Medaljskick?

Fråga: Jag tycker det är kul att utsmycka mig med medaljer och ordnar på olika (informella) tillställningar men samtidigt vill jag inte utge mig för att ha något jag inte är förtjänt av, av respekt för dem som en gång har fått dessa utmärkelser. Jag undrar helt enkelt vilka regler som gäller för oss som har köpt medaljer i andra hand?

Svar: Frågan har återkommit ett par gånger sedan den senast var uppe i spalten. Kanhända är det särskilt gott om begagnade medaljer på marknaden för närvarande?

Du funderar i rätt banor över medaljbärandet. Och tråkigt nog för dig måste jag svara att det finns bara två saker man kan göra med medaljer som man har köpt från andra: lägga dem i ett skåp eller sätta upp dem som konstverk på väggen.

Att själv bära medaljer som andra har fått för insatser och tjänster som de har gjort en nation eller organisation är alldeles fel och mot alla regler. Som jag har svarat tidigare: lånta fjädrar är pinsamt och det är svårt att tänka sig mer lånta fjädrar än andras förtjänsttecken, ordnar och medaljer.

Magdalena Ribbing

Parfymterror?

Fråga: Jag lider av migrän, i likhet med en ganska stor procent av befolkningen numera. En av trigger-faktorerna för min migrän är tyvärr lukt, närmare bestämt parfym. I perioder är det så illa att jag inte kan åka buss eller gå på bio. Andra gånger måste jag flytta mig eller stiga av  bussen eller spårvagnen om någon sätter sig intill mig som har för mycket parfym.

Det handlar inte om att jag inte gillar lukten, men att stofferna i parfymen verkar på min hjärna. Detta är mycket svårt för andra att förstå, men fem minuter med sådan exponering kan alltså innebära ett dygn i sängen i ett mörkt rum. Liknande problem har allergiker och astmatiker, vilket betyder att detta rör sig om en stor del av Sveriges invånare.

Det trista med detta är ju att folk tar på sig parfym därför att de vill verka behagliga för andra, men alltså med den motsatta effekten i väldigt många fall. Många blir ju också ”immuna” inför sin egen parfym, så att dom tar på mer och mer. Vissa överdriver så att dom blir ett problem for andras rörelsefrihet.

Inte kan man säga något till människorna på bussen direkt, men hur kan man informera på ett sätt så att man inte trampar folk på tårna och inte framträder som hysterisk?

Svar: Du är inte ensam om din doftintolerans men det är tyvärr omöjligt att göra något åt att andra vill dofta gott och inte inser att någon på bussen, kontoret eller allmän plats kan vara allergisk. På vissa arbetsplatser ombeds de anställda avstå från parfymer på grund av en arbetskamrats allergi, men det går inte att göra detsamma på allmänna platser och transportmedel.

Visst vore det bra om alla iakttog hänsyn till andra, men dit är det en mycket lång väg, om den ens finns. Du kan kanske starta en rörelse mot doftöverflödet i samhället – säkert skulle du få många med dig på en gång och kanske skulle ni då kunna påverka människor attityd så att de tänkte mer på vad de bedoftar sig med. Att det skulle stiftas lagar mot användandet av dofter tror jag däremot inte

Den som har en svår intolerans mot dofter och lukter kanske kan få professionell hjälp? Jag vet inte om det fungerar för dofter men det finns medicinska metoder åtminstone för rena allergier, och då får man ett slags tillvänjning till det man har problem med. Annars är nog enda chansen för din del att ha ett filter som ett mun- och nässkydd när du vistas på allmänna platser, det ser man ju då och då.

Magdalena Ribbing

Ursäktsrätt?

Fråga: Har man bott i utlandet i många år (Danmark, England och Frankrike) har man en tendens till att jämföra sociala beteenden i olika kulturer. Jag anser dock att man inte ska blir störd av och förfasa sig över andra sätt att uppföra sig på, men däremot kan jag inte låta bli att förundras över vissa, för mig, svenska sätt.

