Fråga: Det är alltid en uppfriskande läsning att ta del av denna spalt. Som ”klassresenär” både utbildningsmässigt och socialt har jag önskat någon som Magdalena att vända sej till.

Min fråga – jag skilde mej för några år sedan och gick med på olika dejtingsajter på nätet. Flera av mina jämnåriga väninnor är också singlar och vi kan dela våra erfarenheter med varandra.

Ett sätt att träffas på den första dejten är att gå ut och äta eller ta en fika. Min spontana reaktion har alltid varit att betala för mej själv. Det är lätt gjort om man ställer sej före mannen i fikakön, då beställer jag vad jag ska ha och betalar. Men ibland har det hänt att mitt sällskap har sagt: ”Nej, jag tar det”. Om det bara rört sej om en kopp kaffe så har jag gått med på det. Men om jag vill lyxa till med en maffig fralla eller ett dyrt bakverk, så har jag vänligt avböjt detta och sagt att jag vill betala själv. Svårare blir det när man går ut på restaurang, för då får man oftast bara en nota, och trots att vi skriver över 2000 år efter Kristus, ges denna nota till mannen. Jag insisterar alltid på att betala min del, vänligt men bestämt. Ibland har det hänt att min dejt sett förvånad ut, eller börjat protestera. Jag säjer då att det är naturligt för mej att betala min del.

Mina väninnor, däremot, berättar helt andra saker. Om mannen inte betalar när de går ut anses det som en misslyckad dejt och han som en oborstad tölp. I nio fall av tio träffar de män som gladeligen betalar både middagar och annat, och det skulle aldrig falla dem in att ifrågasätta detta. De tycker inte ens att frågan behöver ställas. Detta har fått mej att fundera. Gör jag fel som insisterar på att dela notor etc? Tufsas det ”manliga egot” till av mitt beteende, eller ska jag bara konstatera att mina väninnor tydligen har en förmåga att hitta penningstarka betalningsvilliga män hela tiden? Till saken hör att jag alltid betalat för mej, jag hatar att stå i skuld eller på annat sätt vara skyldig pengar. Dessutom tycker jag det är minst sagt mossigt att vi fortfarande har denna kvarleva där mannen ska betala. Men det är ju jag. Sen finns det med mej från min uppväxt att man inte ska låta en man betala, för då är det ett halvt ja till att det är fritt fram att hoppa i säng. Han har – så att säja- ”investerat” i mej och borde få valuta för sina pengar.

Jag vill ju inte verka som en taggig bitch det fösta jag gör när jag möter någon på första dejten, men jag känner mej verkligen inte bekväm med att han betalar och undrar hur jag motar Olle i grind på bästa sätt? Eller ska jag göra som mina väninnor, och bara ta för givet att han ska betala?

Svar: Tack för dina vänliga ord om spalten!

En liknande fråga har varit uppe här, en ung kvinna som ansåg att den man som bjudit ut henne hade ansvaret för bjudandet och skulle betala för henne vilket inte hade skett vid ett tillfälle. Jag svarade att det är självklart att kvinnor i dag betalar sin del, om det inte finns en uttrycklig överenskommelse om annat. Moderna kvinnor som vill vara jämställda får sluta bete sig som i en amerikansk teveserie. Bland mängden kommentarer den gången hävdade ett stort antal mycket bestämt att män ska bjuda kvinnor. Än i dag undrar jag varför, om båda försörjer sig själva? Vad gör det rimligt att mannen betalar? Varför inte kvinnan?

Säg vänligt innan ni går in på kaféet-krogen: ”och självklart betalar jag för mig/min del” och tillfoga ett glatt leende. Då vet mannen att du inte är ett våp och finner sig i att du betalar det du äter och dricker. Om mannens ego försvagas av att en kvinna betalar sin del av notan kanske man ska fundera lite på denne mans oemotståndlighet.

Dina väninnor är kvar i en smålarvig novellvärld där kvinnor ska ”bjudas ut” och ”uppvaktas” och inte klarar så värst mycket på egen hand. Det var vanligt förr när kvinnor inte hade egen försörjning och både var och skulle bli beroende av mäns ekonomi. En jämställd kvinna betalar för sig själv, av de skäl du anger bland annat. Är dejtande pågående under en tid kan man komma överens om att ta notan varannan gång.

Magdalena Ribbing