Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:30, 30 november 2010 i kategori Människor emellan, Måltider, Socialt vett
Fråga: Mitt problem är min snåla, snyltande svåger. Vi talar alltså om en vuxen man utan barn, med jobb.
När det är kalas, jul, påsk osv bjuder jag eller mina föräldrar alla i ”storfamiljen”, dvs alla på min makes sida.
Min svåger bjuder aldrig tillbaka eller erbjuder sig själv att hjälpa till med något inför jul. Mina föräldrar har aldrig varit hem till min svåger, trots att de bor i samma stad och svågern har varit hemma hos mina föräldrar många gånger.
När han skulle resa långväga var han innan resan hemma hos mig och åt middag nästan varje dag, gissningsvis eftersom hans egna pengar gick till fickpengar och annat. Han är helt enkelt ”bara” snål.
Jag kan inte bara sluta bjuda in honom eller den andra brodern, som är nästan lika snål han eftersom det är ingift familj. Det är inte heller så himla roligt att vara den som alltid bjuder på allt, tid, pengar och engagemang.
Jag har självklart påtalat problemet för min make, som inte vågar att ta upp det med sin familj. Jag har även pratat med svågern, men han är helt oförstående.
Vad gör man åt dessa snåljåpar!?
Svar: Ditt problem är tråkigt och inte ovanligt. Du har försökt med milda metoder att få din snålaste svåger att begripa att man inte kan snylta på andra hur länge som helst utan tillstymmelse till gengäld.
Det kan bero på att svågrarna inte förstår att man inte kan använda andras gästfrihet utan att besvara den på något sätt, eller på att de inte förmår bjuda på något för att de är bortkomna eller slöa.
Då behöver de lite hjälp att uppföra sig normalt. Nästa gång det är släktbjudning hos er, ring dina svågrar och säg åtminstone till den snålaste av dem: ”välkommen på påskmiddag, ta med två flaskor vin, rött, ska passa till lammstek” (eller något annat som du tycker passar). Gör du samma sak med den andra snålsvågern kan de båda berätta för varandra hur förskräckligt synd det är om dem som inte längre får äta gratis hos sin bror.
Svågern säger kanske ”nej, det vill jag inte, jag har inte råd/inte tid just nu” och då säger du vänligt men bestämt ”hördu, nu har du varit gäst hos oss och ätit och druckit i åratal, det är på tiden att du bidrar med något.”
Jobbigt för dig att behöva ta itu med detta, men jag ser på frågorna till min spalt att det är ganska vanligt att den som är ingift får ta konflikter med sin partners familj.
Givetvis vore det bäst att din man påpekade problemet för sina bröder, men det verkar han inte vilja. Så den trista uppgiften faller på dig. Tänk ut dina repliker i förväg och träna mentalt på att stå emot troliga protester, så kommer det att gå bra!
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:30, 30 november 2010 i kategori Människor emellan, Måltider, Socialt vett
Fråga: Jag kommer från en väldigt stor familj, jag är 26 år, har flera äldre syskon plus deras äkta män och fruar, syskonbarn och föräldrar.
Nu är det så, att två av mina äldre systrar anser att det är oerhört oartigt om flera personer konverserar samtidigt under en middag. De påpekar hela tiden att vi alla bör tala en åt gången för att det inte ska bli rörigt och högljutt, de ser även helst att vi alla ska hålla oss kring samma samtalsämne.
Jag som alltid har varit väldigt livlig och spontan, har mycket svårt att hålla mig till detta, men jag avbryter inte någon för att tvinga dem att lyssna på mig. Men tycker att det lätt blir så stelt när alla ska lyssna på en i taget eftersom vi är så många, och jag startar gärna ett eget samtal med min närmsta bordsgranne. Men får genast tillrättavisning och bannor om om hur oartig jag är. Är jag det? Jag skulle självklart lyssna uppmärksamt om det handlade om ett tal eller föredrag. Men det är ju en vanlig middag? Tänker jag fel?
Svar: Dina systrar verkar ha storasysterattityd, alltså att de gärna bestämmer och meddelar yngre syskon hur det “ska vara”? Att någon vid ett gemensamt bord tar all uppmärksamhet genom att prata så att andra överröstas är förstås fel. Men det är inte så jag tolkar din fråga, utan som om det samtidigt kan pågå ett par samtal vid det stora bordet. Och det är rätt i så fall – det låter ganska ansträngt att bara prata en i taget under en middag med så pass många kring bordet. Om det är någon med hörselproblem vid bordet är det självklart att ta hänsyn och vara tyst när någon annan säger något. Annars finns ingen anledning att kanske ett dussin personer är tysta medan en pratar.
