förväg (dvs han borde ha kunnat inhandla något på lunchen eller någon dag innan) och de var flera inbjudna. Eftersom det var en jobbrelaterad middag för endast projektgruppen så var inte jag bjuden. Min make erkände skamsen att ingen av dem hade haft en blomma eller något annat med sig, detta hem till någon som bjuder på en trerättersmiddag. Nu undrar jag om han kan ge något till värden/kollegan i efterhand på jobbet. Vi umgås inte privat alls.
Svar: Jamen så bra för din man att ha en fru som tänker så trevligt! De gäster som var med på middagen kan genast samla ihop till en tackpresent, en nyutkommen bok eller flaska whisky till exempel och ge värden med ett gemensamt tackkort.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:59, 29 mars 2010 i kategori Barn, Bröllop, Fest, Människor emellan
Fråga: Vid en tillställning hyschade toastmastern en mor vars spädbarn skrek. Helt sonika gick de ur lokalen. Detta väckte en viss bestörtning hos värdparet.
Dock så tyckte jag detta var helt korrekt. Vet inte om jag är ensam om att anse att föräldrar till spädbarn verkar anse sig ha rätten att bryta alla regler för att de har barnet med.
Men fråga är följaktligen: Vid vilka tillfällen är det korrekt att be föräldrarna att lämna lokalen? Spädbarn kan självklart inte hjälpa att de skriker (kommunicerar)?
Svar: Varför var det ett problem att en mor med ett skrikande spädbarn avlägsnade sig från övriga på en fest? Det var givetvis helt rätt att hon gjorde så, och antingen återvände när barnet slutat skrika, eller gick hem om bebisen hade behov av att slippa detta vuxenkalas. Varför skulle det arma barnet få störa och negativt påverka alla andra på festen? För att föräldrarna ville vara med?
Toastmaster ska ingripa när någon stör festen eller en talare. Det går att vänligt säga till en förälder på middagen ungefär ”lilla X verkar behöva lite luftombyte, du kanske kan ta ut henne” eller något åt det hållet. Däremot inte ”gå ut med din skrikande bebis” – det är fel ton.
Toastmaster ska också säga till vuxna gäster som är fulla eller otrevliga och därigenom förstör en fest, att de ska gå ut ur lokalen, ungefär ”Kalle, du behöver gå ut en stund, ska jag följa med dig eller?” Man kan använda det gamla tricket ”Kalle, du har telefon/det är någon som vill tala med dig därute, jag ska visa dig” och så går man ut med Kalle och meddelar att han får nyktra till eller lugna ner sig i ett hörn en bit bort. Däremot säger man inte i alla andras åhöro ”Kalle, du är full, stick”. Det blir för trist inte bara för Kalle.
Så för att svara på din fråga: för det första ska barn inte tas med till högtidligheter och kalas där de inte har en självklar plats. För det andra, om barn eller för den delen vuxna, stör övriga närvarande är det fullkomligt självklart att den störande förflyttas eller förflyttar sig, utom hörhåll. På konserter, vid alla ceremonier. (Vid en begravning för inte så länge sedan skrek ett medfört spädbarn, delvis överröstande officiant och talare; först vid defileringen gick mamman ut med barnet vilket hon borde gjort genast barnet började skrika och för den delen skulle hon inte tagit med barnet alls).
Att små barn medförs till fester har blivit vanligt, och det är förstås trevligt förutsatt att festen är ordnad även för barn, vilket inte alltid är fallet. Vid en icke barnvänlig fest ska barnen ges förmånen att inte tas med, inte minst för att de sällan uppskattar att tillhållas vara tysta och sitta still.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:00, 29 mars 2010 i kategori Inbjudningar, Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Tack för att den här frågespalten finns, lär mig jättemycket via den samt får bekräftelse på ”rätt tänkt”.
Min fundering handlar om att jag är singel och då och då blir bjuden på middag etc hos väninnor eller en och annan släkting. Mitt dilemma uppstår när jag ska bjuda tillbaka för då kommer familjer på fyra eller fler personer. Det blir väninnan, dennes respektive samt barnen. Jag skriver ”kommer” då det förutsätts att de är med, samt mannen. Jag har inget emot detta mer än att det i längden blir tröttsamt då jag ensam ska bjuda alla dessa människor och att det tas för givet. Det har lett till att bjudningarna minskar. På somrarna föreslår jag pick-nick eller knytis ute, men det är inte lika populärt.
Är det fler som reagerat på samma livsmönster eller tänker jag snålt på något vis? I mitt fall handlar det inte alltid om pengar och att det kostar att mätta sex munnar istället för en. Jobbet är mer än nog om inte hjärtat är med.
Svar: Det gör mig glad att få veta att spalten är till nytta!
Din fråga: Om man skulle se din situation ur något slags perspektiv av bjudningsrättvisa – det finns många som ser sällskapslivet så – skulle du bli bjuden till par dubbelt så många gånger som du bjöd paret, och till par med barn samma antal gånger som medlemmar i familjen.
Men så går det ju inte till.
De flesta anser att vänner emellan räknar man varken pengar eller besvär. Man bjuder när man kan och har råd utan att se till hur många i en familjeenhet som äter hos den ensamma inbjudaren, eller hur ofta den ensamma bjuds tillbaka. Men visst blir det en så stor obalans ibland att man måste ifrågasätta en eventuell rättvisa. Så fortsätt att föreslå enklare bjudningsformer, med lägre kostnad för dig och lite mindre jobb, som picknicken, eller kanske utflykt till något roligt att bese i närheten varvid du medför termos och bullar som bjudning.
Att du ensam bjuder en fyrabarnsfamilj på middag är redan det ett stordåd i sin art. Det kan nog familjen förstå om föräldrarna bemödar sig om att ta sig ett par millimeter utanför sin egen komfort och plånbok. Om de klarar av att se detta för dem kanske svindlande perspektiv skulle ett arrangemang, typ en utflykt ordnad av dig, bli mer än tacksamt mottaget.
Och: du är inte snål, tvärtom förefaller du vara en omtänksam och generös person. Men du uppskattar inte att känna dig utnyttjad. Därvidlag är du lik de flesta.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 00:00, 28 mars 2010 i kategori Barn, Etikettspalter, Människor emellan, Måltider, Socialt vett
Varje dag får jag del av andras ilska. För?all?del också fröjd och ibland tacksamhet vilket är glädjande. Men ilskan är ändå mest intressant! I min hyfs?&?stil-spalt på DN.se åstadkommer frågorna från läsarna och mina svar ofta starka känslor, och jag vet aldrig vilken fråga som ska få flest reaktioner. Nyss kom nästan lika många kommentarer till frågan om gäster som byter bebisens blöjor i värdpersonens kök eller säng, som till frågan om vänner som låter den i gänget som betalar den delade notan ensam stå för dricksen.
Svaren är helt självklara tycker jag – att den som får besök visar var badrummet är och gör det bekvämt för gästbebisars blöjbyte, respektive att vänner som går på krogen delar på notan inklusive dricksen. Men det tyckte inte alla energiska och delvis ytterst arga kommentatorer. Bebisar kan få bajsblöjorna bytta lite varstans i någon annans hem, tyckte man, även om de flesta höll med om att blöjbyte ska ske i badrum eller där nedkletning lätt kan tas bort. Beträffande dricks behöver sådan bara ges av den som gillar idén med dricks – vilket fasligt många inte alls gör och i tuffa ordalag förklarade att de finner dricks vara näst intill prostitution.
De här exemplen visar hur olika vi ser på vad som är hyfsat i vårt mellanmänskliga umgänge, det som också kan kallas socialt liv. Som jag uppfattar det har många människor under senare decennier bestämt sig för att alltid sätta den egna personen i första rummet och prioritera endast det man tycker är bekvämt för en själv.
Denna nu vanliga attityd gör det mer besvärligt att leva i ett samhälle där vi är beroende av varandra vilket är ett samhälles kännetecken. Med bara små enkla åtgärder av anpassning skulle det bli oändligt mycket trevligare och bättre att vistas tillsammans med kända och okända. I bästa fall svänger trevlighets- och anpassningspendeln snart åt samarbetshållet efter åratal i självupptagenhetens trista riktning.
I min spalt blev det nyligen också stort uppror om det korrekta sättet att äta spagetti. Genom att med gaffeln i höger hand vira upp en lagom munsportion spagetti, utan hjälp av sked, svarade jag. Men nej! Sked ska det vara, röt mängder av läsare, nämligen de som vill ha sked till hjälp. Rätt sätt tappar då sin betydelse för dem.
På ett sätt är det uppmuntrande med ett så hett engagemang för en sådan relativ bagatell. Det visar vår ork att intressera oss för allt mellan himmel och jord – nästan.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade