Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:30, 28 februari 2011 i kategori Övrigt
Fråga: Jag undrar vad som är rätt (eller vanligast):
På vilken sida i en dubbelsäng ligger mannen respektive kvinnan?
Jag har hört att mannen av gammal hävd ligger till vänster (sett från fotändan), beroende på att han lätt skall kunna nå svärdet med högerhanden om något skulle hända! Är detta riktigt?
Svar: Denna fråga faller utanför Hyfs- & stilspaltens kompetensram, utöver att svärd sällan medförs i av spalten kända sovrum. Kanhända har de flitiga kunniga kommentatorerna ett svar?
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:30, 28 februari 2011 i kategori Barn, Socialt vett
Fråga: Läser spalten dagligen och har lärt mig en hel del nyttigheter. Jag är mamma till två härliga döttrar på två år respektive sex månader. Min tvååring är i den åldern att hon experimenterar mycket med språket och det sociala samspelet. Till exempel hälsar hon högt och glatt (ett tydligt ”Hej, hej!”) på de flesta vi möter när vi är på promenad. Till min stora förvåning och till hennes besvikelse, är det mer regel än undantag att vuxna inte hälsar tillbaka. Jag får lite svårt att förklara för henne varför folk inte svarar, så jag brukar säga att de hade bråttom iväg.
Jag förstår ju att det är ovanligt att vuxna som inte känner varandra hälsar, men att ignorera ett barn känns främmande för mig. Personligen tycker jag att det är upplyftande med glada barn och jag hälsar alltid tillbaka. Nu undrar jag vad du anser om detta. Och vad tror du att detta beteende beror på? Det handlar om människor som helt uppenbart väljer att tiga, alltså inte personer som talar i telefon, med en bekant eller på annat sätt är upptagna.
Svar: Många vuxna vågar inte besvara obekanta barns kontaktförsök av rädsla för förknippas med något av allt det hemska som pågår. Jag säger alltid hej till barn som hälsar, men har fått veta att många har stark oro för att ha någon som helst kontakt med obekanta barn.
Kanske ska du hjälpa ditt barn med hennes glada hejande. Förklara att det är dem man känner som man säger hej till.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 28 februari 2011 i kategori Övrigt
Fråga: Som offentliganställd merparten av mitt yrkesverksamma liv (pensionist sedan 1990-talet) är jag väl förtrogen med den förpliktande (åtminstone borde den vara det) asymmetrin mellan myndigheter och landets invånare. Asymmetrin bottnar i, som bekant, att det är bemyndigade tjänstemän som äger tolkningsrätten, bedömningsrätten, beslutanderätten.
Min fråga gäller myndigheters/bemyndigade tjänstemäns sätt att tilltala invånare vid skriftlig korrespondens. När uppstod oskicket att markera asymmetrin genom att skriva Hej Sara! (som i mitt fall) och därefter underteckna med det egna för- och efternamnet, följt av titel, tjänstebefattning mm? Jag är inte och vill inte vara Sara med myndigheter. Hela mitt namn skall skrivas ut, anser jag. Det har med artighet att göra. Och den som är införstådd med den asymmetri som råder förstår också att respekten för personen i fråga kräver det.
Svar: Man får nog stå ut med att bli tilltalad med sitt förnamn i det moderna Sverige. Vi är många som har kämpat mot titelintensiteten och ni-Niandet. Det ensidiga förnamnstilltalet är en visserligen icke önskad men oundviklig följd av denna framgångsrika kamp, det tror jag bestämt.
Att du tillskrivs med Hej Sara och inte Hej Sara Efternamn är inte av ohövlighet eller brist på respekt, utan har förmodligen någon miljövänlig pappersbesparande orsak. Eller beror på att en stor stor majoritet i dag, både de i din och min ålder och de som är yngre och mycket yngre, inte har efternamn. När hörde du senast någon presentera sig med både för- och efternamn? Om du inte har träffat mig, förstås.
Att de administrerande som kallar dig Hej Sara skriver under med sina för- och efternamn och titlar har med tillgänglighet att göra, du ska raskt kunna få tag i dem om du behöver det. Men att du är Sara utan titel och efternamn beror på att de vet att du vet vad du heter och vem du är.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:30, 25 februari 2011 i kategori Måltider
Fråga: Vi har en liten dispyt hemma gällande när man dukar med båda besticken på en sida om tallriken.
Skall dom då vara på vänster eller höger sida? Läste att servetten skall ligga till vänster om tallriken vid dukning, så då antar jag att man lägger besticken på vänster sida?!
Svar: Korrekt dukning är inte att lägga besticken ihop. Man dukar alltid så att det blir bekvämt för gästen, och då dukar man med kniv och soppsked till höger, gaffel till vänster. Därför finns inte något svar på din fråga. Du kan göra som du vill, men jag skulle föreslå att besticken läggs till höger och servetten korrekt till vänster. Eller ännu bättre, att du dukar som man ska göra, med gaffel till vänster och kniv till höger.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:30, 25 februari 2011 i kategori På arbetsplatsen, Övrigt
Fråga: Jag jobbar i reception och växel och har en del mejlkontakt med människor jag känner mer eller mindre väl. Vilka hälsningsfraser passar sig i olika sammanhang, både i början och i slutet av ett mejl?
Om jag börjar ett mejl med Hej Förnamn!; borde vi känna varandra eller i alla fall ha träffats för att det ska passa sig?
Det klassiska Med vänliga hälsningar och mitt namn känns ibland för formellt när jag skickar mejl till mina arbetskamrater på samma kontor, fast jag träffat få av dem personligen. Ibland väljer jag istället att avsluta med Vänligen och därefter mitt namn – hur uppfattas det, tror du? Finns det ytterligare hälsningsfraser man kan använda sig av och i vilka sammanhang passar de i så fall?
Svar: Frågan om inledning och avslutning av mejl kommer då och då och ger kommentarer om vad som är det enda rätta respektive det helt felaktiga. Det finns ingen bestämd ordning för inledning-avslutning av mejl, man får göra som företaget har bestämt eller, i brist på företagskultur, så som man själv tycker är bra.
Min uppfattning är att man inte måste inleda ett mejl med en fras – det gör jag inte när jag svarar på frågor, exempelvis. Börjar du med Hej Förnamn ska du ha en relation till adressaten, ni måste känna till varandras existens i alla fall. Annars blir det som reklamutskick!
Vänder man sig till en organisation, myndighet eller liknande kan man inleda med dess benämning. Men du skriver till personer som du är obekant med och har en arbetskontakt med. Då behövs inte ett direkt tilltal, menar jag. Vill du ändå ha ett sådant är Bästa eller enbart Hej varianter som jag ser ibland.
Skriver man mejl till en vän inleder man Kära, Gulligaste, Hej du – eller annat som passar, .
Avslutningen kan i de flesta fall till icke nära vänner vara Med vänliga hälsningar som är neutralt och hövligt. Vänligen är en variant som inte ger så mycket mer bekantkänsla. Enbart Hälsningar kan ofta duga. Och till dem du vill markera lite mer känsla för kan du skriva Trevlig fredag! (rätt veckodag förstås!)
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 25 februari 2011 i kategori Barn, Människor emellan, Socialt vett
Fråga: Jag är gravid och är glad över detta. Vid ett flertal tillfällen då vänner fått veta om mitt tillstånd har jag fått frågan ”Var det planerat?” Jag upplever denna fråga som ett inklampande i mitt privatliv. Jag är gift, 28 år, har fast anställning och dessutom är barnet jag bär mer planerat än de frågande vet om, men vad har detta egentligen för betydelse? Har andra med denna angelägenhet att göra? Är jag överkänslig? Jag tycker att den mest naturliga reaktionen då man får veta om en graviditet är att gratulera.
Svar: Än en gång denna obegripliga iläggande frågvishet som inte är annat än nyfikenhet. Den här typen av frågor återkommer till min spalt vilket betyder att alltför många människor inte begriper vad de gör när de frågar. Du har helt rätt: det enda som kan sägas till en barnväntande person är “gratulerar, så underbart!”
Man kan undra vad frågan om graviditeten var planerad innebär. Vill den frågande veta om den som väntar barn har räknat ut ägglossningsdagar osv? Vill frågaren veta om preventivmedlet gick sönder? Vill frågaren veta om den barnväntande är en slarva som inte brytt sig om att bestämma om hon ville bli gravid? Vad är det egentligen man frågar?
Så just det kan du svara dessa oförsynta frågare. Säg när denna absolut förskräckliga fråga om din graviditet var planerad ställs: ”hur då menar du?” varvid frågaren måste säga något åt det här hållet ”ja det är ju naturligt att vilja ha barn och jag ville bara veta om du hade tänkt ut detta just nu” och då kan du lugnt svara ”jaså det var så du menade” och inte ge dig in i att svara eller i ytterligare diskussion. Det vore konstigt om frågaren skulle fortsätta fråga efter dina artiga men distanserande svar.
Du har inte minsta skyldighet att redovisa ett enda dugg om det du inte själv vill berätta om.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:30, 24 februari 2011 i kategori Allmänt
Fråga: Vad innebär egentligen att avsäga sig uppvaktning på en högtidsdag, till exempel 50 år? Innebär det då också att man säger nej till ev. telefonsamtal, gratulationskort med mera? Kan / bör man skicka en blomma om det är nära släkt / vän?
Svar: I princip borde ”avsäga” innebära att man inte vill ha någon uppmärksamhet alls på sin högtidsdag. Men det kan också vara ett sätt att slippa ta emot gratulanter och ordna mat och dryck till dem – däremot inte att man inte vill ha gratulationskort. Detta kan jag inte avgöra, förstås, du måste bestämma själv hur gratulanten kan tänkas resonera.
Avstå däremot från att skicka blommor, det kan vara sådant som den icke-firande hoppas undslippa. Ett fint kort är en annan sak, post brukar man kunna ta emot.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 08:30, 24 februari 2011 i kategori Människor emellan
Fråga: Sist jag åkte tåg fick jag sällskap av en mamma med dotter på två-tre år. Eftersom jag hade en chokladkaka framme kändes det naturligt att bjuda flickan, men jag kände mig osäker på om jag egentligen borde fråga henne eller föräldern. Jag tycker det känns fel att prata om ett barn över huvudet på honom/henne; att fråga mamman om vill hon ha lite godis? hade blivit konstigt (än mer så om barnet är äldre). Samtidigt har jag all respekt för att föräldrar kanske inte vill att deras barn äter godis, och att barnet kan vilja ha godis även om det inte borde (mat, tandproblem, allergier, vad vet jag?). Så det är kanske inte så mycket en etikettsfråga som en mer allmän, vem riktar man en sådan fråga till?
Svar: Bäst hade varit att göra en gest mot föräldern och säga ”är det okej att jag bjuder barnet på en bit choklad?” och då kan föräldern svara antingen ”visst, tack” eller ”nej, helst inte, vi är restriktiva med godis”. Du resonerar rätt i princip med att vara generös. Men barn är ofta förbjudna att ta emot godis eller presenter av främmande personer, och ska inte lockas till det. Därför ska man fråga föräldern först.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 06:00, 24 februari 2011 i kategori Människor emellan
Fråga: En fråga jag allt oftare haft anledning att fundera på är hur man lämpligen hanterar följande:
Jag sitter på ytterplatsen i bussen eller i tunnelbanan, kanske i egna tankar, när personen på innerplatsen plötsligt pressar sig ut, förbi mig.
Om jag bara uppmärksammas, till exempel med ett enkelt ”får jag besvära” eller ”ursäkta mig” hinner jag resa mig.
Kan du föreslå något vänligt att säga till medpassagerare som inte fått lära sig…
Svar: Du beskriver en vanlig tölpighet, en social bortkommenhet. Du kan vänligt säga till den som tränger sig förbi utan ett ursäktsord ”oj då, det verkar som om jag är i vägen för dig?”
Kanske hjälper det. Om inte får du stå ut. Det är inte troligt att du kan uppfostra vuxna människor.
Magdalena Ribbing
Skrivet av
Magdalena Ribbing 11:30, 23 februari 2011 i kategori Måltider, Socialt vett
Fråga: På mitt arbete har det de senaste åren blivit mer och mer vanligt att folk sörplar högt och ljudligt när de intar sitt kaffe eller te på rasterna.
Jag är uppfostrad med synsättet att man inte ska smaska eller sörpla vid matbordet. Det stör mig verkligen när sörplarna sätter igång. Men är det okej att sörpla?
Tilläggas kan att jag är en 50-talist och vissa beteenden som jag lärde mig att undvika, verkar helt okej idag. Typ spotta öppet på gatan med mera.
Nu kom jag ifrån ämnet, men hur ser du på sörplandet?
Svar: Sörplandet är inte särskilt trevligt för andra än sörplaren själv, möjligen. Men du kan knappast säga åt någon vuxen att sluta sörpla. Det enda du kan göra är att föregå med gott exempel även om det är en oändlig trög mission, som att simma i sirap.
Smaska vid ätande i andras sällskap är inte heller trevligt. Hyfsat bordsskick är att få i sig dryck och mat så ljudlöst och spillfritt som möjligt.
Kanske hjälper det om du tar upp ämnet bordsskick vid något tillfälle när det inte är en gemensam måltid, alltså när ingen kan känna sig utpekad. Du kan alltid säga att du läser DN.se/etikett och har noterat att hyggligt bordsskick är ett ständigt diskuterat ämne, och på det sättet få fram uppfattningar om hur andra ser på sörplande, smackande och annat oaptitligt.
Att spotta på gatan har blivit vanligare, tror jag, i alla fall ser jag allt fler spottare som tveklöst skjuter iväg en loska överallt. Bedrövligt! Jag tror också att spottarna är av samma art som fimparna, det släkte som föreställer sig att spott och fimpar absorberas av asfalten eller försvinner ur i rymden i gryningen.
Men säger man åt spottarna att de bör spotta i dikesrenen eller toaletten när de når sådana får man förmodligen inget annat än en ilsken blick till svar.
Eller något ännu värre.
Magdalena Ribbing
Mest kommenterade