Samtal kring ett bord förs mellan olika personer två och två, eller fler, med förståelse för att om någon säger något uppseendeväckande eller särskilt intressant kan övriga tystna för att få del av detta, och därefter kunna delta i samtalet kring det just sagda. Men att hela tiden tillåta endast en i taget att tala – nej, det är inte nödvändigt och inte heller förväntat.
Däremot är det nödvändigt och självklart att alla vid bordet är tysta när någon håller ett tal.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 30 november 2010 i kategori Barn, Presenter
Fråga: Jag är en ensamstående kvinna på 40 år som begåvats med en stor vänkrets. Jag har själv inga barn men det har ju de flesta av mina vänner. I dagsläget har de flesta både två, tre och fyra barn. Vissa vänner står mig så klart närmare, andra lite längre ifrån. Men i bekantskapskretsen finns nu närmare 60 barn.
För mig har det så klart varit en självklarhet att köpa välkommen till världen-presenter till alla barn. Men i takt med att barnaskaran ökat har det dock uppstått problem vid födelsedagar. Jag varken kan eller orkar fira alla dessa barn när de fyller år. Samtidigt får jag dåligt samvete och kanske är det till och med ohyfsat att inte ge present till vännernas barn när de fyller år.
Jag har två syskonbarn som givetvis firas av mig på födelsedagar och jul och påsk. Jag har också ett gudbarn som jag såklart ser till att fira på födelsedagen och till jul och ytterligare några vänbarn, men jag börjar känna att även det blir för mycket.
Nu till mina frågor: Är det ohyfsat att inte uppmärksamma vänners barn vid födelsedagar? Är det okej att tacka nej till vännernas barn när de har barnkalas för dagiskompisar/andra barnfamiljer? Kan jag bjuda mina vänner på middag utan att barnen är medbjudna? Mitt vuxenumgänge har ju av naturliga skäl förminskats påtagligt de senaste åren och jag upplever att middagar som jag bjuder på tenderar att bli kalas då två medbjudna par innebär fem barn. Tre hembjudna par innebär ibland tio barn.
Jag är så orolig för att jag ska verka snål och oförskämd men jag har inte möjlighet att engagera mig i allas barn.
Vill dock poängtera att jag tycker mycket om barn men det har blivit lite för mycket för mig. 
Ett råd vore mycket uppskattat!
Svar: Oj en sådan börda du har skaffat dig! Den kan du inte fortsätta med. Du skulle kunna dra en åldersgräns, exempelvis att du slutar ge presenter när barnen, som du nu ger årliga gåvor till, börjar skolan.
Förklara det vänligt för barnens föräldrar, som kommer att ha all förståelse. Barnen själva kommer antagligen inte att märka det.
Barn som kommer framöver kan du ge en “välkommen till världen-present” som du så fint skriver, och sedan inte mer. Roliga gratulationskort kan du skicka till alla ungarna om du vill!
Angående att bjuda med alla barn hem till dig: nej, nej, det behövs verkligen inte. Det räcker med att du bjuder föräldrarna, som får ordna barnvakt – det bör vara möjligt för de flesta. Och barnkalasen, nej sådana kan du verkligen slippa, föräldrar tror att det är underbart för alla andra att få vara med på barnens kalas, men det har sin begränsade charm för den som inte har en egen telning med!
Tacka soligt nej, säg gärna som det är: ”tack, men jag klarar inte så många barn på en gång – hellre träffar jag era gulliga ungar utan så många andra”.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:30, 29 november 2010 i kategori Övrigt
Fråga: Det är så att jag och en vän har hamnat i meningsskiljaktigheter angående om ordspråket/talesättet ”Nu blommar löken!” är ett vedertaget ordspråk eller inte.
Min tolkning är att det är något man säger när saker och ting helt har gått åt skogen, alternativt att ett väntat resultat blivit precis tvärtom. Ett sätt att uttrycka sin abrupta förvåning, helt enkelt.
Min väns hållning i frågan är att jag skulle hittat på nämnt ordspråk helt själv och att han aldrig hört det förut. Jag kan dra mig till minnes att jag hört det yttras ett flertal gånger!
Vad stämmer?
Det skulle vara kanon om Magdalena kunde hjälpa oss att bringa klarhet i denna, om än ganska fåniga, fråga!
Som sagt är detta inte en typ av fråga som jag läst på din spalt, så jag förstår precis om den inte hamnar på DN:s hemsida, men jag skulle hur som helst bli jätteglad av ett svar.
Svar: Den här frågan faller som du själv skriver utanför området hyfs och stil, men jag råkar händelsevis känna till det du frågar om, därav detta svar – som jag hoppas att läsarna kan ge än mer information om, exempelvis om det är lokalt förankrat någonstans.
Det jag vet är att “Nu blommar löken!” finns som ordstäv, i meningen att bli upprörd eller starkt förvånad över något.
Det förekommer då och då, inte så sällan men inte heller självklart.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:30, 29 november 2010 i kategori Inbjudningar, Klädsel
Fråga: Jag har fått höra flera gånger att klädkoden ”kavaj” innebär att det är okej för killar att ha en kavaj med ”snyggare” mörka jeans till (det vill säga inte ljusa jeans eller slitna jeans som annars är modernt nu). Jag har dock förstått efter att ha läst i Magdalenas spalt att det inte stämmer utan att även ”kavaj” betyder att killar skall ha hel kostym.
Min fråga är vad man skall ange för klädkod om man menar att gästerna skall ha just ”kavaj och snyggare jeans”. Jag såg att du skrev att nästa klädkod efter kavaj är ”vardagsklädsel” men skulle inte det tolkas som att man skall ha likadana kläder på sig som man har till vardags, dvs kanske vanliga jeans och en tröja? De flesta i min umgängeskrets (högskolestudenter) använder inte kavaj till vardags.
Min avsikt är att klädseln skall vara lite finare än vad man går runt i varje dag men inte så uppklädd att man behöver ha kostymbyxor.
Svar: Du har fattat helt rätt angående Kavaj som klädkod – den innebär hel kostym för män, inte uddabyxor och kavaj, inte jeans, mörka eller inte. Men det är alltså den vedertagna tolkningen av den formella klädkoden, och har alla dina vänner samma uppfattning, alltså att mörka jeans och kavaj är okej till klädsel Kavaj, så inte mig emot. Huvudsaken är att alla tyder klädseln på ungefär samma sätt, vilket är själva avsikten med att ge en klädkod.
Alla som går på en bjudning anstränger sig så gott som alltid att klä sig extra snyggt, även om det står Vardagsklädsel. För en del innebär ansträngningen inte något som är synligt för andra, vilket inte är detsamma som nonchalans. Även den som klär sig i slitna jeans och hålig tröja till en bjudning kan ha klätt upp sig enligt något modeorakels tips, eller enligt egen smak.
Skriv Fin vardagsklädsel, det bör fungera. Vardagskläder ett steg upp! De slitna jeansen kanske dyker upp ändå. Och egentligen är det ju ingen katastrof för dig som inbjudare. Det hindrar knappast den glada studentstämningen på ditt kalas, och den är viktigare än exakt rätt brallor.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 29 november 2010 i kategori Barn
Fråga: Vi bor i en hyresrätt och har tidigare tyckt att det är stillsamt och relativt tyst här. Vissa grannar har fest nån helg, men inget som inte är okej.
Nu har det dock flyttat in en familj under oss som vållar oss stort besvär. De har en son som är 2,5 år och han skriker oavbrutet flera minuter i taget, många gånger om dagen. Jag vaknar numera mitt i nätterna av att han skriker, och sen igen sex på morgonen och så håller det på under dagen. Varje dag skriker han i mellan två-trettio minuter många gånger. Och ofta även på nätterna.
När de nyligen flyttat in tänkte vi att det kanske var för att han var osäker på varför de bodde på ett nytt ställe. Jag mötte mamman och frågade om de hade fått upp alla tavlor och mattor, i hopp om att det skulle ljuddämpa mer, men de hade satt upp det mesta sa hon då. Jag informerade lite fint att det var lyhört upp till oss.
Jag undrar nu hur mycket man skall förväntas stå ut med? Ett tag var vi oroliga att de slog sitt barn, men då jag mött dem i trappan tror jag nu mest att de har ett väldigt ouppfostrat barn som skriker för att få sin vilja.
Vad ska vi göra?
Svar: Ett barn som är så litet är knappast “ouppfostrat”, det måste finnas en annan orsak till skrikandet.
Du har agerat så som jag skulle ha föreslagit, alltså påpekat att det är lyhört och så vidare, med vänliga antydningar om att det kan vara ett problem. Skrikbarnets föräldrar har inte brytt sig om detta, eller kanske förstått men inte kunnat göra något. För där är det egentliga problemet: vad ska de göra? Barnet har ju klara svårigheter, annars skulle det inte skrika så mycket. Och det kan inte vara roligt för föräldrarna heller.
Du kan ringa på hos dem när skrikandet just har börjat, eftersom tydligen både du och de är hemma dagtid, och fråga om det är något som kan göras. Exempelvis om föräldrarna kan gå ut och gå med barnet när det skriker. Om du har ett mycket vänligt och förstående tonfall bör skrikbarnets föräldrar ta till sig det du säger, och försöka göra något åt sitt barns skrikande, förutsatt att detta inte är normalt. Du kan ha någon annan lösning att föreslå genast, exempelvis att en tjock ljuddämpande matta läggs ut under barnets säng.
Naturligtvis är det inte bra att ett skrikande barn stör så som du beskriver. Men familjen har lika mycket rätt att bo som du har. Dagtid måste man stå ut med visst oväsen i ett flerfamiljshus. Somliga övar på piano och trummor, andra hamrar på hobbysnickerierna, små barn för oväsen. Nattetid ska det i princip vara tyst, men små barn skriker även då ibland – däremot knappast på det sätt du beskriver utan att det finns en orsak. Är föräldrarna unga och inte förstår att deras barn behöver läkarhjälp kanske du måste visa dem på en sådan möjlighet.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:30, 26 november 2010 i kategori Måltider
Fråga: Hur lägger man besticken på tallriken när man har ätit färdigt? Ska gaffeln ligga med den kupiga sidan upp eller ner?
Vi är de enda i bekantskapskretsen som lägger servetten till vänster om tallriken (för det har du sagt att man ska göra). Det har du väl inte ändrat på? Varför ska servetten ligga till vänster?
Svar: Gaffeln kan man lägga med den kupiga sidan uppåt om man vill, många tycker att det ser mest elegant ut. Men jag vet att på krogen blir personalen gladast för den kupiga gaffelsidan mot tallriken, eftersom det gör det enklare att lägga besticken rätt vid utdukningen. Och dessutom finns en risk för onödiga repor i porslinet med gaffelklorna mot tallriken.
Så hur du än gör är det rätt i någon mening. Men vem sitter och kontrollerar hur andra lägger gaffeln, uppåt eller neråt, på sin tallrik? Om någon skulle kommentera detta eller höja sina finfina ögonbryn så är det en etikettsdesperado och sådana är patetiska.
Servetten läggs lätt hopknycklad till vänster om kuvertet när man lämnar bordet. Det är korrekt. Om någon gör på något annat sätt är det ingenting att bry sig om – men rätt är till vänster. Framförallt aldrig på själva tallriken, eller än värre, nerknycklad i ett glas. Av hänsyn till utdukaren, faktiskt!
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:30, 26 november 2010 i kategori Klädsel
Fråga: Vad är korrekt ytterplagg och huvudbonad att bära till frack? Även om nu slängkappa och hög hatt fortfarande skulle vara korrekt så känns det mer som maskerad än uppklätt. Vad skulle annars så att säga anses
vara acceptabelt? Vad finns det för alternativ? Är det korrekt vistats utomhus med frack utan ytterplagg och huvudbonad?
Svar: Jajamensan, det går förträffligt att ha en vanlig ytterrock till frack, utan hatt eller mössa! Lika bra som en paletå, en mörk prydlig rock av ylle. Eller slängkappa, vit sidenhalsduk och hög hatt. Som väl inte är så mycket mer maskerad i meningen utklädsel än fracken i sig?
Tillåter vädret att man avstår från ytterplagg, exempelvis till ett vårbröllop, så går man i sin frack utan slängkappa eller regnrock.
Man behöver inte engagera sig i ärkeformalisternas trista fracktrams typ armbandsursförbud och tvångslackskor. Bättre är att anpassa sig till vad som verkar vettigt och rimligt. Har man turen att äga två ytterrockar, en bamsig täckjacka och en snyggare yllerock, så kan man välja den mer eleganta till frack, förutsatt att man har lite förstånd.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 26 november 2010 i kategori Människor emellan
Fråga: Har med stort intresse följt ”Bjudfrågan”, med dess svar och kommentarer men hur gör man när särbon tjänar betydligt mer och jag därmed hindrar honom (oss) från resor, restaurangbesök eller nöjen?
Inte för att jag lider särskilt av att min kassa är skral, men jag lider av att han hindras. Självklart får han göra vad han vill för sina pengar, men han vill att bara jag ska vara med och har inget intresse av att ta med sig någon kompis.
Nu tycker han att det är tråkigt när min ekonomi sätter käppar i hjulet, han längtar ju efter – och har råd – med så mycket. För mig blir det tungt att axla att jag gör tillvaron trist för honom och det är trist när han suckar över situationen.
Vi har varit ett par i flera år men fortfarande vet jag inte vad jag ska säga. Det går väl inte att frankt säga att “om du nu så gärna vill gå på restaurang med mig får du väl bjuda?”
Eller?
Svar: Bevare mig väl vilken situation du beskriver! Du och din partner har alltså hållit ihop i flera år. Han har bättre ekonomi och vill göra dyrare trevligheter än vad du har råd med. Men han förmår tydligen inte säga ”jag betalar förstås för dig” för att få göra dessa trevliga dyra saker.
Och du förmår inte säga ”du får gärna bjuda mig”.
Är det inte dags att tänka över kommunikationen? Grundligt?
Är han så totalt oförstående? Eller dumt obetänksam? Så osäker att han inte klarar av att spontant bjuda dig?
Eller föreligger måhända viss snålhetsrisk? Kolla! Och tänk efter hur du vill ha det – inte bara vad du tror att han vill.
(Ni vanliga kommentatorer som nu tänker rycka ut och hävda att jag inte får nudda områden som ni anser att psykologer, eller ni själva kanske? bör hantera, er svarar jag i förväg att ni kommer att klaga förgäves. Frågan är ställd till min spalt och därmed har jag anledning förmoda att frågeställaren är intresserad av att jag svarar med min uppfattning om ärendet. Hyfs och stil är mitt begrepp, läsarna vet vad det innebär och att det inte handlar enbart om att vika servetter och välja korrekt skofärg till rätt klockslag. Men för att ni gnällpuppor ändå ska bli glada har jag valt dagens övriga två frågor just för er).
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:30, 25 november 2010 i kategori Människor emellan
Fråga: Är en kille på 27 år som bor utomlands men oftast firar jul hemma i Sverige med föräldrarna.
Nu har jag för första gången i mitt liv hittat en partner jag älskar, vi har varit ihop i snart två år och planerar ett livslångt förhållande.
Sade till min mamma att jag gärna vill att min pojkvän också kommer med för julfirandet. Hon sade nej, med motivationen att min pappa är konservativ. Hon säger att jag i så fall får skaffa egen bostad för mitt julfirande (precis som hon och pappa fick göra, då hon var från finare familj och familjerna inte kom överens…)
Till saken hör att min mamma medgav att om det gällde en man till en av mina systrar så skulle det vara accepterat att han firade jul med våra föräldrar.
Vad tycker du? Ska jag, bara med motivationen att jag är homosexuell, tvingas acceptera att jag inte kan fira jul med min partner som dessutom inte har någon familj att fira med, på grund av min familjs åsikt?
Svar: Det är ju dina föräldrar som väljer bort dig från julfirandet hos sig. Du har en man och ni har bestämt er för att ni vill leva med varandra. Det kan inte dina föräldrar ändra.
Du måste ta ditt eget beslut om var du ska fira jul – utan dina föräldrar med din livspartner, eller utan honom men med dina ogillande föräldrar.
Som jag ser det är det solklart att du och din man firar jul tillsammans.
Som sagt, det är dina föräldrar som väljer bort dig, inte du som väljer bort dem. Förklara det för din mor. Hon kanske inte har förstått vad hennes och din fars attityd innebär för deras framtida kontakt med dig. Konstigt eftersom hon har en egen erfarenhet av inskränkthet och bristande tolerans från sin familj.
Något bör även föräldrar ha lärt under livets gång.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade