Fråga: Jag och min trolovade står inför bröllopsplaneringens hitintills största utmaning – inbjudningslistan. Vi försöker i planeringen att leva upp till att det är just våran fest, och att den ska vara så som vi vill. I detta upptäcker vi att i många fall vill vi bjuda specifika personer, men utan deras respektive. I vissa fall handlar det om att vissa gäng förmodligen skulle ha roligare med varandra än med sina respektive, där de som då saknar en
partner slipper komma ensamma.

I något fall vill vi bjuda någon vars partner utövar synnerligen dåligt inflytande på personen i fråga och där alternativet är att inte bjuda den närstående alls. Det kan också helt krasst kokas ner till att vi har ett av budget och lokal satt tak på antalet gäster, och att vi vill klämma in så många som möjligt av de som faktiskt står oss nära, snarare än att fylla ut med gamla kollegors partners som inte har, har haft eller kommer att ha något med oss att göra.

Vi har också båda erfarenhet av att vara den medbjudna på bröllop och att man kan känna sig ganska utanför.
Dessa funderingar till trots är det ändå kärleken som firas, och visst vore det kanske konstigt att gå på en kärlekens fest utan sin älskade? Vad säger du, du o fyrtorn av klarhet i det sociala trasslet? Vi behöver både råd och formuleringar.

Svar: Tack för din vänliga karakteristik av mig – jag befarar att du kan komma att ändra den uppfattningen efter mitt svar.  

Du och din tillkommande måste göra klart för er vad bröllopet är, tror jag. Grunden är vigseln, där två personer lovar varandra inför en myndighet och vittnen att leva tillsammans i trohet resten av livet. Festen efteråt är förgyllningen på det stora löftet.

Många brudpar vill ha sin bröllopsfest exakt på sina egna villkor, vilket vanligen betyder att gästernas eventuella partners inte bjuds med därför att brudparet inte känner dessa eller inte uppskattar dem. Eller inte har plats för dem. Då, menar jag, börjar den förgyllning som bröllopsfesten är, att flagna något. Då blir festen en självupptagen manifestation för brudparet som ställer sig och sina känslor högt över sina gäster, och i någon mening använder de som bjuds som ett slags hyllningskör, en uppvaktning för att markera brudparets storhet. Brudparet är ändå alltid i fokus, förstås, och gästerna ska bjudas för att ha trevligt, inte enbart för att genom sin närvaro förhöja brudparets glans.

Om ni tror att någon medbjuden partner inte skulle ha trevligt på er fest så är det inte er sak att låta bli att bjuda just den personen. Det får paret avgöra, inte ni. Om någons partner har dåligt inflytande på den andra hälften, låt bli att bry er om deras inbördes relation, eller låt bli att bjuda någon av dem. Om gamla kolleger har tråkiga eller för er ointressanta partners, bjud dem med sina tråkigheter – eller inte alls.

Alltså: bjud par tillsammans, eller avstå från att bjuda de personer vilkas partners ni två inte vill ha med på er bröllopsfest. Visst, det är ”kärleken som firas” men inte på bekostnad av andras samhörighet. De som har markerat att de hör ihop genom att bilda en pargemenskap ska bjudas som par. Sedan kan en i paret tacka nej, det går för sig. Men det går inte för sig att den ena väljs bort av er som inbjuder.

Magdalena Ribbing