Den vanliga situationen att man råkar stöta in i någon eller förorsaka en situation i det offentliga rummet, hanteras i dessa länder med ett undskyld, excuse me, pardon, excusez-mois, vilket därefter följs av ett tillmötesgående svar som t.ex. det gør ikke spor, no worries, not at all, c’est pas grave etc.
Detta måste väl även tidigare i Sverige ha varit den gängse lösningen.

Men – idag upplever jag nästan alltid att folk utropar ett ojsan! hoppsan! ojdå! utan en efterföljande ursäkt. Jag kan väl förstå att de kanske blir förskräckta om de inte hade räknat med att stöta ihop med någon runt ett gathörn, men att trampa någon på foten, eller stöta in i någon med en väska borde väl inte ge upphov till samma förskräckelse?

Grundar det sig i en ovilja att behöva säga förlåt eller ursäkta, eller har dessa ojsan, hoppsan, ojdå blivit synonyma med förlåt och ursäkta?
Jag brukar alltid svara med ingen fara eller det är okej, men borde man propsa på en bättre ursäkt?

Svar: Den sociala tölpigheten, eller snällare, bortkommenheten, är stor på sina håll i Sverige, precis som i andra länder. Men det enkla ordet ”ursäkta” verkar vara allt svårare att få ur sig i Sverige, ibland helt oöverkomligt för alltför många. En del av de som har knuffat, trampat på, ställt till besvär för andra finner det kränkande att behöva säga “ursäkta mig” och avstår därför. Detta är ett intressant nutida fenomen som innebär att den som blivit knuffad osv förutsätts bära skulden själv.

Man kan inte kräva av andra att de ska vara socialt smidiga och klara av att uttrycka sig hyfsat. Men att ojsan, hoppsan, sedejför, vahållerupåme, med mera sådant är beklämmande sätt att ursäkta sig på bör ändå flertalet inse.

Eftersom detta inte verkar vara fallet är det enda man kan göra att sucka diskret. Och inombords kan man tacka den som lyckats bibringa en själv ett bättre sätt.

Magdalena Ribbing

Strandfin?

Fråga: Är bjuden på bröllop i sommar och det ska bli jätteroligt. Paret kommer att gifta sig en lördag kl 14.00 på en sandstrand, därefter sen lunch/tidig middag  på ett närliggande hotell.
Det jag och flera med mig undrar över är följande rader angående klädsel. Så här står det i inbjudan:
”Klädsel: Tänk sommar, så fint du kan (glad smiley). D kommer att ha kostym utan slips, det kanske kan fungera som en indikation”

För flera av oss låter detta mera som ”vardagsfint” men det är tydligen inte avsikten om man läser den första meningen.

Så hur kan vi lämpligen klä oss (både män och kvinnor) för att komma på ”rätt nivå” och vilken typ av skor är bäst lämpade att ha på först på stranden och därefter under lunchen/middagen?

Svar: ”Tänk sommar” är ett bra exempel på påhittade klädkoder som ställer till besvär istället för att hjälpa. Klädkoden är inbjudarens meddelande till gästerna om festens nivå och den klädnivå som passar. Klädkoden ska inte vara några roliga ord som ger gästerna huvudbry och problem.

Men nu är det gjort, och som jag tolkar detta enligt min långa erfarenhet från diverse larviga klädkoder som nått min spalt, kan det innebära för en man en lätt linnekostym eller fina sommarbyxor och en tunn kavaj samt fin skjorta utan slips, och för en kvinna en vadlång eller lite kortare sommarklänning av finaste sort, eller festfin sommarkjol och överdel, material batist eller liknande, med urringning efter smak. Skorna behöver på stranden vara av enkel tålig sort, tygskor eller sandaler, och till festen efteråt byter man till lite finare sandaletter om man vill. Män kan ha tygskor eller sandaler på stranden och lätta loafers senare.

En bättre klädselangivelse hade varit Kavaj.

Magdalena Ribbing

Vitvinsval?

Fråga: Vi är ett par som har nyligen flyttat in i en nybyggd lägenhet som är helt inredd i vitt. Inom kort kommer vi att ha en inflyttningsfest där vi står för mat och dryck och undrar om det på grund av den ljusa inredningen är okej att INTE  bjuda på rödvin?

Vi dricker inte själva just rödvin, men vet att många av våra vänner uppskattar denna dryck oerhört. Det känns dock aningen oroande att behöva vara på sin vakt och komma farandes i högsta hugg med salt och fläckborttagningsmedel. Dessutom kommer vi att ha en ”nyinflyttsbesiktning” av lägenheten kort efter festen.

Frågan är dock: anses det otrevligt att i dryckesväg bara bjuda på vitt vin, öl, alkoholfria alternativ och ljust färgade drinkar?

Svar: Nej, det anses inte otrevligt att bjuda endast vitt vin och andra ljusa drycker. Det är du som inbjudare som bestämmer vad som ska serveras. Säg till i inbjudan på en gång ”vitt vin (på grund av ljus inredning) och mat bjuds”.

Då tar inte gästerna med sig eget rödvin, förhoppningsvis, men du ska nog ändå hålla koll på dem så att det inte öppnas en rödvinsbutelj i något hörn av en rödvinsälskande gäst som struntar i den vita inredningen (lite opraktiskt kanske att välja det svårhanterade vita som huvudfärg).

Magdalena Ribbing

Skilsmässostil?

Fråga: Jag gick igenom en skilsmässa för två år sedan. Nu fyller min bror jämnt, och ska fira det med ett kalas. Han tycker om mitt ex, och vill inte ta ställning, så han bjuder oss båda och det har han meddelat mig och exet.

Jag förstår min bror, och han får gärna umgås med mitt ex, men samtidigt orkar jag inte gå på samma kalas som exet är med på. Mitt ex är en mycket festglad person som ”håller hov”, och jag är betydligt mer tillbakadragen av mig.

Kan jag tacka nej till kalaset? Eller borde jag kunna kräva av min bror att kanske inte ta ställning, men ändå hjälpa mig att kunna gå på ett kalas orsakat av att min kära bror fyller år, och ha trevligt där, utan att behöva må dåligt i skuggan av mitt socialt kompetenta ex? Eller måste jag härda ut för min brors skull – det är ju hans dag, inte min.

Svar: Din bror gör ju rätt på ett sätt, han uppskattar ditt ex och dig förstås, och bjuder er båda men meddelar detta så att ni kan ta ställning till er närvaro. Att han skulle låta bli att bjuda ditt ex av hänsyn till dig tycker jag är mycket begärt, ni är vuxna människor och bör nu kunna vistas i samma rum utan problem. Ni måste ju inte prata med varandra, det räcker med att ta i hand och säga hej. Det är tydligt att din bror firar sin födelsedag med de gäster han uppskattar och att din närvaro är önskad.

Nu verkar det på din fråga som om du absolut inte klarar detta, och då måste du ju bestämma dig för om du kan tänka dig att vara med.

Du ska få reda på av din bror om ditt ex tackar ja. Är det så har du givetvis din rätt att tacka nej, vilket kommer att noteras av en del andra gäster. Men du kan ju också gå dit och bestämma dig för att exets närvaro inte ska tillåtas förstöra en fest för dig. Håll dig undan ditt ex, prata med andra, se till att vistas i annat rum om möjligt, be din bror ordna så att exet och du sitter långt från varandra.

Det blir säkert jobbigt för dig men du kommer att gå stärkt framöver och från festen om du klarar detta. Känns det verkligen oöverkomligt: tacka nej, ordna så att du är på exempelvis en liten resa någonstans och skyll på den så slipper du kommentarer från andra om att du inte vågar gå på kalas där ditt ex är närvarande.

Magdalena Ribbing

Språkfel?

Fråga: Hur ska man egentligen bete sig när man märker uppenbara språkliga missar som människor gör om och om igen? Självklart förstår jag att man kan göra samma misstag en, två eller tre gånger men när det verkligen är något som har blivit riktigt tokigt upprepade gånger, vad ska man göra? Som exempel fenomenet med särskrivningar.

Särskriver gör man som bekant mycket i engelska språket. Eftersom vi lever i ett samhälle som är influerat av detta språk i synnerhet så är det säkert en förklaring till detta fenomen som bara verkar växa sig större och större. Särskrivningarna har infiltrerat svenska språket till den grad att de är mer regel än undantag. Jag kan få ont i magen och bli irriterad på alla reklamskyltar som beskriver sina super fina trädgårds möbler, marknadsför sina jätte goda hamburger tallrikar alternativt sina jätte bra tränings pass.

Vad gör man åt alla dessa människor som konstant skriver isär? Bör man lite diskret påpeka att det kanske har blivit lite fel i texten och att man kanske har råkat infoga ett litet mellanslag för mycket/göra ett litet extra mellanrum på skyltar som kanske inte ska vara där eller bör man i sin stillhet tiga? Självklart skulle jag inte vilja göra detta för att skriva någon på näsan och få denne att skämmas utan bara för att hjälpa till lite. Jag vill inte heller agera ”språkpolis” och bli ansedd som en ettrig besserwisser men det känns lite jobbigt när så många uppenbart har svårt att särskilja på vilka grammatiska regler som gäller var. Ligger det något i vad jag säger eller jag bara en gnällig ung människa som har en låg irritationsnivå?

Svar: Du har rätt och du är inte gnällig men du är medveten om ditt språk och det kan du vara glad för. Den som klarar att tala och skriva rätt har en stor fördel framför alla som inte kan det, och inte heller kan eller vill lära sig detta. Visst är det ett otyg med särskrivningarna, men du kan inte påpeka för andra att de gör fel. Så länge det inte är störande för ditt arbete kan du knappast anses ansvarig för andras språkfel.

Däremot kan du gärna ta upp ämnet i något allmänt samtal, berätta att du läser dessa särskrivningar som blir åt skogen fel, som det nu närmast klassiska “en brun hårig sjuk sköterska”  – det kan bli absurda följder, och drar du några exempel kan de säkert lända till eftertanke och kanske rättning. Använd din diplomatiska talang och var vänligt överseende, det hjälper mer än irriterade eller överlägsna påpekanden.

Magdalena Ribbing

Mörklagt?

Fråga: Vi har en diskussion hemma gällande ett problem. Vad som hände var att vi firade en familjemedlems födelsedag, vilken krockade med Earth Hour. I samband med detta ville en del av gästerna att vi skulle släcka lamporna medan andra var emot det, däribland födelsedagsbarnet.

Min fråga lyder således: Hur skall man göra? Skall man släcka ljuset bara för att vissa gäster önskar det, eller skall man låta det vara tänt då vissa i värdfamiljen, bland annat födelsedagsbarnet, tycker att det då blir för mörkt?

Svar: Beslut om att förändra något i hemmet måste tas av den eller de som bor där, inte av utomstående gäster. Det gäller alla slags förändringar, som att öppna fönstren, flytta stolar, värma på maten, titta på TV – och släcka ljuset av någon anledning.

De gäster som krävde släckta lampor gjorde alltså fel. Gästerna kunde ha föreslagit detta och förklarat att det var av solidariska skäl, men de skulle inte ha insisterat utan funnit sig i värdpersonernas beslut.

Magdalena Ribbing

Benfrid?

Fråga: Jag råkar vara en väldigt lång kvinna med långa ben.

När jag sitter i tunnelbanan händer det ibland att en man sätter sig ner framför mig och eftersom han inte får plats med sina ben framför mina sätter han sig skrevande med ett ben på vardera sidan om mina knän. För mig känns detta obehagligt. Den ende som jag vill ha mina knän och ben mellan är min pojkväns ben, inte främmande mäns ben.

När jag sitter ner på en plats och någon redan sitter framför mig är jag noga med att sätta mina knän ut i gången trots att detta är ganska obekvämt för min rygg men detta känns som det enda rätta att göra av hänsyn till den som redan sitter ner.

Men när jag redan sitter ner, med trötta ben, trött rygg och njuter av de tio minuter jag kan ta det lugnt innan dagens jäkt och stress – ska jag då behöva sätta ut mina knän i gången bara för att en okänslig karl skrevar med sina ben runt mina knän?

Eller är jag överkänslig? Jag råkar bara vara lång, jag är inte handikappad.

Svar: Det är förstås en fråga som inte har något svar i något vedertaget regelverk – bara i vanligt vett och rimlig hänsyn och sådan kan du inte kräva av andra. Tyvärr. Givetvis är det obehagligt att ha någon annans ben omramande ens egna. Inte är det artigt eller vänligt heller utan samma slags slarvbeteende som visas av storgäsparna, hårslängarna och ryggsäcksknuffarna, vanliga på buss och tunnelbana, den sorts folk som inte kan inse att de är del av ett kollektiv, det nämligen som transporteras i ett gemensamt transportmedel.

Jag kan inte föreslå dig annat än att du sätter dig så att andra inte kan komma åt dig på det sätt du beskriver. Alternativet är att du står upp. Att säga till en otänkande medpassagerare ”vill du vara vänlig och flytta dina ben från min närhet” går inte.

Men var ska den störande karln ha sina ben? Han vill lika lite som du sitta obekvämt med benen hopsamlade ut i gången. Däremot kan han om han är uppmärksam och artig avstå från att sätta sig mitt emot dig. Det är ju inte osynligt att du har långa ben.

Magdalena Ribbing

Hårkodsdags?

Fråga: Finns det hårkod, undrar jag. Moden växlar, och just nu är det väl kortklippt/rakat som gäller för män, medan kvinnor – åtminstone under ca 60 – låter håret växa, ju längre dess bättre. Men hur skall detta långa hår hanteras? Ett par exempel. Jag sitter på bussen, en medelålders dam sätter sig på platsen framför, kastar huvudet bakåt, så att hennes långa hår hänger ner över mitt knä, så kör hon alla tio fingrarna i håret och burrar upp det, slänger sen med huvudet till höger och vänster för att lufta igenom det ytterligare.

Från mitt köksfönster ser jag in i ett stort kontorslandskap, där unga damer sitter framför datorskärmar med den obligatoriska kaffemuggen, och så snart en hand är ledig är den uppe i håret, där de hittar en test att tvinna eller rent av tugga på. I tv – detta medium som avslöjar beteenden – ser man stiliga damer med sina långa hår, som de då och då vill få bort en hårsmån (förlåt) från ansiktet genom att kasta med huvudet eller stryka bort det bakom öronen, dessa utmärkta hårspännen. Direkt irriterande kan dessa långa hår bli på restauranger, kaféer, i livsmedelsaffärer, där slängande med långt hår kan kännas lika störande som hostningar rakt ut i luften.
Kanske dags för en hårkod?

Svar: Det du beskriver om människor som friserar sig i andras omedelbara närhet är ett klart olämpligt beteende. Man kan milt säga till de friserande ungefär ”kan du ordna ditt hår lite mer avskilt, det yr hårstrån här”. Det kommer säkert att mötas av irritation, men någon måste ju börja framför att det är otrevligt att drabbas av andras hårstrån och mjäll.

Hårslängandet i TV har jag också noterat, och förstått att det ska föreställa avspänt och naturligt. Det är fel och lite fånigt enligt min uppfattning, men så är jag gammal också och lärd att man inte pillar med sitt hår i andras sällskap. Förr ansågs det nervöst och okoncentrerat och för den delen ohygieniskt att hålla  på med sitt hår i sällskap. Men TV har ju ofta en annan attityd till hyfs och stil och blir – lite för ofta kanske – förebild med felaktig effekt.

Däremot finns inte en etablerad nutida hårkod. Förr hade kvinnor håret uppsatt när de gift sig, hängande hår var ungflicksstil (utom på något håll i Dalarna där kvinnorna fortsatte ha hängande hår efter vigseln) och en äldre kvinna sågs knappast med ouppsatt hår utanför sitt hem.
Men i dag gäller inga sådana koder. Det står var och en fritt att låta håret växa, vara snaggad eller något däremellan, och åldern har guskelov ingen betydelse därvidlag.

Magdalena Ribbing