Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:30, 31 maj 2010 i kategori Bröllop, Tack
Fråga: Jag är en fundersam släkting som undrar hur länge ett nygift par kan vänta med att skicka tackkort? Vigseln var i mitten av januari. Vilken tidsperiod kan vara rimlig?
Svar: Förr sade man att en månad fick brudparet ha sin lediga smekmånad, och månaden därefter skriva tackkort. Alltså åtta veckor. Kanske ett modernt brudpar kan få tre månader på sig? Det kan vara okej i dessa tider av stress och jäkt mellan allt man måste göra.
Men det här brudparet, som så många andra, struntar kanske i tackkorten och väntar till dess att de har bestämt sig för sin vackra brudparsbild som de köper plats för i tidningen? Därunder brukar det stå ”tack alla för en underbar dag” – vilket inte är särskilt vänligt som enda tack, de som har skaffat presenter ska ha varsitt tack för sin omtanke, inte ett allmänt “tack alla” i en annons.
Men observera att det är för presenterna som brudparet ska skicka sitt tack, inte för att gästerna kom till festen och åt och drack! Gästerna ska skicka tackkort för kalaset, brudparet för presenterna, och ju snarare dessa tack skrivs och postas, desto artigare och vänligare.
Och får du inte något tack från ditt släktbrudpar så gräm dig inte, det är en viss nutida nonchalans att inte skicka tack – en del tycker att alla tackkort bör avskaffas, de behövs inte anser man. Ett antal av dem som hyser denna uppfattning är sannolikt samma personer som har “glömt” eller inte brytt sig om att skriva de självklara tacken och nu vill skaffa sig en ursäkt för sitt slarv eller sin lättja.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 10:09, 31 maj 2010 i kategori Fest, Inbjudningar
Fråga: Vi är bjudna på en ingifts släktings födelsedagsfest och har tackat ja, men så har semestern nu äntligen blivit godkänd på jobbet och gjort att vi tyvärr kommer att vara bortresta över kalaset (vi trodde vi skulle kunna åka utomlands andra veckor). Hur tackar vi nej – berättar vi hur det ligger till? Eller är det så att födelsedagsfesten ska prioriteras eftersom vi redan tackat ja? Lite rädda är vi för familjebråk… och får man överhuvudtaget tacka nej efter att man tackat ja om man inte blir till exempel magsjuk eller hamnar på sjukhus?
En fråga till: Om det brukliga i en släkt är att man inte bjuder in utan bara förväntar sig att folk ska komma när man fyller år – hur gör man om man inte vill gå? Tackar nej, eller bara låter bli att komma eftersom det inte finns någon inbjudan? Och hur gör man i det omvända fallet – om jag vill fira min födelsedag med bara vänner men familjemedlemmar dyker upp oinbjudna (jag anser själv att man ska bjudas in, inte bara komma/gå till människor oinbjuden) kan jag neka dem i dörren eller skicka ut en ”o-inbjudan”: snälla, kom inte och fira min födelsedag? (Lite ironi där, men detta är mycket knepigt i min ”ingifta familj”).
Svar: En inbjudan är inte en befallning utan en vänlighet. Gäster kan få förhinder att delta i den bjudning de har tackat ja till. Du ringer genast till din släkting (ingift eller inte har faktiskt inte minsta betydelse!) och säger som det är, och att du tyvärr inte kan ändra semestern, och beklagar att du nu måste lämna återbud. Detta ska göras så snart man ser att situationen ändrats. Släktingen säger säkert att det var jättetråkigt och går det verkligen inte att ändra osv, och du svarar då att ni har övervägt alla möjligheter och till er ledsnad insett att det inte går att göra om planerna. Hitta inte på så värst mycket, bäst är att hålla sig till, eller nära, sanningen.
Din andra fråga: firande av födelsedagar med mera skiljer sig ofta mellan släkter. Men utan något slags inbjudan som man har tackat ja till har man ingen ”skyldighet” att infinna sig. Finns det en av alla underförstådd inbjudan så ringer man och säger att man vet ju att det blir födelsedagsmottagning och nu vill meddela att man tyvärr inte har möjlighet att delta. Man måste inte ange exakta skäl, men man ska låta beklagande över att inte kunna delta i firandet och kalaset.
Att människor kommer oinbjudna hör till en viss tradition och den är svår att motarbeta. Man kan svårligen avvisa vänliga gratulanter som man inte inbjudit, man ska ha mycket goda skäl att säga “tack, men det passar tyvärr inte med besök”. Jag håller med dig, det är jättetrist med gäster som man inte har bett komma. Men du kan ju försöka få de släktingar som du vill välkomna förklara för de ovälkomna att du håller ditt firande på lägsta nivå med endast ett par inbjudna gäster.
Fungerar inte det är det bäst är att inte vara hemma, inte vara tillgänglig, och har detta upprepats ett par gånger så kommer inte de oinbjudna att ringa på dörren nästa år.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 31 maj 2010 i kategori Fest, Människor emellan, Måltider, Socialt vett
Fråga: Jag var nyligen på en stor tillställning för en kategori inom den svenska kultureliten. Det var en lyckad fest med god mat och fin underhållning. Vid bordet placerades jag med en känd svensk artist i sextioårsåldern. Han var mycket trögpratad, verkade rentav tjurig. Jag fick nästan en känsla av att han var besviken över att ha fått mig till bordet (jag är inte själv känd, min man är det). Jag gjorde flera försök att hålla igång ett samtal, trixade och trevade men han satt mest och messade eller surfade på sin mobil. Efter ett tag gav jag upp och vände istället min uppmärksamhet mot min andra granne och hans bordsdam. De var mycket trevliga. Gjorde jag rätt eller var jag otrevlig? Borde jag ha försökt lite till?
Svar: Du gjorde rätt. Det var inte du som var otrevlig. En bordspartner som inte anstränger sig ett dugg för att samtala behöver man inte bry sig om. Vore det en blyg, socialt osäker eller rädd person som du hade till bordet skulle du ha märkt det och då hade du förstås gjort allt för att skapa en lättsam situation. Men här satt alltså en med stor sannolikhet ganska sällskapsvan man som öppet visade sitt totala ointresse för att uppföra sig hyfsat och normalt. Då verkar det på din beskrivning som om du gjorde mer än nog.
Den som är så bedrövligt självupptagen och pinsamt ouppfostrad att han vid en festmåltid ägnar sig åt sin mobiltelefon istället för att besvära sig med att försöka delta i gemenskapen vid bordet kan andra strunta i. Du kunde mot slutet av måltiden vänligt ha rekommenderat honom en bok, nämligen en etikettbok (en del etiskt lidelsefulla kommentatorer kräver att inga titlar nämns så du får själv gissa vilken). Men mot bakgrund av din beskrivning av honom undrar jag om han hade förstått den lilla spydigheten (kommentatorer som nu tänker skriva att jag är hemsk som föreslår ovänligheter, er svarar jag i förväg att enligt min uppfattning kan man få kosta på sig en sarkasm när man själv ansträngt sig att vara artig och vänlig men mötts av drulliga fasoner).
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:25, 28 maj 2010 i kategori Människor emellan, Presenter
Fråga: Jag tycker är lite förmätet att som vuxen förvänta sig att andra ska ha tid med till exempel min 37:e födelsedag mitt i vardagspusslet med jobb, dagis, skola, läxor etc. när man inte har andrum knappt ändå. Är det inte lite barnsligt av vuxna att förvänta sig födelsedagsuppvaktning av fler än dem man bor med och möjligen föräldrar eller nån bästa vän? Är det inte mest för barn och såna som fyller jämnt?
Själv ber jag aldrig folk att komma och fira mig. Ärligt talat, hur många av oss tycker att det är kul att offra en halvdag på helgen på att gå på släktkalas? Det gör man för det mesta av plikt, och det räcker enligt min mening definitivt att barnen firas! Skulle känna mig mycket obekväm att ”be släkten offra en ledig dag på att komma och ge mig presenter” vartenda år, Nä, jag begriper bara inte detta!
Min egen födelsedag firar jag alltså inte även om jag såklart blir glad över omtanken vid gratulationer. Svärföräldrarna önskar sig verkligen att alla i familjerna ska vara med varje gång de fyller år, det tycker jag är fånigt. Vi ses ganska ofta, kan tilläggas. En gratulation är trevligt, och räcker väl, tycker jag. Och att jag förväntas önska mig presenter mitt i medelåldern är barnsligt och fånigt. Jag och svärföräldrarna har en bra relation, och de vill glädja mig, och de kan bara inte tro på att jag verkligen inte är intresserad av att få några presenter (och jag kan ju bara säga det innan, inte efter). Jag önskar mig inte något, så jag får vartenda år en massa meningslösa köksattiraljer etc för att de så gärna vill ge. Omtanken gläder mig som sagt genuint, men kan inte det få räcka? Har bett om insättning till läkare utan gränser nån gång men svärföräldrarna blev lite ledsna, som att deras gåvor inte är bra nog, och det var ju inte vad jag ville åstadkomma. Jag tycker bara inte vuxnas födelsedagar, min egen och andras, behöver firas. Vad är rätt?
Svar: Varje familj har sin personliga kultur, sin stil. En del familjer firar allt som kan firas, från dopdagar till avlidna släktingars födelsedagar. Andra familjer firar minsta möjliga. Ingen utomstående kan säga att det ena eller det andra är mer rätt eller vanligt.
Att du har en anspråkslös attityd till dina egna bemärkelsedagar betyder inte att det är fel av andra att vilja fira dig eller sig själva, bara att ni har olika synsätt. Rimligt är att respektera andras uppfattning i den mån den inte är helt vansinnig – och det kan man ju inte säga att det är att vilja fira bemärkelsedagar.
Det finns en generositet också i att förmå ta emot andras vänlighet. Liksom att fira den som önskar sig ett firande, även om man själv inte gillar principen.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:25, 28 maj 2010 i kategori Klädsel
Fråga: Jag är så glad över att det finns någon som du, som jag kan ställa denna fråga till. Jag har hört att det är fruktansvärt att ha vita sockor i svarta skor. Vad anser du?
Svar: Detta skulle kunna vara en smaksak till vardags när det gäller män. Om smak ska man inte diskutera, som bekant. Men jag tror att få skulle anse det vara elegant med vita strumpor till svarta skor för en man. Fruktansvärt är att ta i, men snyggt ses det nog inte som.
Korrekt kvällsklädsel för en man i en formell situation är svarta strumpor och svarta skor.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 28 maj 2010 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Ska killar/män, för jag har inte hört att tjejer/kvinnor gör så, svara om mobilen ringer när de sitter på toaletten, eller gå på wc medan de pratar i telefon?
Haft diskussion om detta ämne och det verkar var utbrett bland män att detta är helt okej, till exempel kollegor emellan.
I min värld är detta något väldigt privat, den man talar med skall inte utsättas för dessa ljud som att utföra sina behov respektive spolning, anser jag.
Det är väldigt otrevligt & ohyfsat. Jag blir arg om jag hör att någon går på wc medan vi pratar. Ring mig senare när du är klar brukar jag säga & lägger på.
Vad är okej?
Svar: Toalettbesök hör till den privata sfären och ska inte meddelas omgivningen. Ljud och annat från toaletten ska inte framhållas. Andra ska slippa lyssna till sådant, det är självklart. Uppstår en sådan toalettpratsituation är det helt rätt att göra som du, alltså säga ”ring när du är klar” och lägga på luren.
Små barn brukar ropa “färdig” för att få hjälp med att avsluta toalettbesöket. Men du beskriver vuxna människor och har man nått över fem-sexårsåldern behöver man inte påpeka på det ena eller andra sättet för sin omgivning att man går på toaletten. Det har sin begränsade charm att lyssna till den informationen, eller åhöra dess följder.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:05, 27 maj 2010 i kategori Barn
Fråga: Jag tycker om barn men jag vill att de ska ha en smula uppfostran och inte tillåtas att ta över ett helt sällskap medan föräldrar bara ler överseende. Det kan gälla allting från att kasta sig fram först till en buffé och sedan få välja i en oändlighet. Visst måste barn övas i att göra val i nutiden, men som förälder måste man ha känsla för när!
Runt två-fyra år är det roligt att få springa och jaga – med höga tjut. Det vill jag heller inte förmena dem, men då kan man stanna hemma och göra det. Misstänker att barn i den åldern inte har något större utbyte av en vernissage t ex, eller en soaré med musik och lyrik. Då kan väl föräldrarna dela på sig och gå varsin kväll om båda vill?
Även barn i skolåldern kommer släntrande till vissa föreställningar, ditsläpade av välmenande föräldrar som vill att de ska få lite kultur med sig. Men då får man ta sitt ansvar och lära barnen sitta ordentligt och inte med knän eller fötter i stolsryggen framför. Vissa teatrar har dessvärre så tunna stolsryggar att det känns genom dem.
Deras klädsel ska jag lämna därhän. Det har klagats på de ungas mode i alla tider, men det är inte trevligt att se underkläder och tidvis även annat på rena barn.
Hur kan gripa jag gripa problemet an? Kan jag säga till barnen? Är det bättre att vända sig till föräldrarna?
Svar: Uppfostran är svårt för andra att lägga sig i. Barn finns, guskelov, och ingår i gemenskapen. Problemet uppstår när barn får bestämma över vuxna, kanske man kan säga. Men jag tycker inte att det fel att ett hungrigt barn får gå först till en buffé, och där får hjälp av välja mat – då bör vuxna klara av att vänta ett par minuter.
Visst är det många gånger nödvändigt att säga till bekanta och obekanta barn sådant som ”ta inte på min dator – du får inte torka av glass på min jacka – rör inte mina saker” – men att säga till andras barn hur de ska bete sig från grunden är inte möjligt. Är barnet åtta-tio år kan man vänligt prata med det, men yngre barn får bäst hjälp av sina egna vuxna medföljare. Så bäst är att kommunicera med föräldrarna, be dem hålla undan barnet, be dem dämpa barnet om möjligt osv. En del föräldrar försöker utan resultat. En del barn har olika slags problem, bristande kontakt med föräldrarna, ADHD, andra störningar, och då är det inte heller mycket för andra att göra åt det som inträffar i stunden.
Men att föräldrar inte går ut med skrikande barn från offentliga föreställningar, det är oavsett orsak helt fel. Så då måste man säga till, vänligt men bestämt ”vill du vara snäll och gå ut med ditt barn, vi måste få lyssna till denna föreställning-konsert-gudstjänst”.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 07:00, 27 maj 2010 i kategori Människor emellan
Fråga: Jag håller på att renovera min nyinköpta lägenhet och har lite problem med grannarna eller rättare sagt, en granne! Att renovera låter och det tar tid. Att renovera utan oljud och fixa det på en eftermiddag är inte genomförbart. Vad är är okej och vad är inte okej? Tittar man på bostadsrättsföreningens stadgar så är det att det ska vara tyst efter 22:00 och något om att man ska visa hänsyn, men det borde även gälla mot mig. Jag måste väl få renovera. Använder mig av hantverkare men gör även en hel del själv. Mellan 10-19 så utför vi allt borrande och annat högt oljud.
Svar: Du har inte köpt en villa som du beslutar över ensam, utan en del i ett gemensamt hus, där du måste samsas med övriga delägare. Självklart ska du få renovera, vilket du ska ha föreningsstyrelsens tillstånd till, och det måste övriga i huset ha förståelse för. Men du ska också ha förståelse för att de inte tycker att det är okej att du förstör deras helger och vardagar med oljudet. Så ta kontakt med berörda grannar, i synnerhet den mest irriterade, och fråga hur du ska göra för att störa som minst. Det kan ju handla om att borra och hamra och bulta mellan två bestämda klockslag eller fram till kl 13 eller något sådant.
Att utsättas för konstant oljud kl 10-19 dag efter dag kan varje fruktansvärt påfrestande och kan till slut resultera i att du uppfattas som ovälkommen i det hus där du ändå har tänkt dig att bo en tid framöver. Kom överens med grannarna, det är enda möjligheten, även om det skulle betyda att din renovering tar lite längre tid att genomföra.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 27 maj 2010 i kategori Presenter
Fråga: Min dotter tar studenten i juni och vi kommer att anordna en studentmiddag för att fira detta.
Är det oartigt av henne ifall hon väljer att öppna presenterna efter festen?
Svar: Mest artigt är ju att öppna varje present i det ögonblick den överlämnas, packa upp den och utbrista i ett förtjust tack. Vid stora fester med många presenter är detta inte möjligt och en hel de presentgivare vill därför att det ska ordnas en presentöppningstimme då alla kan få kolla vad alla andra har givit. Detta är inte nödvändigt. Studentskan kan säga till alla gäster vid middagen ungefär så här ”tusen tack för alla spännande vackra paket – jag får en härlig stund i morgon när jag i lugn och ro kan ägna mig åt att öppna allt det som ni så generöst har gett mig idag, tack än en gång”.
Det borde göra att även de mest nyfikna lugnar sig.
Och studentskan skriver ju vänliga personliga kort till alla presentgivare med tack för den fina xxx som hon är så glad över, inom ett par veckor.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:30, 26 maj 2010 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Här kommer en fråga i folkvett som debatterats på sistone i mina kretsar.
Ibland (eller ofta) när man åker i kollektivtrafiken (i synnerhet tunnelbanan på morgonen) så händer det att folk har med sig frukost eller mellanmål att konsumera på färden. Jag tycker (av någon anledning) att det är väldigt osmakligt när främmande människor halar upp en stor inplastad ICA-smörgås eller en halvbrun banan för att sedan sitta och smaska (långsamt) på bara någon halvmeter från mig (och ibland precis bredvid). Ibland gör man sig även av med bananskal eller liknande på handtaget vid fönstret i tåget.
Jag vet inte vad det är, men jag finner denna gest osmaklig (speciellt doften av banan har en förmåga att sprida sig).
Med denna bakgrund har jag två frågor:
1. Är detta ett etikettsbrott eller är det en löjlig bagatell?
2. Vad är lämpligt att göra när detta inträffar? Den spontana reaktionen man vill göra är att sucka tungt och byta plats i tåget. Men så kan man inte göra för då kommer personen i fråga att inse att man tycker att den beter sig äckligt. Jag brukar försöka vila ansiktet i handen så att det ser ut som att jag vilar mig (men egentligen håller jag för näsan), kan man göra så? Eller kan man säga till personen att man tycker det är äckligt?
Svar: Byt plats. Vad gör det om den du suttit bredvid förstår att du går undan för att du störs av smaskandet? Hur mycket artighet är du skyldig att visa mot någon som smaskar intill dig? Etikettsbrott är det inte, sådana föreligger enbart när någon medvetet beter sig kränkande och elakt. Det tror jag inte att banansmaskarna och smörgåstuggarna avser göra.
Du kan inte säga till någon att den är äcklig eller att dess smaskande är äckligt. Men du kan träna på att stå ut med att andra inte är lika behagliga som du är.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade