Etikettspalten: Bilder på nätet

Sommarlov och semester brukar betyda bilder – foton som man tar själv men också foton som andra tar och där man finns med, kanske ovetande. Plötsligt är ens bild ute på nätet, Facebook eller annat. Vem som helst kan se var man har varit, vad man gjorde, vem man var med, hur man såg ut. Precis som att vara avbildad på en affisch uppsatt på synliga platser överallt.

Kul? Rätt? Frågan var uppe i min Hyfs & stilspalt nyligen. Någon hade varit på en sammankomst och ville inte förekomma på bild, av bestämda skäl vilket också sagts till om. På mötet togs bilder förstås, och dessa bilder publicerades på nätet. Helt fel, svarade jag: ”Det måste vara frivilligt för privatpersoner att medverka i den offentlighet som Facebook och andra sociala medier utgör. Nu är det inte så men det kanske kan bli, om fler protesterar mot att få sig utlagda på nätet. Oavsett skäl, faktiskt.” Mängder av kommentarer kom. Ger man sig in i leken får man tåla den, ansåg många – därmed menades att överhuvudtaget umgås med andra, eftersom det är så enkelt att ta bilder helt omärkligt. Men många tyckte att publicering är fel och berättade om trista följder.

Det finns ingen fungerande praxis mot oönskad bildutläggning. Var och en måste kräva och se till att få andras respekt för förbudet att finnas i de så kallade sociala medierna. Självklart ska man ha rätt att slippa vara med om det inte finns starka skäl att publicera, och det kan knappast vara fallet med bilder på privatpersoner som inte betett sig skurkaktigt.

Min personliga uppfattning är att även offentliga personer ska slippa den ständiga avbildningen utan medgivande. Det är orimligt att aldrig någonsin vara befriad från fotograferande eller filmande.
På kronprinsessparets bröllop i juni syntes det tydligt att en rad gäster tog upp sina mobiler och fotograferade vid vigseln och även senare. Professionella fotografer gjorde sitt jobb. Men att vara inbjuden gäst och utnyttja tillfället att kändisfotografera är oförsynt och pinsamt. Dålig stil!

Alla som vill ta bilder av andra och alla som vill publicera bilder av andra, fråga först. Ställ en allmän fråga på storfesten och individuella frågor när det är möjligt. Fråga både om det är okej att ta bilden, och att lägga ut den.  Och respektera ett nej! Det kallas vanlig hyfs och normal hänsyn.

Klädkritik?

Fråga: Jag flyttade för några år sedan från landsbygden till Stockholm och har under min tid här gått över till en så kallad alternativ klädstil. När jag ska besöka mina vänner utanför storstadsområdena händer det ofta att mer ytliga bekanta kommenterar min klädsel på ett negativt sätt. Hur gör jag för att vänligt och utan att få epiteten ”dryg 08″ markera att jag klär mig på ett sätt som är både elegant och milt uttryckt socialt accepterat i min nuvarande hemstad?

Svar: Alla som avviker frivilligt eller ofrivilligt från den rådande normen vet precis vad du menar, de får höra diverse stöddigheter om hur de klär sig, kammar sig, pratar, äter osv. Du kan knappast göra något åt andras behov att visa sig som bättre genom att direkt kritisera någon annans klädsel, utseende med mera. Det kan ibland bero på att de försöker stärka sin egen självkänsla genom att klaga på andra.

Så förklara inte för dina kritiker varför du valt din klädsel, utan le bara snällt mot dem, småskratta lite och säg något åt det här hållet ”vi har nog olika stil allihop, du också”. Men var så vänlig du förmår, då klarar du dig bäst. Blir du sur eller upprörd vinner kritikerna poäng. Det ska du inte unna dem.

Magdalena Ribbing

Tacktalsrätt?

Fråga: Min fråga gäller tacktal efter middagen. Traditionellt så håller ju den man som har värdinnan till bordet tacktal efter middagen. Men vad gäller om middagsbjudningen hålls av ett homosexuellt par bestående av två män? Två kvinnor? Vad gäller om värden är en man men inte har någon värdinna?

Svar: Formellt hålls tacktalet av den man som sitter på värdinnans vänstra sida. Om värdinna saknas kan värdens bordsdam hålla tacktalet. Om värdens bordsdam inte vill tacktala kan den man som sitter på hennes andra sida hålla tacktalet. Alternativt den man vars bordsdam är den kvinna som sitter på värdens andra sida. Men vilken av dem som ska “tacka för maten” bör värden diskret antyda om minsta tvekan råder.

När det är två värdar hålls tacktalet av den man eller kvinna som sitter närmast den av värdarna som höll välkomsttalet, samma sak gäller förstås om det är två kvinnor som är värdpersoner.

Placeringen är enligt svensk tradition att mannen sitter på sin bordsdams vänstra sida. När det är en bjudning med enbart män eller enbart kvinnor är hedersplatsen, lika med tacktalarens, på värdpersonens högra sida.

Magdalena Ribbing

Begravningsfärg?

Fråga: Vilken färg har herrarna på slipsen vid en begravning? Vad betyder ljus klädsel i en begravningsannons? Ska man ha slips i färg då?

Svar: En ofta återkommande fråga till Hyfs & stilspalten. Särskilt vid en begravning känner många det betydelsefullt att klädseln är rätt.

Ljus klädsel till en begravning innebär att de anhöriga ber begravningsgästerna avstå från mörka kläder. Därför klär man sig i valfri färg men avstår från knallrött och neongrönt och andra extra glada färger. Det finns andra nyanser som passar bättre till en sorghögtid även om man undviker svart. Det icke-svarta gäller även för mäns slipsar.

Slipsfärgen är en symbol för släktskapet till den som begravs. Den gäller när det är formell begravningsklädsel, alltså mörk sådan. De män som är närmast anhöriga, make, son, far, bror, barnbarn, svärson, svåger, har vit slips (svärson-svåger: en man som är partner till en närmast anhörig kvinna får hennes familjestatus). Övriga nära anhöriga som kusin, morbror-farbror kan också ha vit slips om så önskas. Övriga män har svart slips eller om de vill, grå-mörkblå för lite mer avlägset släkt och för vänner och arbetskamrater.

Kvinnor har inte slips till begravning, inte ens om de klär sig i kostym eller långbyxor-jacka.  

Magdalena Ribbing

Mötesovilja?

Fråga: I många år har vi bott i USA men börjar tillbringa allt mer tid i hemlandet. En dag stötte jag ihop med en gammal bekant och vi kom överens om att hålla kontakt. Vi höll den genom mejl och telefon och senare besökte de oss och övernattade i vårt hus här i Sverige, där de tycktes trivas.

Sedan vi kom till Sverige i år kontaktade vi dem per mejl för att meddela att vi var här och föreslog en träff. Fick aldrig svar på min förfrågan men fick däremot i samma veva ett massutsänt mejl med lustigheter från dem. De ringde häromdagen för att prata väder & vind men nämnde aldrig mitt förslag till träff.

Liknande har hänt en gång tidigare med en nyfunnen släkting och nu undrar jag om detta är ett typiskt svenskt beteende och hur man bör tackla det? I båda fallen är det alltså motparten som framfört önskemål om att hålla kontakt.

Svar: Förvånande många människor klarar inte av att bjuda hem andra. De har massor av skäl: hinner inte, kan inte laga lika fin mat som de har fått hos andra, har inte städat bokhyllan på länge, väntar på att få hallen målad, orkar inte bära hem vin, har ont om pengar och så vidare. Ursäkterna är oändliga. Och givetvis spelar de roll för den som har dem, även om de som väntar på att bli bjudna tycker att det är struntsaker. Kanske vill de gärna bjuda hem er, men förmår inte. En ivägslängd vänligt tänkt inbjudningsfras är en sak, att materialisera denna vänliga tanke blir något helt annat.

Du kan luftigt fråga ”när passar det dig att vi ses?” och får då antingen någon förklaring ungefär som ovan till att det inte går, eller ett förslag till möte. Om det förslaget antyder att du ska bjuda hem dem kan du vända det med att säga att det vore roligt att komma hem till dem. Om svaret handlar om att mötet är omöjligt av si eller så skäl kan du föreslå någon enkel åtgärd, att ni kan ses ute någonstans och tar en kopp kaffe. Passar inga av dina förslag så får du nog vänta ut att hallen blir målad och att tiden rinner till hos dessa vänner.  

Magdalena Ribbing

Mejltack?

Fråga: Är det okej att tacka för senast via mejl? Det gäller en vanlig middagsbjudning.

Svar: Om du blev bjuden per mejl är det okej att tacka på samma sätt. Men det går lika bra att skicka ett kort och tacka.

Om du fick ett inbjudningskort är det mest artigt att skicka ett korrespondens- eller vykort och tacka.

Magdalena Ribbing