Etikettspalten: Tack för den fina klappen!

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 27 december 2010 i kategori Etikettspalter, Presenter, Tack

En julklapp är en present. Det ordet i sin tur kommer från latinets praesentare, lika med att närvara. Presenten överräcktes från en person till en annan, som en överraskning i ögonblicket. Dagens julklappar är lika ofta svar på en beställning, mottagaren har specificerat vad som önskas och förväntar sig att just detta ska ges som present. Det är inte den ursprungliga tanken. Givaren skulle nu lika gärna kunna lägga pengarna i ett kuvert till mottagaren som själv får inhandla sin önskan.

Så går det ju sällan till.  De som har det bra har nu suttit tillsammans och packat upp vackra paket med röda band och små verser, och det har varit julafton och glädje i många hem. Och julklapparna är uppfyllda drömmar och just vad vi önskat oss.

Men barnen som inte fick alla de saker som de har skrivit på sina önskelistor som deras välmenande föräldrar har vidarebefordrat till Tomten (han som blev ett tillhygge: om du inte är snäll kommer inte tomten hit)? De som får något grönt fast de hade hoppats på blått? Den som packade upp mormors fina kaffeservis men ville ha moderna kaffemuggar? Måste de tacka och vara glada?

Ja. I svensk tradition och ett stort antal andra kulturer tackar den som är normalt artig och hyfsad, oavsett om gåvan passar.

Ju förr barn får lära sig att förstå hur mycket ett tack betyder desto lättare får de resten av livet.

Tacket gäller så mycket mer än själv tröjan eller kaffekopparna. I tacket finns en uppskattning av omtanken, vänligheten, att någon gjort sig besvär att välja ut något, betala det, packa in det, leverera det. Tack för en annans vänlighet är alltid rätt.

Barn måste få lära sig att förstå tackandets vikt och värde. Och kom själva ihåg, att ringa eller skriva till de icke närvarande som gav sin omtänksamhet i form av julklappar. Gör det! Glädjen som tacket ger kan inte överskattas.

Magdalena Ribbing

Oönskade klappar?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:30, 22 december 2010 i kategori Presenter

Fråga: Jag har ingen julhets eller stress över julklappar och annat som ska hinnas med den här årstiden, utan tycker det är trevligt att få ge bort presenter till mina syskon och föräldrar. I år ska jag dock delvis fira med min sambos familj, och min fråga gäller vad man ska göra med folk som säger sig inte vilja ha julklappar?

Min sambo gillar att fira jul och vi ger varandra julklappar. Hans mamma är likadan. Däremot gillar hans pappa och syster inte julen och hans pappa tycker att det är onödigt med julklappar. Jag får julklapp av hans föräldrar som jag misstänker att mamman köper och jag vill givetvis ge julklappar till dem. Till min pojkväns mamma är det inga problem, hon är rolig att handla till och blir glad för julklappar. Men ska jag köpa julklapp till hans pappa fast han säger att han inget vill ha och att det bara är skräp med julklappar? Till systern hade jag tänkt köpa, men min pojkvän meddelade att jag inte skulle förvänta mig att få någonting av henne. Det känns ohyfsat att bara köpa julklappar till halva familjen men ska jag i alla fall köpa julklappar till folk som säger sig inte vilja ha några?

Svar: Det enklaste verkar vara att du och din sambo tillsammans ger julklappar till medlemmarna i hans familj. Att du skulle hålla på med en egen julklappshantering beträffande hans familj verkar inte nödvändigt.

Vill din sambo inte ge något till klappmotståndarna i familjen så ska inte heller du förmå dem att ta emot något. Vanligen ska man ta människors protester på allvar, säger någon ihärdigt att julklappar är dumt så ska de inte heller besväras med att behöva ta emot några.

Men som sagt, bäst är att du och din sambo delar julklapparna till hans familj. Han vet hur det fungerar med far och syster och kan ta ställning till om de ska få någon symbolisk sak, eller ingenting.

Magdalena Ribbing

Tvätta händer?

Skrivet av Magdalena Ribbing 08:30, 22 december 2010 i kategori Människor emellan

Fråga: Jag undrar om det är oartigt att be sina gäster tvätta händerna? Vi är en barnfamilj och själva tvättar vi alltid händerna så fort vi kommer innanför dörren, särskilt då vi kommer direkt från skola/förskola. Jag brukar be barnens kompisar som hälsar på att göra detsamma, men känner mig lite tveksam till att behöva påminna vuxna gäster om det. Samtidigt gör det en himla skillnad för en trebarnsfamilj att slippa smittas av någon magsjuka, influensa eller förkylning som kan cirkulera i familjen under många dagar eller till och med veckor, och handtvätt med tvål är ju det bästa sättet att skydda sig.

En del tvättar händerna åtminstone innan de sätter sig till bords, men andra kan komma in direkt från att till exempel ha åkt kollektivt utan att tänka på att de då kan ha med sig smitta. Det känns lite pinsamt att behöva be dem tvätta sig, tycker jag. Men samtidigt är det som sagt viktigt för oss.

Svar: Det är precis som du skriver lite pinsamt att be vuxna tvätta händerna när de kommer till någon annans hem. Men du kan säga “vi är lite rädda för baciller i dessa tider, jag uppskattar om du vill tvätta händerna”. Det bör ingen bli sur över i en barnfamilj.

Att be gäster tvätta händerna innan de sätter sig till bords skulle egentligen inte behövas. En sådan fullkomlig självklarhet borde ingen glömma. Om det ändå är så kan du gå runt uppmaningen genom att vänligt säga till otvättarna ungefär ”du vill förstås tvätta händerna, jag har lagt rena handdukar i badrummet.”

Konstigt vore om otvättaren då inte gick och tvättade händerna. Skulle någon mot förmodan vara tillräckligt dum för att säga ”jag behöver inte tvätta händerna” så kan du ju milt säga ungefär ”fast det är bra om du gör det ändå, det går så mycket smitta överallt nu”.

Magdalena Ribbing

Barnen sist?

Skrivet av Magdalena Ribbing 06:00, 22 december 2010 i kategori Barn, Måltider

Fråga: När jag var barn fick vi lära oss att vi skulle ta mat sist, alla gäster skulle alltid gå först. Nu verkar det som att barn och ungdomar nästa alltid skall vid gående bord ta mat först oavsett om de är gäster eller tillhör familjen. Är det jag som är gammalmodig när jag tycker att de gamle skall gå först och ta mat?

Svar: Nej, du är inte gammalmodig, du har helt rätt enligt gammal artighet här och i flertalet kulturer. Engelsmännen har ett begrepp för detta: family holds back, vilket innebär att familjemedlemmarna varken håller sig framme eller tar mest utan precis tvärtom. Det är värdpersonerna, inbegripet alla medlemmar i den inbjudande familjen, som visar sitt goda värdskap genom att låta gästerna ta först och mest. Räcker det inte till lika mycket till värdpersonerna så är det för snålt beräknat eller för glupska gäster – men ingenting som inbjudarna ska antyda för gästerna.

Sedan kan man tänka på barn som inte alltid klarar att vänta till dess att alla äldre tagit för sig. I dessa julbordstider kan det vara svårt för många barn att förstå att de som är vuxna ska få gå först och hämta mat. Gamla tiders grund till detta, att de vuxna arbetade hårt och därmed både behövde och hade förtjänat sin mat, gäller ju inte.

Vid vilken ålder som barn ska inse att de också har ett ansvar för familjens gäster vet jag inte. Gissningsvis åtta-tio år?

Magdalena Ribbing

Nådiga panter?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:28, 21 december 2010 i kategori Människor emellan

Fråga: Jag stod och pantade tomburkar i butikens pantautomat. Det är lördag förmiddag och ganska tomt i affären. Hade två kassar totalt och lite drygt en kasse kvar då ett par kommer fram och undrar om jag vill ha deras tomflaskor. Förklaringen som killen uttrycker det är att dom  ‘bara vill bli av med dem i alla fall’. Min första tanke var: kunde ni inte vänta i två minuter? Har själv i liknande situationer börjat handla för att senare återkomma till pantautomaten. Jag säger inget sådant utan låter dem gå mellan för att panta sina fyra-fem tomflaskor och behålla sin pant. Dom tackar och går vidare. Jag pantar klart. Frågan som gnagt i mig efter det ögonblicket, såg jag ut att jag var i behov av de extra kronor de ville ge mig? Måste man klä upp sig och raka av sig skäggstubben innan man går och pantar för att minimera risken att förväxlas med någon som faktiskt behöver pantpengar? Jag har fast jobb och tjänar bra.

Läser jag in för mycket betydelse i deras agerande, jag kanske överreagerar?
Borde jag anmärkt på vilka signaler de gav mig med sitt erbjudande? Hur man nu gör det på ett vettigt sätt?

Svar: Du beskriver en ganska vanlig situation, och jag tror att du överreagerar kolossalt. Att någon som har bråttom säger ”varsågod, ta mina tomburkar/petflaskor” underförstått ”därför att jag inte har tid att vänta” är verkligen ingenting konstigt. Jag har gjort precis detta säkert hundra gånger utan minsta tanke på att den som står framför burkautomaten före mig skulle uppfatta min gest som nådegåva till en behövande.

Det finns ingen anledning för dig att klä upp dig för att panta burkar. Men det finns inte heller någon anledning för dig att känna dig som utsatt för nedlåtande godhet för att den som har bråttom erbjuder dig sina tomburkar. Säg ”tack, hyggligt” och fortsätt panta, eller gör som du gjorde, det är ditt val.

Den som har bråttom och ger dig sina burkar är miljömedveten och stressad men avser inte på något sätt trakassera dig. Glöm dina misstankar och se denna vardaglighet som den är, en bagatell utan baktanke.

Magdalena Ribbing

Rätt smokingklädsel?

Skrivet av Magdalena Ribbing 09:28, 21 december 2010 i kategori Fest, Klädsel

Fråga: Jag är bjuden på en födelsedagsfest där angiven klädsel är Smoking. Kan jag som kvinna då välja att klä mig i ett par svarta tunna (typ siden) vida byxor med en finare överdel? Eller måste det vara klänning?

Svar: Det går alldeles utmärkt att ha festlångbyxor och en finfin överdel till smokingnivån. Precis lika bra som en festfin kjol med överdel. Eller festklänning. Alla alternativen är lika korrekta.

Magdalena Ribbing

Undvika åldersfråga?

Skrivet av Magdalena Ribbing 09:27, 21 december 2010 i kategori Människor emellan, Socialt vett

Fråga: Upplever att vi i Sverige är åldersfixerade. Ibland när man just presenterat sig så kommer frågan: hur gammal är du?  Bom, efter svaret kommer domen. Klassificeringen som den mest relevanta faktorn som suger musten ur det man faktiskt kan dela i det specifika mötet. Just den stunden.

Det sociala livet handlar ju om så mycket mer än ålder. Upplever att vi klassificerar folk i åldersfack. Vilket låser föreställningen om en person samt sätter upp en viss hierarki. Många gånger känns det som åldersinformationen kväver ett kreativt och konstruktivt möte eller sätter stopp för ett trevligt och roligt möte. Är detta typiskt för svenskar eller nordbor?

I andra delar av världen upplever jag inte detta. Där är mer frågan om hur man mår och vad man för tillfället håller på med mer relevant. Vilket leder samtalet in i det sammanhang som de inblandade befinner sig i och har gemensamt. Man delar en stund. Så mycket mer fruktsamt och trevligare!

Har själv alltid varit bekväm med mina år och svarat plikttroget men på senaste tiden har jag börjat svara annorlunda. Delvis av nämnda skäl men också för att mina levda fysiska år inte överstämmer mer hur folk upplever mig, förvisso till min favör.  Men det leder alltid till samma samtalsämne -  ålder.  Men det var ju just det som jag inte ville tala om =)

Har du några bra tips om hur man kan förhålla sig och svara?

Svar: Visst är vi synnerligen åldersengagerade i Sverige – det är nog ingen som kan säga emot detta.  Informationen om ålder är alldeles överflödig, om man inte finner det viktigt att veta om någon är myndig,  får köpa på Systemet, är pensionerad och ska ha rabatt på resor osv.

Ett skäl till frågan kan vara att det är kul att jämföra sig åldersvis med den man pratar med, för att kolla sin egen ungdomsnivå,  helst då så att man verkar yngre än den jämnåriga man frågar.

Annars är åldersfrågan förmodligen kommen ur den gamla föreställningen att ungdom är att föredra eftersom kvinnors möjlighet att få barn avtar med åren och förr var meningen med livet att skapa nya liv.  I dag finns andra aspekter på levandet.  Men ungdomskulten pågår, få gläds åt att  se äldre ut än sina år efter de första tonåren,  och den möda som läggs på att “bevara” ungdomsutseendet är enorm och världsvid.

Lite larvigt är det nog, tycker jag som ofta möts av kritiska kommentarer i spalten med utgångspunkt i min ålder, den anses vara liktydig med okunnighet och dumhet.  De kritiska kan inte förstå att den erfarenhet man har vid sjuttio års ålder är större än den en trettiofemåring kan ha. Ungdom är givetvis bra sett ur sitt perspektiv – lika bra som ålderdom där ett annat perspektiv finns.  Eller medelålder med sin mittemellaninsikt.

Därför brukar jag så snart jag anar att  åldersfrågan är på väg, säga att jag är sjuttio år, det är mitt sätt att avväpna de hysteriskt åldersfixerade.  Du kan svara om du inte vill precisera din ålder,  obs med ett glatt leende: “hoppsan,  det minns jag inte exakt” eller “vänta så ska jag hämta folkbokföringsbeviset” eller något annat som markerar att du inte är intresserad av att berätta om din ålder.

Men visst vore det skönt om åren inte vore så intressanta i ointressanta sammanhang.

Däremot vet jag inte hur man avskaffar nyfikenhetsfrågan ”hur gammal är du?” när den inte behövs.

Magdalena Ribbing

Antal tack?

Skrivet av Magdalena Ribbing 11:30, 20 december 2010 i kategori Presenter, Tack

Fråga: Jag har en fundering kring inslagna paket. Jag brukar tacka både när jag tar emot ett paket från givaren och efter det att paketet är öppnat. En vän till mig hävdar att jag tackar en gång för mycket. Det anser inte jag. Vad är korrekt?

Svar: Det är riktigt svårt att tacka för mycket! Ett vänligt tack, uttalat en eller flera gånger, passar nästan alltid, inte minst när man får en present.

Du säger ”tack!” när du tar emot paketet. När du har packat upp det säger du ”åh, tack snälla X, precis det som jag så gärna ville ha!”
Eller något åt det hållet.

Magdalena Ribbing

Inga presenter?

Skrivet av Magdalena Ribbing 09:46, 20 december 2010 i kategori Bröllop, Presenter

Fråga: Vi gifte oss nyligen, i hemlighet. Inga gäster. Fantastiskt trevligt och fint på alla sätt och vis. Men jag ska erkänna att jag är lite förvånad över hur lite uppvaktade vi har blivit i efterhand. En nära vän har kommit förbi med en flaska champagne och en blomma, annars ingenting. Självklart väntade jag mig inte spa-helger och Kitchen Aid-maskiner, men lite trist kan jag tycka att det är att presenter och gratulationer verkar man bara ”förtjäna” om man bjuder på fest också. Vi har varit på säkert 15 bröllop tillsammans (och har faktiskt inga vänner som gjort som vi) och självklart alltid gett brudparet en bröllopspresent. Men ska den alltså betraktas som en ersättning för middagen? Och vi får skylla oss själva som gifte oss utan gäster? Eller har jag rätt att vara lite besviken på allra närmaste släkten?

Svar: Du har rätt i ditt antagande att många ser bröllopspresenten som ett slags betalning för kalaset. Nuförtiden blir många människor både barnsligt sura och självupptaget besvikna för att de förmenas en fest, i synnerhet en bröllopsfest, och de bryr sig därför medvetet inte om att lyckönska brudparet.

En del märkliga idéer förekommer också, som att bröllopspresentens pris ska motsvara den förmodade kostnaden för gästens mat och dryck. Hu, säger jag, så trist att tänka på det sättet! Bröllopsfesten är en sak, presenterna en annan, man behöver inte vara bjuden på kalaset för att ge en present som ju är en symbol för den lycka man önskar brudparet.

Att närmaste familjen inte ger någon bröllopspresent, det tycker jag verkar både konstigt och ogenomtänkt. Är era närmaste så sårade för att de inte fick vara med under er vigsel att de inte vill lyckönska er med en present? Eller är det så enkelt som att dessa närmaste inte förstår när eller hur de ska överlämna en present? De kanske känner sig vilsna i detta för dem ovanliga sammanhang?

Du kan ju ordna en lättsam efterbröllopsfest, om det är möjligt för er. Då kommer säkert en del presenter!

Magdalena Ribbing

Bränt ljus?

Skrivet av Magdalena Ribbing 09:44, 20 december 2010 i kategori Övrigt

Fråga: Som barn fick jag lära mig att ”förbereda” stearinljus när jag satte dem i stakarna, genom att ”bränna av” den långa vita ljusveken. Orsaken var rent praktisk: ljusen går lättare att tända när det är dags och man slipper den ojämna lågan som blir resultatet när man tänder ljuset allra första gången. Följden blir naturligtvis också att de nya ljusen har en svart veke redan innan de ska användas första gången. Jag får ofta kommentarer om detta (”Har ni tänt alla adventsljuset redan? Det är ju bara andra advent!”) och inte bara av yngre personer. Det var min mamma som lärde sig detta av min mormor, som i sin tur var född på artonhundratalet. I sin ungdom hjälpte hon till i hemmen hos ”finare” folk och menade att det var så hon lärt sig där. Är det här en originell familjetradition eller har det varit praxis förr?

Svar: Att bränna av ljusvekarna i förväg är en gammal sed, och den har jag beskrivit i min bok Det dukade bordet som utkom år 2008, och i min spalt. Det du har lärt dig är alltså traditionellt rätt.

Och det finns ytterligare en förklaring utöver den du har: ett obränt ljus gav ett intryck av snålhet, att man inte ville slösa med dem på den tid då ljusen var dyra. Hade man bara bränt av veken så var ljuset använt vilket visade att här rådde ingen brist på ljus.
Magdalena Ribbing

10 tidigare inlägg