Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:15, 30 september 2010 i kategori Socialt vett, Tack
Fråga: Jag skriver brev, mejlar text och bilder (foton) men får aldrig något tack för detta. Hur länge skall man behöva vänta på ett svar från den man sänt uppgifter till?
Svar: Det är inte bara mejl, brev och vykort som allt fler struntar i att tacka för – även presenter, fester och annan vänlighet förblir otackade för numera.
Förvänta dig inte något tack, men gläds åt det som undantagsvis kommer. Du kan inte räkna med någon tacktid, inte med något tack alls, men du kan ändå vara ganska säker på att dina brev, mejl och bilder uppskattas av mottagarna, även om dessa inte orkar/kan/förstår att ett tack är självklart.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 30 september 2010 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Jag finns med på Facebook, uteslutande av nyfikenhet och för att se vad detta nya fenomen är för något. Jag har aldrig haft någon som helst tanke på att börja umgås med mina vänner elektroniskt, det gör jag mycket bättre IRL (In Real Life). På min sida i Facebook har jag inte skrivit något alls om mig själv och inte heller lagt upp mitt foto.
Men då och då får jag förfrågningar från andra som vill bli min ”vän” på Facebook. För att det skall bli verklighet, dvs att mitt namn förs upp på den andres lista av ”vänner”, krävs att jag accepterar förslaget. Accepterar jag inte förslaget blir vi alltså inte ”vänner”.
Hur oförskämt är det att inte acceptera ett ”vänförslag”? De som frågat mig hittills har varit rätt perifera bekanta som jag inte har någon löpande kontakt med, och som jag inte har något intresse att intensifiera kontakterna med. Accepterar jag deras förslag kan det tyvärr tolkas som att jag vill ha mer kontakt. Å andra sidan vill jag inte såra någon i onödan.
Detta är kanske ett bagatellartat problem, men i takt med Facebooks expansion och växande dominans växer också problemet. Alla känner sig uppenbarligen inte helt bekväma med att ha sitt namn på andras vänlistor, fritt att läsa för alla som har en internetkoppling.
Svar: Acceptera inte! Det är möjligt att det inte är vänligt enligt Facebooketiketten, om det finns en sådan – den är obekant för mig, vilket jag härmed besparar mina kommentatorer besväret att påpeka för mig. Men hurdan en eventuell Facebooketikett än må vara spelar den ingen roll, påtvingad “vänskap” med andra kan aldrig betraktas som nödvändig av artighetsskäl.
Precis som du tycker jag att det är påfrestande med dessa Facebook-anslutningar och tvärvägrar själv all närvaro på Facebook. Gör det du också. Frågar den som vill ha dig bland sina ”vänner” varför du inte vill vara med, så säger du som det är ”jag har bestämt mig för att vara synnerligen sparsam med att delta”. Blir någon sur då så är det för att han eller hon vill redovisa ett stort antal ”vänner” och det är inte ditt problem, som det heter.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 29 september 2010 i kategori Etikettspalter, Människor emellan, Presenter, Socialt vett
Ännu en fråga har kommit angående hur pengar till en gemensam present eller en gemensam transport ska fördelas:
“I flera umgängen som jag är en del av lägger vi ofta ihop pengar och köper en lite större present tillsammans när någon firar födelsedag eller bröllop och liknande. En del par tycks se sig som en enhet som bara betalar för en person. En annan variant är att flera lägger ihop och någon som är i ett förhållande lämnar sin överenskomna summa men sedan skriver med sin respektives namn på det gemensamma födelsedagskortet. Ett sista exempel: nyligen skulle jag och ett par åka en längre sträcka med bil. Det var deras bil och innan kom vi luddigt överens om att ”vi delar såklart på bensinen”. I slutändan stod jag för hälften och de två för hälften av bensinkostnaden. De är mina vänner och det är deras bil som slits osv. Men är det rätt?”
Nej, det är helt fel, svarar jag, och det gör jag i ampert tonläge.
Faktum är att jag blir arg över det bakomliggande i denna fråga. Den har varit uppe tidigare men det var ett tag sedan. Nu har den återkommit i olika varianter så pass många gånger att jag finner anledning reda ut begreppen på nytt. Kanske råder extra intensiva present- och skjutstider just nu?
Hur som helst gäller en enda regel när det handlar om att dela kostnaden för en present, eller för en transport, eller för ett kalas eller vad det än är som är en gemensam företeelse vars pris ska delas av ett visst antal personer. Den regeln, och det är sannerligen en regel, är att varje medverkande person är en enda individ, oavsett om individen bor ihop med någon annan som ska vara med och dela, har ett förhållande med någon, är en del av en tresamhet, är nära släkt eller vad som helst som kan anföras som skäl att inte betala individuellt. Alla är lika dumma och lika fel.
Enda orsaken att inte betala per person gäller barn som kan läggas till i föräldrarnas namn. De som saknar egen inkomst förväntas bara delta efter förmåga men finnas med på givarlistan. Den i sin tur ska skrivas med givarnas namn i bokstavsordning för övrigt, också en fråga som brukar ställas i sammanhanget.
Så det jag blir arg över är det fullständigt obegripliga oförstånd, förmodligen oftast snålhet, som gör att allt fler (frågorna om detta har ökat i antal) inbillar sig att när man är ett par betalar man för en person men att den som är singel betalar lika mycket som två. Tror verkligen de som bor ihop eller har ett förhållande att de är en enda enhet som äter och dricker som en enda person? Och sitter på ett säte i bilen? Att hälften av dem inte märks?
Visserligen har inte presenter med gästfriheten att göra, men det går inte att komma ifrån ett samband. Ett par som betalar för sig som en enda person tänker inte, har inget begrepp om normal hyfs, eller vilket är det värsta, sätter sin egen ekonomi före all solidaritet och generositet.
Samma sak är det med bjudningar, om man tänker efter. Följer man gammal sed att en bjudning medför en återbjudning så skulle singlarna alltid bjudas två gånger till varje par som varit på en bjudning hos singeln, om man vore noga och traditionell. Det måste man givetvis inte vara, men det är värt en tanke.
Nu kommer antagligen kommentarer om hur jag alltid förespråkar att par ska bjudas som en enhet, att en halva av ett par eller en person i en tresamhet inte ska sorteras bort av inbjudaren. Helt rätt, svarar jag i förväg, det är och förblir korrekt och rimligt att bjuda ett par osv tillsammans. Men det har ingenting att göra med fördelningen av kostnad för en present eller transport. Där är varje person en person, inte en halv.
Alltså: alla singlar, upp till försvar för individen! Betala hälften av det paren betalar! Lär er argumentet: “men nog är du och din partner varsin individ?” och framför det ihärdigt, vänligt men obevekligt. Låt inte paren åka snålskjuts på era pengar!
Säg om inget annat biter på snålisarna “vet du att girighet håller på att bli väldigt, väldigt omodernt?”
Just så är det. Oavsett Gekko.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:30, 28 september 2010 i kategori Bröllop, Inbjudningar
Fråga: Jag och min sambo gifter oss om drygt en månad. Vi skickade ut inbjudningarna för en månad sedan och skrev att vi önskade ha ett barnfritt bröllop. En av mina fastrar har en dotter som snart blir 18 och hon tjatar nu om att få plocka med sig just denna dotter på vårt bröllop. Hon skickar meddelanden på nätet med hintar om att hennes dotter sitter och suktar efter att få följa med, och hur ledsen hon är som inte får komma med mera.
Till saken hör att jag varken sett min faster eller hennes dotter mer än sådär vart tredje år så vi har inte en speciellt nära relation, jag har knappt pratat med dottern i fråga sedan hon var liten.
Jag har redan påpekat för henne så fint jag kan att tyvärr får inte allas barn plats och att det faktiskt är en kostnadsfråga för oss också. Men inget av detta verkar hjälpa, det är som om hon inte lyssnar på vad jag säger. Jag är rädd att hon kanske rent av tar med sig dottern ändå! Vad ska jag säga/göra för att hon ska fatta?
Svar: Jisses så festsugna en del är! Pinsamt! Faster måste genast få besked i klartext av dig. Ring henne och säg vänligt precis som det är: ”visst förstår jag att X vill gå på bröllopsfest, men vi har bestämt att inga barn ska delta, och även om X blir myndig i dagarna så är hon ju inte en av våra närmaste, vi känner ju knappt varandra, så jag hoppas att både du och X inser att hon inte kan få komma, vi har dessutom ont om plats”.
Faster är ju mest intresserad av att hon och hennes dotter ska ha kul, så hon blir sur förstås. Säger hon att då tänker hon inte heller komma svarar du väldigt vänligt ”så synd, jag beklagar att du inte vill vara med, hoppas vi ses vid ett annat tillfälle”. Övertala henne inte.
Eller så blir faster visserligen sur men infinner sig till bröllopet. Utan dotter förstås.
Eller så visar faster äntligen en viss mognad och inser att det inte är hon som gifter sig och inte hon som bjuder till bröllopet och inte hon som kan bestämma vilka som ska bjudas.
Stå på dig! Tro absolut inte på felaktiga påståenden om att släkt som kusiner har något slags given rätt att gå på bröllop – de behöver inte alls bjudas, i synnerhet inte om man inte umgås med dem.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:20, 28 september 2010 i kategori Fest, Socialt vett
Fråga: Under vilka omständigheter och i vilka sammanhang är det accepterat att ”krana” rödvin direkt ur en låda, det vill säga hålla pipen över munnen och dricka direkt ur den? Om detta anses olämpligt, hur påpekar jag det för en gäst eller, för den delen, värden?
Svar: En bjudning där gästerna hinkar i sig direkt ur vinboxen verkar inte vara påfallande formell. Så länge du själv inte dricker direkt från vinkranen behöver du knappast bry dig om att andra gör det. Inte heller behöver du påpeka det för värdpersonen som förmodligen ser detta, och knappast kan göra något åt det utom att kasta ur krandrickarna. Utkastandet är inte medgästernas sak.
Tycker du att det är ohygieniskt att dricka vin från den kran som andra har haft i gapet har du alltid möjligheten att avstå från att dricka vin. Det kan rentav vara en fördel i detta sammanhang.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 28 september 2010 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Jag har en fundering om vad som kan anses gälla när man är inbjuden att övernatta hos någon eller bjuder in övernattande gäster. Vilka hygienprodukter bör gästen ta med sig och vilka kan man förvänta sig att värden tillåter att gästen använder ur badrummet?
Jag tänker på tandkräm, shampoo, duschtvål och liknande, dvs sådant som kan anses vara grundläggande hygienprodukter som de flesta, oavsett kön och ålder, använder under ett dygn. Min man och jag tycker olika. Han tar med sig allt när vi reser bort och förväntar sig att våra gäster gör likadant. Jag tycker att våra gäster gärna får använda vad de behöver (så länge det inte är dyraste hudkrämen eller receptbelagd medicin) och har när jag varit bortrest använt värdens tandkräm utan att tänka att det skulle vara fel. Vad gäller egentligen?
Svar: Spontan övernattning innebär ju att man som gäst inte har planerat den, och därför inte har tagit med sin tvål-tandkräm med mera. Då måste man utnyttja värdpersonens gästfrihet beträffande allt nödvändigt som tandborste-tandkräm-tvål. Men nattkräm? Tveksamt!
Vid planerad övernattning tar man som gäst med sig tvål, tandkräm, nattkräm, shampoo osv. Man är inte på ett hotell som tillhandahåller sådant, utan hemma hos en person som inte kan förväntas ställa upp med personliga hygien- och skönhetsprodukter till sina gäster. Användandet av krämer och liknande förutsätter ju också att man rotar i värdpersonens badrumsskåp eller annan förvaring. Sådant är alltid fel.
En generös värdperson kan föralldel säga till gästen vid inbjudan “bry dig inte om att ta med tandkräm och tvål och sådant, vi har allt du kan behöva i den vägen”.
Att ta av andras medicin, receptbelagd eller inte, är inte okej. Gästen kan fråga “har du ett huvudvärkspulver?” men absolut inte själv leta fram något ur andras skåp och lådor.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:25, 27 september 2010 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Vilka funktionshinder är det socialt accepterat att skämta om vid middagar/finare bjudningar etc? Jag har förstått att skämta om grövre medfödda funktionshinder såsom Downs syndrom inte är något som ses på med blida ögon. Men hur det med exempelvis skelögdhet? Finns det några tumregler att gå på?
Svar: Det är inte socialt accepterat att skämta om andras funktionshinder över huvud taget. Normala, anständiga, hyfsade personer med hygglig uppfostran skaffar sig inte ett skratt på bekostnad av dem som drabbats av någon fysisk eller psykisk svaghet.
Men det är inte ovanligt att låtsas stamma för att göra sig ”rolig”. Några tycker att det är vansinnigt kul att driva med ett felsvar grundat på hörselnedsättning. Vissa vindar gärna med ögonen i förhoppningen att det blir skrattframkallande.
Ingetdera av ovanstående exempel eller annat i samma genre är roliga.
Tänker man efter ett par sekunder inser man att allt sådant så kallat skämtande är uselt, torftigt, fantasilöst och oändligt trist. Samt visar påfallande brist på empati.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:25, 27 september 2010 i kategori Människor emellan, Måltider
Fråga: Jag är glutenallergiker. Detta är en ganska knepig allergi, dels för att det inte riktigt är uppenbart vad som innehåller gluten, dels för att jag blir riktigt dålig om jag äter gluten. Det tar dessutom nästan ett halvår för min kropp att helt återhämta sig om jag får i mig gluten.
Min sambos syster och hennes man bjuder oss ibland på middag. Ibland får hennes syster för sig att baka. Varje gång detta inträffar så har hon bakat något jag inte kan äta, utan jag blir ofta erbjuden glass, om de inte glömt inhandla något = varje gång är det jag som drar nitlotten gällande desserten. Förra helgen var vi bjudna dit. Min sambos syster ringer min sambo och frågar om ett recept. Detta var på en tårta som jag inte kan äta. Detta ansåg min sambo vara tråkigt, varför hon frågade varför hon inte kunde baka så att alla kunde äta. Detta var en kommentar som inte riktigt uppskattades, och det hela slutade med att jag beslutade mig för att inte komma då stämningen blev väldigt… tråkig.
Så, till min fråga; kan jag som glutenallergiker förvänta sig att de som bjuder en på middag anpassar maten efter mig? Eller får man inse att det är en ganska stor uppoffring att baka glutenfritt? Tilläggas kan att jag och min sambo varit tillsammans i tio år, så det är inte så att jag är en ny bekantskap för släkten. Jag skulle aldrig ens hoppas på att någon som jag träffar sällan skulle överväga detta. Frågeställningen gäller släkt/vänner som man träffar regelbundet.
Svar: Nej, man kan inte förvänta sig eller begära att någon, inte ens den egna släkten, ska tillreda specialmat på grund av att en i sällskapet har en matintolerans. Med dina svåra problem tar du ju en stor risk om någon som inte är professionell lagar mat utan gluten – det är vanligt att ha ”en gnutta” mjöl i allt möjligt och många tror att ”så lite” inte spelar någon roll, en mjölad kakform, en gnutta mjöl till såsen, ett halvfabrikat med tillsatt mjöl… du kan aldrig vara bergsäker på att det bakverk du bjuds verkligen är helt glutenfritt.
De som är glutenintoleranta tål många varmrätter om de avstår från mjölredd sås. Så bäst är att du medför något eget efterrätt/bakverk om det behövs. Nästa gång din sambos syster bjuder på middag så säger du soligt och vänligt ”så trevligt, och jag tar med en egen kaka till efterrätt, om du inte har något emot det”.
Varför skulle du riskera att få ett halvårs problem för att du vill bli bjuden på andras kakor?
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 27 september 2010 i kategori Människor emellan, Socialt vett
Fråga: För en tid sedan var jag på enklare fest eller kalas. Gästernas ålder varierade från 13 till 85 och var tio till antalet. Efter maten satte sig gästerna och värdinnorna i soffan men platsen räckte inte till alla, en plats saknades, min. Jag fick frågan från av en värdinnorna om jag kunde ta en stol istället. Är det korrekt? Jag tyckte det kändes oerhört genant inför övriga gäster. Jag anser att någon av värdinnorna själva borde tagit en stol. Vilket är rätt?
Eller ska jag tolka det som min vänskap inte är värd lika mycket som övriga gästers?
Svar: Så snarstucken och självupptagen kan man faktiskt inte tillåta sig att vara. Det är nästan larvigt att tro att en enkel fråga om man kan sätta sig på en stol för att bereda plats för någon soffsittare skulle innebära någon nergradering. Bara om du hade du varit äldsta gästen, 85 år, och ombetts flytta dig ur soffan för någon yngres skull, så hade du haft något slags rätt att surna till.
Nu kan du vara glad att du fick frågan, för du ska inte tolka den på något särskilt sätt utom att värdinnan tilltrodde dig så pass mycket hyfs och förstånd att hon kunde fråga om den enkla hövligheten att du satte dig på en stol istället för att hon eller den andra värdinnan flyttade sig ur den kära soffan.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 10:34, 26 september 2010 i kategori Etikettspalter, Människor emellan, Socialt vett
Samtalet bygger en bro till vänskap. Man möter någon i ett sällskapligt sammanhang, en bjudning av något slag, och börjar prata. Det kan vara trögt att få i gång pratet, den andra personen ger inte ifrån sig något som går att bygga vidare på. Eller så kommer man själv inte på något bra att säga. Vad gör man då? Och vad går an att säga?
Många frågar vad man kan säga till obekanta. Och minst lika många vill veta hur de ska bemöta sårande, kränkande frågor. Nyligen undrade en person med ett vanställt utseende hur man bemöter frågan ”hur blev du sådan?” Givetvis är varje sådan fråga i alla varianter förfärlig, klumpig, dum och oursäktlig. Det oartiga men enda rimliga svaret i det läget är: ”det har du inte med att göra”.
Andra frågor som inte ska ställas är om en o- eller nybekants politiska eller religiösa hemvist, om den personliga ekonomin, sjukdomar och varför personen inte har barn. Ingetdera har andra anledning att lägga sig i. Den som vill berätta sådant gör det ofrågad.
Jamen, vad får man säga? Välj ett ofarligt ämne med den som ännu är en icke bekant. ”Känner du till den här trakten?” – ”Bor du långt härifrån?” – ”Såg du tv-programmet xxx häromdan?” – ”Jag klarar inte bilder med min iphone, gör du?”
Vänlig och lagom opersonlig början leder snart till ett intressantare samtal, om personligheterna stämmer och vilja finns till vidare kännedom om varandra. Och då kan de privata frågorna komma som en naturlig del i en möjlig vänskap.
Men ska det bli ett trevligt samtal, se upp med att skratta fel! Det är jobbigt för den som möts av ett storskratt för sin övertygelse, exempelvis om övernaturliga fenomen eller ett undergörande hälsomedel. Skrattet uppfattas då som en hånfullhet även om det inte är avsett så. Bättre är att säga ”så intressant” och lyssna vidare för att komma med vettiga motargument om sådana behövs.
Och den som vill vara en hygglig samtalsperson avstår från att förminska det andra säger, som: ”jamen lilla du, det vet ju alla att så kan man inte …”
Tvärsäkerhet är rolig för den som besitter sådan, men jobbig för andra. Det finns mer mellan himmel och jord – faktiskt. Det i sin tur är ett ord man ska passa sig för, som att säga ”den här måltiden var faktiskt god!” Man menar ”verkligen god” men ordet ”faktiskt” antyder en viss förvåning: ”det hade jag inte väntat mig att maten skulle vara så god som den (faktiskt) var”.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade